Between two continents – marodörernas 6:e år på Hogwarts [SV]

Titel: Between two continents – marodörernas 6:e år på Hogwarts
Språk: Svenska (engelska ord och uttryck kan förekomma)
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 14
Färdigskriven: Nej
Rating: R
Beskrivning: Berättelsen handlar om Columbine Smith, en häxa från Sydafrika som på grund av konflikten mellan svarta och vita trollkarlar i hennes hemland tvingas åka till England och påbörjar sitt sjätte år på Hogwarts. Berättelsen utspelar sig på 70-talet så marodörerna, Lily Evans och Severus Snape är några av karaktärerna ni kommer känna igen.
Övrigt: Alla kapitel kommer parallellt publiceras på bloggen: http://www.betweentwocontinents.blogspot.com

-------

Hej och välkomna! Det första kapitlet kommer snart och jag hoppas att ni ska tycka om det!

/Ava

I – Dirty Deeds Done Dirt Cheap

Svetten lackar på ryggen och fötterna bränner. Hon har inte längre någon uppfattning om vad klockan är men det börjar ljusna utanför. Natten är fortfarande sval och cigarettröken bränner i halsen på henne. Det blir så lätt så efter ett glas whiskey för mycket. Hon har lite svårt att fokusera och det snurrar lätt i huvudet.
- Oi little lady, vad gör du ensam vid den här tiden?
Ett gäng rödhåriga pojkar i skinnjackor nickar uppskattande åt hennes håll och hon kastar med den svarta hårmanen och spottar på marken.
- Piss off, svarar hon och killarna skrattar och fortsätter vingligt längs gatan.

Väl inne på klubben ligger discoröken tung och ur högtalarna strömmar ABBAs ”Dancing Queen”. Om hon behöver höra den låten en gång till så kräks hon. Nackdelen med att vara av kvinnligt kön gör sig påmind då hon i desperat försök att undvika ljudmattan bestämmer sig för att fly in på toaletten. Kön är lång och ett tjugotal tjejer i glittriga disco-outfits trängs framför de små speglarna ovanför handfaten. Till herrarnas är det ingen kö och hon väger snabbt fördelarna mot nackdelarna i huvudet och inser att det definitivt är mer värt att bli utskälld av ett gäng killar med gylfen nerdragen än att behöva gå hem med blöta trosor. Hon tittar sig snabbt omkring och smiter sedan in på herrarnas. Det är tomt i pissoaren och till hennes lycka är ett av toalettbåsen ledigt.
- Fy fan, svär hon lågt och betraktar det blöta golvet och upptäcker att det inte finns något toalettpapper. Hon hasar ner sina korta PVC-shorts och trosorna och kissar snabbt. Hon vinglar till på sina höga plattåskor och slänger upp toalettdörren och tvättar snabbt händerna.

Hennes eyeliner är kladdig och hon drar sina fuktiga fingrar genom det långa svarta håret och biter sig i läpparna för att framkalla lite färg i sitt annars så bleka ansikte.

Trots långa soltimmar på den franska västkusten så lyckas hon inte få annat än lite fräknar på näsan och armarna. Hennes pappas sydeuropeiska gener tycks inte ha gått i släkten utan det är snarare hennes mammas sydafrikanska känsliga hy som har gått i arv. Den brittiska hudtypen är genomgående i hela syskonskaran och vid tanken på familjen som är så långt borta så tåras ögonen lite. Kvar på landsbygden utanför Kapstaden fanns familjen och jordbruket men apartheiden och upploppen mellan de svarta, afrikaaner och vita trollkarlarna hade gjort läget så pass osäkert att man valt att skicka sin yngsta dotter till Storbritannien. Släktbanden till britterna var för länge sedan kapade och Columbine hyrde ett rum på Den läckande kitteln. Om nätterna roade hon sig ute på mugglarpubar och dagarna fördrev hon i Diagongränd. Hon hade skjutit upp köpet av skolböcker in i det längsta i förhoppning om att hon skulle nås av ett bud om att läget hade lugnat ner sig på den afrikanska sydkusten och att hon var välkommen tillbaka igen till Milima ya buluu - shule ya uchawi na uchawi (Det blå berget – skola för magi och trolldom) beläget vid Kilimanjaros fot. Redan efter ett par dagar i London så saknade hon den vilda naturen och de vidsträckta slätterna. Att vakna av morgonens ljus och söka skydd i skuggan om dagarna. Hon hatade avgaserna och de trånga gatorna i nordöstra London.

- Är du okej? En spenslig pojke med spretigt svart hår stod bakom henne och hon mötte hans blick i spegeln.
Hans svarta skinnjacka hängde löst över de sluttande axlarna och hon log svagt mot hans spegelbild.
- Never been better, replikerade hon och han skrapade med foten mot golvet och log.
- Du är inte härifrån, eller hur?
Hon vände sig om och lutade sig mot handfatet.
- Nej, hela vägen från Afrika, svarade hon och han slängde med huvudet.
- Coolt, svarade han och började dra ner gylfen.
Hon nickade mot dörren och svängde på klacken.
- Vi kanske ses där ute.


Hon satt uppflugen på en barstol och pendlade med fötterna i luften. De nya plattåklackade skorna fick hennes fötter att värka och hon funderade i förbifarten på om det var värt att riskera all världens sjukdomar och gå hem barfota på Londons gator. Framför henne stod kvällens femte whiskey och hon snurrade glaset långsamt mellan händerna och inbillade sig att hon kunde höra isbitarna i glaset klirra. Snart var det dags att gå hemåt och väcka Tom, barägaren, då hon var ganska säker på att hon tappat bort sin rumsnyckel och trollstaven låg nerpackad i resväskan. Hon hade för sig att spårmärket fanns kvar tills man fyllde 17 år i England men efter de senaste årens oroligheter i Sydafrika så hade ministeriet haft andra saker att fokusera på än huruvida minderåriga trollkarlar och häxor använde magi eller inte. Hon hade förfalskat en mugglar-legitimation innan hon lämnat Afrika för att kunna skörda frihetens frukter i London. Nu var det ingen som ifrågasatte om hon var 18 år eller inte. Skrattretande enkelt att förtrolla mugglardokument.

- Där är du igen.
Pojken från toaletten stod plötsligt bredvid henne vid bardisken och halsade ur en ölflaska.
- Hej, kanske dags att presentera sig. Jag heter Columbine Smith, sa hon och sträckte fram handen.
- Kollymbinn, upprepade han långsamt. Är det afrikanskt?
- Nej, franskt. Pappa är fransos och mamma är brittisk-sydafrikan.
- Right. Jag heter John Ritchie.
Ytterligare en discodänga fyllde luften och Columbine himlade med ögonen.
- John, vad sägs om att vi sticker härifrån? Jag tror inte att jag klarar mer tuggummimusik, sa hon och spände ögonen i honom. Han log fräckt mot henne och kliade sig i hårbotten.
- Låter som en idé.
Hon hoppade ner från barstolen och svepte den bärnstensfärgade drycken innan hon fattade tag i hans hand.
- En kopp te hemma hos dig? Hon drog honom mot utgången och han snubblade efter.
- Jag bor runt hörnet. Jag vet inte om jag har något te hemma men jag har andra saker att dricka, sa han och Columbine kände fjärilarna vakna till i maggropen.
- Det låter perfekt, andades hon tungt i hans öra.

Två timmar senare var kollektivet där John bodde fyllt av folk och cigarettröken låg tung i rummet. Johns vänner Johnny, Glen, Steve, Paul och Malcom hade snart anslutit sig till sällskapet tillsammans med ett gäng brittiska flickor och en smått schizofren amerikanska vid namn Nancy Spungen. De lyssnade på Ramones Blitzkrieg bop och drack ljummen öl. De brittiska flickorna klängde på pojkarna i sällskapet och Columbine betraktade scenen mellan halvslutna ögonlock. Det fanns ingenting som lockade med att gå ”hem” eller att sova. Sova kunde man göra när man var död, det fanns så mycket att se och upptäcka när man var levande. Hon var uttråkad men nattens mörker innebar inte fler strövtåg i London. Hon må vara äventyrlig men hon var inte dumdristig. Man leker inte med lejon om solen har gått ner.

John klev ut ur köpet med en ölflaska i handen och hon log mot honom och bet sig i underläppen. Han slog sig ner bredvid henne och hon vände sig om och kröp upp över honom. Utan att tänka kysste hon honom först mjukt och sedan hårdare och mer aggressivt. Hon kunde se hur hans ansiktsuttryck skiftade från förvånad till belåten och hon tryckte sig närmare honom.
- Finns det något sovrum här? Hon nafsade honom i örsnibben och han drog upp henne på fötter och in i ett närliggande rum. Hela golvet så när som på en sjaskig madrass var täckt av kläder och vinylskivor. Hon knuffade ner honom på madrassen och sparkade igen dörren bakom sig.
- You wanna play? frågade hon lågt och drog den svarta toppen över huvudet och sjönk sedan ner på knä och gav sig hän.

Kul att du gillar den! Det kommer ett nytt kapitel senare idag!

Det ser jag fram emot.

jag med !!

II – De sista förberedelserna

Columbine vaknade tre timmar senare med ett huvud som dunkade och en mage som hotade att vända sig ut och in. Det lukade gammal öl och svett inne i lägenheten och hon kastade en blick på John som sov som ett barn bredvid henne. Nattens minnen sköljde över henne och hon tände en halvrökt cigarett som hon fanns bredvid sängen och tog ett bloss medan hon tänkte över sina val. Det där med att stanna morgonen och äta frukost tillsammans kändes inte som de t mest lämpliga alternativet. Hon var inte ens säker på att John åt frukost. Det enda hon visste om honom var att han var ganska tafatt samt att han gillade punk. Det var inte mycket att gå på i det långa loppet.

Hon hittade sina kläder och med en tuschpenna skrev hon ett snabbt meddelande på hans nakna överkropp ”Thanks mate for yesterday. See you around”. I vardagsrummet låg övriga vänner och sov huller om buller och hon kryssade mellan halvnakna kroppar på väg ut i trapphuset. Väl ute på gatan så slog den krispiga morgonluften om henne och det kändes som en lättnad att slippa ifrån den lilla lägenheten med sina nergångna heltäckningsmattor.

Tvärs över gatan låg en liten deli och hon skyndade in och köpte en baconsmörgås och en kopp kaffe som hon snabbt svepte vid ett av de rangliga borden. Det var den sista augusti och det gick inte att skjuta upp det oundvikliga längre. Imorgon avgick Hogwarts-expressen och hon behövde befinna sig på den.

- Good Morning Ms. Smith. Det har kommit en uggla till dig.
Tom stod bakom bardisken och torkade kaffekoppar när Columbine äntrade Den läckande kitteln och hjärtat klappade hårdare i bröstkorgen på henne.
- Den måste ha kommit medan jag var ute för att köpa mugglartidningen, sa hon och Tom flinade mot henne.
- Right. Brevet ligger där.
Han pekade mot bardiskens ände och hon plockade snabbt upp den tunna pergamentrullen och nickade mot honom.
- Tack! Och du, har du en extranyckel till mitt rum? Jag måste ha råkat lämna den på rummet igår.
- Accio extranyckel!
En nyckelknippa kom flygande i luften och landade i Columbines hand. Hon tackade återigen och gick upp till sitt lilla rum. Med darrande fingrar öppnade hon det förseglade pergamentet och kände genast igen sin mammas handstil.

”Kära Columbine. Älskade dotter. Jag vet att du, precis som jag, hoppats på att det skulle ha lugnat ner sig häromkring lagom till september men situationen är allvarligare än någonsin. Jacob O’Haralds och Robert Zuluma har trappat upp konflikten och nu börjar mugglare dras in mer och mer. Din far har åkt in till Kapstaden i ett försök att protestera mot ministeriets slapphänta roll men skickade ett brev med meddelandet om att oroligheterna eskalerar och att det är svårt att se ett slut på eländet. Jag läste i tidningen här om dagen att konflikten även har drabbat Milima ya buluu och att allt fler föräldrar väljer att skicka bort sina ungdomar. Mina förhoppningar är att läget ska ha stabiliserats till julen så att du då kan återvända till oss. Till dess, ta hans om dig och gör ditt bästa på Hogwarts. Med all tillgivenhet, din mamma”.

Columbine andades långsamt för att försöka förhindra tårarna från att falla men insåg att det var lönlöst. Utanför fönstret kunde hon se mugglare gå skrattande mellan de olika affärerna och hon insåg att idag var sista dagen att göra alla sina inköp inför höstterminen.

Trettio minuter senare hade hon duschat och dragit en relativt ren klädnad över huvudet. Hon nickade åt Tom i baren och fortsatte in på bakgården och knackade vant på tegelstenarna för att ta sig i Diagongränden. I handen hade hon antagningsbeskedet till Hogwarts samt listan över alla skolböcker hon behövde. Det räckte med en blick in i gränden för att inse att det var många sista-minuten-shoppare ute och att det antagligen skulle ta hela dagen att köpa skolklädnader, kittlar och böcker. Hon spejade ut över folkmassan och började med bestämda steg gå till mot Gringotts, banken, för att växla sina afrikanska mynt mot brittiska.

Kön till växlingskontoret var kort och det var snart hennes tur. En svartalf med trumpet utseende satt bakom disken och gav henne en kort blick.
- Hej, jag heter Columbine Smith och jag ska börja på Hogwarts imorgon.
- Jasså, vad ovanligt, muttrade svartalfen och Columbine skruvade besvärat på sig.
- Jag är från Sydafrika och skulle behöva växla pengar till brittiska galleoner.
Alfen antecknade något med en lång fjäderpenna på ett tjockt pergament.
- Har du ett konto här?
- Öh, ja, jag tror det. Min mamma är halvbritt och har öppnat ett konto här till mig så att hon kan flytta pengar från Sydafrika.
- Nyckel, tack.
Columbine rafsade i väskan och fick tag på den stora bronsnyckel hennes mamma hade skickat med henne. Hon räckte den till svartalfen som kort synade den och nickade.
- Kom tillbaka om två timmar. Fyll i blanketten här med önskat uttag och lämna till alfen vid utgången. Han pekade med sin korta arm mot utgången där en annan alf stod och samlade in uttagsformulär och Columbine suckade.
Det här skulle verkligen ta hela dagen.

För att slå ihjäl lite tid så gick hon till Florean Fortescue’s glassbar och köpte en stor strut med chokladglass. Hon slog sig ner på uteserveringen och kände hur huvudvärken lättade för varje munfull glass hon fick i sig. Ett gäng pojkar stod snett mitt emot glassbaren och pojken med glasögon stod och spanade in nya kvastar i skyltfönstret medan hans vänner såg mer intresserade ut av att spana in Columbine på uteserveringen. Särskilt en av pojkarna med långt svart hår och grafitgrå ögon som fräckt pekade åt hennes håll och stötte till en blek pojke med cendréfärgat hår bredvid honom. Den blonde pojken log ursäktande åt Columbines håll och pekade sedan på en lista, likt den hon hade i handväskan, och drog sedan med sig gruppen ner i gränden för att inhandla resterande objekt.

Efter ett par timmar i solen och ett tiotal fräknar senare så gick Columbine tillbaka till Gringotts och hämtade ut en påse med klirrande guldmynt. Snabbt avverkade hon Flourish & Blott’s för skolböckerna samt ingredienser till trolldrycksframställning och fortsatte sedan till Madam Malkin’s för två uppsättningar klädnader enligt Hogwarts mått och mode och en ny festklädnad. Det myllrade av ungdomar omkring henne och hon gissade att de allra flesta också skulle sitta på expresståget följande morgon.

När det börjat skymma så gick hon tyngd av böcker tillbaka till Den läckande kitteln. Hon packade raskt ner allting i kofferten och gick ner för att äta lite middag. Det var många som befann sig i matsalen och hon bad Tom att skicka upp maten till hennes rum. Hon orkade inte med den stimmiga ljudbilden och så snart hon hade ätit så sjönk hon ner i en drömfylld sömn.

Bra! Jag gillar hur du skriver, men det är väldigt svårt att förklara hur.. Haha! Bra iallafall!

III – 1966

Hon sprang. Fötterna dunsade mot den hårt packade jorden och rev upp damm omkring henne. Det hade inte regnat som planerat och hon försökte akta sig från att ramla och snava i sprickorna. Bakom henne sprang ett gäng afrikanska pojkar och skrek glåpord efter henne. De talade ett språk hon inte kunde, kanske var det zulu. Det en gång stora krigarfolket, en armé utan en stat. Än kunde hon inte se tälten men den vidsträckta savannen tycktes aldrig ta slut. Det smakade blod i munnen och sved i lungorna men benen fortsatte att springa som av sig själva. Hjärtat pickade som en skrämd liten fågel i hennes bröstkorg men det fanns inte tid för att stanna och trösta den. Överlevnadsinstinkten var alldeles för stark.

Hon visste att hon hade trotsat sin mamma. Att hon inte skulle ha gett sig av på strövtåg alldeles själv. Det var alldeles för farligt med alla vilda djur och lokalbefolkningen som hatade både afrikaaner och engelsmän. Hon kunde inte stanna och be pojkarna vända om, hon talade inte deras språk och de var dubbelt så långa som henne och släpade trädpinnar i marken vars skrapande ljud skrämde henne. Men hon var trött på att stanna hemma och Ewook hade sagt att det fanns smådjur på savannen nu som hon ville titta på. Hennes mamma var så upptagen med syskonen, så sjuka nu och hennes pappa var i Kapstaden och arbetade. Själv i den lilla tältstaden var hon och tristessen hade fått hennes små ben att gå alldeles för långt hemifrån. Nu fick hon sona sitt straff.
- Ewook! Mama! skrek hon när hon såg tälten som små myror i horisonten. Hjälp! Hjälp mig snälla!
Pojkarna bakom henne sprang fortare nu.
- Ewoooook! Rösten bröts och hon snyftade till. Snart hemma. Hennes mammas vrede skulle plåga henne i veckor men bara hon fick komma hem så spelade allt sådant inte längre någon roll.
Det började skymma. Om natten var det farligt att vistas på savannen.
- Ewooook!
Hon snubblade och föll. Kunde känna hur den tunna huden skrapades bort från knäna och hur blodet började rinna ner för hennes ben. Det stack i vänsterfoten och hon kunde inte hejda tårarna. Dundrandet av pojkarnas fötter kom allt närmare och hon kröp ihop till en boll och la händerna mot marken. Plötsligt hörde hon porlandet av vatten och dundrandet överröstades av ljudet. Hon tittade upp försiktigt, fortfarande med den lilla fågeln pickandes i bröstkorgen. Hon befann sig på en ö, så liten att bara hennes kropp fick plats. Runt omkring henne hade marken rämnat och fyllts av vatten. Det såg djupt ut och hon satte sig förbluffat upp. Pojkarna stod på en sandbank tiotalsmeter bort och kastade perplexa blickar åt hennes håll. Sedan vände de om och sprang åt andra hållet, skrikandes på ett språk hon inte förstod.

Två veckor senare hade såret på knäna nästan läkt och ersatts av ljusrosa nybliven hud. Hon lekte på gården mellan tälten. Drog runt sin smutsiga docka i en skottkärra. Hennes mamma hade varit arg. Den blinda vreden hade skallat över tältlägret men hon var förlåten nu. Syskonen var på bättringsvägen, den elaka vattensjukdomen hade gett med sig tillslut men de var fortfarande för svaga för att kunna leka med henne. Snart skulle de åka tillbaka till skolan och då skulle Columbine vara lämnad igen, men kanske hennes mamma skulle ha tid att leka med henne då.

Solen stod högt på himlen. Ewook och kvinnorna i byn lagade mat och det luktade kryddigt i luften som nästan stod still och dallrade.

Hon hörde ljudet. Fötter som dundrade mot den hårda savannen och ljudet av stora bilar som kom emot dem. Hennes hjärta hoppade till och hon sprang in mot mitten av tältlägret.
- Ewook, det kommer någon!
Den stora svarta mannen reste sig upp och sträckte ut armarna.
- Colli, spring!
Kvinnorna lämnade matlagningen och tillsammans sprang det in i det stora tältet och genom tältöppningen kunde Columbine se hur bilarna täckta av damm sladdade in mellan tälten. Det klättrade ut mörka män och snart kom de som sprungit fram. De höll vapen i händerna och Ewook talade till dem på ett språk som Columbine inte förstod. Hennes mamma kom springande mot tältet, skrikande på engelska.
- Spring!
Hon sprang. Försvann ut bakvägen och sprang. Hennes mamma sprang bredvid henne tillsammans med de mörka kvinnorna.
- Men de andra? Columbine stannade upp och hennes mamma strök en svettig hårtest ur ansiktet på henne och sjönk ner på knä. Hon kramade henne snabbt och kysste hennes dammiga kind.
- Spring med de andra nu, dina syskon och jag kommer klara oss. Vi kommer och hämta er sen tillsammans med pappa. Spring nu!
Columbine brast i gråt och hennes mamma satte av åt andra hållet. Upprörda röster kom från tältlägret och sedan hördes skotten. Skriken. Hon kunde se hur tältdukar revs och sattes i eld. Hennes docka var borta. Plötsligt flammade gröna gnistor upp från tältplatsen och skriken tystnade.

Det var mörkt ute när hennes mamma kom. Hon sa att deras pappa var på väg och att de inte kunde gå tillbaka hem. De skulle flytta tillbaka till Kapstaden nu. Till det vitputsade huset de hade bott i tidigare. Hennes syskon var redan tillbaka på skolan, vid foten av Kilimanjaro.
- Men Ewook då? frågade Columbine och hennes mamma tog henne i handen och kramade den hårt.
- Ewook har gått vidare. Han finns bland änglarna nu.
- Som bebiselefanten som dog?
- Precis som bebiselefanten som dog. Håll i min hand hårt nu Colli och släpp inte taget.
De snurrade runt och det kändes som att all luft pressades ut ur lungorna. Det blev svart och sedan landade de på gräsmattan utanför det vitputsade huset i Kapstaden där hennes pappa med tårar i ögonen väntade på dem.

Columbine vaknade i sitt rum på Den läckande kitteln med hjärtat i halsgropen. Det pickade som en liten fågel och hon badade i svett. Klockan på nattduksbordet visade 09.37 och Columbine sjönk tillbaka ner mot kuddarna. Än hade hon tid att ta sig iväg.

Det smärtade i bröstkorgen och hon strök håret ur ögonen. Ända sedan hon hade kommit till London hade drömmarna blivit allt fler. Det som borde ha varit ett lyckligt minne, hur hon upplevde magi och undkom döden var istället skuldbelagt då Ewook var den som hade försvunnit. Hon visste att det var för farligt att återvända till Sydafrika och beslutsamt drog hon sina mugglarkläder över huvudet och drog hårborsten genom håret. Hon var tvungen att ta sig till Hogwarts och anstränga sig. Utbilda sig så att hon en dag skulle kunna återvända och försöka skapa fred i sitt krigsdrabbade hemland.

Hej allihopa! Eller ni som har kommenterat
Jag blir jätteglad av kommentarer, vare sig det är ris eller ros, för det peppar mig att skriva fler och ännu längre kapitel till er. Hur många ni är så läser spelar inte så stor roll för mig,så länge någon läser, men det vore kul om alla som tittar in här skriver något. Nästa kapitel kommer antagligen imorgon!