Ginerva2003 & Medi

Ginerva2003


Elijah satt och läste en bok vid hotell disken medan en grammofon spelade på låg nivå. Hans hår var prydligt uppsatt i en enkel hästsvans och hans gröna ögon följde raden han läste medan hans tunna läppar tyst formade orden medan han läste. Det hade varit många år sedan han hade haft en sådant enkelt jobb som detta. Från början hade han varit en adelsman och inte hade behövt att lyfta ett finger för att hjälpa den vanliga brittiska mannen. Men tiderna hade förändrats och han trivdes faktiskt med detta jobb.
Han jobbade alltid nattskiftet eftersom han inte kunde gå ut i solskenet och hade sagt det på telefonen vilket var en magnifik uppfinning. Han såg upp när han hörde steg, såg upp och stoppade ett alldeles förtummat bokmärke i boken och stängde boken. Han klistrade på ett leende och såg mot klockan. Den var 11 och det hade regnat hela dagen vilket var inte så konstigt. Det var höst och han såg mot personen som närmade sig. Dyngsur stalkaren.

Bella gick av tåget vid stationen hon hade varit glad att fast alla problem ändå kommit inte allt förför sent då hon skulle få tid att sova inatt innan hon skulle försöka hitta en artikel till tidningen på morgonen. Hon sprang genom regnet för att hinna till bussen innan den skulle avgå men den åkte precis när hon var framme och den skvätte massa vägen över henne. Då hade hon bara ett val att gå till hotellet, när hon väll var framme var hon kall och blöt.
”Hej jag skulle vilja ha ett rum för natten” sa hon till manen som var där.

(tror inte bussar åkte iväg när de såg någon springa mot den. Inte då men nu kanske Men vi säger så)




Han såg upp och ner med ett leende, inte elakt utan glad.
"Det är självklart. Jag är den ända som jobbar just nu Piccolon sover och vi ska inte störa honom." Han blinkade med ena ögat och såg på henne.
"Låt mig hjälpa dig." Han reste sig och plockade fram en bok.
"Hur var namnet? har då några kontanter på sig?" Han såg på henne.
"Jag kan bjuda på ett glas cherry som värmer upp själen och får en lättare att somna." Han såg på henne.
"Kan sätta på ett varmt bad åt dig eftersom det är så sent." Han log mot henne igen och lade fram en bok och en bläckpenna.

Hon andas lugnt ut.
” Ja det låter som en bra tanke att vi inte ska störa honom” sa hon. Hon ler mot honom han var ju så stilig och trevlig.
”Bella Andersson och jag har kontanter med mig” sa hon.
”Å det tackar man inte nej till” sa hon och skrattade lite.
”Ja ett litet snabbt bad skulle vara skönt nu efter det här dåliga vädret och så” sa hon och tittade mot fönstret och såg att det fortfarande regnade där ute.

"Andersson? Svensk?" Han såg upp på henne och synade henne igen.
"Skriv på här tack." Han pekade mot en linje och log.
"Om du betalar nu så skriver jag in det eller betala imorgon men jag går av mitt skift vid ungefär 5 på morgonen när du sover." Han log vänligt och tog en nyckel och log.
"Om ni följer med mig så kan jag visa er till rummet så ni kan få en god natts sömn. Har ni någon väska med er?" Han kastade en blick på henne och öppnade ett skåp bakom disken och tog fram en stor handduk och log.
" Vi kan byta. Jag kan ta er jacka och ni denna. Ni ser ut att frysa ihjäl." Han log vänligt igen. Att vara snäll skulle ge mycket dricks. Om han var snäll nog skulle hon kanske hålla kvar honom. Han började bli rätt hungrig med.

”Jag har svensk släkt men själv är jag inte från Sverige” sa hon. Hon signerar med sin finaste skrivstil.
”Jag betalar nu” sa vinning rökte över pengarna till honom. Hon kände sig konstig lugn och trygg i hans närvaro.
” jag har bara min lilla väska Med paper och lite annat” sa hon och tänkte på att om hon lyckades med en bra artikel denna månad så kanske chefen skulle höja hennes lön.
”Ja det kan jag behöva efter tågresan” sa hon och gäspade. Hon var väldigt tröt och längtade efter att få sova.
”Tack” sa hon och tog emot handduken och gav över sin jacka.

"Där ser man." Han log svagt och började gå mot hissen efter tagit emot hennes jacka och hängde upp den på en krok.
"Jag tar hand om den sen. Du kommer att få tillbaka den imorgon om du säger till. Jag kommer att sätta in den med ditt namn." Han log och tillkalalde hissen och såg på henne med en nyfiken blick.
"Tågresan? Du har rest långt antar jag?" Frågade han och lade huvudet på sned.
"Du behöver inte svara, jag är för nyfiken för mitt eget bästa." Han log och dörrarna öppnades och han klev in.
"Så om ni kommer med här så tar jag er upp."

Hon följde efter honom mot hissen medans hon höll handduken tät omkring sig för ett få lite mer värme. Hon nickar medans dom väntar på den långsam hissen som verkar vara rätt gammal.
”Ja jag har rest en rätt lång bit jag behövde lite ombyte för att kina hitta nya artiklar” sa hon.
”Det gör inget att du är nyfiken jag vet allt om att vara för nyfiken” sa hon och skrattade till lite lätt. Hon klev in i hissen och hörde den vanliga lite små tråkiga hissmusiken ljuda.
”Har du jobbat här länge?” Frågade hon.

(Hissen hade ingen musik på 50 talet tror jag)

Han tryckte på en knapp och ställde sig med händerna bakom ryggen och rullade lite med huvudet för att lätta upp spänningen. Han såg ner på henne och log svagt.
"Åh hur länge jag har jobbat här? Kanske ett år eller så. Det kanske är mer eller mindre." Han log mjukt och han kände den vanliga rörelsen när hissen sattes igång. Han åkte sällan med hissen men han kände nog igen känslan.
"Så miss Andersson. Att ni är ute så sent borde det inte skrämma dina föräldrar om inte er fästman?" Han såg på hennes vänsterhand ifall han skulle få syn på en vigselring. Men han log svagt och såg upp mot dörrarna igen och skrattade.
"Att ringa dem nu är dumdristigt och fräckt. Man ringer inte någon mitt i natten."

Hon tittade på honom och undrade om han var från England eller inte. Hon kände att hissen började röra sig långsamt uppåt.
”Dom trodde att jag redan skulle varit framme för längesedan tåget hade fåt problem på väggen hit” sa hon. Hon nickar svagt.
”Jag har inte tänkt ringa dom vid den här tiden” sa hon. Hon såg sin far och mors ansikten i huvudet om hon hade ringt dom, dom hade både varit arga, irriiterade och oroliga men det dom inte vet skadar dom inte som hon alltid brukade tänka.