PRS Daphne & Medi

Medi

När Camille De Romanet vaknade den där friska vårmorgonen då allting började så luktade luften som vårblommor. Det skulle ha varit en riktigt vacker morgon, om det inte hade varit för skriken utifrån. Camille undrade vad som hände, och smög långsamt fram till fönstret och kastade en hastig blick genom en springa i gardinen. Utanför palatset hade en enorm folkmassa samlats, som skrek. Camille stängde gardinen. Folkmassan lät upprörd, rentav arg. Varför var dem arga?
Camille satte kvickt på sig en av sina många silkesmorgonrockar och borstade sitt långa, silkeslena mörkbruna hår innan hon ringde i klockan som kallade på en servant eller en vakt till hennes kammare.

León kom rusande in och hade röda kinder som han sprungit.
"Miss ni är i fara. Jag har redan packat en väska åt er. Ta på er skorna så ska vi ta er ut. Skynda." Han såg uppgive och såg oroat på henne.
"Jag ber er som er närmaste vakt så måste ni för en gångs skull lyssna på mig. De har redan er mor och far. "

Camille stirrade på honom.
"Vad menar du, Léon?" sade hon upprört. Var hon i fara? Varför skedde det här nu? Hon kunde inte förstå varför deras egna folk skulle vara så arga på dem, hon och hennes föräldrar var ju deras ikoner, deras kungligheter. Hon litade på Léons ord, och hans blick var ärlig, men Camille var för naiv för att inse allvaret.

"De är trötta på er. Men snälla skynda er. Jag har en vagn väntande på er." Han höll upp en mantel som var till pigorna.
"Snälla lita på mig. Ta den här på er. " Han drog en hand genom det nötbruna håret och såg bedjande på henne.
"De kan komma in hit vilken sekund som helst!"

Camille såg på honom ett par sekunder. Sedan nickade hon. Hon skyndade sig till det rummet som var hennes garderob och satte på sig en enkel vit linneklänning och drog den bruna manteln som tillhörde pigorna över klänningen. Hon tog på sig ett par svarta skor. Innan hon gick fick hon en skymt av sin spegelbild, hennes bleka hy och rosiga kinder. Hon log lite uppmuntrande mot sig själv. "det ordnar sig," försäkrade hon sin spegelbild innan hon skyndade sig ut i rummet igen och fram till Léon.

Han log och tog sedan hennes hand och började gå snabbt längst det ödsliga korridorerna och stannade upp när han hörde röster. Snabbt öppnade han en dörr i väggen och drog med sig henne. Det var en av tjänstekorridorerna och han satte ett finger mot sina läppar.

Camille kände hjärtat banka i bröstkorgen. Det här kändes... seriöst. Och mycket farligare än hon hade trott. Hon höll sig tyst medan Leon drog med henne i en tjänstekorridor där hon knappast hade satt sin fot förr. Hon ville nästan gråta, men bara nästan. Var hennes föräldrar verkligen i fara? var de kanske till och med döda? Hon drogs ur sina tankar när Leon gestikulerade åt henne att fortsätta framåt.

Han log och såg henne. Ho var så duktig. Försiktigt tog han steg och tog henne mes sig. Stegen hördes knappt och han såg över axeln och suckade.
När de var vid en dörr öppnade han den på glänt och såg ut. Han vände sig om och såg på henne, Hans blick sa stanna och han gick ut och lämnade henne det lilla utrymmet och stängde. Han var tvungen att få ut henne.

Camilles ben skakade, men hon försökte visa sig modigare än hon var. Ville inte visa vilken fegis hon var framför Leon, det skulle vara fruktansvärt pinsamt. Med huvudet nerböjt följde hon honom tvärs över gårdplanen.

Han såg på människorna som stormade in i huset och snart var det tomt och han hämtade henne snabbt. Han log och öppnade dörren och tog hennes hand. Drog henne med sig och drog upp hennes luva.
"Tyst Flo." Viskade han och såg menande på henne. Flo var en piga och han såg sedan sig om. Han såg stallet och såg hästen som var kvar