Juldikter

Var väääldigt länge sedan jag var aktiv med att laga trådar osv på mugglis, men tänkte att ja, nu är det dags.

Här kan man, nu när julen står för dörren,
mer än gärna få dela med sig av en liten, eller stor också för den delen, Juldikt.
Jag fick lite inspiration när jag vaknade tidigt första advent, så vill, kan eller orkar ni, så kommer den här nedan.
Ser fram emot att läsa era exempel sen!
Väldigt Low key, bara kul om ni vill dela något
för att sprida lite julstämning när det närmar sig den 24.






Det var den första December. En Söndag, och därför också advent. Snön låg tyst och tung på skogarna utanför, och riktigt gnistrade i sina drivor av månens sken. Där fanns lika många kristaller som det fanns stjärnor på den djupblå stjärnhimmelen ovanför.
Tindrande, vackert.

Frosten smög sig upp mot husknutarna och klamrade sig fast mot fönsterkarmarna på de gamla bodarna. Kylan höll dem i ett hårt grepp, som om den lät svepa ett täcke över dem.
En midvinterdvala,
likt de snötyngda granar som stod där så vilande, så tysta.
De stod där, lika rofyllda som natten, och alla de som så bekymmerslöst sov i sina stugor.
Sov under duntäcken lika omsvepande som själva vintern just var.
Inte ens röken som smygande steg från skorstenarna gjorde väsen av sig i denna tidiga småtimma.
Den ville väl, liksom resten av det som natten tillhördes, inte mer än bara finnas där.
Tyst. Diskret. Nästan obefintligt bekymmerslös.

Natten gav den alldeles vita snön ett blått sken.
En blå timma.
Det var inte becksvart så som den var sen i November, utan där fanns nu ändå något hoppfullt över den.
Nattens sken. Julens sken.
Det var som att mörkret, hur mycket det än ville, ändå aldrig inte riktigt vann över snön, som nu belåtet låg där den låg och ljusnade upp, även under småtimman. Skapade denna blå, mystiska skala över allt som fanns.
Som om det var den som hade makten.
Decembers makt.

En ensam räv smög sig runt husknuten. Inte någon vilsen, skabbdrabbad räv som desperat söker hjälp, utan en fin räv.
En vakande räv.
En med lång tjock vintersvans. En som inte ens är på jakt.
Den är bara, liksom natten, som granen, som bodarna och dess fönster, som den stilla eldröken från skorstenarna, som den blå gnistrande snön och stjärnonra,
ett med midvinternatten.

Små spår av tassar,
i ett mönster som bara ljudlösa rävar kan göra,
skapas efter den där den vandrar mellan husen. Mellan gårdarna och genom djurens boningar.
Ett mönster som Andersson kommer vilja plocka fram bössan för när morgontimman anlänt.
Men det behöver han inte.
Han behöver inte ens bekymra sig för räven, inte den här räven.
Den fortsätter bara lugnt och rofyllt, liksom natten, som granen, som bodarna och dess fönster, som den stilla eldröken från skorsternarna, som den blå gnistrande snön och stjärnorna.
För den är ett med Midvinternatten.
Den blå timman.
Ett med söndagen, den Första advent.

Såå, så fint! Shit alls, nu fick jag verkligen stämimg. Och så kul att Great minde think alike. Grymt!