HÖSTFEST 2021:Skrivande

Välkommen till Halloween-Kreativitetstävlingen: Kreativt skrivande!
Den officiella tråden för Höstfestens KREATIVT SKRIVANDE TÄVLINGEN!

Nu när det börjar bli kallt ute, det regnar och blir grått ute - vad är då inte mysigare än att kura ihop sig inne i värmen, ta med sig sitt favorit snacks, något varm att dricka och bara skriva?
I denna tävling är det din uppgift att göra en valfri text om hösten, halloween eller kanske något höstligt minne du har? Stilen på texten är fri, låt kreativiteten flöda!

Bidraget postas i den här tråden tillsammans med ifylld mall;
Namn på texten:
Inspiration eller bakgrund:
mallen är inte obligatorisk, men om du vill berätta något så är ordet fritt!

Alla bidrag får elevhemspoäng och alla deltagare får ett pris - med lite finare priser till de som fått flest röster!
Endast ett bidrag per person!

Den 5:e november 23:59 stänger tävlingen och under den 6:e och 7:e november går det att rösta på de bidrag som du gillar mest! Röstningen sker via ugglepost till mig, Emmi! Skicka följande ifylld mall:

Skicka följande ifylld mall till mej i uggla:

Överst i meddelandet skriver du “[b]Röstning till KREATIVT SKRIVANDE”.
“Min röst går till: (namn på användaren).
Man får bara rösta EN gång, på MAX 3 st bidrag (alla dessa röster ska finnas med i SAMMA meddelande) och man kan dock INTE rösta på sig själv.

Lycka till!

Namn på texten: Fångad Bland Forum
Inspiration eller bakgrund: Ingen direkt bakgrund men ville skriva något relaterat till Mugglarportalen och älskar dessutom trolljakten som alltid drar igång såhär års så ville göra något med just det eventet.
Åh, juste, i denna lilla historia är DU huvudkaraktären! ^^
(2.9k, Lämplig för alla läsare!)

________________________________________________________

☽✦Fångad Bland Forum✦☾



Du klickade för glatta livet. Forum, trådar, spel, meddelanden, din profil; du klickade dig in överallt på jakt efter de lömska trollen som behövde klubbas ner för att hålla Mugglarportalen trygg för alla. Varje år invaderade de sidan du älskade, varje år ställde du och flertalet andra medlemmar upp som beskyddare. Beväpnade med slagträd och någon udda kvast - allt för att stäva av invasionen och återta Mugglarportalen.

Det var ett hårt arbete, att söka upp de usla trollen - även om de var väldigt söta - och klubba ner dem. Ett efter ett. Om och om. Leta, hitta, klubba, börja om. Men det var inte bara arbete, åh nej. Eftersom att invasionen återkom igen och igen hade Staff skapat ett event av det hela. En tävling, elevhem mot elevhem, egentligen kanske elev mot elev. Vem kunde klubba ner flest troll och bli Mugglarportalens trollbekämpare?

I år, ja i år så bestämde du dig för att det minsann skulle vara just du. Du skulle segra, du skulle vara Mugglarportalens största beskyddare genom att klubba ner flest troll. Du skulle bära märket med stolthet och en känsla av under. För vem ville inte ses som en av alla Mugglarportalens beskyddare genom åren?

Att skrivas in i sidans historia, att ditt mod skulle förevigas och din hängivenhet märkas; för du älskade ju denna fantastiska sida. Mugglis var ditt hem och du skulle beskydda det om du så skulle använda dina bara händer - och kanske vinna ett märke som skummet på toppen av honungsölen.

Men hade du bara vetat vad du gav dig in i så kanske du skulle tänkt till en extra gång. Trollen var helt okej att ta upp jakten på och anfalla när de var på skärmen, tryggt bortom räckhåll och du var bara en människa som klickade på dem och poff så var de klubbade. Mugglarportalen hade dock en annan idé för Liemannen återvände och med hans återkomst öppnades en portal in i sidan du var så hängiven åt.

Då du klickade dig in på en tråd i forumet verkade allt som vanligt, inga troll syntes dock till så du fortsatte jakten. När du klickade dig vidare till en annan sida i forumtråden hände absolut ingenting heller men sekunden då dina ögon landade på det sjätte inlägget blixtrade sidan till i ett skarpt orange-rött ljus och allt kändes plötsligt alldeles fel i hela kroppen...

Du landade med fötterna på något vitt och tunt. Allt snurrade, kändes platt och udda. Det var alldeles för grått, hade tunna ränder av oranget och det hängde, eller flöt, en mängd löv tunna som papper som verkade vara frusna i luften på båda sidor om dig.

"Vad hände?" mumlade du medan du försökte hålla balansen på den tunna vita linjen under dina fötter. "Vart är jag? Vad är det här?" mumlade du medan du försökte se dig omkring, försökte orientera dig och lista ut vad vid hela Merlin som hade hänt.

Du böjde dig framåt och dunkade huvudet i något som du inte kunde se. "Aj, det där gjorde ont," sade du irriterat och gnuggade din panna. Vänta, jag kände det där? Försiktigt räckte du upp handen, det var alldeles svart framför dig men där fanns helt klart något, du kunde inte se det men din hand pressades mot något oböjdbart och ganska lent. Glas? Du kunde inte vara säker men då du höll handen mot vad det oböjbara nu än var så kunde du se uppåt om du lutade dig framåt.

Dina ögon spärrades upp, dina mun blev torr och för en liten sekund trodde du att du hade blivit helt galen. Kanske hade du svimmat framför datorn och slagit i huvudet? Fast nej, det kändes inte som en dröm eller något annat icke påtagligt. Det här, det här kändes allt för verkligt. Gick att fysiskt ta på.

Där ovanför dig fanns inlägg efter inlägg, profilbilder och användarnamn du kände igen. Forumsignaturer, tummar och 'citera' knappar du hade sett dagligen. Saker du kände till med ditt hjärta. Jag är-, jag är inne i mugglis?! Tanken rusade genom ditt huvud lika snabb som en Åskvigg men med bra mycket större påverkan än någon kvast någonsin kunde ha.

Ditt hjärta började bulta, blodet rusade genom dina ådror medan du försökte hantera det faktum att du hade sugits in i den sida du spenderat otaliga timmar på. Sidan du älskade, där du hade dina vänner, dina chokladkort och din bönsamling. Där du spelade Quidditch och jagade brygder som Snape medan du samlade galleoner, knutingar och sicklar.

"Nej, nej detta händer inte!" utbrast du panikartat samtidigt som du försökte sansa dig, lugna det frenetiska flämtandet som fick dina lungor att kännas alldeles för små. Vad gör jag nu? Hur tar jag mig ut? Vart ska jag- Det tunna vita under dina fötter vibrerade, liksom studsade till. Du höll balansen medan du hastigt såg dig omkring då ett dovt grymtande hördes. Du försökte göra dig så liten som möjligt medan du sneglade uppåt.

Allt blod lämnade ditt ansikte och du kände dig svimfärdig för där, fyra inlägg upp, strosade ett troll med röd skjorta och stora ögon förbi i maklig takt. Trolljakten! Åh nej, nej, nej, nej! Trolljakten är igång! Du lutade dig bakåt, pressade dig mot det grå där bakom medan ljudet av trollet blev allt dovare, som om trollet var påväg bort från dig, alldeles för långsamt enligt dig.

När det vita under dina fötter så småningom inte längre vibrerade, och ett litet klick hade hörts följt av ett litet 'swish' innan total tystnade invaderade, vågade du andas ut.
"Det var nära," mumlade du och lutade dig framåt igen för att se så trollet verkligen var borta. Det var det. Men det fanns tusentals troll som ploppade upp här och var på Mugglarportalen såhär års så att undvika dem skulle bli svårt, det var du någorlunda säker på.

"Vad gör jag nu?" frågade du dig själv medan du försökte se dig omkring lite mer. Då du tittade ner såg du för första gången vad du stod på. Det var inte någon kant eller linje, det var bokstäver. En rad text. Under fanns lila bilder med vit text på. Du gick försiktigt framåt för att inte tappa balansen och profilbilden som mötte dig var en lilahårig tjej med en vita jacka och svart klänning. Hon såg oimponerad ut men du visste vem den bilden tillhörde, Nordanhym. Du hade sett henne på lite olika ställen, men forumsignaturen som var hennes Quidditchlag hade du sett ännu oftare då flera andra lagkamrater hedrade deras lag genom att använda lagbilderna både som forumsignatur och profilbild.

Det spelar ju ingen roll vems inlägg jag är i! Hur tar jag mig ut härifrån? Vart är jag ens? Du satte båda händerna mot glaset bakom dig och lutade dig hela vägen ut med dundrande hjärta och där, längst upp, stod det med stora vita bokstäver 'Förbjuden Romans (Professor/Elev)' och i mindre grå text kunde du precis uttyda ordet 'Fanfiction'. Så du hade hamnat i Fanfiction sektionen.

"Kunde hamnat på quidditch planen bland dunkare och allt, så det kunde varit värre. Och, vänta åkte inte denna upp nyligen? Någon kommenterade på den ju! Kommer någon kanske klicka sig in och se mig?" Men tanken att du var synlig utifrån var ju löjlig, eller var den? Du hade trots allt precis blivit teleporterad, eller något åt det hållet, in på Mugglarportalen. Var allt möjligt?

Ett klick hördes och sedan ett litet 'swish' följt av ett dovt grymtande igen. Troll! Du försökte genast gömma dig under alla inlägg och forumsignaturer men i din hast snubblade du och satte dig på sniskan, du räckte handen bakåt för att få tag i något för att hålla balansen men istället för att du hittade något att hålla fast i drog du loss något.

Medan trollet gick förbi ett par inlägg upp lyfte du din hand och såg en bokstav som hade kommit loss. Du stirrade på det lilla a:et medan ditt hjärta hamrade från grymtandet ovan och dina lungor kändes trånga då du försökte andas försiktigt för att inte trollet skulle höra dig. Mitt i allt kaos fick du en idé. En löjlig idé som kanske, för att den var så knasig, skulle fungera.

Ett nytt klick hördes och den tomma tystnaden återvände. Du drog några gullpande andetag för att få ner syre och medan du gjorde det bestämde du dig för att prova den udda planen. Du skulle helt enkelt samla ihop bokstäver till ett meddelande och på något sätt ta dig till startsidan av Mugglarportalen, där skulle du skriva ett meddelande och kanske, bara kanske, skulle någon se det och du skulle då kanske kunna få hjälp att ta dig ut. Hur? Det visste du inte men du visste att du var dömd om du inte åtminstone försökte.

Du började leta efter bokstäver för att stava 'HJÄLP JAG ÄR FAST HÄR INNE' även om ingen förmodligen skulle se det, ta det på allvar eller ens reflektera över det. Kanske någon skulle se det och anmäla det som en bugg till Staff - du hoppades innerligt att så inte var fallet, om det inte innebar att de skulle söka igenom systemet och genom något mirakel hitta dig. Syns jag ens i koden?
"Nej, sluta, fokusera nu! Fokusera på detta, oroa dig senare, fokusera!"

Du började dra loss ett 'H' men slutade efter bara två försök att rycka loss det.
"Hur ska jag kunna bära dem och ta mig till startsidan? Där finns ju massvis med text, jag kanske kan ta de bokstäverna?" Du funderade en liten stund medan du tittade uppåt, hur skulle du ens göra för att ta dig dit? Du var långt ner på sidan, det var åtminstone sex inlägg ovanför dig innan du skulle nå några ikoner. Jag måste försöka, tänkte du och efter ett par lugnande andetag började du klättra upp för inläggen.

Det var precis att du nådde, men det gick, med en hel del möda och några hisnande ögonblick då du tappade fästet eller en bokstav gav vika under en hand eller fot. Men du fortsatte, trots rädslan för troll och att falla - rädslan att vara fast för evigt inuti Mugglarportalen.

Tankarna gav dig kraft att fortsätta kämpa och vips hade du huffande tagit dig hela vägen upp till rubriken du hade sett långt där nerifrån. Du tog dig upp till toppen av översta inlägget och sträckte dig mot titeln, dina fingertoppar nådde precis att greppa underdelen av s:et i 'Romans' och du hävde dig upp med en rejäl kraftansträngning.

"Okej, det var upp, nu ska jag bara-" Ett klick, ett 'swish' och trollet var tillbaka, men nu var det precis nedanför dig. Du skrek till och det nya trollet med sin knaggliga klubba och spikiga hår stirrade rakt på dig med sina svarta små pluttar till ögon. Det var minst tre gånger så stort som dig och det enda du kunde tänka var att du måste springa. Spinga, springa, springa.

Så du sprang, balanserande på toppen av Nordanhymn's fanfiction och just när bokstäverna tog slut snubblade du till då trollet hade bankat sin klubba precis bakom dig vilket fick titeln att skaka under dina fötter. Med ett nästan ohörbart flämt slungade du dig framåt för att komma åt den översta forumknappen med Hogwarts avbildning som alltid ledde en till startsidan när man klickade med datormusen.

Ett klick ekade omkring dig då din hand försökte greppa ikonen, du blev till inget och ett 'swoosh' senare blev du dig själv igen men nu var allt annorlunda återigen. Överallt omkring dig var det alldeles svart förutom under dina fötter. Där låg Mugglarportalen, dess startsida med Nimbus 2022 märket i skarp orange färg lös rakt under dig likt en pumpamåne.

Din kropp kändes obehagligt konstig och för en sekund undrade du om ikonerna var flyttnycklar kanske. Känslan inom dig var densamma som beskrevs i Harry Potter böckerna och det kändes som om det som hade hänt med din kropp var det som hände när man transfererade nämligen. Transfererande flyttnycklar? Äsch spelar ju ingen roll alls - jag kom hit och här verkar inte finnas något troll, inte just nu åtminstone.

Du såg dig hastigt omkring men du hade ingen tid att förlora så du började dra loss bokstäverna som var någon centimeter upphöjda från den grå bakgrunden. Detta är åtminstone lättare när det ligger under en... Du var däremot tvungen att se dig för när du sprang omkring för att inte snubbla på grund av just detta men du var samtidigt tvungen att skynda dig, ett troll kunde ju komma när som helst och om ingen där ute fanns i närheten för att klubba ner det visste du inte vad som skulle hända. Om du kunde ta dig runt lättare så kunde även trollen det.

Men du hann inte mer än få loss tre bokstäver innan ett swish hördes; men det var mörkare, tyngre på något sätt och kalla kårar kröp ner för din ryggrad. Något hade anlänt på startsidan men det var inget troll, det var du säker på utan att ens ha tittat upp från bokstaven dina fingrar krampaktigt höll tag om.

Ett hasande ljud bröt ut, med ett metodiskt klinkande som hördes varannan sekund; en tackt, en gång takt.
"Du är inte hemmahörande här," mullrade en mörk röst som tycktes skära sig in i din kropp med sin kyla. Det kom från precis bakom dig. Du stelnade ytterligare medan ditt hjärta nästan slog volter inuti din bröstkorg som kändes alldeles för liten helt plötsligt. Som om dina revben hade blivit till en bur som pressade sina sidor inåt.

"Hur fann du din väg hit, lilla medlem?" frågade den mörka rösten men du vågade inte röra dig, vågade inte resa dig eller se dig om.
"Svara, eller böj dig under min lie och vik hädan från Mugglarportalen." Dina ögon spärrades upp. Det kan inte-, kan inte vara Liemannen? Han-, han har ju inte-, mugglis har ju inte-, är han tillbaka? Men du hann inte mer än tänka tanken förrän din kropp liksom bara reagerade på hotet och du reste dig upp.

Med knutna nävar av rädsla vände du dig om bara för att se just honom, Liemannen, klädd i sin grå skrud med bara mörker som ansikte. Han var större än du var förberedd på, han riktigt tornade sig upp över dig och mellan de söta trollen och honom hade du valt trollen alla dagar i veckan. Även om de var farliga de med så satte de inte skräck i dig som Liemannen gjorde.

"Jag-, jag vet inte. Jag jagade troll," stammade du ut medan du försökte hålla din kropp någorlunda stilla i dess skakande tillstånd.
"Jagade troll?" frågade han brummande och trots att han inte hade några ögon kände du dig helt utstirrad, synad.
"Ja," sade du försiktigt och nickade stelt, "Jag jagade troll, jag ville bara-, ville bara beskydda mugglis. Mitt-, vårt hem." Din röst var tunnare än du hade önskat men det kunde inte hjälpas. Du var ensam, rädd och inom räckhåll för Mugglarportalens Lieman.

Ett ekande skratt brummade från Liemannen. Det fick gåshud att färdas över hela din kropp.
"Detta har aldrig hänt," sade han då han äntligen slutade skratta.
"Detta?" frågade du försiktigt för din hjärna hängde inte riktigt med.
"En transfererad medlem," förtydligade Liemannen med ett hån i sin kalla röst.
"Transferera ut mig då!" halvt skrek du ut alldeles plötsligt då dina ögon började tåras. "Jag vill inte vara fast här!"
"Åh, men det är du," sade Liemannen och lutade sig närmare så det svarta mörkret som var hans ansikte var så nära att du kunde känna kylan som verkade härstamma från det, "Tills trollen har blivit besegrade, är du fast här. Förutsatt, såklart, att de lyckas besegra dem allihop."

Du var stum, stel, det kändes som din kropp hade blivit utsatt för låsningsbesvärjelsen Petrificus Totalus. Liemannen, å andra sidan, rätade på sig smidigt och trots att han inte hade något ansikte kändes det som om han flinade åt dig.
"De måste besegra alla trollen?" viskade du ut.
"Alla."
"Annars-, annars är jag fast här? För evigt?"
"För evigt," viskade Liemannen mörkt och dina ben vek sig. Du landade hårt mot det grå under som var startsidan av den plats du älskade, men som du aldrig någonsin ville vara inuti.

"För evigt..?" upprepade du med knappt hörbar röst. "Om de inte besegrar alla trollen... Då är jag fast här."
"Gå varsamt fram, lilla medlem. Alla sidor ligger olika, hamna på en som är motsatt till startsidan och du faller ner i avgrunden där avlidna drakar och okläckta ägg vilar med kasserad kod," skrattade Liemannen ut och is fyllde din mage.

Det mörka 'swooshet' hördes efter ett klick och du var igen alldeles ensam, sittandes på knä på Mugglarportalens startsida med det orange ljuset av Nimbus 2022 märket och det vita skenet av ordet 'Sundsvall' precis under och bredvid dig. Ett spöklikt ljus som sträckte sig upp mot mörkret där ovanför och reflekterades mot något glansigt.

Dina ögon fastnade på det mörka fjärran där ovan medan Liemannens ord ekade i ditt huvud. Om och om igen hörde du orden 'för evigt' blandas med ord som 'troll', 'alla', 'besegra' och 'fast'. Du kramade dig själv och då tårarna började ringla ner för dina kinder snyftade du i en lågt bedjande ton ut, "Snälla, snälla, besegra alla trollen så jag kan komma hem..."

Nordanhym woah, så otroligt bra!! dags att fortsätta jaga troll nu då

Det mörka 'swooshet' hördes efter ett klick och du var igen alldeles ensam, sittandes på knä på Mugglarportalens startsida med det orange ljuset av Nimbus 2022 märket och det vita skenet av ordet 'Sundsvall' precis under och bredvid dig. Ett spöklikt ljus som sträckte sig upp mot mörkret där ovanför och reflekterades mot något glansigt.

Nordanhym, du har verkligen beskrivit hur det skulle kunna vara att befinna sig inuti en forum-sida! Med ljus-effekter och allt. Vilken idé, verkligen kreativt!

Åh! Tack så mycket! ^^ ❤
Ja! Jaga, jaga, jaga!



Åh, så glad du gillar det och tycker att jag lyckades med mina beskrivningar - tack sötaste Avis ❤ Hoppas ju på att du ska bidra med något alldeles fantastiskt med! ❤

Kommer ihåg när jag skrev denna, jag fick insperation från filmen "The shining", det är för övrigt en dikt

Namn: For ever.. ever… and ever
Insperation: The shining och skräck

Namn på texten: En häxa och hennes katt, två detektiver!
Inspiration eller bakgrund: Jag hade en idé från början men den var alldeles för våldsam och hemsk. Jag fick gå en sväng i vardagsrummet och plockade sedan upp min katt och kollade ut genom fönstret tillsammans och PANG, en idé!

Liten varning. Mord

________________________________________________________



Ringsignalen från mobilen fick Willow att vakna, sträcka sig efter mobilen och stängde vant av larmet utan att se. Sedan drog hon tillbaka armen in under täcket och drog sedan ihop sig för att somna om.
Willow hade nästan lyckats somnat om men kände en liten tass tryckas mot hennes kind.
”När klockan ringer så kliver man väl upp? Din lata häxa. Upp med dig!” Muttrande öppnade hon ögonen och kunde se i ögonvrån hennes katt, eller snarare hennes inneboende Oliver stå över henne med sin ena framtass i hennes ansikte. Hans röst var alldeles för mörk för den lilla kroppen och hon muttrade något ohörbart.
Irriterat flyttade hon på katten som genast satte sig för att iaktta henne. Med en suck och sedan en gäspning lyckades hon sätta sig upp och sträckte på sig.
”Så ska det se ut.” Oliver verkade se nöd ut för att sedan skaka på huvudet som han var en människa.
”Ibland förstår jag inte dig. Du är alldeles för lat för vara en häxa Willow.” Willow ignorerade honom och klev ur sängen. Kliade sig i trött det ruffiga håret innan hon började gå. Snabbt hoppade Oliver ner och började gå efter henne.
”Jag borde inte spela din mamma men du måste börja ta ansvar.” Snabbt vände hon blicken och blängde på honom. Snabbt stannade katten upp och satte sig ner.
”Jag vet vad du har för åsikter om mig men just nu orkar jag inte ta det.” Willow fortsatte in till köket där hon tog fram en burk med blöt kattmat och vände sig om. Som hon hade gissat hade Oliver kommit in.
”Du får frukost innan jag duschar så jag kanske får någon ro. Sen ska jag äta och efter det har jag saker att göra.” Surt spände hon blicken i sin katt innan hon återigen vände sig om för att göra i ordning maten.
”Jajaja.” Oliver kunde inte ro för sig och började stryka sig om hennes ben.
Hon ställde ner skålen och snabbt var han där för att äta. Hon kunde inte låta bli att le och strök honom om huvudet en gång och reste sig.

⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄ ⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄ ⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄

Hon stängde dörren efter sig och vände sig om mot handfatet. Willow synade sig själv i spegeln och gäspade sedan stort. Synade det rödbruna råttboet till hår och de gröna ögonen som stirrade trött tillbaka.
En varm dusch skulle pigga upp henne och snabbt drog hon av pyjamasen för att sedan ställa sig under duschen.

⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄ ⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄ ⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄

När hon väl hade kommit ut med en morgonrock om sin kropp och hennes hår var i en turban så slog hon sig ner vid köksbordet.
”Jag känner av något Willow.” Oliver hade hoppat upp på bordet och satte sig ner för att se henne i ögonen.
Willow såg på honom innan hon kliade honom bakom örat.
”Du säger så varje oktober Oliver. Jag vet att bron mellan det paranormala är som svagast och har vi otur kommer det kanske något mörkt otyg över.” Willow reste sig för att plocka fram saker till en frukost och satte sedan på kaffekokaren.
Hans blick borrade in i hennes rygg och hon vände sig om.
”Vad är det nu då Oliver?” Sa hon med en trött röst och katten gäspade stort.
”Du är en häxa väl? Använd dina krafter kanske? Du beter dig som en...” Hon höjde fingret och avbröt honom innan han hade sagt det sista ordet.
”Som en människa. Jag vet men jag lever bland dom. Det är en principsak Oliver. Du vet när jag använder min magi utöver jobbet.” Hon synade honom och sedan vände hon sig om för att bre de båda mackorna.

⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄ ⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄ ⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄

Hon slog sig tyst ner och satte ner ena mackan medan hon åt på den andra. Hennes blick var fäst på trädet utanför hennes köksfönster. Löven hade gått från grönt till de vackra färgerna av hösten. Rött, gult och orange var nog de vackraste färgerna i naturen enligt henne.
”Så vad har du för planer idag? Vi har väl inga uppdrag att göra? Inga pappersarbeten?” Oliver fick henne att dras tillbaka till nuet och hon vände blicken till den svarta katten.
”Inga uppdrag nej och det är mer jag som gör alla pappersarbeten. Du ligger mest på soffan i arbetsrummet och sover.” Willow kunde inte låta bli att le när katten gav ifrån sig ett fnysande läte när han var missnöjd med något.
Ett skratt slapp från henne och hon fortsatte med att äta frukosten.

⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄ ⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄ ⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄

”Jag ska bara klä på mig sen är jag nog klar.” Hon såg på katten med handen på sovrumsdörren och stängde den snabbt efter sig.
Hon drog fram underkläder, ett par strumpor, jeans, en blus samt en tjocktröja i en mörkgrön nyans. Snabbt bytte hon om och öppnade sedan dörren för att se Oliver slinka in och sätta sig vid hennes fötter. Hon plockade upp handduken hon haft runt håret och plockade sedan upp morgonrocken och gick mot badrummet.


Hon hade tagit på sig sitt halsband och smycken hon hade förtrollat för att hålla henne säker samt att förvarna om något övernaturligt närmade sig dem.
”Ska vi gå då?” Willow stod vid ytterdörren med en handväska över ena axeln och med ena handen på ytterdörren. Oliver hade hoppat ner från soffan och kom fram till henne.
”Det låter som en bra idé. Då kan jag se efter vad som är på gång.” Sa han och sträckte på sig och hon höjde höjde sitt finger på sin fria hand.
”Vi pratar inte öppet som du vet. Du håller dig till mig.” Willow såg på honom en kort stund innan hon öppnade dörren och den varma höstdagen slog emot dem båda.
”Jaja!” Oliver tog ett skutt ut och satte fart mot trädet Willow hade sett på tidigare.
Hon ignorerade honom och började sedan att gå mot byn som låg en kort promenadväg bort.
Olivers ord hängde över henne medan hon gick. Att hon inte använde sina krafter var som hade sagt flera gånger. Hon använde dem ytterst sällan men i hennes jobb som detektiv så använde hon dem allt mer.
”Vänta!” Hon kunde höra Oliver ropa efter henne och hon stannade upp för att vänta in svarta fyrbenta vän.
När han hade kommit i kapp började hon gå igen. Löven dalade ner över dem och täckte vägen framför dem med ett hav av höstens färger.

⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄ ⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄ ⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄

”Willow, Oliver!” En äldre man vid ett stånd höjde handen för en hälsning när han såg dem komma. Willow log vänligt tillbaka och gick sedan fram till honom.
”Hej William. Är allt bra med dig?” Oliver hade kommit fram och strök sig nu sig om mannens ben.
”Åh hej vännen kom här.” Den gamla mannens ben knakade när han böjde sig ner för att plocka upp katten i famnen. Willow gav honom ett mjukt leende.
”Det är så bra som det är Willow. Det börjar bli kallare nu och snart stänger jag för året.” Han började klia katten bakom örat.
”Då kan du hålla ett öga på honom medan jag handlar?” Hon gav honom ett svagt leende och mannen skrockade till.
”Men Willow då! Du känner ju mig! Det är ju självklart att han får! Seså gå iväg nu.” Han flyttade på sin ena vägg och gjorde gesten som att schasa bort henne. Hon skrattade innan hon gick iväg för att handla maten.

⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄ ⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄ ⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄

”Åh tack för att du såg över honom.” Willow ställde ner kassarna vid Williams fötter och log.
”Det minsta jag kan göra att handla mina grönsaker från dig.” Hon gav honom ett leende och såg sig om. Under kassan kunde hon se ett par gröna ögon blicka på henne. Oliver hade alltså sovit igen och hon skakade sakta på huvudet.
Hon satte försiktigt ner kassarna och tog en korg som stod intill henne för att börja gå igenom alla grönsaker.
”Då ska vi se...” Viskade hon och började fylla korgen.
”Åh en pumpa skulle nog vara gott.” Sa hon och placerade ner den oranga pumpan i korgen. Det skulle inte vara för tungt.
Med magin kunde hon få kassarna att väga som ingenting.
”Jag tror jag är nöjd nu.” Willow ställde korgen intill kassaapparaten och William ställde sig intill den.
Den gamle mannen började knäppa in varor under tystnad men såg sedan upp.
”Jag fick reda på något förfärlig medan du var i mataffären. Thomas Stone har blivit mördad inatt. Har du inte fått ett samtal om det? Jag vet tyvärr inget mer.” Willow skakade på huvudet och såg på skakade på huvudet så hennes hår dansade om hennes ansikte.
”Jag är inte polis. Jag får typ inte jobba med mord.” Hon drog fram några sedlar och räckte över dem. Hon gav honom ett svagt leende.
”Men om de ringer så kan jag väl hjälpa dem. Har inget annat för mig så.” Hon ryckte på svagt axlarna och skakade på huvudet när han räckte över några sedlar i mindre valör.
”Åh Behåll växeln du. Du får hälsa Flora från mig.” Hon tog kassan till de andra och tog utan större svårigheter upp de andra.
”Oliver kommer du?” Hon såg över axeln på den svarta katten. Med ett jamande reste sig katten och trippade fram till henne.
Mannen skrockade igen och började plocka med något.
”Jag vet inte hur du gjorde det men han verkar förstå dig.” Om han bara visste tänkte Willow och började gå.

⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄ ⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄ ⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄

”Så vad tror du?” Oliver hade sett sig om innan han hade börjat tala och gäspade sedan stort.
”Om vadå?” Willow såg rakt fram medan hon gick längst vägen.
”Om mordet förstås din dumma häxa.” Katten tog några skuttande steg framåt så han hamnade några steg framför henne.
”Mannen som talade om detta för William var inte från byn. Jag kände inte igen honom. Han doftade av död och förruttnelse.” Willow stannade upp och kastade en blick över axeln. Just då drog en vind förbi och drog henne i håret.
”Är du säker på detta? Tror du att vi är fara?” Hon satte ner påsarna på marken och drog bort håret från ansiktet innan hon vred på huvudet tillbaka mot den vägen de var på väg.
Framför henne stod en ung man med långt orangefärgat hår med en krona av höstlöv i håret. Hans bärnstensfärgade ögon synade henne.
”Willow!” Mannen skrattade lyckligt och placerade sina händer om hennes kinder.
Han log ett kärleksfyllt leende innan han släppte hennes kinder och tog några steg tillbaka.
”Timotej!” Willows gröna ögon blixtrade till av några sekunders hat innan hon suckade böjde sig ner för att plocka upp påsarna. Mannen som hon kallat Timotej gungade på sina bara fötter och såg sorgset på henne.
Hon suckade tungt och skakade på huvudet. Väsen kunde vara så påfrestande.
”Åh jag ber om ursäkt! Det var så länge sedan jag har kunnat se dig!” Han sträckte fram en hand och såg på henne med bedjande ögon.
”Åh låt mig hjälpa dig.” Hon gav honom en blick innan hon räckte över en av påsarna.
”Du kan alltid komma hem till mig. Jag kan göra grönsakssoppa.” Hon började gå och gav Oliver en hård blick. Flinade han nu åt henne? Nog hade han märkt att Timotej smugit sig fram.
”Det skulle vara mig en ära Willow.” Timotej gick vid hennes sida och hon sneglade försiktigt. I flera år hade hon sett monster och andra varelser.
”Skogen gör sig i ordning för sin vintersömn. Träden släpper sina blad och trädens regn är nog det vackraste som finns..” Timotej såg drömmande ut medan han gick vid hennes sida.

⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄ ⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄ ⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄

”Kom in du.” Hon såg på Timotej som tog ett prövande steg över tröskeln och log sedan när han klev in med andra foten.
”Känns fortfarande lika udda varje gång att kliva in i ett hus.” Han hade fortfarande kassen i ena handen och han slöt ögonen för att dra in alla dofter.
Hon gav honom ett leende och tog emot kassan för att sedan gå in i köket.
”Jo det skulle jag nog tro.”Hon började plocka in varorna medan on hörde hur Timotej gick runt i det lilla huset.
”Jag har hört skogen tala.” Timotej kom in i köket och slog sig ner på stolen och begrundade Willows ryggtavla.
”En ondska närmar sig och det finns inget vi kan göra. Willow vi är rädda.” Sa han och sänkte sedan huvudet. Oliver kom in och hoppade upp på bordet och satte sig ner.
”Det kände jag med. Willow du kan inte vara så DUM att du inte kände det! ” Hennes vän nästan fräste ur sig det och hon vände sig om. Oliver piskade ilsket med svansen och stirrade på henne.
”Jag kände det ja. Men vad ska jag göra? Det finns inget jag kan göra. OM det finns något jag kan göra.” Hon drog handen genom håret innan hon skakade på huvudet.
”Jag ska ta reda på mer saker. Om mordet har något med den här ondskan att göra. Att det är något övernaturligt med mordet.” Hon höjde blicken och såg på de två.
”Men vi äter lunch fört.” Willow plockade fram en skärbräda och en kniv för att sedan börja skära upp grönsaker i en stor bunke.

⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄ ⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄ ⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄

”Den var riktigt god Willow. Tack så mycket!” Timotej ställde ner skålen och såg ut över hennes bakgård och lutade sig tillbaa.
”Vad bra att du gillar den.” Willow ställde ifrån sig skålen och kände sedan att Oliver hoppade upp i hennes famn.
”Vi borde prata om ondskan som närmar sig.” Sa Oliver hoppade upp i hennes famn och lade sig tillrätta.
”Jag vet inte vad det är men det är något mäktigt. Mäktigare än vad du är Willow.” Sakta vred han på huvudet och gäspade sedan stort.
”Hade jag fortfarande varit i mänsklig form hade jag lätt förhindrat detta.” Han gäspade och sedan kurade ha ihop sig.
Med en blick på Timotej så började Willow stryka Oliver ryggen. Timotej sa inget utan vände tillbaka huvudet så han såg ut över skogen. Willow fingrade på smycket på halsbandet medan hennes tankar flöt i väg. Detta skulle kräva så mycket av hennes magiska energi så bara av tanken gjorde henne trött.
Ringsignalen skar genom i luften och fick de alla tre att hoppa till. Snabbt drog hon fram mobilen och svarade.
”Det är Willow Creed.” Rösten var lugn och hon lyssnade på personen på andra sidan. Nickade då och då medan hon blickade ner på Oliver som gav henne en begrundande blick.
”Jag kommer så fort jag kan. Vi ses då kommissarien.” Sa hon och lade på för att se mot Timotej och sedan Oliver.
”Det var om mordet. Jag måste ge mig av.” Oliver hoppade ner och gav Timotej en blick.
”Rättare sagt vi. Jag och Willow måste iväg.” Timotej reste på sig och nickade sakta medan han klev ner från verandan.
”Gör så Willow. Ta fast den kommande ondskan innan den slukar oss alla.” Sedan försvann han på en sekund.

⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄ ⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄ ⤹⋆⸙͎۪۫｡˚۰˚☽˚⁀➷｡˚⸙͎۪۫⋆ ༄

Vid vägkanten såg Willow en man stå och vänta. Snabbt gick hon fram med Oliver på sin axel och sträckte fram handen.
”Willow Creed.” Presenterade hon sig och mannen presenterade sig som Hugo Knight kastade en undrande blick på Oliver som hade börjat spinna. Hugo såg ut att vara lite över trettiofem skakade på huvudet.
”Kan du berätta om personen som blivit mördad?” Tillsammans började de gå och Willow sträckte handen mot Oliver och kliade honom försiktigt.
”Thomas Stone, sex år gammal försvann igår kväll från sitt hem några kilometer härifrån. Enligt hans föräldrar hade han befunnit sig på deras trädgård och sedan bara försvunnit.” Han vände blicken mo Willow som såg fundersam ut.
”Och han hade inte bara gått själv?” Frågade hon men hon visste redan svaret. Barn hade fått höra om och omigen att de var tvungna att hålla sig i närheten av huset. Om inte skulle de säga till och berätta exakt vart de skulle.
”Tyvärr inte.” Hugo klev över en stock för att sedan fortsätta.
”Kroppen hittades bara för några timmar sedan av en man.” Willow kunde känna Olivers klor borra sig in i hennes axel. Hon kände redan den tryckande och nästan kvävande känslan. Mörk magi och hon såg sig snabbt om.
Men hon kunde inte se någon eller något som inte skulle vara där utöver polisen. Inte än iallafall. Med hjärtat som slog hårt som en sten gick hon efter Hugo och känslan blev allt starkare.
”Pojken hittades strypt bland annat....” Började Hugo men Willow hörde honom inte. Det brusade bara ju närmare kroppen hon kom.
Där framme kunde hon se personer gå runt för att leta ledtrådar. Men de kunde inte se det hon och Oliver såg, mörkret. Hennes steg saktades ner och hon såg till att amuletten verkligen satt runt hennes hals innan hon började hå närmare kroppen. Runt om henne kunde hon höra viskningar, skrik och förtvivlande rop. Detta var inget en människa kunde höra och hon gjorde sig beredd på det värsta men hon visste att det skulle vara omöjligt.
Temperaturen hade sjunkit flera grader ju närmare kroppen de hade kommit och det kändes nu som en iskall vinterdag när hon såg den övertäckta kroppen.
En sak de båda var säkra på: Ondskan var på väg och de hade kanske ingen chans att rädda någon.

Namn på texten: Han
Inspiration eller bakgrund: Bara en kort text, lite skräck så tycker den passar under temat Halloween.

TW: död/mord

Namn: Kärlekens alla färger
Inspiration/bakrund: Kom bara på den!
Innehåller halloween eftersom den utspelar sig 31 okt men innehåller sorg som passar på allahelgonaafton.
OBS! INNEHÅLLER SPOILERS FRÅN EFTER BÖCKERNA/FILMERNA







Kärlekens alla färger
-Är vi framme snart? Lily rycker i sin pappas rockärm.
-Ja, Lily, snart, svarar pappa Harry.
-Är det sant farmor och jag var så lika varandra som alla säger? Lily fortsätter att ställa frågor till sin trötta pappa.
-Det är sant.
-Och det var idag som de dog?
Här kommer Ginny till undsättning.
-Ja det var det, men nu får du vara lite lugnare, pappa måste få vara lite själv i sina tankar idag!
Harry ger ger henne en tacksam blick och börjar gå lite i förväg.
Två barn utklädda till pumpor vaggar förbi honom. Han ryser till när det påminner om just denna kväll för flera år sedan. Den hemska kvällen som Harry var för liten för att minnas men ändå fått se det via Voldemorts tankar när han var sjutton år.

Efter några minuter tornar sig en järngrind upp framför Harry. Då stannar han och väntar in sin fru och deras dotter.
-Undrar vad Albus och James gör på Hogwarts? Lily har inte blivit tystare.
-De äter nog pumpasoppa nere i stora salen, men nu ska vi gå in på kyrkogården så du får vara lite lugnare nu! Ginny tystar Lily med en sån där blick bara mammor kan ge.
Grinden gnisslar när Harry trycker upp den. En smal grusgång sträcker sig över hela kyrkogården.
Harry tar ett djupt andetag och börjar sedan gå. Gruset knastrar under skosulorna och när han kommer fram till en vacker sten av marmor hukar han sig och för fingrarna över bokstäverna:

James Potter, född 27 mars 1960, död 31 oktober 1981
Lily Potter, född 30 januari 1960, död 31 oktober 1981
Den sista fiende som förintas är döden.

Harry känner en tår landa på hans axel. När han tittar upp ser han att Lily gråter. Hon torkar snabbt bort tårarna när hon märker att Harry tittar på henne.
-Det är lugnt, man får gråta! Harry ger henne en tröstande blick och sedan en kram. Ginny ansluter sig till kramen och den lilla familjen kramas en lång stund. När dem släpper taget om varandra gråter inte bara Lily. Deras tårar faller samtidigt ner mot marken och där tårarna föll växte det upp blommor. Tre vackra blommor. En lila, en orange och en blå blomma växer upp ur den kalla marken på Godric’s hollows kyrkogård.
Harry, Ginny och Lily tittar förundrat på blommorna men deras förvånade ansiktsuttryck byts sakta ut mot ett milt leende.
-Farmor och farfar har inte försvunnit ifrån oss, dom finns kvar här, Harry sätter en hand mot Lilys hjärta. Det lärde jag mig för länge sedan, tillägger han och ännu en tår faller mot marken vilket resulterar att en till vacker blomma växer upp. En stor ros i kärlekens alla färger öppnar sig mot den stjärnbeströdda himlen där dem vi älskat vakar över oss.

Namn på texten: När löven faller av
Inspiration eller bakgrund: Hittade den på datorn, titeln är snodd från samma låt med Carola. Minns inte vad inspirationen var, här är den i alla fall.


När löven faller av
vill jag att du
håller om mig hårt, och
aldrig
släpper taget om mig
för jag kommer aldrig,
aldrig
släppa taget om dig