Chlodon/Chleric [PRS]

Detta är ett privat rollspel, ni är välkomna att läsa men inte att skriva.

Mall:



Brandons mall:


Chloes mall:


Sorry för flummigheten men jag ville bara ha detta gjort så vi kan köra igång!!!! JustAFriend

It's a mess but so am I lol

Det var en förhållandevis solig torsdagseftermiddag i april. Brandon Boyd hade nyss duschat efter sin fotbollsträning - därav det fuktiga mörka håret och den tydligt nyligen påsprutade parfymen - och nu stod han utanför tjejernas omklädningsrum, i väntan på sin flickvän Chloe. Chloe, som var cheerleader och smidigt nog hade träning samtidigt som honom. Perfekt schema!
När han stod där i korridoren, iförd en svart t-shirt och samma svarta shorts som på träningen (fräscht), med ryggen lutad mot väggen mittemot dörren, var han dock lite nervös. Lite pirrig i magen. Trots att det bara var sin egen flickvän han skulle träffa. Nej men, för att vara helt ärlig hade förhållandet väl inte varit jättebra på det senaste. Inte för att Brandon börjat tappa några som helst känslor för Chloe - men kanske hade hon börjat tappa sina för honom? Usch nej. Det gick väl inte?! Hur som helst hade de inte haft så mycket att prata om på det senaste. Och inte hade de umgåtts så mycket heller. Men på torsdagar träffades de alltid efter träningen, det var en tradition som inte fick brytas.

(E ) Vad var poängen med att rusa ut till omklädningsrummen? Nej, det där var något som Eric aldrig hade förstått sig på. Fine att det kanske var skönt för vissa att gå hem för dagen, men det hade aldrig varit så för sjuttonåringen själv. Hemma var det bara stökigt och det var den absolut sista platsen han ville spendera sin lediga tid. Så istället stannade han kvar och diskuterade laguppställning med tränaren efter träningen. Och när det otroligt intressanta(not) lilla snacket var klart begav han sin lugnt in i det nästan tomma omklädningsrummet. Det var så Eric fyllde sina dagar. Tja, inte bara såklart. Men han såg liksom till att fylla ut dem. Många aktiviteter på olika håll och fanns det en ledig stund gick det alltid att påbörja transportsträckan till nästa möte, träning, lektion, fest eller vad annars det nu kunde tänkas vara. Och om det nu inte gick att dra ut på det så länge så drog han ut på en löprunda istället. För hem gick det inte att gå. Nope. Visst hade det inte varit bra hemma på många år, men det hade blivit värre. I perioder. Fast just då var det definitivt ingen bra period. Pappan var hemma och...nej, det sög. Och med de tankarna klädde sjuttonåringen av sig och begav sig in mot duschrummet.

(C) Chloe dröjde sig kvar inne bland skåpen, speglarna och alla pom poms. Hon visste att pojkvännen Brandon stod där utanför. Det skulle inte gå att undvika ett möte. Vem kom egentligen på den här idiotiska lilla traditionen? Åh, suck. Hon gick fram till spegeln och stirrade sig själv i ögonen. Varför höll hon på så här? Varför var det så jäkla svårt att bara göra slut? Fast hade hon inte typ gjort det? Hon hade inte sagt orden, men hallå, tystnaden sa väl mer än tusen ord?! Vecka efter vecka hade hon dragit sig undan mer och mer. Inte svarat på meddelanden, varit undvikande och "jobbat" mycket. Så jäkla svårt var det väl ändå inte att läsa av? Äsch, just då gick det utmärkt att skylla allt på Brandon. Bekräftelsen hon fick av den längre pojkvännen var trots allt guld värd. Fast sen var det ju också den "pyttelilla" deljen att hon dessutom höll på med någon annan. Samtidigt. Fast...ughhh, nej det här tänkandet skulle inte leda någonstans. Så tillslut tog femtonåringen sig samman. Hängde väskan över axeln och styrde stegen ut ur omklädningsrummet. Fortfarande med förhoppningen att pojkvännen glömt bort deras vanliga torsdags- träffar.

Tog det inte ovanligt lång tid? Brandon såg cheerleader efter cheerleader lämna omklädningsrummet. Kanske skulle han kunna skicka iväg ett sms till Chloe för att fråga vad hon höll på med, men med tanke på att de fem senaste textmeddelandena han skickat till flickvännen förblivit obesvarade kändes det inte lönt. Så visst var Brandon väl medveten om att förhållandet inte var vad det hade varit - i alla fall inte från Chloes sida (fast var det inte lite orättvist att bara skylla ifrån sig?) - men om det faktiskt hade varit något så skulle hon väl göra slut? Nej, hon hade säkert bara mycket att göra. Jobbat hade hon ju gjort en större del av tiden. Och det var väl okej. Han visste ju typ hur det stod till hemma hos henne med ekonomin och allt...
Men se där, till slut kom hon ut. Och ett halvnervöst leende växte fram över Brandons läppar innan han tog steget närmre sin flickvän och la armarna om henne.
”Vad fin du är”, sa han efter att ha placerat en liten puss i hennes panna.

Chloe ångrade att hon inte hade väntat längre. Så att Brandon hunnit tröttna på att vänta utanför. Eller så hade hon kunnat skickat iväg något litet sms, typ 'jag gick hem'. Fast det kanske bara hade varit konstigt med tanke på hur hon hade varit nästan okontaktbar den senaste tiden. Tja, när det gällde Brandon då, allt annat var som vanligt. Och om Chloe nu hade varit någon annan hade hon som sagt troligtvis gjort slut med pojkvännen ett bra tag tidigare. Men nu var Chloe den osäkra person som hon var. Och konflikträdd. Ja, herregud. Hon log smått i den längres riktning innan hon drogs in i kramen. Den där famnen hade känts som världens tryggaste plats i början av deras förhållande. Inte för att hon kände sig otrygg nu men...nej, det var inte på samma sätt. Pirret fanns inte där och det kändes bara fel. Någon annan fanns där istället.
Hon mumlade något ohörbart in mot Brandons bröstkorg. Var det värt att göra slut? Mista sin pojkvän? En vän? Statusen? Fy fan för det här. Kunde ingen annan ta tag i det? Det här var så jäkla jobbigt. Och hon ville ju honom inget illa. Ändå var de här och det...bara sög.

Det kändes stelt. Kanske var det bara Brandon som övertänkte men den där kramen som hade känts så bra för några veckor sen kändes stel. Som att han kramade en främling eller något. Och det där mumlandet in i bröstkorgen kändes i och för sig bra men han hade egentligen förväntat sig en annan respons. Kanske en puss. Eller kyss. Eller bara en hårdare kram. Men mummel. Okej, Chloe. Han kunde inte bli arg för lite mummel. Dessutom skulle det vara korkat att bli arg nu, eller hur? Nu när det kändes som att deras förhållande hängde på en ytterst skör tråd. Försiktigt, Brandon. Var en bra pojkvän. Den bästa. Snälla?
”Vill du följa med mig hem?” frågade han efter att ha dragit sig undan från den där obekväma kramen. Istället tog han tag i Chloes ena hand. Kroppskontakt, det var viktigt. På det senaste hade de ju knappt rört varandra. Ugh.

Nej, så här kunde de ju inte hålla på. Eller tja, Chloe. De flesta andra tjejer i hennes årskurs hade nog gjort vad som helst för att stå så nära den äldsta Boyd brodern. Men tankarna gick inte att sudda bort. Kanske gick förhållandet att reparera. Inte för att det varit trasigt innan men...nej, allt var bara Chloes fel och hon hade svårt att klura ut hur hon skulle lyckas reda ut denna röra. Kanske vara det ändå bäst(säkrast i stunden) att typ spela med. Eller ja, återigen hade hon ju inte direkt något emot honom. Han var snäll och bra på många sätt. Hennes känslor för honom hade bara svalnat och så var det ju den andre mannen i hennes lilla liv. Eric. Två år äldre. Som inte visste om att hon var upptagen. Fan. Nej, hon var inte redo att bryta upp än(och det skulle hon aldrig bli).
Chloe blickade lätt osäkert upp mot de mörka ögonen för att sedan sänka blicken mot händerna. Hon klämde åt tillbaka. Inte för hårt såklart, men för att liksom visa att hon var där. Att hon ville hålla hans hand. En nick fick besvara frågan och ett leende spred sig över läpparna. Hon ställde sig på tå och lät den fria handen placeras bakom pojkvännens huvud. Läpparna pressades mot den andres, innan hon snart drog sig undan och dra med den jämnårige mot entrén. Seså Chloe, allt är som vanligt. Inget har hänt. Bara få tillbaka känslorna och bli den flickvän Brandon förtjänar. Please.

Om Brandon hade vetat om Chloes lilla... hm, fling?, med Eric hade han brutit ihop fullständigt. Dels för att otrohet svider som in i helvete men främst för att otrohet med Eric svider ännu mer. Eric Parker, av alla människor? Nej, Brandon var verkligen lyckligt ovetande. Puh.
Och varför skulle han ens misstänka något sånt? Särskilt nu, när Chloe kysste honom och allting. Det kändes bra. Det kändes inte som en kyss från någon som var otrogen. Äh, det lät väl egentligen dumt - men nåväl. Brandon misstänkte inte nu, och hade aldrig misstänkt att Chloe var otrogen. För hon var för bra för det, eller hur?
Men okej. Hem till honom. Det var bra, jättebra. Bara de två, privat. Ingen risk för någon annan som skulle komma och störa. Kanske skulle han våga fråga henne vad fan som skedde? Liksom, varför hon hade varit så off och grejer. Fine det där med mycket jobb men kanske var något fel. Vissa saker ville man väl inte säga över telefon och eftersom de inte hade haft sådär jättemycket egentid det senaste så kanske... Kanske har hon en tung börda över sig?
Innan de kom till entrén stannade han till vid sitt skåp för att dra ut sin moppehjälm. Dagen till ära hade han dock lyckats glömma ta med sig en extra till Chloe. Typiskt, eller hur? Han stängde igen skåpet och vände sig om för att möta Chloes blick.
”Antar att vi får ta bussen”, sa han med ett aningen besvärat leende. Detta gick allt annat än smidigt. Buss? Ugh.

Ja, otrohet var det nog ingen som skulle misstänka Chloe för. Knappt hon själv. Men det hade liksom bara blivit så. Och nu var det försent att vända om.
Varför hade han behövt glömma extrahjälmen just den dagen? Suck. Chloe hade inget emot bussar. De var okej. Neutral inställning. Däremot kostade det pengar att åka buss. Det gjorde ju de flesta transportmedel men det blev inte lika tydligt när en åkte typ bil eller moppe. Och pengagrejen var inte snålhet. Nej, fine att Chloe begått en del rejäla misstag den senaste tiden men hon var inte en ”dålig” person. Hon hade inte blivit tillsammans med Brandon för att han hade det så bra ställt. Nej, hon hade varit jävligt kär och den kärleken hade varit besvarad. Även fast den andre visste om hur det stod till med ekonomin så var det svårt att vänja sig vid. Att liksom bli bjuden på det mesta. Hon bet sig löst i kinden och blickade osäkert upp igen.
”Betalar du då?”, frågade hon tyst. Hon skämdes en hel del över ekonomin. Men trots skillnaderna hade Brandon varit så öppen och snäll sedan första början, Varit den bästa pojkvännen någonsin. Typ.