Lupple & Emma07 PRS

Emma07

Här är tråden

Mall:

Namn: Luan Velian River Mitrando
(Han lyssnar till namnet Velian, de andra namnen är släktnamn som påvisar hans arv)


Ålder: 24

Utseende: Lång, vältränad men inte muskulös. Han har svart, tjockt hår, och gröna ögon. Skarpa käklinjer och markerade ögonbryn. Håret är kortklippt på sidorna och längre på "toppen."

"Ras":
Trollkarl/magiker

Namn: Christopher (kallas Chris) Bouras

Ålder: 23

Utseende: Brunt, lockigt hår som slutar strax över öronen. Klarblå ögon, muskulös och relativt normallång, mer åt det långa hållet. Mjuka ansiktsdrag.

Ras: Halvgud - son till Poseidon

Bakgrund: Född i Grekland, växte upp där med sin mor tills han var ca 10 år. Aldrig träffat sin riktiga far. Modern är sedan en del år tillbaka gift med en man vid namn George, som Chris kommer riktigt bra överens med och åtminstone börjat se som en far.


~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Christopher hade kommit hem ifrån gymmet då hans mor och George bett honom sätta sig ner för att prata. Han kunde nästan ana med en gång att det var något bara av att se deras ansiktsuttryck, hur allvarliga dem var. Specifikt vad det var hade han dock inte minsta lilla aning om.
"Vad är det?" från första början hade han varit nyfiken på vad det var, men nu övergick det till oro över att något hade hänt.
"Jag har cancer." orden som lämnade moderns läppar var några som Chris aldrig trodde han skulle kunna glömma. Han kunde för någon sekund inte göra annat än att stirra på henne, hörde att George sade något i bakgrunden men kunde inte ta in vad han faktiskt sade för något.
Det kunde inte stämma, inte hon. Det fick bara inte vara så. I en sorts dimma kände han bara att kroppen reste sig upp, behövde bara därifrån. Behövde tänka, även om tankarna gjorde mer ont än något annat. Tankarna på att förlora henne, att vara i en värld utan henne. Det hade alltid varit de två emot världen, de hade tagit sig igenom så mycket ihop. Lämnat allt de känt till och flyttat till ett helt nytt land, och hon var som hans bästa vän. Ingenting skulle nånsin kunna mätas med henne, och han visste att han inte skulle klara av att förlora henne.
Hur han tog sig ner till stranden kunde han inte för sitt liv komma ihåg hur han lyckats med. Han hade inget minne av vägen dit, allt hade bara varit som en dimma. Men på något vis hade alltid havet varit hans tillflykt, där fanns en slags ro och enkelhet man inte fann någon annanstans. Åsynen av det stora blå tycktes alltid inge hans hjärta med ro, och kanske var det mycket av det som gjort att han hamnat just i flottan i sin tid i armen. Han hade alltid trivts bäst till sjöss. Idag hjälpte dock inte ens havet det kaos han kände inombords. Han sjönk ner till sittande ställning i den blöta sanden, klarade inte av att hålla inne känslorna längre. Dem tog överhanden, tankarna på att förlora henne var outhärdliga. Varför skulle det drabba just henne?
"Fan!" Det var när hans rop följdes av flera andra som han kom tillbaka till verkligheten igen. Flera andra på stranden ropade och sprang därifrån, och efter en snabb blick emot vattnet förstod han varför.
"Va i helvete.." denna gången var det inte ett rop, utan nästan ett förvånat muttrande för sig själv innan också han kom på benen för att ge sig ifrån stranden och i skydd ifrån den flodvåg som var i full gång emot stranden.

När Chris två dagar senare jobbade hade han nyheten börjat sjunka in ordentligt. Övergått ifrån den värsta ilskan till mer konstruktiva tankar, fortfarande lika arg på sjukdomen - men ändå samlad. På något vis så ville han väl vara stark inför henne, och trots allt så visste dem inte alltför mycket ännu. Han fick försöka att inte ta ut för mycket i förskott, och jobbet var en ganska bra distraktion. Han älskade jobbet som PT, något som förstås underlättade mycket i en sådan situation. Tidigt som det var hade han inte några konsultationer riktigt ännu, utan hade tvärtom en god stund innan nästa kom så styrde istället stegen till receptionen för att göra Jeff sällskap en stund.
"Tjena. Behöver du hjälp nånstans?" han lutade sig emot den tomma stolsryggen bredvid Jeffs stol.
"Du kommer lägligt. du har inte lust att ta över här i två sekunder? Jag hade behövt pudra näsan snabbt." Chris nickade genast åt kollegan som lättat reste sig.
"Smit iväg du." Chris brukade få hoppa in i receptionen titt som tätt - inte hans favorit, men helt okej och så här pass tidigt var det dessutom väldigt lugnt.

Velian hade suttit samlad med andra på sin nivå och mumlat besvärjelser, för att skydda platsen de befann sig på när en kraftfull magi slog emot dem alla. Deras koppling hade brutits och några föll ned i liggande ställning i smärta. Velian förstod inte först vad som hade hänt. Han hade tappat taget men han hade inte behövt vrida sig i smärtor som andra. Han var lite stolt över att det åter igen bevisade hans styrka. Men samtidigt gjorde det honom orolig. Han ville inte ha ännu mera ansvar än han redan hade. Det var i dessa tankar han satt när dörren till rummet slogs upp med en smäll och en av de äldre stod där. Alla ljus släcktes med bara en fingerrörelse och sedan stannade fingret på honom och vinkade fram honom. Velian drog handen igenom håret, reste sig upp och gick för att möta kvinnan. "Du är kallad." Sa hon lågt och på ett uråldrigt språk. Han avskydde att hans far hade bett alla som pratade med honom att använda det. Han behövde hålla kunskaperna färska. Han nickade lätt. "Ja Prästinna." Viskade han tillbaka och sedan började de gå.

Hennes klackskor klapprande ekade i stengolvet medan dem gick. De gick fort, oerhört fort och Velian hann inte tänka förrän han stod framför sin fars skrivbord. "Velian." Hälsade han bistert och Velian såg upp på sin far. "Far." Svarade han. "Du har blivit utsedd att följa magin vi nyss kände. Ta reda på vem som bär ansvaret och varför och meddela oss. Invänta ytterligare instruktioner." Sa han. Velian kunde nästan flina men han hindrade sig. Det var så likt hans far, att gå rakt på sak. "Du ger dig av nu." Avslutade fadern innan han avfärdande vinkade bort honom.

Velian hade inte haft något val, inte kunde motsätta sig hans far eller de äldsta. Allra minst honom, han behövde sin fars välsignelse och han hade ett stort behov av att göra honom stolt. Så han hade gått till sitt rum, packat en väska och gett sig av samma eftermiddag. De hade tagit honom en dag att spåra källan, eller snarare han trodde att han hade spårat källan. Men det var otydligt, som om spåret blev kallare för varje sekund. Han hade dock valt att stanna vid sin magkänsla och bestämt att boka en tid med mannen. Träning, så tråkigt men så välbehövligt. En stark kropp möjliggjorde för ett starkt sinne. Ett starkt sinne var beroende av en stark kropp. Det var ett motto han hade hört sen han var liten.

Han hade tagit in på ett hotell för att kunna undersöka situationen noga. Han kunde inte göra ett misstag nu. Han hade missnöjt dragit på sig träningskläder och tagit sig till gymmet där killen jobbade. Christopher hette han tydligen. Han var i tid för sin bokade tid och tog sig fram till receptionen och stod öga mot öga med Christopher. Personen han hade följt. Personen han misstänkte. Han tvingade fram ett bländande leende. "Velian River, jag ska ha bokat PT-tid. " Sa han enkelt och studerade mannen. Han kände ingen som helst magi runt honom men det kändes som om någon barriär fanns.

Dagen - eller åtminstone förmiddagen - tycktes bli riktigt lugn här, vilket kanske ändå var bra för Christophers del. Det gav honom tid att tänka, både på gott och ont. Han hade försökt intala sig att dem inte visste mycket om moderns sjukdom ännu, att dem inte skulle ta ut något i förskott än. Inte förrän dem visste hur behandlingarna tog även om man självklart var riktigt orolig för henne. Han visste ärligt talat inte ifall han skulle klara av att förlora henne, bara tanken räckte för att oroa honom rejält.

Men det var inte bara det som sysselsatte hans tankar utan också vilket underligt tillfälle det varit när han fått reda på det. Inte vid självaste avslöjandet, utan nere på stranden med flodvågen. Han hade sannerligen haft en udda timing då han kommit dit just till det, flodvågor hörde ju inte precis till vanligheterna häromkring. Men det hade också vart en så underlig känsla, en ny känsla. Nästan som om vattnet haft en egen flodvåg inom honom, känslan var svår att beskriva på något tillräckligt passande vis men det var väl det närmaste han kom. Men ändå så påtaglig att han inte riktigt kunde släppa det, trots att det egentligen var en så pass obetydlig sak.

Han kom på andra tankar igen då dörren öppnades och en man i hans egen ålder klev in, och Chris kunde ju inte heller undvika att lägga märke till att det dessutom var en ypperligt stilig man som klev in. Nästan lite generat försökte han tränga undan de tankarna, han var här för att jobba och borde absolut inte tänka på sådant nu.
"Välkommen." Han log vänligt emot killen, Velian. Det var ett nytt namn för Chris del, något han absolut tänkte fråga om nån gång då det såklart tycktes bli honom som killen skulle träna för. På både gott och ont, det gladde Chris men det skulle väl kanske bli något svårare att koncentrera sig.
"Då måste det bli mig du ska träna med. Jag heter Christopher." presenterade han sig, slängde en snabb blick bort emot korridoren där toaletterna låg. Han såg inte till Jeff, men han borde vara här vilken sekund som helst så han gick runt receptionen för att börja styra stegen in emot självaste träningssalen.
"Berätta om dig själv. Helst om din träning då." bad han lite halvt skämtsamt, ville ha någon slags grund innan de startade.

Velian studerade mannen, mannen han var här för att undersöka. Han såg väldigt bra ut även om det inte var det viktigaste. Killen verkade...mänsklig. Men ändå inte. För en sekund lekte han med tankarna att provocera den andres påstådda krafter för att kunna säkerställa men valde snart bort den taktiken. Det skulle bara skapa mer problem än det löste. Velian funderade på exakt vad han skulle rapportera på kvällen för de äldsta. Han lekte tankspritt med sin amulett på halsbandet som skyddade honom på mer än ett sätt. Han släppte kvickt amuletten och såg på killen som skulle träna honom. "Christopher. Trevligt att träffas och tack." Log han. Han svepte med blicken över lokalen, den var i förvånansvärt bra skick.

När han åter igen vände tillbaka blicken hade Christopher flyttat sig från receptionen och börjat gå inåt. Velian rörde sina fötter framåt för att sedan bli lite ställd. Berätta om sig själv? Hans träningsvanor? Tanken roade honom, de var betydligt mer omfattande än att lyfta lite vikter. Han hade inte förberett ett svar. "Min träning. " Sa han tankfullt. "Jag har tränat ganska länge, sen jag var liten. Olika sporter och sådär." Sa han vagt och drog handen igenom håret. "Jag har god kondition men skulle önska att kunna bygga lite muskler, bli starkare. Det är därför jag är här." Log han. Det kändes som en bra sammanfattning. Eller?

Han funderade några vändor till. Han behövde vara mer övertygande. "Jag skulle vilja se resultat, även små för att upprätthålla motivationen. Hela tiden utvecklas framåt. Att stå still är fruktansvärt." La han till. Detta var också sant, det var även allt annat han hade sagt även om han utelämnat vissa detaljer. Han hade inte spelat fotboll som andra, han hade snarare lärt sig uråldriga danser. Han hade lärt sig använda specifika vapen som var skadliga för specifika varelser och magi. Och mer magi. "Vad brukar du börja med när du tränar någon?" Frågade han sedan nyfiket. Det slog honom. Kanske var det någon speciell process, som ett slags test innan han kunde börja? Han såg sig omkring för att försöka urskilja en testanläggning. Men insåg snart att han var mycket löjlig. Självklart fanns inget test. "Är det någon process innan eller så?" Frågade han och synade den andres ryggtavla. Han var verkligen...välbyggd.

Christopher var ändå rätt så glad över att ha fått sällskap av Velian, han behövde lite distraktion för tillfället. Velian var dessutom en perfekt sådan. Han granskade honom något med blicken, främst för att försöka bedöma hans muskelmassa och vad de skulle börja lägga fokus på men såklart lade han ju också märke till hur pass stilig han var. Han hade åtminstone en väldigt god ursäkt till att kunna spana in honom. Ändå hade han på något vis dåligt samvete för det, han var ju faktiskt här för att arbeta och att spana in kunderna var väl kanske inte det mest etiskt försvarbara. Särskilt inte innan han ens gått ut med det. Även om han själv vetat om sin läggning ett tag nu, hade han ansträngt sig för att ännu inte gå ut med det - han kände sig inte redo, och det i sig var väl nästan ett slags förnekande. Men det var ett bekymmer för en annan dag.

Väl inne i självaste träningssalen gick han bort emot löpbanden medans han nyfiket lyssnade till Velian, det verkade ändå som om dem hade en del att bygga på. Vilket alltid var lite roligare än totala nybörjare, då kunde man börja mer med teknik vilket Chris själv tyckte var roligare att jobba med.
"Några särskilda muskelgrupper?" frågade han, det lät som om han syftade på mer allmänt men det skadade aldrig att fråga.
"Nej, inte direkt. Jag brukar mest vilja höra mig för ungefär vad vi har att jobba med, men du kan få värma upp lite på bandet så kan jag plocka fram lite övningar så länge." föreslog han, tänkte väl börja någorlunda allmänt åtmisntone.

Det var inte svårt att lägga märke till att Christopher checkade in honom. Det var lite roligt. Okej, det var mer än roligt. Att bli betraktad och att betrakta någon annan var ganska roligt. Kanske skulle hans tid här inte bli helt värdelös. Kanske skulle han ha lite roligt? Han hoppades. Frågan han fick, den var för klockren. Han kunde inte motstå den. Med ett charmigt och lekfullt flin såg han på Christopher. "Vad tycker du? Vilken särskild muskelgrupp är bäst?" Sa han roat och synade honom noga. Väntade spänt och nyfiket in hans reaktion. Han behövde ju testa gränserna lite.

Velian studerade bandet en stund innan han klev upp på det. "Jag värmer upp. " Sa han lugnt. Han rullade sina axlar lätt och sin nacke innan han startade igång bandet. Han började i ett lugnare tempo för att sedan gradvis öka. Snart hade han börjat springa och han sken upp lite. Han älskade att springa. De var en slags frihet för honom, det hade det alltid varit.

Christopher insåg själv att han kanske tittade lite väl mycket mot vad som ansågs försvarbart, trots att det på ett vis var hans jobb. Fast jobbet kanske var mer att titta lagom. Men till hans försvar så fick han faktiskt en känsla av att han inte var den enda som spanade in den andre. Något som gladde honom, då gjorde det förhoppningsvis inte riktigt lika mycket ifall han stirrade. Stirrade var fel ord - smög dit lite blickar ibland. Velians ord lockade fram ett leende hos honom, visserligen var det inte en ovanlig fråga men det var snarare det leende han gett honom som var speciellt.
"Beror väl på vad du ska ha dem till." flinade han skämtsamt tillbaka, lät blicken följa honom upp på bandet i någon sekund. Istället gick han bort till en hörna med lite diverse utrustning, hade åtminstone tänkt börja med lite marklyft för att få lite ide om teknik och allt.

Velian flinade roat. Killen hade humor, det var helt klart något positivt. Efter ungefär tio minuter stannade han bandet och klev av det. Han var helt klart varm. Och så redo. Han visste inte egentligen vad han var redo för, det kändes bara som om det fanns så mycket bra. Så mycket...att se fram emot. Ett litet leende spred sig över hans läppar. Åh håll tyst universum. Tänkte han roat och gick fram till Christopher. "Så vad ska vi börja med?" Log han och drog av sig sin långärmade tröja så att han bara stod i ett linne.
Han visste att han var fin, eller snarare något att titta på och den andre var helt klart något att titta på. "Är du härifrån?" Frågade han som en lösryckt tanke. "Har du tips på några bra ställen att hänga? "Fortsatte han fundersamt. "Här för ett jobb." Förklarade han. Visst det var hans PT men han behövde väl inte bara prata om träning? Eller? De kunde pratat om annat. Han hoppades det, för Velian var många saker och en av dem var att han var så...tankspridd i vissa lägen för att i andra ha ett fullständigt fokus.

Christopher fann sig själv i att ha övergått ifrån det dystra, tankspridda humör han varit på till ett betydligt gladare ett. Något han helt och hållet hade Velian att tacka för, han hade sannerligen kommit lägligt. Då mannen i fråga kom emot honom log han välkomnande och nickade emot stången som svar på hans fråga.
”Lite marklyft tänker jag.” Det var alltid ett bra sätt att börja med de stora muskelgrupperna, oavsett vad hela passet skulle koncentreras på. Han lutade sig lätt emot väggen och log lite snett.
”Ursprungligen, nej. Men jag har bott här i lite över tio år sen vi flyttade från Grekland.” Kanske var det inte just den saken han hade funderat över, men det har en bra start till samtalet iallafall. Sitt ursprung var något Chris var rätt stolt över - och dem åkte fortfarande ofta dit för att hälsa på släkten, resor som han älskade.
”Gymmet?” Föreslog han med ett retsamt flin, men övergick sedan till att bli mer allvarlig igen.
”Det finns några schysta ställen i stan, Peter’s till exempel. Vad för jobb?” Frågade han nyfiket, lade sig kanske i en del men han var nyfiken och tänkte sig inte alltid för innan han frågade saker och ting.