[PRS] Emma07 och countess

Privat rollspel mellan Emma07 och countess


Namn: Dorian Brothwood (Hertigen av Hastings)
Alias: Benjamin Bennett
Ålder: 25 år
Utseender: Lång och atletiskt byggd. Likt sin far har han tjockt mörkt hår och en mörk, ovanligt genomträngande, blick.
Bakgrund: Dorian är arvinge till ett av Englands rikaste hertigdömen. I 15 år levde han ett rätt stilla liv med sin familj, men för varje år som Brothwood växte sig starkare spreds allt mer avundsjuka i societeten. Snart började det pratas mellan hushållen och falska rykten började spridas om Dorian far, Walter Brothwood, som senare blev åtalad för ett brott han inte begått. Hertigen sökte då stöd från sin barndomsvän, men det visade sig att även han vänt familjen ryggen och det var på grund av vännens berättelser som fadern så småningom dömdes skyldig.
I samband med gripandet gick någonting fruktansvärt fel, och snart stod hela herrgården i brand. Dorian överlevde tack vare att en tjänstekvinna lyckades rädda honom från elden, men han förlorade hela sin familj. För att skydda pojken tog kvinnan med honom ut från England och gav honom en ny identitet. Dorian Brothwood var borta och kvar stod Benjamin Bennett – en gåtfull ungkarl utan bakgrundshistoria. Nu, 10 år senare, är han tillbaka i England fast besluten om att hämnas på mannen som svek hans familj.

Namn: Adelina Feorelind
Ålder: 24
Bakgrund: Adelina har haft en ganska trygg uppväxt hela livet, i en av de något högre familjerna. Egentligen inte särskilt högt, men något mittemellan i området mer. Hon är en ganska egensinnig person som oftast försöker säga vad hon tycker och tänker, men också kärleksfull. Hon var visserligen medveten om de händelser hennes far var inblandad i för 10 år sedan, men har bara fått höra att hans historia var den riktiga utan en aning om att familjen egentligen var oskyldig. Hennes far har nyligen blivit mer och mer engagerad i att hitta en fästman åt henne, medans hon själv däremot är något lugnare och vill hitta någon som hon faktiskt kan bli förtjust i först.

Kommer säkert bli att jag lägger in mer sen xD

Knappt en vecka hade gått sedan Dorian återvände till England, och trots att han varit borta i över tio år var det inte mycket som hade förändrats. Till och med människorna var desamma – bara äldre – och resorna över jordklotet fick städerna att verka mindre än han kunde minnas dem. Nu stod han i Feorelinds balsal och i vanliga fall skulle han faktiskt ha njutit av festligheterna då han uppskattade en bra bal lika mycket som de andra gästerna. Men den stora sorgen efter familjens bortgång hade med åren förvandlats till ilska, och när han så småningom fick veta vems ord som fått fadern dömd visste Dorian vad han behövde göra för att få ro. I all sin vrede hade han skapat den perfekta planen för att hämnas på mannen som tog allt från honom, och det var därför han nu stod där i salen, uppklädd och med ett glas i handen. Ryktet om hans ankomst hade spridit sig som en löpeld genom rummet – en främmande och stilig ung man som dessutom verkade vara ogift.

Vad hennes far än gett som anledning till att hålla den här balen, krävdes det ingen raketforskning för att räkna ut att han lite hoppades på att kunna hitta henne en friare. Visserligen var hon väl i hög ålder för det, men hon var inte särskilt förtjust i hennes fars försök - hon hade i det inte det minsta emot att gifta sig, tvärtom så ville hon ha både man och barn. Men hon ville ha en man hon kunde älska och inte ett giftermål bara på grund av pengar eller position i samhället. Hon såg helt enkelt inte poängen med att lova bort sig till ett sannolikt olyckligt liv bara på grund av det. Visserligen drogs det kanske viss skam till familjen att ha en ogift dotter, iallafall ju äldre hon blev - men hon trodde nog att hon åtminstone hellre skulle välja det. Hon skulle ha alldeles för vilda drömmar om hon trodde att hon skulle hitta sitt livs kärlek och få gifta sig med honom - men hon kunde ju iallafall hitta en hon trodde att hon skulle kunna lära sig att älska med tiden, kunde hon tycka. Men det var kanske lite väl djupa tankar för en kväll då hon skulle försöka ha roligt - vad syftet än var, så tänkte hon försöka göra det bästa av kvällen och roa sig. Hon hade redan dansat några danser med några män i hennes egen ålder och hade just tagit ett glas med dricka då blicken landade på en man hon inte kände igen - antagligen den där okände mannen det ryktats om direkt, och hon kunde inte annat än att hålla med ryktet om att han var stilig. Hon beslöt sig för att nyfiket gå fram.
"Jag tror inte vi setts förut, jag kan inte minnas att jag träffat dig tidigare?" sade hon med huvudet nyfiket på sned, log sedan lätt ursäktande.
"Ursäkta, det var lite ohyfsat av mig att inte presentera mig direkt. Adelina Feorelind", presenterade hon sig vänligt.

Dorians plan hade först varit att diskret slinka in till balen, men i samma stund som det kom fram att han var ungkarl och dessutom verkade välbärgad tog det inge lång tid innan han nästan blivit introducerad för varenda ogift kvinna i salen, alla debutanter som tagit klivet in i societetsvärlden och nu blev uppvisade av sina mödrar likt troféer i hopp om att hitta dem en passande make. Men bara att nämna ordet hustru fick det att börja bulta i tinningarna. Visst ville han gifta sig så småningom, och visst hade det med åren dykt upp några tänkbara kandidater, men Dorian hade inte bråttom. Om han nu skulle dela sitt liv med någon annan skulle det vara med någon som han kunde lita på – någon som kunde bevara hans hemlighet och inte skulle försöka dra nytta av att han egentligen var hertigen av Hastings.
Dorian blev lätt förvånad när han plötsligt hörde en kvinnlig röst intill sig. Han förväntade sig att se ännu en societetsmoder som kommit fram för att presentera sin dotter, men där stod en ensam, ung kvinna, som såg ut att vara i hans egen ålder. Han kopplade på ett leende och bugade sig lätt och formellt.
”Benjamin Bennett, jag anlände till England förra veckan”, svarade han artigt. Lade märke till hur vacker hon var. ”Och Ni är?”

Mannen verkade nästan förvånad över att se henne, även om hon inte alls förstod varför han skulle vara det. Han borde ju knappast vara förvånad att se henne där ifall han kände igen henne - trots att hon inte kunde minnas ha sett honom förut - då hon ju var värdens dotter. Hans lilla bugning påminde henne om hur oformellt hon betett sig, nästan på gränsen till ouppfostrat om man skulle vara hård - hon fick väl bara vara glad att hennes far inte närvarade då. Men hon fick iallafall rädda upp det lite med att niga lätt tillbaka.
"Inte konstigt att jag inte kände igen dig då. Adelina Feorelind, värdens dotter." presenterade hon sig vänligt och log lika vänligt tillbaka, vilade för en stund blicken på honom. Han såg riktigt bra ut, så inte undra på att ryktet spridit sig så fort.
"Du säger att du kom hit förra veckan, var har du bott tidigare?" frågade hon nyfiket, hoppades att hennes nyfikna frågor inte skulle tas illa upp - men hon såg inte varför, mer än möjligtvis att en ung kvinna inte brukade fråga jättemycket.

”Värdens dotter..?”, upprepade Dorian, nästan som att han inte riktigt kunnat ta in vad hon just sagt. En lätt rysning kröp uppför ryggraden och han tog ett fastare grepp om glaset som nu nästan var tomt.
”Ursäkta mig, miss Feorelind. Det har varit många nya intryck ikväll..”, ursäktade han sig och klistrade på ett leende. Påminde sig själv om att de faktiskt hade träffats tidigare – för många många år sedan – när de fortfarande var barn, men han kunde aldrig tro att den vackra kvinnan som nu stod framför honom var den Adelina Feorelind.
”Jag är nästan alltid på resande fot, så jag har bott lite överallt. Jag bodde i Franrike ett par veckor innan jag fortsatte hit..”, svarade han henne, hade ingenting emot frågorna, särskilt inte nu när han visste vems dotter hon var. Han drack upp det sista ur glaset innan han fortsatte. ”… men jag kanske stannar här i England ett tag”.

Adelina förstod inte alls varför han verkade reagera så underligt på vem hon var, han borde väl knappast bli förvånad att hon var där. Då hon skulle föreställa väluppfostrad borde hon väl egentligen bara låta det rinna ut i sanden och inte ifrågasätta något, men hon kunde inte riktigt låta bli - men hon fick väl åtminstone försöka göra det på ett lite mer acceptabelt sätt.
"Har vi träffats förut?" frågade hon därför med huvudet lätt på sned, kunde själv inte känna igen honom eller namnet men det kunde ju vara en del år sedan eller något eftersom han verkade veta nåt hon inte hade koll på. Hon försökte snart ägna mer av sin uppmärksamhet åt att lyssna till vart han bott, nickade intresserat.
"Låter som du rest runt en hel del. Men vart kommer du ursprungligen ifrån då?" frågade hon nyfiket, han lät ju åtminstone engelsk.