Shadowhunters x2 PRS Emma07 och wolfy

wolfy here we go


Namn: Philip
Ålder: 18
Kön: Man
Art: Shadowhunter
Bakgrund: Phillip växte först upp med sina föräldrar, tills han var 5 år gammal. Han skulle aldrig glömma det - hans föräldrar hade förstått att något var påväg och gömt honom. Men han hörde allt, hörde sina föräldrars skrik och när han väl långt senare vågade sig ut så hittade han sina föräldrar döda. Efter det flyttade han runt på fosterhem efter fosterhem, stannade sällan på ett och samma ställe särskilt länge. Han var väl en lite jobbig unge - han kunde sällan sitta still, och under sin uppväxt provade han alla möjliga olika idrotter. När han blev lite äldre fastnade han dock lite för MMA, och tränade det under en tid. För först mindre än ett år sedan så blev han en shadowhunter, där han stortrivs nu. Och trots att han inte varit där länge så är han redan ganska skicklig. Han håller ganska tyst om sin bakgrund, även om han i övrigt inte är särskilt tyst - han pratar en hel del och kan vara rätt charmig och retsam av sig.
Övrigt: Duktig på att slåss, har fördel av att tidigare ha tränat mycket mma.

Namn: Aubrey
Ålder: 17
Kön: Ung kvinna
Art: Shadowhunter
Bakgrund: Ensambarn. Född och uppväxt i New York. Hon har levt ett vanligt liv som människa, och inte haft en aning om att änglablod forsar i hennes ådror eller att hennes föräldrar är skuggjägare.
Övrigt: Aubrey är både impulsiv och envis, två personlighetsdrag som inte i alla situationer är den bästa kombinationen. För sina nära och käras skull är hon beredd att gå till världens ände för att rädda dem, även om det innebar att utsätta sig själv för extrem fara.

Vill du börja eller ska jag? Ska det vara direkt då hon kommer dit?

Du får gärna börja om du vill! Och vi kan köra direkt då hon kommer dit

Jag kan försöka iaf

Philip hade ägnat större delen av förmiddagen åt att träna, tillsammans med William vilken var en god vän till honom. William hade kommit dit några månader efter Philip, och de båda killarna som var i samma ålder hade genast funnit varandra som både vänner och lärt sig av varandra genom att träna tillsammans. Det var också vad de gjort denna morgon, även om Philip väl var snäppet bättre än vännen - definitivt ifall han fick säga det själv. Men frågade man honom skulle han väl aldrig ha erkänt något annat heller för den delen - självförtroendet gick det ingen nöd på i vilket fall som helst. De pladdrade fortfarande glatt med varandra när de gick ut ifrån träningssalen - även William kunde prata en hel del, vilket väl behövdes ifall man skulle klara att vara vän med någon med rapp mun. Det var väl en brist Philip hade - han pratade mycket och som oftast hann munnen före tanken, som ofta delade med sig av den goda självbilden. Vilket var ännu en sak han självklart inte skulle erkänna.

Ovanliga och konstiga saker hade hänt Aubrey under en period nu. Hon hade sett konstiga märken, till och med ritat dem själv trots att hon inte hade en aning om vad de betydde, och för ett par dagar sedan hade hon sett en kvinna blivit mördad av ett gäng. Det otroliga var att ingen annan runt henne hade reagerat: istället hade alla stirrat på henne som om hon vore den tokiga. Givetvis hade hon tillslut delat med sig av allt till sin mamma. Leona hade blivit blek som ett lakan i ansiktet och omedelbart ropat på sin man, som blivit lika tyst och stilla då Aubrey upprepat allting för honom. En timme senare hade de kommit fram till en övergiven kyrka. Ingen förklaring hade hon fått heller, bara uppmaningar om att hon skulle skynda sig och att allt skulle ordna sig.
"Vad gör vi här?" frågade hon förbryllat och såg upp på sin mamma. Leona placerade sina händer på sin dotters axlar, och bad henne att ta ett djupt andetag och koncentrera sig. Aubrey förstod ingenting men gjorde ändå som hon blev tillsagd. Först hände ingenting men då de väl började ske förändringar så kunde hon inte annat än gapa. Hon stod inte längre i en övergiven kyrka.
"Det här är New Yorks institut för skuggjägare. Kom in, jag har redan meddelat om att vi är på väg." Leona gick självsäkert in precis som om det här var ett bekant ställe för henne.

Philip brast i skratt utav något som William sagt just som de kom ut i den mer öppna delen av institutet som funkade mer som ingång. Ingång och genomgång, när man skulle emellan träningssalen och emellan rummen. Eller ja, åtminstone den längan som Philip hade sitt rum i. Där fick han syn på tre personer som han inte kände igen sen tidigare, blev genast nyfiken på vilka det kunde vara - kanske det var någon ny skuggjägare? Den ena kvinnan såg ut att vara i deras ålder, så han antog att det kanske var deras dotter. Att det var någon i deras ålder gjorde det ju betydligt trevligare än ifall det vore någon i 30-årsåldern som dök upp. Han stötte till William med armbågen, för att med ett lätt flin nicka emot dem.
"Ser man på, kanske lite spännande nytt folk här."

Aubrey satte sig ner på en stol och såg sig skeptiskt om i rummet. Bakom skrivbordet satt en lång mörkhårig man som såg allvarlig, nästan till och med lite irriterad ut. Snart presenterade han sig själv som Alec och tydligen var han ledaren över det här stället. Mötet var mer en diskussion hennes föräldrar och Alec sinsemellan. De pratade om Aubrey och en hel massa dravel om demoner och skuggjägare som hon inte förstod sig på. Snart hade he ens föräldrar hur som helst bestämt sig för att hon utan tvekan skulle stanna kvar där. Det var där hon skulle vara som tryggast och hon behövde omfamna sitt nya liv med öppna armar. Vad det nu skulle betyda. Alec vinkade med sig henne ut från rummet och stegade fram till två killar som såg glada ut.
"Philip, det här är Aubrey och från och med nu är du ansvarig för att träna upp henne," meddelade Alec och gav killen en lång blick, tänkte inte acceptera ett nej.

Philip drog undan blicken ifrån William då Alec närmade sig, och han lyckades på rekordtid ta ner hans humör på en betydligt lägre nivå. Skulle han träna den där nykomligen, var i hela friden hade han fått den bedrövliga idén ifrån? För det första hade väl Philip en mängd andra, mycket bättre saker för sig - som att träna själv eller träna med någon som åtminstone kunde något, vilket han antog att hon inte gjorde. För det andra så visste han att han hade alldeles för dåligt tålamod för att träna någon - han ville ha resultat med en gång helst, och att träna någon annan kändes inte som någon vidare bra idé. Snarare som en kamp om vem som skulle bli tokig först. För det tredje förstod han inte heller varför just han - visserligen visste han väl att han var bra på det han gjorde, men han hade trots allt inte varit där särskilt länge.
"Varför ska jag göra det?" protesterade han med en gång, undgick ju inte den blicken han fick men var samtidigt alldeles för envis för att inte ens försöka komma undan.

Aubrey blängde på killen som inte ens försökte dölja sitt missnöje. Hon var då inte mycket gladare över att behöva stanna kvar och det av flera olika anledningar. För det första så begrep hon inte det här babblet om demoner och skuggjägare. Hon hade i början varit övertygad om att någon stod och filmade henne någonstans, att det var ett skämt och att de i efterhand skulle kunna skratta åt hennes reaktion. Nu var hon inte längre så säker på att det var ett skämt - det var ett oerhört dåligt skämt i såfall.
"För att jag så säger," suckade Alec och såg trött på Philip, "du har inte varit här länge men du är ändå en av de bästa. Det är en order och jag vill inte veta av några dumheter." Med de orden stegade han iväg därifrån innan han skulle behöva överleva fler protester.