Ariana och Milou

Ariana och Milou
Genre: Spänning
Rating: har du läst Harry Potter så klarar du det här.
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej!
Spoilers:Handlingen från tredje boken och lite från andra boken
När? Under Harry Potters tredje år men Arianas femte.
Var?Hemma och på Hogwarts

Du får jättegärna komma med konstruktiv kritik! (positiv kritik)

Huvudpersonen:
Namn: Ariana Brocklehurst
Ålder: 14
Familj: Mamma Stella och pappa Henry. Inga syskon.
Husdjur:Katten Milou

Prolog:Mm, doften av nybakat bröd är ljuvlig! Den tränger in genom springan mellan dörren och golvet och ända fram till mig. Jag vaknar med ett ryck men faller sedan tillbaka till kudden. Det är två dagar innan mitt femte år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom och jag ska bara ta det lugnt. Milou har också känt doften av brödet. Den sköldpaddsfärgade katten sträcker på sig, buffar på mig med hennes fuktiga nos och tassar sedan ner ifrån den mjuka sängen och fram till den gamla trädörren. Ett litet jamande hörs ifrån henne när hon är framme. När Milou känner doften av bröd vet hon att det är frukost för matte och när det är frukost för matte så får hon också mat.
-Lugn, säger jag med en gäspning. Jag ska öppna!
Med en suck reser jag mig och går fram till dörren. Milou rusar ut precis när dörren öppnas men stannar och väntar på mig när hon kommit halvvägs ner för trappan. Jag ska precis böja mig ner för att klappa henne när ett tjut hörs nerifrån köket.
Milou rusar upp för trappan av rädsla och jag rusar ner av rädsla.
Tänk om någon är skadad?
Väl inne i köket sitter pappa med The Daily Prophet i ena handen och en ostmacka i den andra. Han är alldeles blek.
-Pappa, vad har hänt? frågar jag förskräckt.
Det tar tid innan han svarar men till slut öppnar han munnen och börjar tala.
-Sirius Black har rymt från Azkaban.

Kapitel 1.



Så, vad tycker ni? Ska jag skriva mer?

Tack till Mintygirl89 som hjälpte mig att få modet som gjorde att jag lade upp det här på mugglarportalen! ♥

Det verkar lovande! Ett förslag är att du skriver flera kapitel, så du har några på lager, ifall idétorkan slår till.

Tips:

-Sirius Black har rymt från azkaban.


Azkaban är ett namn, så skriv med stor bokstav.

-Sirius Black har rymt från Azkaban.

Mintygirl89


Kapitel 2: Diagongränden

-Wow.
Jag lösgör mig ur mammas grepp och tittar storögt på den vackra kvasten i skyltfönstret framför mig. Jag har aldrig varit med i något quidditchlag. Såklart så testade jag som alla förstaårselever mitt första år på hogwarts men då blev jag retad för att jag ramlade av hela tiden. Sen dess har jag inte spelat någon quidditch. Jag skakar på huvudet för att få bort alla minnen. Sedan läser jag på skylten till kvasten.
-Gud vad den kostar mycket, viskar jag för mig själv.
-Ja eller hur! två röster hörs i korus bakom mig och jag hoppar till och vänder mig om.
-Fred och George! Vad ni skrämde mig! säger jag till weasley-tvillingarna bakom mig.
-Förlåt Ariana! Hejdå! säger de snabbt och springer iväg.

Fred och George går i min årskurs. De hittar alltid på en massa bus och ibland har jag fått vara med. Som när vi kastade stinkbomber in på Filch kontor. Och den gången då jag hjälpte till att ta mat från köket. Fast det var inte så svårt. Alferna var rätt snälla.

Jag ler och skakar på huvudet. Sen går jag bort till mamma som viftar med handen.
-Varför tog det så lång tid? Du gillar väl inte racerkvastar?
Jag rycker på axlarna och styr sedan bestämt bort mot Det magiska menageriet för att köpa kattgodis till Milou.

På väg till affären så kikar mamma på klockan.
-Ojdå! Vad tiden har gått snabbt! Kan inte du köpa kattgodis så köper jag dina böcker? Ok? Hejdå!
Typiskt mamma att inte vänta på svar innan hon går. Men jag går ändå in själv i den lilla butiken.

Framme vi disken står två personer jag känner igen. Harry Potter och Ron Weasley. De går i samma elevhem som jag fast i en annan årskurs.
-Hej! säger jag när jag har gått fram till dem.
De vänder sej om och hejar till mig. Sedan går de ut med någon slags medicin i handen. Antagligen till Rons råtta. Den ser otroligt sjuk ut.
-Kan jag hjälpa dig? häxan som jobbar i affären frågar snällt.
-Ja tack! En påse kattgodis, svarar jag.

Väl ute ur affären styr jag stegen bort mot Flourish och Blotts för att möta mamma.
- Nu har vi bara en sak kvar att göra! säger hon upphetsat när vi möts.
-Vad? frågar jag.
-Fika! säger mamma med ett stort leende.





Ganska kort kapitel men det får duga. Kom gärna med konstruktiv kritik! Detta är min första fanfiction!

Du skriver så bra, på en hel massa sätt! Man kan inte tro att det är din första fanfiction. Du måste ha skrivit många texter och berättelser?

De vänder sej om och hejar till mig. Sedan går de ut med någon slags medicin i handen. Antagligen till Rons råtta. Den ser otroligt sjuk ut.

Gillar hur du väver in händelserna från boken, så där lite på sidan av.

Slutet på kapitlet är också bra, den mysiga vändpunkten med fika.

Svårt att ge konstruktiv kritik annat än små tekniska grejer som stor bokstav på namn och sådant. Men ett ord jag tycker man kan försöka hitta synonymer till är kolla. Det finns så många roliga ord att variera det med På väg till affären så kollar mamma på klockan kan du kika på om du vill.

Spännande att se hur det går för Ariana och Milou. Titeln hintar ju om att även Milou kommer att bli en viktig person i handlingen

Avis Fortunae


Mintygirl89








Kapitel 3.
Milou vandrar omkring bland högarna av kläder och böcker som ska med till Hogwarts. Konstigt att jag aldrig kommer ihåg att packa innan. Jag brukar alltid behöva göra det kvällen före. Även läxor.. Jag suckar och lägger mig på sängen. Mamma ville ha ett långt “Mamma och dotter-snack” på cafeét. Fast det handlade bara om att jag skulle vara försiktig med dementorerna och INTE göra en massa bus med Weasley-tvillingarna. Och typ en timmes långt föredrag om betyg. När vi äntligen kom hem hade jag börjat titta på mina nyinköpta böcker. Det tog lång tid innan jag kunde öppna den ena eftersom den försökte bita av mig min hand. Milou sprang runt, runt och råkade stöta till bokryggen på den monsterliknande boken. Då stannade boken tvärt och jag fick en intressant läsning. Så nu är boken förlåten. Den var faktiskt riktigt bra! Efter att jag hade läst några sidor i den ropade mamma att det var mat. Men nu är jag på mitt rum igen. Och packar min koffert..

Efter en halvtimme är packningen klar. Och efter en till halvtimme sover jag. Mamma kom upp på mitt rum precis när jag stängde kofferten och beordrade mig att gå till sängs. Jag sa att jag inte var trött men mamma vann. Såklart.

Riiing, riiing. Väckarklockan ringer tidigt på morgonen. För tidigt. Jag gäspar och reser mig upp. Sen kommer jag på vad det är för dag och kastar av mig täcket. Milou som har sovit vid mina fötter flyger iväg men landar mjukt på sina små tassar.
-Förlåt! säger jag och ger henne lite kattgodis till tröst. Jag bli förlåten direkt. Mina kläder som jag ska ha idag ligger på en blåmålad stol som är så gammal att färgen börjat flagna. Jag drar på mig den randiga tröjan, de slitna jeansen och mina prickiga strumpor. Sedan tassar jag och Milou ner för trappan och in till matrummet som också fungerar som vardagsrum.
-Är allt packat och klart gumman? mamma frågar medans hon brer på jordnötssmör på en skiva bröd.
-Allt klart, säger jag och gäspar.
-Mjau, hörs ifrån Milou. Det låter som om hon instämmer.
-Det är bra det katten, skrockar pappa. Man kan nästan tro att han är en gammal gubbe.

Efter en lång, härlig och pratsam frukost måste vi gå. Milou kryper in i en liten flätad korg och jag hämtar min koffert. Sedan bär det av mot perrong 9 ¾.

När vi har kommit fram till perrongen så släpper mamma inte taget om mig. Hon står still och kramar mig. Pappa ger henne en liten blick som säger “Hon måste få åka” och då släpper mamma greppet om mig.
-Ta hand om dig nu! säger hon efter mig när jag går mot det röda ångloket.
-Jadå mamma! Ses till jul! svarar jag.
Sedan går jag på tåget.

Det är svårt att hitta en ledig kupé. Nästan alla är fulla med folk och jag som gick på sent har det extra svårt att hitta en plats. Jag går förbi flera vagnar men hittar tillslut en vagn som inte är fullsatt. Det sitter bara en person där. Sophia. Sophia går i samma årskurs som mig men går i Hufflepuff.
-Hej! Kan jag sitta här? frågar jag.
-Absolut! svarar hon och flyttar på en bur med en vacker uggla med kastanjebruna ögon i.
Jag ler och går in i den hemtrevliga vagnen som doftar av chokladgrodor och pumpapastejer.
-Är du taggad inför femte året? frågar Sophia medans jag lägger upp mitt bagage på bagagehyllan och öppnar buren som Milou sitter i.
-Ja, absolut! svarar jag och sätter mig ner framför Sophia.
-Du är inte nervös inför proven då?
-Jo, lite.. men jag har inte tänkt så mycket på det, säger jag lite tveksamt.
-Inte jag heller, jag har njutit av sommarlovet! när hon säger det sätter hon sig i en bekväm ställning och lägger händerna bakom huvudet. Då råkar hon ramla och åker ner på golvet.
-Mmm, vad skönt, säger jag med ett fniss. Fnisset växer sig större och större och tillslut exploderar ett härligt bubblande skratt ut. Vi fortsätter skratta en lång stund men helt plötsligt är det som om en isande vind griper tag om mitt hjärta. Allt hemskt som någonsin hänt mig väller fram. När jag var på farfars begravning, när min första katt dog, alla gånger då jag har känt mig ledsen. Det känns som om jag aldrig mer kommer att bli glad. En mörk skepnad syns utanför fönstret i kupeén, men från ingenstans kommer ett starkt ljussken fram och varelsen försvinner. Eller det var från kupeén mittemot min och Sophias kupé ljuset kom ifrån. Kylan börjar sakta att försvinna och jag vänder mig om för att se hur det har gått med Milou, Sophias uggla och Sophia själv.
-G-gick det bra? frågar jag stammande.
-Tror det, svarar Sophia med samma darrande röst som jag. Hon är kallsvettig och hennes vackra bruna ögon är uppspärrade.
-Vad var det egentligen? frågar hon när hon satt sig upp.
-Jag vet inte, svarar jag. Sedan sitter vi där. Tysta och tankfulla ända tills tåget har stannat och vi börjar gå av. Vi kliver på en vagn och väntar på att den ska börja åka. Efter några minuter åker vagnen framåt och tillslut skymtar man ett stort slott och jag kan pusta ut. Något är iallafall som vanligt.



Förlåt för den långa pausen! Har haft väldigt mycket att göra så jag har inte hunnit! Säg gärna till om det är något du tycker är konstigt!

Verkligen superbra. Både hur miljön och känslorna beskrivs. Och vad bra det blev med 'kikar' på klockan i förra kapitlet. I detta hittar jag inget liknande tips.

Så bra beskrivet med känslorna på slutet. Vi som läst böckerna anar ju vad det är som drabbar dem! Hoppas Lupin finns nära till hands med choklad!

Hej!
Förlåt för att jag inte har lagt ut, har inte haft möjlighet att skriva så mycket denna vecka!

Så är det ibland. Kapitlen får komma när det finns tid. Den som väntar på något gott

Avis Fortunae


Mintygirl89


Förlåt igen för den långa väntetiden! ♥ Ska försöka skriva lite snabbare!

Kapitel 4.
Väl inne i stora salen så skiljs jag och Sophia åt och vi går åt olika håll mot våra egna elevhemsbord. Jag sätter mig lite vid sidan av, jag känner inte så många.
När jag satt mig slås dörren upp och förstaårseleverna tågar in på rad med McGonagall i täten. Jag ler och minns min egen sortering:

-Sluta knuffas!
- Vad gör man på sorteringen?
-Man slåss mot monster!
-Sluta, du skräms!
Det var trångt i hallen men på något underligt sätt lyckades vi ställa oss på två led. Eller, det var ju inte underligare än att det svävade omkring spöken och att vi skulle lära oss magi.
-Det finns fyra elevhem. Slytherin, Hufflepuff, Gryffindor och Ravenclaw, Professor McGonagall talade med tydlig röst men jag lyssnade inte så mycket. Hur kan man göra det när man befinner sig bland spöken, uråldrig magi och ett gäng skräckslagna barn? Själv var jag inte rädd. Bara spänd inför sorteringen.
När professor McGonagall hade slutat prata gick vi in i stora salen. Om jag tyckte att det var för många människor på alla släktmiddagar hemma så var det ingenting mot det här. Hundratals barn och vuxna i alla åldrar satt vid fem olika bord. Fyra långa och ett lite kortare.
När vi stannar står vi framför en fransig och sliten hatt. Precis innan alla förvånade viskningar bröt ut bröt istället en sång ut. Inte från en människa utan från den slitna hatten. Jag hann inte lyssna på allt men fick iallafall veta lite mer om de olika elevhemmen!
När hatten hade sjungit klart och alla applåderat färdigt tog professor McGonagall fram en lång pergamentrulle.
-Jag vill att ni sätter er på pallen när ert namn ropas upp, sa Professor Mcgonagall med hennes tydliga stämma. Medans professorn läste upp namnen på A tittade jag upp mot det korta bordet som stod framför mig. Där satt alla professorer och rektorn också. Eller jag antog att trollkarlen i mitten var rektor eftersom han satt på en lite större stol och att han satt i mitten. Och när jag tänkte efter så har jag nog något chokladgrodekort med honom.
-Brocklehurst, Ariana! jag rycker till när mitt namn hörs, jag såg också hur Dumbledore ryckte till, men jag tänkte inte mer på det utan jag gick fram till den lilla pallen där hatten stod. Allt blev svart när hatten sattes på mitt huvud och en röst började tala:
-Jag ser att du är modig och att du vågar säga vad vill, nej, det här var inget svårt val, GRYFFINDOR! Ett av borden började applådera kraftigt när hatten hade skrikit ut det sista.
Jag kände mig glad. Mamma hade varit i Hufflepuff och pappa i Ravenclaw så det kändes lite roligt att testa något nytt om man kan säga så.

När sorteringen är slut håller Dumbledore ett tal. Han har ett kortfattat tal men jag vet att det långa talet kommer efter maten. När faten framför mig fylls med kyckling, potatis, ärtor, pajer, mintpastiller, ja, allt gott du kan tänka dig, hugger jag in.
När maten är uppäten dyker efterrätten upp men när desserten är borta reser sig Dumbledore upp och börjar tala:
-Välkomna och välkomna tillbaka till ännu ett år på Hogwarts! Som ni säkert vet har Sirius Black rymt från azkaban, ett sus hörs i salen när alla elever drar efter andan men Dumbledore fortsätter:
-Därför kommer dementorer att vakta ingångarna till Hogwarts detta skolår. Och för att förvarna, dementorer är inte att leka med! Men nu, gå till era sängar som väntar på er!
Applåder hörs men även skrapet från bänkarna som skjuts undan och elever som börjar gå ut från salen. Själv väntar jag tills nästan alla har gått. Då är det mycket lugnare.

Fint kapitel som alltid! Och berättelsen byggs på ... Sirius Black har rymt från Azkaban. Ska bli spännande att se hur berättelsen utvecklar sig från Arianas perspektiv. Och Milous, förstås - även om hon av naturliga skäl inte är med i just det här kapitlet.