What the shadows tell us [PRS]

Ett privat rollspel mellan bubbles och countess

Namn: Samuel Dalton
Ålder: 18 år
Utseende: Beskrivs ofta som en stilig ung man med ett milt och vänligt ansikte. Han är omkring 180 centimeter lång, ögonen är mörka och håret är tjockt, medellångt och mörkbrunt, nästan svart.
Övrigt: Samuel är tystlåten, artig, och en aning naiv. Vill gärna tro gott om andra och världen, vilket kan vara både charmigt och lite bekymmersamt. Han är relativt ny på skolan, har bara varit där i ett par månader.


Namn: Elijah ”Ellis” Beauford
Ålder: 18 år
Utseende: Ellis är 175 centimeter lång. Han har kortklippt, blont hår och klarblåa ögon. Kroppen är nätt och smidig och han bär sig själv med en avslappnad attityd.
Övrigt: Ellis är rebellisk själ som inte är rädd för att ta risker. Han utmanar ofta skolans normer och regler, vilket lett till många besök på rektorns kontor och huvudvärk hos lärarna. Men han är också en stor drömmare och en visionär som vill göra något stort och betydelsefullt med sitt liv.


Namn: Cecilia Evens
Ålder: 18 år
Utseende: Cecilias ansikte har fina och eleganta drag. Hon är 167 centimeter lång och har ljust, axellångt hår som vanligtvis är stylat och välfriserat.
Övrigt: På ytan är Cecilia lugn och kontrollerad, en typisk elev som följer skolans regler till punkt och pricka. Många betraktar henne som kall och reserverad, men hon har ett varmt hjärta som brinner för de hon bryr sig om.

Namn: Audrey Abbot
Ålder: 18
Utseende: Audrey har vågigt, mellan långt hår i en varm, blond färg, hon har också en lugg som kittlas mot hennes ögonlock. Hon står på ungefär 160 centimeter, med en nätt kroppsbyggnad. Ögonen är stora och mörkbruna, och man kan finna några fräknar över hennes kinder och näsa.
Inspirations bild:

Övrigt: Hon har en stor mun, det är inte alltid som hon tänker innan hon säger en del saker. Hon är väldigt självständig, social, ironisk och i vissa fall kan hon vara aningen uppkäftig, åtminstone när det kommer till lärarna.

Namn: Wesley Baynes
Ålder: 18
Utseende: Wesley är lång, med ungefär 190 centimeter. Han har lockigt, mörkt hår som ofta ligger huller om buller, han har blivit alldeles för trött på att försöka få det att se snyggt ut. Han har ljusa, blåa ögon.
Inspirations bild:

Övrigt: Baynes är en social, framåtgående kille och känner väldigt många på skolan. Han ses ofta som klassens clown, men han är även väldigt snäll och tar hand om sina vänner.

Namn: Edmund Abbot
Ålder: 18
Utseende: Edmund är runt 170 centimeter lång, nätta axlar och med samma lockiga hår som sin tvillingsyster. Även hans ögon är stora och mörka, med små fräknar över kinderna. Hittade ingen bra bild till honom, men han är hyfsat lik Audrey.
Övrigt: Han är väldigt stillsam och lugn, han är aningen tillbakadragen. Men tvillingsyskonen kompletterar varandra väldigt bra, han får Audrey att komma ner till jorden och ta det lugnt, fokusera på studierna. Medan Audrey får honom att bli mer social, träffa fler människor och får honom att komma bort från att tänka på skolan konstant.

Samuel Dalton gick sida vid sida med de andra studenterna längs stigen som ledde djupt in i skogen. Kvällen låg som en tung slöja över träden, och den dunkla skymningen omgav dem med en aura av mystik och förväntan. Hans steg var lugna men hjärtat dunkade hårt i bröstet när han tänkte på det som väntade dem. Det hade bara gått några månader sedan Samuel börjat på internatskolan, och som ny och ivrig att passa in, hade han lockats till denna hemliga sammankomst av en blandning av nyfikenhet och längtan efter att höra till. Och trots sin osäkerhet kände han en stark dragning mot gruppen. De hade välkomnat honom med öppna armar, och det kändes som om han hade hittat någonstans där han kunde höra hemma.
Vid sin sida kände han Ellis närvaro, en ung man vars rebelliska attityd och drömmar om storhet hade fångat Samuels nyfikenhet. Han hade alltid beundrat dem som vågade gå utanför ramarna och levde efter sina egna villkor, något som han själv hade svårt att göra. Cecilia Evens, som gick framför dem, verkade så lugn och behärskad, som om ingenting kunde rubba henne. Samuel undrade vad som doldes bakom hennes stillsamma yttre. Kände även hon samma oro och tvivel som han gjorde? Audrey Abbot och hennes tvillingbror Edmund följde strax bakom dem, deras närvaro alltid lika påtaglig och samtidigt så olika. Audrey, med sitt självförtroende och skarpa tunga, och Edmund, vars lugn och eftertänksamhet stod i kontrast till hennes livliga energi. Wesley Baynes, ofta sedd som klassens clown, slöt sig till dem med sitt skratt och sina lekfulla kommentarer. Hans närvaro fick atmosfären att lätta något, även om det fanns en tyngd i luften som ingen kunde förneka.
”Vad sägs om det här, Sammy boy?" sa Elijah med en ton av upprymdhet. "Det här kommer bli så jäkla episkt”.
Samuel kunde inte låta bli att le åt Ellis entusiasm, även om hans hjärta dunkade hårt av nervositet.
"Ja, det är verkligen något annorlunda," svarade han, kämpande för att behålla lugnet.
Ellis skruvade på läpparna och lät en hand smeka genom sitt blonda hår med en självsäker rörelse.
"Kom igen, Samuel. Slappna av lite. Det är klart att det är annorlunda. Men det är just det som gör det så spännande, eller hur?".
Det fanns något med Ellis attityd som gjorde honom modigare, mer beredd att ta sig an det som låg framför dem.
"Du har rätt," svarade Samuel med ett nick, hans röst fylld med mer beslutsamhet. Han ville så gärna tro gott om det de planerade att göra. Men någonstans djupt inom honom gnagde tvivlet och frågan om vad de egentligen höll på att ge sig in på.
Tillsammans fortsatte de sin färd in i skogens och Samuel kunde inte låta bli att undra vad som väntade dem, vilka hemligheter och krafter som lurade i skuggorna. Men vad de skulle upptäcka skulle visa sig vara större än de någonsin kunde ha föreställt sig, och deras liv skulle för alltid förändras av det som väntade på dem…

Edmund förstår inte hur de alla hamnat i den här situationen, vad var det som hade fört dem hit? Vem hade kommit upp med idén? Han minns verkligen inte, men redan från början så har han haft den dålig känsla av vad det är de ska göra. Man kan ju undra varför han följer med på det hela, det är ingen som tvingar honom direkt. Men faktumet är däremot att han precis hittat en gemenskap, en grupp med jämnåriga som han känner sig bekväm med, som inte dömer honom för hans lite tafatt sätt att vara. Eddie har inte haft någon stor vänskapskrets, inte förrän han börjat just på den här skolan. Han är mindre stel och kan relatera lite mer till sina klasskompisar. De mörka ögonen stryker sig över hans vänner som följer efter Cecilia djupare in i skogen. Det är mörkt, och det blir bara mörkare desto längre in de kommer. Han slänger en blick mot sin tvillingsyster, det är inte mycket som gör henne rädd, hon står alltid så stadigt och beslutsamt, bortsett från när mörkret kommer. Jo, Audrey är rädd för mörkret, det har hon varit ända sedan hon var liten. Men han kan inte se något tecken på att hon är rädd nu, kanske det är för att de går tillsammans i grupp, kanske hon för engångsskull känner sig säker.
”Det kommer att gå svinbra, tänk dig hur det kan bli efteråt, ingenting att oroa sig över.” Säger Wesley, som snappat upp Samuels tvivel, och lämnar en liten svag klappning på hans axel. Ja, han håller med Elijah, det är spännande. Wesley vänder sig om så att han kan se bak mot de två tvillingarna med ett litet flin på läpparna.
”Men vi får hoppas att det inte kommer ut någon från mörkret och snappar upp dig.” Väser han till Audrey. Hon är fullt medveten om att han skämtar med henne, det är så deras skargång är och det har den alltid varit, hon har verkligen ingenting emot det. Audrey har en talang för att reta honom tillbaka, eller ja, egentligen har hon en talang för att reta alla. Det är en av hennes främsta egenskaper, hon kan vara riktigt irriterande ibland.
”Äh håll käften. Jag är inte rädd, kommer bara knuffa dig framför, du blir ändå en större munsbit för dem.” biter hon tillbaka och tar sin brors hand i sin egna. Därefter börjar hon dra med honom lite längre fram så att de kan gå i jämntakt med de andra, att slinka efter och tappa bort de andra vill nog ingen av tvillingsyskonen.
”Så, vad tror ni kommer hända?”

"Vi kommer att bli gudar, det är vad som kommer hända" svarade Ellis med en djärvhet som bara han kunde frambringa i en situation som denna.
"Eller så händer det ingenting," invände Cecilia, hennes röst en kylig dusch över de andras brinnande förväntningar. ”Det här kommer bara orsaka problem, och imorgon kommer vi att vakna upp med en känsla av besvikelse, och kanske en förkylning." För henne var det här inte ett spännande äventyr som kanske skulle ge dem gudaliknande krafter, utan snarare ett barnsligt lek som bara skulle leda till trubbel om lärarna fick reda på att de smugit ut mitt i natten. Hon längtade hem till sitt trygga rum på skolan, men visste att de andra litade på henne för att leda dem genom skogens labyrinter, och hur gärna hon än ville hem, kunde hon inte svika det förtroendet. Cecilia tog ett djupt andetag och fortsatte att gå framåt, ledde gruppen genom träd och buskar. Hennes sinnen var skärpta, och varje gren under deras fötter eller sus av vinden blev en del av hennes mentala karta över skogen.
Samuel, som blivit lugnad av Wesley ord, kände åter en knottrig känsla längs sin ryggrad när Cecilia uttalade sina tvivel. Hennes ord väckte tankar i honom som han försökte kväva; tankar om risker och konsekvenser som de alla kanske inte hade tänkt på tillräckligt. Han föreställde sig vad som skulle hända om de faktiskt blev påkomna här ute. Kanske skulle det leda till en notis i deras elevregister, en märkning som följde dem genom deras skolgång. Det skulle påverka deras rykte, deras relationer med lärarna och deras möjligheter i framtiden. Samuel kunde nästan höra sin fars röst när han frågade honom hur han kunde vara så oansvarig, så tanklös. Skuldkänslorna skulle äta upp honom inifrån och ut.
Plötsligt bröt de genom trädkronorna och kom fram till en glänta. Månens ljus letade sig igenom molnen och belyste marken framför dem med ett silveraktigt sken. Gläntan kändes som en annan värld, en plats av stillhet och skönhet mitt i skogens djup. Men under ytan av den fridfulla scenen låg en oroväckande känsla. En svag vind for genom träden. Grenarna viskade till varandra, och skuggorna dansade på marken. Det var som om skogen försökte tala till dem, varna dem för det som komma skulle eller kanske för att locka dem djupare in i mörkret.
Samuel kastade åter en blick på de andra i gruppen och såg deras ansikten, upplysta av månens sken. Och trots hans tvivel visste han att det inte fanns någon återvändo nu. De hade gått för långt för att vända om, och vad som än väntade dem härinne skulle de möta det tillsammans.
”Vi är framme, inte sant?”, frågade han.
”Ja, vi är framme”, mumlade Cecilia.

Desto längre och längre in i skogen de kommer desto svalare blir det. Cecilia har nog rätt angående det där, att ingenting kommer ske. Det enda de kommer att ha åstadkommit med den här kvällen är att ha gett sig själva en förkylning Edmund är själv rätt så skeptisk till det hela. Han tror inte på det övernaturliga, det har han aldrig gjort, så egentligen är det väl rätt värdelöst att han nu befinner sig i den djupa skogen påväg att göra en ritual. Men trots att han är en skeptiker så kan han ändå finna ämnet intressant, plus så vill han inte riktigt missa det. Sättet som det här ämnet slukat upp några av hans kompisar är fascinerande. Han gillar att umgås med dem, och om de får några övernaturliga krafter efter akten så är det ett stort plus, han skulle ha ångrat att ha missat det. Däremot är han mindre förtjust i att bryta mot skolans regler. Deras skola har strikta regler, och en ut av dem är att eleverna inte ska finna sig i skogen under kvällarna. Eddie har aldrig brutit mot en skolregel tidigare, men någon gång måste alltid vara den första, är det inte så man säger?
Tystnaden som sköljer över dem är som musik i öronen för Audrey. Det enda som hörs är ljudet av deras steg mot marken, men även de lyckas hon tränga bort. Det finns en viss tystnad som bara tjock skog kan åstadkomma, och hon älskar den. Trots att det är mörkt runt omkring henne, trots att hon knappt kan se ens sina egna fötter, så finns det en viss ro i det hela. Tillslut når de en glänta, och ansiktena lyses genast upp. De mörka ögonen glider över hennes klasskompisar, än efter en. Audrey funderar lite på vad de andra tänker på, om de är exalterade, rädda eller om de ångrar att de gått ut från att börja med. Det är uppenbart att Cecilia tvivlar på det de ska göra, och hon förstår henne. Men till skillnad från sin bror så tror hon faktiskt lite mer på det övernaturliga. Nu kan hon inte mycket om det och hon är fortfarande lite av en skeptiker, men hon är öppen för att det kan finnas någonting mer, hon önskar och hoppas att det finns någonting mer. Livet blir bara mycket mer intressant om något som övernaturlighet existerar. Blicken stannar upp en lite längre stund när den landar på Samuel. Hon har ingen aning om varför hon funnit intresse för honom, de är så anmärkningsvärt olika, men hon är väldigt glad över att han funnit sig in i deras lilla gemenskap.
”Ska vi börja då? Ingen tid att slösa direkt,” undrar Wesley medan blicken stryker sig över de allesammans. ”Att ställa sig i en ring var det första man skulle göra, eller hur?”

”Ja, nu drar vi igång”. Med en smidig rörelse stoppade Ellis in handen innanför sin jacka och drog fram ett gammalt och ihopvikt pappersark. Och synen av det fick Cecilia att rygga tillbaka. Hennes ögon uttryckte en blandning av förskräckelse och ilska när hon insåg vad han hade tagit med sig.
"Har du rivit ut det där från boken? Vet du hur värdefull den är?" utbrast hon, rösten skar genom den annars tysta natten. Cecilia var vanligtvis en lugn och sansad person, men i denna stund var hennes frustration tydlig.
"Jag kunde ju inte ta med hela boken, eller hur?" flinade Ellis till svar. Han hade spenderat otaliga kvällar och nätter med att försöka tyda de kryptiska tecknen och formlerna som stod handskrivna på arket, och trots sin dedikation fanns det fortfarande delar han inte helt förstod, vilket han inte riktigt hade vågat erkänna för sina vänner. Men det fick inte stoppa dem. Ellis lyfte blicken mot den mörka himlen. Snart skulle de börja, och han kände en pirrande spänning i kroppen när han tänkte på det som väntade dem. Han tog upp en längre pinne från marken och började koncentrerat återskapa cirkeln som någon ritad på det gamla papperet.
"Sammy, du ställer dig här. Wesley, du står här..." Ellis instruerade de andra med precision. Han visste att detta var deras enda chans och att varje steg måste utföras exakt enligt planen. De hade bara den här kvällen. Det skulle ta ytterligare nittio år innan de kunde utföra ritualen igen.
"Nu finns ingen återvändo", påminde han dem, och en tystnad sänkte sig över gruppen. Med en bestämd rörelse stoppade Ellis tillbaka det gamla papperet i innerfickan på sin jacka, visste att det var viktigt att det förvarades säkert och tryggt.
"Vi måste hålla varandras händer", sa han med en stadig röst. "Ritualen kommer bara att fungera om vi är förenade”. Han sträckte ut sin egna händer mot personerna som stod vid hans sidor och väntade tills de andra gjorde detsamma. Långsamt, en efter en, lät de sina händer mötas i en cirkel.
"Då är vi redo", sade Ellis när alla händer var förenade. "Nu börjar vi." Efter en kort stunds tystnad började de recitera de uråldriga orden, och de kändes främmande men ändå bekanta på deras läppar. Ellis kände hur spänningen byggdes upp inom honom med varje ord som uttalades. Och mitt i den dunkla natten började ritualen att ta form.

Cecilias uppenbara förskräckelse får det att krypa i kroppen på Edmund. Han hade varit fullt upp med att tänka på konsekvenserna de kan få av att vandra runt i skogen mitt i natten, och hennes reaktion gör inte det hela bättre. De mörka ögonen flackar mellan Ellis och Cecilia medan nervositeten bygger upp allt mer inom honom. Om bibliotekarien upptäcker att en sida av vilken som helst av hennes böcker, kommer hon säkerligen att bli ilsken. Hon är en oerhört sträng kvinna och vårdar sina böcker ömt, att en elev rivit ut en sida ur en ut av dem kommer få henne att bli misstänksam på alla. Faktumet att sidan som blivit utriven också kommer från en bok som handlar om det övernaturliga, och sidan beskriver hur man frammanar krafter kommer bara göra det hela värre. Men Eddie biter sig i tungan och bestämmer sig för att inte nämna det, han behöver bli mer säker, mer beslutsam. Han är rätt säker på att ingenting kommer att hända, men om det nu gör det så välkomnar han lite förändringar i hans osäkra personlighet.
”Äsch, en sida betyder väl ingenting.. jag tvivlar på att Ms Burroughs har koll på varje sida.” Påpekar Wesley och rycker på axlarna. Edmund är däremot osäker, Ms Burroughs verkar väldigt angelägen om sina böcker, nästan som att det är hennes enda sällskap, men det faktumet tänker han strunta i.
De allesammans följer Ellis instruktioner, hans beslutsamhet gör det hela mycket mer påtagligt för Audrey. Även hon ser framemot ritualen, det är spännande, nytt. Hon har aldrig gjort något liknande och det hela får det att pirra i magen på henne. Med ett leende på läpparna trampar hon lite exalterat på stället medan blicken glider över de allihop. Det är inte så mycket resultatet som hon gillar med det här mest, utan främst att få vara med sina vänner och hitta på något som bryter mot skolans regler. Nu har Audrey gjort det några gånger tidigare, men inte tillsammans med människorna runt omkring henne. Hon sträcker ut sina händer och får strax kontakt med någon annans.
”Då ses vi på andra sidan då,” mumlar Wesley med ett litet flin på läpparna strax innan de börjar recitera de uråldriga orden. Wesley sluter sina ögonlock, spänningen blir allt högre och högre inom bröstkorgen på honom. De främmande orden kommer på något sätt naturligt ut, han behöver inte tänka något extra på att säga dem helt rätt. Han har ingen aning om hur lång tid det tar. Månen fortsätter att lysa över dem, ovanligt starkt. Wesley vet att han ska hålla ögonen slutna under hela ritualen, men han känner det onaturliga ljuset från månen kittla hans ögon. Han kniper ihop ögonen än mer, för att inte lockas öppna dem.

Efter vad känns som flera timmar, precis när de sagt det sista ordet känner Wesley hur han skjuts bakåt och tillslut slår ner i marken med en hög duns, som att någonting slagit honom med onaturlig kraft i magen.
”Vad fan var det där?” Mumlar han och slår upp ögonen, för att låta blicken glida mellan hans vänner.

Ord bröt ut från Samuels mun. Det var på ett språk som han varken förstod eller kände igen, men han visste vad det var - en rituell ramsa. Det skrämde honom, fick honom att vilja backa ur. Han försökte frigöra sina händer, men hans fingrar ville inte lyda, som om de hade ett eget liv. Paniken steg inom honom när han insåg att han inte hade någon kontroll över sig själv. Samuels hjärta bultade hårt i bröstet när orden fortsatte strömma ur hans mun. Han kände sig som en åskådare i sin egen kropp, överlämnad till en kraft han inte förstod. Medan de fortsatte att säga de främmande orden, kändes det som om tiden började att snurra runt honom. Och plötsligt, utan varning, kastades han bakåt med en kraft som var allt annat än naturlig. En våg av smärta skar genom Samuel när han landade med ryggen först mot den hårda marken. Han andades häftigt, öppnade ögonen och tittade upp mot den upplysta himlen, försökte få grepp om verkligheten igen. Kroppen kändes tung och matt, som om den hade genomgått någon slags kamp. Den främmande ramsan hade tystnat nu, men tankarna rusade genom hans huvud.
”Är alla okej?”. Cecilia's röst nådde honom som genom en dimma, och han kände hennes hand på sin axel när hon hjälpte honom att komma upp i sittande ställning. Blicken svepte runt och mötte ansiktena hos hans vänner, som verkade lika förvirrade som han själv.
"Vad... vad gjorde vi? Lyckades vi?”, frågade Samuel med en darrande röst. Men ingen av dem hade något svar att ge, och en tystnad föll över dem.
Ellis reste sig långsamt upp på fötter igen och drog händerna över sin kropp. Något hade hänt, men ingenting verkade vara annorlunda med honom. Hans hud kändes densamma, hans andetag var desamma och han kände sig absolut inte gudalik. Var det här allt? Han hade hoppats på att deras ansträngningar skulle leda till något stort, något som skulle förändra deras liv för alltid. Han hade haft höga förväntningar inför ritualen, hopp om att den skulle öppna dörrar till nya möjligheter eller kanske till och med ge dem någon form av övernaturlig insikt. Men nu verkade allt vara som vanligt igen, och han kunde inte undgå att känna en viss besvikelse.

Hur ska man ens förklara vad det varit som hade hänt? En känsla hade stigit över Edmunds kropp, en helt oförklarlig känsla. Den hade börjar vid tårna, och sakta men säkert stigit ända upp till hjässan på honom. Den hade kittlats, men också varit smärtsam. När han försökte ta nya andetag under ritualen hade det inte gått, det var som att han talade rytmiskt trots att han inte kunde få in något andetag. Det första han gör när han når marken är att kippa efter andan, han märker inte ens av smärtan av att ramla mot marken, som är fylld med rötter och kvistar. Han lägger sig ner på rygg och glor upp mot månen ett slag. Jösses, det hade på något sätt varit liknande en panikattack, sättet han försökte andas men det inte gick.. samtidigt så var det helt annorlunda från en panikattack. Edmund har aldrig varit med om något liknande.
”Jodå, det kan man väl ändå säga.. alla lever iallafall, det är något positivt,” Svarar Wesley förvirrat och kravlar sig upp på fötter, vilket tar en liten stund då han fortfarande har svårt att greppa vad det är som nyss hänt.
Till synes hade ingenting hänt med dem, men Wesley känner hur det gnor inom honom. Ingen ut av dem kan förklara vad som hade hänt. Hade de misslyckats, eller var det så här det skulle kännas? Alla ser precis likadana ut som innan, bortsett från smutsen de fått av fallen.
När Audrey väl kunnat ställa sig upp så rör hon sig genast mot sin tvillingbror med en grimas strykandes över ansiktet. Hon kan känna en riklig smärta från hennes handled upp över handen. Fan vad ont det gör.
”Hur är det med dig?” Frågar hon sin bror och sätter sig på huk bredvid honom. Det är inte särskilt svårt för henne att märka att han blivit väldigt påverkad av det hela. Inte så konstigt direkt, de alla är nog ärrade vid det här laget. Edmund skakar bara lite på huvudet och viftar bort frågan, just nu har han verkligen inget svar på den.
”Hur är det med din hand?” Undrar han när blicken glidit över sin systers ansikte ner till handen, det var rätt uppenbart att hon har ont i den. Ett litet leende stryker sig över läpparna på Audrey, med tanke på det som nyss hände så är det lite lättare att ignorera den smärtan.
”Jag tror bara jag stukade den när jag tog emot mig i fallet, det går nog över snart.” Viskar hon som svar och kramar om Edmunds axel med sin friska hand, innan hon bestämmer sig för att ställa sig upp.
Precis som Ellis så hade Wesley haft en hel del förväntningar på det hela, på vad ritualen skulle leda till, så det är svårt för honom att gömma sin besvikelse.
”Känner ni er annorlunda på något sätt?”