PRS Tippy & Vidomina

Tippy

”Nej, nej, nej! Du måste tugga maten. TUGGA maten.”
Savannah försökte till sin förtvivlan få den gamla damen att förstå att hon bara ville hjälpa henne. Men damen verkade bara tro de värsta och spottade ut maten, tyvärr inte så lyckat som hon trodde eftersom hon hostade och tog sig för bröstet. Tur i oturen, hade gamla damens hostningar kallat till sig förstärkning av den personal som jobbat i bygget en längre tid och Savannah fick ge upp sitt försök att mata henne. Hon lämnade tacksamt bordet och kastade en längtansfull blick mot klockan. Okej, bara 1 och en halv timme kvar. Lika länge som en film. Typ.
Savannah hade varit sist av sina klasskamrater att hitta ett sommarjobb. Kanske dröjt för länge, eller hoppats att få ett jobb genom hennes föräldrar. De jobbade med så spännande saker. Advokater båda två. Hon ville själv bli en, för ingen annan verklighet hade hon.
Men så blev det inte som hon hade tänkt och vänt sig till de som hon visste behövde förstärkning. Äldreomsorgen. Flera av hennes vänner hade jobbat där, eller, ja, hon kände ju några som hade gjort det. Hennes bästa vänner hade hittat någon praktik på någon häftig tidning, teater, eller inom tv. Så tur hade inte hon.
Savannah var en 18 årig tjej, bortskämd och levde i överflöd av pengar, men trots den en trevlig tjej. Hon hade aldrig låtit hennes privilegier stiga henne upp i huvudet. Hennes mamma hade tydligt lärt henne det. Båda hennes föräldrar hade jobbat hårt för att nå den framgång de hade idag.
Savannah hade lätt för att vara social. Hon var lätt omtyckt och trevlig. Det skadade inte att hon också var en syn för ögat. Hon var väldigt mån om sitt utseende. Sminkad, det ljusbruna håret stylat noggrant för att ändå se ut som ingen ansträngning krävdes. Hon gillade märkeskläder, smycken om handleder och hals, vilket också ledde till att hon lite motvilligt tog på sig sina arbetskläder som inte alls speglade hennes personlighet.
Idag hade hon arbetat en vecka på äldreboendet. Det var några veckor kvar, sedan skulle hon få ta lite ledighet och resa iväg med familjen. Den där som de planerat så länge. Savannah längtade. Det var väl det som fick henne att ta sig igenom detta, trots sina fördelar, slitsamma jobb.

Aya blängde trött på Savannah som återigen försökt tvinga i Ingegerd hård mat trots att hon förlorat alla tänder förutom två. Hon blandar väl möjligtvis ihop Ingegerd och Inga Lill, vilket är lätt hänt. Varför heter varenda jävla gamla människa samma sak? Antingen är det Inga, Inger, Ingegerd eller fucking Ingeborg. Fanns ingen variation på namnen förr i tiden. Aya tittade på Ingeborg som dött stirrade ut i luften. I hennes blick fanns inget liv kvar. Hon sitter i rullstol, har en krampaktigt ansikte och behöver hjälp med exakt allt. Det sorgligaste är ögonen. Sorgen i ögonen över att inte orka mer, när lusten försvinner gör människan likaså kvar finns bara skalet.
Mor min brukade säga att lust är det viktigaste en människa har. Hon tittade ned på Ingeborgs haka där en glipa av saliv runnit ned längst käken. Inte ens den kunde hon torka bort utan min hjälp.

Ayas mamma jobbade på ett boende här intill. För henne var det viktigt att hon och hennes lillebror skulle lyckas assimilera sig väl, men fortfarande vara stolt över hennes iranska rötter. Det var inte alltid lätt att vara stolt i ett land som Sverige, där de som premierades ofta såg annorlunda ut än vad hon gjorde. Man behövde alltid anstränga sig dubbelt så mycket för att göra ett gott intryck. Att komma in med en dålig attityd och blanda ihop Ingeborg, Ingegerd och Inga Lill fanns inte på hennes världskarta. Då skulle hon åka ut med huvudet före, det visste hon. Hon torkade bort dreglet från Ingeborg och hon gav ifrån sig ett högt ljud. Hon höll fortfarande på att lära sig vilket ljud som betydde vad, redan hade hon lärt sig den hårda vägen att det höga långa ljudet som lät som en delfin var att nummer två var på väg. Det misstaget gör hon inte igen.

Solen strilar in genom fönstret och lunchen börjar leda mot sitt slut. Carina, Ayas handledare ler menande och tackar hjärtligt för hjälpen. "Du, Savannah och Peri kan ta första rasten." Hon rättar till de svarta fyrkantiga glasögonen. "Fikarummet är andra rummet till höger." Aya nickar och ler tillbaka. Carina sätter sig bredvid Ingeborg som knappt reagerar när hon går. Lovar att det hela boendet skulle kunna brinna ned och hon skulle sitta där med samma döda fåniga blick. Hon skäms lite över sina egna tankegångar, men skrattar ändå lite åt tanken av den lilla tanten som skulle vara helt opåverkad av explosioner, krig eller om så kungen skulle sitta bredvid henne. Ingeborg är alltid densamma.