[PRS] Melusine och Jackies

Privat rollspel mellan Melusine och Jackies

Karaktärsmall:
Namn:
Smeknamn:
Ålder:
Utseende:
Sexualitet:
Personlighet:
Bakgrundshistoria:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Namn: Oliver de Luca
Smeknamn: Vännerna kallar honom ”de Luca”
Ålder: 23 år
Utseende: Mörkbrunt hår som nästan går i svart och hasselbruna ögon. Han är ca. 180 lång och har god fysik.
Sexualitet: Bi. Har haft några partners genom åren, men inget långvarigt.
Personlighet: Trevlig och social. Framstår i mångt och mycket som en rätt vanlig kille med bra självförtroende, men någonstans bakom det charmiga leendet gömmer sig en person som bär på stora hemligheter. Han kastar sig lätt in i saker och tänker ibland inte klart innan han agerar.
Kort bakgrundshistoria: Som barn var han och systern praktiskt taget oskiljaktiga och fastän han jämt varit omringad av andra människor har hon alltid haft en särskild plats i hjärtat. När deras föräldrar dog hoppade han av sin utbildning och tog ett enklare jobb för att kunna ta hand om det som kvarstod av deras familj.

Namn: Eleonora De Luca
Smeknamn: Lea
Ålder: 19
Utseende: Mörkbrunt tjockt hår, ca midjelångt, blek hy, stora bruna ögon med markerade, mörka ögonbryn och fransar. Ca 172 lång, smal, klär sig oftast i jeans och sneakers.
Sexualitet: Heterosexuell
Personlighet: Sarkastiskt, "hård yta", passionerad, har en mjuk sida.
Bakgrundshistoria: Är en vanlig gymnasieelev när hennes bror begår ett brott som hon blir vittne till, och som förändrar hennes tillvaro. Resten rollas.

Som i vanlig ordning parkerade Oliver utanför gymnasieskolan i väntan på att sistaårseleverna skulle sluta för dagen. Trots att han var ensam i bilen lyssnade han spänt omkring sig och slängde en extra blick genom backspegeln varje gång någon passerade fordonet. Vågade knappt andas. Han tittade mot klockan på displayen framför sig och kunde se att den nyligen passerat fyra på eftermiddagen. Gav ifrån sig en tyst suck. Kroppen var trött efter alla sömnlösa nätter, men hjärnan klarvaken. Förde honom hela tiden tillbaka till tankarna om vad han behövde göra..
Oliver hajade till varje gång någon kom ut från skolans portar och kände ett sting av besvikelse när han såg att det inte var Lea. Hans älskade, ovetande, syster som aldrig hade gjort någon ont. Och så skulle det förbli.

Lea stirrade in i sitt skåp, sökte med blicken efter historieboken som hon hade lovar att låna ut till Jasmine. Bakom henne försvann hennes klasskompisar sakta men säkert ut från skolan, ut i den klara, friska höstluften på väg hem. Lea kände huvudvärken söka sig till henne, pulsera uppåt. Hennes ögon kändes trötta.
"Här är den," sade hon till sist och drog ut boken från under en hög papper.
"Tack, Eleonora," sade Jasmine "Vi ses imorgon!" Jasmine stoppade ner boken i väskan och försvann ner i korridoren. Lea stod ensam kvar. Hon smällde igen dörren till sitt skåp och fiskade upp sin mobil. 5 missade samtal, från Oliver. Kunde han inte ha lite tålamod?
Hon skyndade sig genom korridoren, mot skolans stora metalldörar som ledde ut till friheten, där hon redan visste att hennes bror väntade på att skjutsa hem henne.

En hård knackning på bilrutan fick Oliver att sätta sig käpprakt i sätet. Hjärtat slog frenetiskt när han långsamt vred huvudet i dess riktning. Utanför stod en lång figur som genast gjorde honom stel av obehag, men rädslan försvann i samma stund som personen hukade sig ner för att kika in genom glaset.
”David?”.
Han började nästan skratta – senast han såg killen hade han varit en sent utvecklad tonåring med pipig röst och kinder rosiga av finnar. Nu var det blonda håret avsnaggat, under tröjärmarna stack det fram tatueringar och kläderna att döma verkade han arbeta som vaktmästare på skolan.
”Jäklar. Det var inte igår”, utbrast David efter att Oliver dragit ner rutan. ”Hur är det? Det ser ut som att du har sett ett spöke”.
Oliver svarade med ett frånvarande leende och kände genast en stark längtan av att få åka därifrån. Därför kom det som en stor lättnad att se systern komma gående på gården.
”Kul att se dig David. Skulle gärna stanna och prata med dig men vi har lite bråttom hem”, ljög han och startade motorn som för att visa att deras pratstund var över.
”Visst”. David gav biltaket en lätt klapp med handen innan han reste sig raklång igen. ”Men hör av dig någon gång. Vore kul att hitta på någonting. For old times sake”. Han sa hejdå och hälsade snabbt mot Eleonora innan han vände på klacken och strosade iväg i sin egen takt. När han försvunnit drog Oliver upp rutan och vände sedan sin uppmärksamhet mot Lea som just hoppat in på sätet bredvid honom.
”Förvarna mig nästa gång du blir sen, så att jag inte behöver sitta och vänta”.

Lea himlade med ögonen.
"Ja, som att jag planerade att bli sen," fnös hon. Tystnaden sm följde gav henne lite dåligt samvete så hon tillade med mjukare röst "Jag var tvungen att hitta en bok i mitt skåp som jag skulle låna ut." Hon såg på sin bror. Han verkade ovanligt blek, nästan stel. Det var ovant att se. Hon brukade vara den tillbakadragna medan Oliver alltid var den sociala och öppna. Det gjorde hennes nervös. Hon hade alltid varit nära med sin bror, trots att de på det senaste året pratat mindre och mindre, men trots detta faktum så kunde hon känna att någonting inte stod rätt till.
"Oliver..." började hon trevande medan hon sökte efter orden. "Är allt... okej?" frågade hon.

”Va? Ja..jo. Jag mår bra”. Olivers fingrar greppade hårdare om ratten medan han svängde ut från skolans parkering och vidare ut på bilvägen.
"Det har bara varit en lång dag. Jag tror att jag råkade uppröra några kollegor på jobbet. Men det löser sig”, svarade han och gav systern något som skulle föreställa ett leende. Ännu en lögn. Som så många gånger tidigare det senaste året. Men om det var någonting som deras mor hade lärt honom innan hon dog var det att man ibland fick använda vita lögner ifall hela sanningen kunde skada någon. Så han ljög och ljög, och ju mer han ljög försvann hans samvete.
”Hur är det själv? Du ser rätt trött ut”, frågade han i ett försök att rikta fokuset mot Lea istället för sig själv.

Lea gäspade bara av att brodern nämnde trötthet.
"Ja, det har varit en lång dag. Massa prov, du vet," sade hon och stretchade sin nacke, grimaserade vid ljudet av knakandet. Oliver verkade inte helt genuin i sitt svar, Lea kände honom tillräckligt bra för att kunna avgöra när han ljög. Men hon ville inte heller pressa honom, det skulle kanske göra honom obekväm. Vad det än var skulle det säkert lösa sig, det gjorde det alltid. Eller ja, nästan alltid. Lea hade länge trott att deras föräldrar skulle komma tillbaka, att det var en sådan grej som skulle "lösa sig," men givetvis hade det aldrig hänt. Hon sneglade på Oliver. Han såg spänd ut. Axlarna var lätt uppdragna, handen höll ett krampaktigt tag om växeln. Lea svalde nervöst. Broderns uppenbara nervositet smittade av sig på henne. Hon började distraherat pilla med sin telefon, kollade mailen och instagram, som hon knappt ens använde. Då och då sneglade hon upp mot Oliver, för att se om han tog ansats för att förklara någonting mer.

Med stirrande blick följde han varenda rörelse utanför. Hade inte den där bilen kört bakom dem lite för länge? Tittade inte den där kvinnan misstänksamt på dem när hon korsade övergångsstället? Oliver kände sig paranoid. Som om han var påväg att tappa förståndet. Han trodde att han skulle känna sig lugnare när de väl svängde in på parkeringen som tillhörde lägenheten, men någonting kändes fruktansvärt fel, och det dröjde inte länge innan han upptäckte den anonyma skåpbilen som stod dold på andra sidan gatan.
”Lea, stanna i bilen. ”, sa han med blicken fäst på fordonet. ”Gå inte ut förrän jag säger till”. Utan någon längre förklaring klev han ur förarsätet och gick med raka steg mot lägenhetshuset. Ökade taken när han kunde höra en bildörr slå igen och se hur en mörkklädd figur började följa efter honom mot porten.

Lea frös till is. Om hon hade haft någon tvekan innan på att någonting stod fel till så var den som bortblåst nu. Hon svalde hårt och följde brodern med blicken medan hon fortfarande höll sin mobiltelefon i ett krampaktigt hårt grepp i handen. Det blå ljuset från skärmen gjorde så att skuggan av hennes smala, långa fingrar sträckte sig över biltaket. Utomhus hade det precis börjat mörkna, och Lea satt stel som en pinne i bilen. Någonting var fel, ekade det i hennes huvud. Hon försökte rulla ner rutan för att skrika efter sin bror, men så såg hon den mörkklädda figuren. Figuren klev ur en skåpbil på andra sidan parkeringen och började gå mot Oliver. Hon frös totalt, hennes röst fastnade i halsen. Det enda hon kunde göra var att sitta stel som ett lik och se på. Hon kände sig fullkomligt värdelös, hon borde hjälpa, eller göra vad som helst. Hon kände sig som centrumet i en virvelvind. Medan allting runtomkring var kaos så satt hon där i mitten, där det var helt stilla och lugnt och såg bara på när katastrofen utvecklades framför hennes ögon.