Rollspel mellan Botilia1 och Vidomina

Vidomina

Suger på att börja men gör det ändåXD
-----

Maya såg sig om på alla glada människor, det var dags för den årliga festivalen och det var en riktigt härlig dag, många i staden var ovänner och tyckte inte om andra. Men idag var det som att något hänt, alla var glada och pratade med varandra och skrattade. En doft av både popcorn och brända mandlar fanns i luften och det fanns dessutom vanliga typiska stånd med spel där man kunde kasta bollar på burkar och liknande. I nuläget gick Maya bara runt och hälsade på folk hon kände och njöt i allmänhet av omgivningen. Det var äntligen sommar och Maya kunde gå i en lättare sommarklänning och ett par kilklackar.

Sebastian trängde sig mellan människorna på gatan. Han rörde sig smidigt och verkade smälta in i mängden, det var ingen som riktigt gav någon notis om honom. Han ökade på stegen och rörde sig nära för att undersöka ifall det fanns något att stjäla ur en medborgares ficka. Med en vift med handen kunde han trolla för att undersöka föremålet i personens ägor. Sådana trolleritrick var vardagens för Sebastian. Han hade inte alltid varit så, men med tiden hade hans trolleritrick blivit tolkade som svartkonster, farliga eller rent ut sagt onda. Det hade aldrig varit hans mening, utan det var sådana saker andra kallade han på grund av okunskap, menade han. De visste helt enkelt inte bättre. Sebastian hade använt sina krafter tidigare till att hela vid skada och skapa liv, men det var ovanligt i dessa kretsar han var i nu. Därför höll han magin gömd, använde den endast på hans egna villkor.
Idag var det en glädjes dag, där solen sken, folk var glada. Folk från hela landet hade samlats för det årliga festivalen. Det gjorde att möjligheterna för att stjäla- och komma undan med de- ökade.
Han fann sig borta vid fontänen, där stannade han för att se sig om.

Maya stannade en liten stund för att prata med en tjej hon gått i skolan med när hon var yngre. De hade inte träffats på länge och hade därför en hel del att prata om, Därför bestämde de sig för att ta en fika senare under dagen. Maya sa hejdå till sin vän innan hon fortsatte gå. Hon kom fram till en stora fontänen som stod rätt i mitten av ett stort torg. I närheten fanns också en såkallad lyckobrunn där barn ofta slängde pengar och önskade sig något. Mayas blick fastnade dock på en yngre pojke som såg längtande på brunnen men som troligtvis inte hade pengar. Hon gick därför fram till honom och räckte honom en peng som han också kunde slänga i brunnen och han såg storögt på henne innan han sprang mot brunnen. De var en speciell sak med Maya, hon var rik men även enormt givmild. Hon gick sedan mot fontänen igen och råkade krocka in i en kille som verkade vara i sin egen ålder som stod vid fontänen.
- oj, herregud förlåt. Det var inte meningen sa hon med en rodnad på kinderna.

Sebastian hajade till. Han ryggade undan och såg mot att flickansikte. Han stod först bara stilla och tittade, verkade registrera vem det var han sett. Hon verkade bekant. När det slog hon vem det var svalde han. "Ehm.., nej, verkligen inte, nej, alltså...". Han lät stressad och viftade med händerna som för att stryka undan händelsen. Ville inte vara till besvär och ville definitivt inte ha så mycket uppmärksamhet. Tanken slog honom att hon kanske hade sett honom smyga bland folket. Han stannade upp igen och körde ner händer i sina byxfickor och försökte med ett leende. "Förlåt, låt mig börja om.", sa han och harklade sig. "Sebastian. Alltså, det är mitt namn.", sa han och log mot henne. Han Skade på huvudet för att få undan det ljusa håret som fallit honom i de ljusa ögonen och såg mot henne. "Fin dag, inte sant?", sa han sedan och höjde en hand för att visa mot den strålande, värmande skyn.

Hon gav honom ett litet leende och skrattade svagt till, varför var han egentligen så nervös? Kanske han kände igen att hon var rik och kände att hon var något form av hot.
- Varför är du så stressad? Trevligt att träffas Sebastian, jag heter Maya sa hon med ett litet skratt. innan hon vände upp blicken mot himlen och den strålande solen.
- ja det är en perfekt dag för en festival tycker jag la hon till och pillade lätt med sitt armband. Vad skulle hon säga? Maya hade aldrig varit särskilt bra på kallprat vilket hennes mamma alltid klagade på. Var man rik så skulle man träffa människor och då behövde man kunna prata om vad som helst när som helst. Maya drog en hand genom sitt långa hår och såg sig lätt runt.

Sebastian kliade sig i huvudet och såg besvärad ut. Vad skulle han säga? Han drog in luft i lungorna och försökte med ett leende igen. "Ja, alltså, jag var påväg någonstans, och då krockade du med mig. Jag blev bara överraskad, kanske därför jag verkar stressad.", sa han och lät handen falla till sidan igen. "Visst.. ursäkta att jag frågar, men..", han tvekade igen. "..Visst är du vampyr?". Han kände igen henne från sällskap med folk med högre status än honom. Han blickade ner i marken, osäker ifall han frågat något olämpligt och försökte le igen, men misslyckades och flackade med blicken åt sidan istället för att vända ansiktet ifrån henne, så att hon inte skulle se.
Han kom på sig själv med sitt barnsliga beteende och svalde för att samla ihop sig. Sedan blickade han mot Maya.

Maya log mjukt.
- men du behöver inte vara stressad, jag är faktiskt inte farlig sa hn med ett skratt och drog en hand genom sitt hår.
- ja jag är vampyr, vad är du? Du känns inte som en vampyr i alla fall la hon till och skrattade svagt.Hon granskade honom lätt, han var verkligen rätt söt och blev ännu sötare av att han lät så stressad och nervös. Maya var van vid att folk stammade och var nervösa tack vare att hon var ganska rik och av högre klass. Något som irriterade Maya, hon ville bara bli behandlad som alla andra trots att hon hade pengar.

Sebastians leende försvann. Han hade mött vampyrer i tidigare sammanhang som inte alls hade haft samma värme som Maya. En gång försökte en bita honom, men misslyckats då han skyddat sig själv med sin magi. När Maya frågade honom vad han var för något svalde han igen och stirrade först bara tillbaka mot henne. Han visste inte om han skulle ljuga eller berätta sanningen. Han ville inte dra åt sig allt för mycket uppmärksamhet och var ovan att någon faktiskt frågade honom något. "Jag..", började han och såg mot ett annat håll innan han såg mot henne igen. "Jag är en människa.", sa han och skrattade lite nervöst och kliade sig i det ljusa håret. Något osynligt föll på hans skjorta och han borstade bort det. Maya hade gjort honom nervös, kanske för att hon såg så vacker ut, inte alls någon som Sebastian kommit i sällskap med tidigare. "Var var du påväg någonstans?", frågade han henne.

Hon nickade sakta, det lät verkligen som om han ljög men Maya ville inte gå på honom för mycket så därför sa hon inte emot honom, de kände ju inte precis varandra. För att vara ärlig hade Maya nog aldrig ens sett honom.
- Jag är inte riktigt påväg någonstans utan jag går mest runt och kollar runt, lyssnar på musiken och kanske köper lite godis eller liknande. Jag blir bara glad av att se alla människor glada, i vanliga fall så är ju inte alla särskilt vänliga mot varandra sa hon med ett litet leende och ryckte lätt på axlarna

"Är de inte vänliga?", sa han och försökte få uppmärksamheten bort från sig själv. Han tippade huvudet lite på sned när han såg mot henne, men rätade sig strax då han öppnade munnen för att säga något mer. "Får jag gå med dig?". Det hade kanske varit den bästa idén han fått, kände han. Sebastian tänkte att att gå med henne i sällskap och försökte stjäla från någon, kanske skulle dra mindre uppmärksamhet då Maya skulle dra uppmärksamhet från honom. Ingen skulle ens lägga märke till honom. Sebastian log ett litet leende, men kom på sig igen att flina och skakade lite på huvudet för att skymma sina tankar. "Det är alltid trevligare i sällskap.", sa han sedan och försökte le mot henne.