Malfoy, Lovegood och Den Gyllene Trion [SV]

Titel: Malfoy, Lovegood och Den Gyllene Trion
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Färdigskriven: Nej
Rating: G/PG
Beskrivning: Det är året efter kriget, och Hogwarts har byggts upp igen. De flesta, av de som igentligen skulle ha gått ut året innan, har valt att gå ett år till.
En dag under middagen, så kommer Draco in.
Professor McGonagall berättar att han också ska gå ett år till.
Luna bestämmer sig för att försöka få honom att bli hennes vän, men det går inte så bra med Harry, Hermione och Ron som säger åt henne att inte slösa sin tid på Draco.
___________________________________________________

Kapitel ett
Börja om

Luna

"Idag ska vi välkomna en ny elev, eller ska jag säga en gammal elev som ska börja igen." utropade Professor McGonagall under den andra middagen på Hogwarts det här året.
Folk vid varje bord började viska.
Professor McGonagall klappade händerna och alla tystnade.
"Så, ni ska alla möta honom med respekt..." Dörren på sidan av McGonagall öppnades.
"Han har tagit konsekvenserna av sina handlingar, och nu vill han börja om."
Ett vitblont huvud syntes i dörröppningen.
"Det kan inte vara..." sa Harry och gapade.
"Malfoy!" avslutade Ron upprört.
Hermione gapade bara.
Draco gick till Slytherins bord och satte sig på en plats helt själv, längst bak i salen.
Jag reste mig upp och började gå mot honom.
"Luna, vart ska du gå?" frågade Harry. Hans kinder var röda.
"Till Draco, förstås." svarade jag och log mot honom.
"Varför det?" frågade Ron medans han tog en tugga av sin kyckling.
"För att han ser så ensam ut. Och han ser ut att behöva en vän." svarade jag.
"Han har inte varit där för dig när du varit ensam, eller hur."
"Nej, men det gör inget, han vill säkert ha en andra chans, och då behöver han en." svarade jag och vände mig om för att gå till Draco.
Han satt med huvudet hängade över bordet.
"Hejsan." sa jag och satte mig ner mittemot honom. Han tittade upp en sekund.
"Stick härifrån, Lovegood." fräste han.
"Hur... hur mår du?"
"Vad bryr du dig om det?" fräste han. "Stick."
"Okej, Draco." Jag reste mig upp "Men om du behöver någon att prata med, så finns jag här. Hejdå Draco."

Jag gick ut ur stora salen och upp till rummet.
Där satt Cho och läste en tidning.
"Hejsan Cho" sa jag.
"Hej" svarade hon torrt.
"Hur var middagen?" frågade jag medan jag letade efter det nya numret av Hört och sett i min väska.
"Bra."

Jag läste tidningen från början till slut och jag hörde knappt när Cho släckte lampan och sa godnatt.
Jag gjorde samma sak, och lyssnade till hennes snarkningar.

Så vad tycker ni då?

Aww, jag tycker den verkar bra!
Hoppas verkligen på att det kommer mer snart.

Kapitel två
Varför är du så snäll mot mig?

Luna
När jag vaknade kittlade solen mig i ansiktet. Jag klev upp och drog på mig mina gamla jeans och t-shirt.
"Varför är du uppe så tidigt?" hördes Chos sömndruckna röst.
Jag ryckte på axlarna och tittade på hennes rufsiga huvud som stack upp ovanför täcket.
"Idiot" sa hon och drog upp täcket över huvudet.
Jag smög försiktigt ut ur rummet och skuttade ner till Stora Salen.
Jag öppnade dörrarna försiktigt och såg Draco sitta vid Slytherinbordet.
Jag gick och satte mig mittemot honom igen.
"Godmorgon" sa jag glatt och tog min gröt.
Han suckade.
"Vad vill du nu då?" frågade han trött.
"Inget, igentligen." svarade jag och började äta. "Vad har du som första lektion?"
Han suckade igen och tittade på mig. Jag såg att han hade ringar runt ögonen.
"Trolldrycker." svarade Draco.
"Jag med!" svarade jag och log mot honom.
Han satt tyst och petade i frukosten han åt.
"Varför... Varför är du så snäll mot mig? Jag har ju inte direkt varit det mot dig...?"
"Du..." började jag med avbröts av ett skrik.
"Luna!" Det var Harry.
Jag log mot honom.
"Varför sitter du med honom ?"
"Som jag sa igår, Harry..." började jag, men blev avbruten av Draco den här gången.
"Ja, hon vill väl knappast vara med dig, Potter!"
"Draco. Harry." sa jag. "Kan ni inte vara trevliga mot varandra?"
Harry såg på mig.
"Menar du allvar?" frågade Harry. "Vi har varit fiender sen första året."
Draco blängde på Harry, och sedan reste han sig upp och gick mot dörrarna.
"Hejdå Draco." ropade jag till honom, och Harry satte sig ner.
"Var är Ron och Hermione?" undrade jag medan jag tog en sked av gröten.
"Jag vet inte, Ron sover väl som vanligt. Jag tittade inte på honom när jag gick ner hit." Han ryckte på axlarna.
"Varför är du med Draco?" frågade han plötsligt.
"Varför inte?" svarade jag och log.
"Han är ond!" utbrast Harry.
"Nej, det är han inte. Han kanske var det, men nu är han inte det." Harry blängde på mig. "Lita på mig."
"Det gör jag, men det är honom jag inte litar på!" sa han, och hans kinder var röda igen.
"Harry." sa jag och dörrarna öppnades. In kom Hermione och Ron.
"Godmorgon!" sa jag och åt upp det sista av min gröt.
"Godmorgon" svarade de tonlöst och satte sig vid Gryffindorbordet.
"Jag tror jag ska gå och ta en promenad." svarade jag.
"Jag följer med." sa Harry.
"Harry, nej." sa jag och log. "Det kommer bara bli bråk om vi stöter på Draco. Hejdå, Harry." Jag vände mig om och gick ut ur Stora Salen.
Innan dörren stängdes hörde jag Hermione fråga:
"Vad var det med Draco? Han sprang... Mot biblioteket. Han såg ledsen ut."
Jag satte kurs mot biblioteket.
__________________________________________
Draco


Vad ville hon mig?
Varför pratar hon med mig som om vi var vänner, eller något?

Jag kastade kudden i taket.

Varför är hon så snäll mot mig?
Jag har aldrig varit snäll mot henne.

Det gjorde mig ännu mer frustrerad.
Hon gjorde så att jag inte kunde sova.
Och vad menade hon med
"Men om du behöver någon att prata med, så finns jag här."
Jag satte mig upp och försökte tänka på annat.
Men alla tankar ledde till henne.
Ännu en sömnlös natt.

"Vad är det med dig Draco? Du har aldrig betett dig såhär förut." sa jag till mig själv.
Det är något som drar dig till henne.
"Nej det är det inte. Hon är bara Lolliga Luna, som hon alltid har varit."
Du vet att det inte är sant.

Jag skrek i kudden som hade landat på sängen igen.
Jag måste komma på bättre tankar.
Jag klev upp ur sängen och gick ut i den tysta hallen.
Jag gick runt i slottet, och tittade på allting, tills jag såg att det började bli ljust ute.
Jag sprang tillbaka till mitt rum och lade mig i väntan på att lektionerna skulle börja.
Min mage kurrade och jag bestämde mig för att gå och äta frukost.

Men när jag satt där, kom Lolliga Luna in igen. Hon gick mot min plats, och satte sig mittemot mig.
"Godmorgon" sa hon, överdrivet glatt. Jag suckade.
"Vad vill du nu då?" sa jag irriterat.
"Inget, igentligen. Vad har du som första lektion?"
Verkligen? Var det det hon ville?
"Trolldrycker." svarade jag förvirrat.
"Jag med!" svarade hon. Jag suckade igen och tittade upp på henne. Jag blir nog aldrig av med henne.
Typiskt. Jag hade tappat aptiten.
"Varför... varför är du så snäll mot mig?" undrade jag, och hoppades på att jag skulle få kunna sova inatt.
"Du...." började hon, och dörrarna öppnades och Potter stormade in.
"Luna!" sa han, överdrivet högt.
Hon log mot honom.
"Varför sitter du med honom?"
"Som jag sa igår, Harry..." började hon. Hade dom pratat om mig?
"Ja hon vill väl knappast vara med dig, Potter!" sa jag, ännu mer irriterad.
"Draco, Harry. Kan ni inte vara trevliga mot varandra?"
"Är du allvarlig? Vi har varit vänner sedan första året!"
Jag blängde på Harry, och sedan reste jag mig upp och gick ut, och smällde igen dörrarna efter mig.
Han fattade inte. Hon fattade inte.
Eller... gjorde hon?
Jag sprang till biblioteket, inte säker på varför. Mina ögon sved.
Jag såg Granger och Vesslan gå tillsammans ner till Stora Salen.

Jag satte mig på närmsta bänk och la huvudet i armarna.
Det var lungt och tyst, jag tänkte inte på Lolliga Luna, och jag somnade.

Jättebra!
mooooore !

mine allealicia tackar självklart

Kapitel tre
Det kändes hemskt

Luna

När jag kom in i biblioteket hörde jag snarkningar.
Jag följde ljudet och hittade Draco. Jag log, och satte mig på stolen mittemot honom, tog en bok från hyllan bakom och började läsa.

När han till sist vaknade så tittade han upp på mig.
"Skit, Luna!" sa han och satte sig upp. "Jag blir visst aldrig av med dig, ellerhur?" fräste han. Han ställde sig upp och var påväg mot utgången.
"Jag förstår hur du känner dig. Du är ledsen, och du har ingen att prata med." sa hon. "Hur kändes det, igentligen?"
"Äsch... Typiskt Ravenclaware. Vishet och teater." Han fnös och gick ut ur biblioteket.

Jag kände mig sårad. Jag försökte vara hans vän, men han avvisade mig hela tiden.

Jag sneglade på klockan och såg att den nästan var tio.
Jag skyndade mig till salen och satte mig vid en bänk.
Jag tittade inte på personerna runt mig så mycket, utan fokuserade bara på jobbet. När jag vände mig om såg jag Draco, med huvudet i händerna.
Jag undrade om han sov.

När jag äntligen var klar så hade alla andra gått.
Jag gick ut och lämnade Draco själv, fast jag igentligen ville väcka honom.
Det var en håltimme tills nästa lektion, och jag gick ut till sjön.

Jag satt där en stund. Det började blåsa och jag gick in igen.
Jag skuttade uppför trapporna och gick till uppehållsrummet.
Jag kände en hand på min axel och hörde en röst bakom mig.
"Det kändes hemskt." viskade Draco.
Jag vände mig om, och såg hans sorgsna ögon.
"Du får inte vara här." sa jag, utan att tänka mig för. Hans ena mungipa ryckte.
"Då går vi någon annanstans då." svarade han. Han gick ut och jag följde efter.
Efter ett tag så stannade vi, i en stor hall med några tavlor på väggarna.
"Jag fattar inte att jag säger det här till dig, men... Det kändes hemskt. Hemskt att få uppdraget, och att sitta inne på Azkaban och..." Hans ögon tårades.
Jag tog tag i hans hand.
"Du behöver inte berätta allt, men du får göra det någon annan dag" Han log lättat.
"Vad menade du med att... du skulle vara där för mig, om jag behövde prata?"
"Draco... Jag ser på dig att du inte mår... bra. Varje gång jag ser dig så syns det på dig. På sättet du sitter, går, står, och i dina ögon." Jag pausade. "Du är inte ensam" Jag tryckte hans hand.
Han rodnade och vände bort huvudet.
"Jaså, den store Draco Malfoy rodnar?" hördes en röst bakom oss. Vi vände oss om samtidigt och Pansy Parkinson hånlog. Draco släppte min hand snabbt.
"Stick härifrån Parkinson." sa han irriterat.
"Varför det? Får jag inte vara med och mysa?"
Jag såg hur Dracos sorgsna ögon förvandlades till arga.
"Vad gör du med henne?" frågade hon sedan, och nickade mot mig. "Hon är en förlorare, Draco. Hon är inte värd dig, och du kan hitta bättre än så"
"Jaså? Och du vet vem som är det?" morrade Draco.
Hon skrattade, och skakade på huvudet. "Är det inte självklart?"
Draco vände om och gick ifrån henne.
"Du kommer att få ångra det här, Draco." skrek hon efter honom.
Jag följde efter honom och han mumlade ilsket osammanhängande saker.

I love this!

tyvvär, kommer inte mer idag, (datan kommer snart stängas av pga batteriet...) men imorrn, på morgonen ?

jag lovar

vad bra, mer♥

snälla mer den e jätte bra