En ny tid - Rai Hino & Medi

Rai Hino



Man märkte att det var höst på många sett. Kanske att dagarna hade blivit kortare. Kanske hur löven skiftade till gula och röda eller var det galenskapen efter smaken av pumpa överallt? Kanske det var allt tillsammans och mer där till?
Människor hade alltid varit på jakt efter att skrämma sig själva och hösten hände det allt mer.
Taliah hade sett så många familjer skapats och dött men hon kände sig mer och mer ensam. Att hon var vampyr kanske det var en sak, de levde oftast inte i grupper men Taliahs skapare hade blivit dödat för så länge sedan. Svaga minnen kom tillbaka till henne nu när hon satt på en gravsten intill en ung man med blodiga kläder. Hon hade nästan dödat honom innan hon kommit på sig själv att göra honom till sinn lärling. Med en fjärrskådande blick höll hon sin vänsterhand om sin höger vrist. Lyssnade på hur mannen omvandlades och slöt sakta ögonen.
Den kalla nattluften ven genom de döda träden och greppade tag om hennes röda hår.
Taliah vände sakta på huvudet och synade mannen och lade huvudet sakta på sned.

David hade ju bara gått upp till sin mors grav som han alltid brukade göra när han hade blivit anfallen. Han hade bara hunnit se ansiktet på en vacker kvinna i hans egen ålder innan han hade känt en extrem smärta i halsen. Han hade känt sig tröttare och tröttare medans hans ben knappt orkade håla sig uppe. Efter några minuter som kändes som timmar svimmade han.

Taliiah lade huvudet på sned och synade mannen. Snart skulle han säkert vakna och hon skulle förklara. Han var så mycket längre än henne men hon kände att de skulle vara lika gammla om hon nu var människa.
Ett torrt skratt lämnade hennes läppar och hon drog lite i den slitna skjortärmen.
En ugglade skrek fråg skogen intill och hon kastade igen en blick på mannen.
"Du kan ju vakna nu om du vill...." sa hon tyst.

David drömde en underbar dröm om att han var tillsammans med sin mamma. Dom kramades men efter en liten stund kom han på att hon var ju död hur kunde han träffa henne två saker kunde det bero på 1 han var död 2 han drömde. När han väll kommit fram till detta började han åter känna smärtan i halsen och en annan känsla han var hungrig eller var det kanske törstig. Han öppnade ögonen och såg kvinnan som hade attackerat honom eller var det också en dröm. Det måste varit en dröm för varför skulle hon ha attackerat honom.
”Vem är du” sa han.

Hon hoppade ner från gravstenen hon suttit på och hon drog handen genom håret. Hon var kort och smal. Om hennes ansikte inte skvallrade om ålder så kunde man ta henne för ett barn nästan.
"Åh jag är Taliah. En av många vampyrer." Hon såg över axeln och fnyste sakta.
"Jadå vi finns." Sa hon och fick något sorgesamt över ansiktet.
"Jag...."

David tittade på hennes hår det var så vacker som eld flammor.
”V...a va vad menar du. Du kan inte vara något som inte finns” han försökte skratta bort det med det gick att höra rädslan i hans röst.
”Alltså det är nog dags för mig att gå nu” han försökte resa sig upp. Det kändes som att all hans ork hade försvunnit nästan som om han hade blivit drogad.
”Du är nog en bra person men jag tror du borde prata med någon expert om dina fantasier eller något” han började gå mot utgången. Han kände sig så hungrig. Han såg en kanin och fick en bild i huvudet om hur han skulle kunna vrida naken av kaninen men han skakade bara på huvudet och försökte tänka på något annat.

"Vi finns." Hon gick med honom och såg sedan mot kaninen.
"Kanin är inte det man ska börja med." Hon hade ignorerat hans tidigare kommentar och hon tog tag om hans arm.
"Du kan inte ge dig av!" Hon lät desperat på rösten och hennes smala armar var som hos dem på ett skelett.
"Jag berättar allt du vill." Hon såg mot den fallfärdiga kyrkan och såg sedan på honom.
"Varför är din moder begraven här? Den har varit övergiven i minst tio år kanske mer."

”Vad menar du men att inte börja med en kanin, jag förstår inte vad du pratar om” David känner hennes has ta tag i hans arm. Han brukar vara rätt stark men av någon anledning så var han rätt svag denna kväll så han kunde inte dra bort din arm från hennes grep.
”Vad vill du mig” han känner att han blir mer trött och hungrig hans huvud börjar lätt verka.
”Jag måste verkligen gå hem nu”han började bli desperat han behövde verkligen något att äta.
”Du har inget att göra med att min mamma är begravd här”

"För jag vet vad du är." Hon såg besvärad ut och såg bilen längre bort.
"Jag kan köra." Hon såg på honom med en sur blick.
"Jag kommer berätta och förklara allt men lämna mig inte. Om du löper amok så kommer du avrättas och sedan jag." Hon släppte taget om hans arm och började sedan gå. Hennes kläder var slitna och hon vände huvudet för att se på honom.
"Hur gammal tror du jag är? Eller hur gammal ser jag ut att vara?"

David såg på hennes förvånat.
”Vad menar du med att du vet vad jag är?, jag är en vanlig kille som ville besöka min mammas grav” Han tittade på henne surt men nickade.
”Men kan vi åka till McDonalds eller något jag är så hungrig” han kände att han kunde slå ner någon om han inte fick något snart.
”Varför skulle jag löpa amok? Och vem skulle avrätta mig du är lite konstig du” han tittade på henne noga och försökte tänka på hur gammal hon kunde vara.
”Någonstans mellan 23-27 kanske”
”Enda anledningen till att jag följer med dig till din bil är för att jag är så hungrig och det snabbaste sättet att komma till McDonalds är med bil” han gick mot bilen ner på vägen.