A wolf among kings PRS Emma07 och wolfy

wolfy Snor både namn och bild ifrån det gamla haha xD


Namn: Nathaniel Darilfrond
Ålder: 19
Bakgrund: Nathaniel växte upp som kronprinsen i Lorothen, fram tills för en kort tid sedan då grannkungen lyckades lägga också Lorothen under sig. Nathan tvingades till flykt och kom undan, medans han föräldrar å andra sidan blev gripna och han har sen dess kämpat och samlat ihop ett gäng rebeller för att både kunna ta tillbaka sitt fosterland ur hans grepp och få ut sina föräldrar. Han är en beslutsam och rakryggad person, som inte är det minsta rädd att stå för vad han tycker och säga det högt - även om han många gånger får en del skit för det.

Namn: Adele Astaron
Ålder: 18
Övrigt: Kronprinsessa av Westron. Adele är en vacker ung kvinna, som många - speciellt män - undervärderar. Det enda de ser I henne är utseendet, trots att hon är klipsk och kan använda sin hjärna bättre än de flesta. Hon har åsikter som hon står för, vilket sällan uppskattas av det mansdominerade samhället.

Det hade inte varit svårt att få tag på en inbjudan till balen, han var något förvånad hur lätt det var att lura folk till att man var en påhittad adelsman ifrån Lorothen. Först hade han övervägt att ta sin kusins namn, men kommit fram till att det kunde orsaka lite problem ifall han skulle stöta på någon som kände honom. Hans kusin - Hialon - var en av de personer kvar hemma i Lorothen som han verkligen saknade. De hade växt upp ihop och han hade blivit det närmsta en bror som Nathan kommit, och de båda hade sannerligen haft mycket roligt ihop under åren. Visserligen talade de ännu med varandra, och Hialon hade många gånger velat resa hit och hjälpa honom, men han ville ha kvar någon han litade på hemma.
Balen var vacker, det fick han erkänna. Det kändes något melankoliskt att komma hit, just för att det påminde om hans hem och uppväxt. Som han saknade otroligt - sitt hem, familj och trygghet. Att bli bestulen på det på så pass kort tid var obeskrivligt, men det var på grund av det han var här - i ett försök att ta tillbaka det. Måhända att det var dumdristigt eller väl vågat, men vad som än krävdes tänkte han aldrig sluta kämpa för att hans älskade fosterland skulle befrias.
Han hade klätt sig i en svart, lätt utsmyckad mask som täckte främst ögonen och näsan - förhoppningsvis skulle ingen känna igen honom med den på, han hoppades på att spara det tills lite senare. Men inte riktigt ännu, först ville han se sig om lite och få roa sig när han ändå var på balen.

"Mor," hälsade Adele med ett ansträngt, artigt leende fastklistrat på läpparna då hon böjde sig ner för att lätt kyssa drottningen på kinden. Hon hade aldrig kommit särskilt bra överens med Jemima. Kvinnan var inte riktigt den moderliga typen, om man skulle beskriva henne kortfattat.
"Far," tillade hon sedan med en ljudlös suck, böjde sig ner för att pussa honom på kinden där han satt på tronen och såg ut över gästerna. Han hummade bara till svar utan att ens se åt hennes håll. Vilket varmt välkomnande. Adele var iklädd en vacker vinröd klänning , och den övre halvan av hennes ansikte doldes av en mask i samma färg som klänningen. Hennes hår var uppsatt i en prydlig frisyr och dekorerades med bland annat pärlor.
"Gå ut till dansgolvet och prata med potentiella friare. Det är på tiden att du börjar visa lite intresse, du är trots allt arton," fnös drottningen och vred på huvudet för att se på sin dotter. Avfärdande viftade hon med sin hand innan hon knyckte på nacken för att betrakta sina gäster igen. Nästan som om hon letade efter någon speciell. Adele skulle inte direkt påstå att hon var danssugen men det lät ändå mer lockande än att stå kvar hos sina föräldrar och se dum ut.

Nathaniel hade varit noga i förberedelserna, i ett försök att inte väcka någon misstänksamhet förräns det var dags att kliva fram och tala. Men det var inte bara det som var huvudsaken, utan också att få in några av sina män till fängelset. Han hoppades innerligt på att de redan lyckats ta sig in vid det här laget - om de inte gjort det var dem, eller rättare sagt han, i stora problem. Men det var en risk han fick ta, och villigt tog ifall han kunde ändra på något. I allra bästa fall få ut information till folket, information om att hans föräldrar fortfarande levde och kanske, kanske lyckas få lite medhåll. Fler som vågade stå upp emot kungen. Eller ja, egentligen ville Nathaniel verkligen inte erkänna honom som sin kung - nej, kung i Westron men inte över Lorothen. Den platsen var hans fars. Han tvingade sig att slå undan de tankarna för tillfället, han fick vänta en liten stund innan det var dags för sånt - nu skulle han försöka roa sig en stund istället. Blicken landade snart - och fastnade - på en kvinna längre bort i röd klänning, genast förundrad över att hon var otroligt vacker. Han kunde inte minnas att han sett henne förut, inte något han lagt på minnet i sådana fall - men sen bar de ju också mask så det var lite svårt att säga. Han styrde strax stegen ditåt, hade ingenting att förlora - det var antagligen enda gången han ens skulle ha en chans att släppas in på det här hovet.
"God kväll" hälsade han först vänligt, med en lätt bugning emot henne. För honom gällde lite att hålla tungan rätt i mun vad gällde sådana saker, inte gå på gammal vana - han var snarare van vid att bli bugad åt och endast få nicka eller liknande till svar, för åtminstone en stund nu gällde det att spela lägre adelsman.
"Nathan Lianow. Jag tror inte vi setts förut? Jag skulle ha kommit ihåg någon som såg så strålande ut" presenterade han sig vänligt, med ett litet leende. För enkelhetens skull hade han valt att använda åtminstone sitt smeknamn - det blev lättare om han skulle råka försäga sig, och var ett rätt vanligt namn.

Ensam behövde Adele inte stå länge. Män i olika åldrar närmade sig henne. De presenterade sig själva med starka lovord, skulle de ha kunnat gifta sig med sig själva så skulle de med största sannolikhet ha gjort det. Givetvis duschade de henne i komplimanger också, men allt rörde sig enbart om hennes utseende. De suckade drömmande om hur vackra ögon hon hade samt hur läcker hon såg ut i den röda klänningen. Adele var på gränsen till förolämpad, men hon påminde sig själv om att de en dag skulle få se att hon var kapabel till mycket mer än att bara se fin ut. Ställa till med en scen under balen insåg till och med hon att vore en dålig idé. Hon avfärdade dock ointresserat männen, ingen var spännande nog för att fånga hennes uppmärksamhet. Länge behövde hon inte stå ensam förrän en yngre man närmade sig. Med tanke på att han bar mask var det svårt att bedöma, men hon skulle gissa på att han var i hennes ålder. Han verkade inte direkt skilja sig ur mängden eftersom det första han sa i samband då han presenterade sig, var att kommentera hennes utseende. Var det verkligen så svårt att hitta något annat att berömma? Han verkade inte begripa att hon var prinsessan heller vilket var en aning komiskt. Där skilde han sig åtminstone åt från de andra adelsmännen som hon utbytt några ord med under kvällen.
"Adele," svarade hon kort och nickade lätt mot honom, innan en äldre man som var åtminstone dubbelt så gammal som hon kom fram. Han hade två glas i handen och det ena räckte han fram åt henne. Hennes far hade vid några tillfällen menat att han skulle vara en bra man åt henne, bara för att han var rik och hade mycket land. Bara tanken gjorde henne äcklad.
"Men Arthur, ska du inte erbjuda det andra glaset åt mitt sällskap?" frågade hon med ett falskt leende, höjde utmanande på ett ögonbryn. Den äldre mannen harklade sig något besvärat och nickade hastigt.
"Givetvis, förlåt mig Ers höghet," hasplade han fram och bugade sig så häftigt att drycken nästan skvätte ur glaset. Därefter räckte han glaset åt Nathan, bugade sig igen mot henne och försvann iväg.

Nathan kunde inte hindra ett lätt skratt från att slippa ut då den äldre mannen gått, det hade varit rätt roande att se hans reaktioner och hur hon så smidigt kört iväg honom igen. Han hade tagit emot glaset och vände sedan åter blicken emot kvinnan - Adele - framför honom.
"Du har en utmärkande humor för att vara ibland adeln", sade han med ett leende, det var rätt ovanligt att man vågade vara åt det mer fräcka hållet men han uppskattade det definitivt. Många adelsmän kunde behöva det.
"Men de flesta adelsmän i hans ålder kan behöva en och annan tankeställare" sade han med samma leende kvar på läpparna, på något bättre humör efter mannens besök och hennes stiliga räddning.
"Gissar jag helt fel ifall jag utifrån hans ord antar att du är prinsessan?" frågade han med huvudet lätt på sned, brydde sig dock inte något större om det - tvärtom så trodde han att han snarare förstod hennes situation allt bättre då. Men det kändes lite underligt att dem i sådana fall aldrig skulle ha setts på några tillställningar - men å andra sidan hade deras föräldrar aldrig kommit vidare överens. Och man kunde ju milt sagt säga att dem verkligen inte gjorde det nu längre.

"Jag hoppas det, jag är för ung för att jämföras med tråkmånsarna." Adele kastade en menande blick mot ett gäng äldre adelsmän, som allvarligt diskuterade med varandra. Det var inte ofta de förstod skämt. Visserligen var hon inte uppfostrad för att skämta med folk heller, men hon ville vara sig själv. Hon hade skarpa åsikter för att vara en kvinna i dagens samhälle, men det besvärade henne inte det minsta. Hon var den blivande drottningen och trots att hennes föräldrar, särskilt hennes far, envisades med att hon borde gifta sig så var hon utav den åsikten att hon inte behövde en man för att klara av den uppgiften.
"Det är korrekt," tillade hon sedan då han "gissade" att hon var prinsessan, "jag kan inte erbjuda ett annat pris än att skåla med dig." Adele klingade sitt glas mot hans innan hon smuttade av drycken.

Nathaniel skrattade lätt till och såg snabbt bort emot de männen hon blickade emot, för att sedan åter vända den till henne.
"Ja, jag gissar att vi ungdomar bara får hoppas på att inte räknas in ibland dem ännu" sade han med ett leende, räknade med att hon var ungefär i hans egen ålder då hon såg ut att vara det. Han log lätt och skålade med henne, för att ta en liten klunk av glaset.
"Jag känner mig riktigt hedrad" sade han, dock inte helt allvarligt utan med ett närmast retsamt leende - hon verkade vara en person man kunde skämta med, vilket var både ovanligt och guld värt enligt honom i de här kretsarna.
"Så en humoristisk prinsessa. Vad finns där mer för spännande egenskaper?" frågade han nyfiket, med huvudet lite lätt på sned.

"Du gissar mycket," påpekade hon och gav honom en finurlig blick innan hon såg ut över gästerna. Det var roligt med baler men hon var glad över att dessa tillställningar inte arrangerades allt för ofta, det var inte bra för hennes tålamod att utsättas för att prata med alla dessa män under en och samma kväll.
"Inte mer än rätt att du gör det," kommenterade hon sedan då han menade att han kände sig hedrad. Nathan hade humor vilket hon uppskattade. Han var den mest intressanta personen hon pratat med under kvällens gång.
"Det skulle jag säga att är för mig att veta och för dig att lista ut, inte sant?" Adele drack upp resten av glasets innehåll innan hon ställde det på den tomma brickan som en förbipasserande servitör höll i.
"Nu skulle jag vilja påstå att det är dags att du bjuder upp mig till dans." Hon härmade honom genom att lägga huvudet lätt på sned.