Efter Hogwarts (Privat)

Här är tråden botilia1! Slängde ihop en snabb mall mest för att ha något att gå efter!

Namn: Aurora Campbell
Ålder: 22
Yrke: Auror
Familj: Lever ensam, hennes föräldrar är döda och hennes yngre syster ligger permanent på St Mungos sjukhus.
Elevhem under Hogwartstiden: Ravenclaw
Bakgrund: Aurora var väldigt duktig under sin tid på Hogwarts, men gick igenom en kris under hennes sjätte år. Hennes familj blev anfallna av Dödsätare på grund av föräldrarnas deltagande i Fenixorden, och Dödsätarna torterade Aurora och hennes familj. Föräldrarna avled och Aurora och hennes syster fördes till St Mungos sjukhus. Aurora återhämtade sig, men hennes syster gjorde aldrig det. Hon är därför kvar på St Mungos sjukhus på avdelningen för de mentalt skadade. Aurora bestämde sig där och då att hon skulle viga sitt liv till att jaga trollkarlar och häxor på den mörka sidan, även efter att kriget tog slut.

toppen!

Namn: Catherine Garnett
ålder:23
Familj: Hon lever tillsammans med sin äldre syster.
Elevhem under hogwarts: Slytherin
Bakgrund: Catherine växte upp i en familj där rent blod var viktigt. Under hela sin uppväxt fick hon höra om hur värdelösa de utan rent blod.Hon låg ganska lågt i skolan, stack inte ut utan höll sig med sina vänner och var bra i de flesta ämnen. Under hennes femte år blev hon för första gången invigd i hela dödsätargrejen och under sjätte årskursen fick hon mörkrets märke. Efter striden så hamnade hon inte i azkaban eftersom hon inte dödat någon och att de ansåg att hon var så pass ung när hon blev introducerad. Så hon blev frikänd mot att hon skulle hjälpa ministeriet ifall de någon gång behövde hjälp.

Vem börjar?

Du får gärna om du vill

Aurora strök en blond hårslinga från ansiktet som hade lossnat från den långa flätan som hängde längsmed hennes rygg. Hon satt lätt framåtlutad över skrivbordet inne på sitt kontor och var djupt försjunken i att fylla i ett par papper. Hon doppade fjäderpennan i bläckflaskan och hörde knappt att någon hade knackat på den öppna dörren. Hon tittade upp och såg Michael Jones, Trolldomsministerns assistent. Han såg lätt uppskrämd ut och harklade sig.
”Jag har information till er angående konsulten som ska tillfälligt arbeta med er avdelning” sa han och räckte fram ett brev som hade Ministerns eget sigill på sig. Aurora tog emot det och hann knappt säga något innan assistenten sprang iväg.

Aurora lutade sig tillbaka och öppnade pergamentrullen. Hennes djupblåa ögon ögnade igenom det och hennes högra hand hade omedvetet letat sig upp till guldhjärtat som hängde runt hennes hals. Trots sin unga ålder var Aurora en av de mest framstående Aurorerna i Trolldomsministeriet. Hon hade klarat utbildningen tidigare än normalt för hon hade kämpat dag ut och dag in, och sedan snabbt klättrat på karriärsstegen. Hon var inte riktigt i toppen än, men det var inte långt dit. Det ryktades om att den nuvarande chefen för Aurorerna skulle pensioneras snart.

Auroras ögon stannade vid namnet Catherine Garnett. Aurora tittade snett upp till vänster och försökte minnas vem det var. Hon var säker på att Catherine hade gått i skolan med henne själv, men att hon var äldre. Visst hade hon gått i Slytherin året över Aurora själv? Mer visste hon inte, och det var kanske bra. Resten av brevet förklarade var de skulle mötas, och att det var Aurora som skulle jobba tillsammans med Catherine. Aurora tog ett djupt andetag och tittade på sin reflektion i spegeln. Genom hennes högra ögonbryn gick ett vitt ärr. Hennes höger underarm hade ett större ärr som såg ut som om något hade försökts ristats in där. Hennes vänstra nyckelben var även täckt av en skrovlig yta som såg ut som ett ärr från ett brännmärke.

Hon sköt undan brevet och lutade sig framåt igen, och fortsatte att anteckna på pergamentet hon hade jobbat på innan. Hon kom på sig själv med att snegla på klockan hela tiden, som om hon var nervös över någonting. Varför skulle hon ens vara nervös över att Catherine Garnett skulle komma? De hade aldrig pratat i skolan innan, det fanns ingen anledning att vara orolig än. Trots det så kastade hon ändå en blick på Sneakoscope och Secrecy Sensor på skrivbordet.

Catherine bet sig hårt i läppen och såg sig snabbt i spegeln i sitt hem. Det mörka håret hade hon uppsatt i en hög tofs och annars klädde hon sig främst i svart. Hon drog på sig sin mörka skinnjacka, visade ofta inte armarna pågrund av hennes mörkrets märke. Det hade bleknat rätt rejält sen mörkrets herre störtades och det kändes aldrig längre, såsom det gjort när han kallade på dödsätarna eller var i närheten men märket fanns på hennes handled och skulle alltid gör. Även alla minnen skulle finnas kvar i hennes huvud och det fanns så mycket som hon ångrade men aldrig skulle kunna ändra eller få ogjort. Hon såg mot klockan och insåg att det var dags att ta sig till ministeriet och ett par minuter senare stod hon inne i den stora entrehallen vid ministeriet. Det var bara att transferera sig till utanför och sedan bara ta sig in. Hon var så glad att hon klarat av transferens-provet innan allt i hennes liv blev kaos och vändes upp och ner. Catherine visste egentligen inte riktigt vad hon skulle göra för ministeriet. Hon visste att det börjat komma fler och fler onda trollkarlar som började gå i mörkrets herres fotsteg och att de behövde henne för att sätta sig in i tankarna på hur dödsätare tänker men hur och med vem visste hon inte. Namnet i brevet hade varit Aurora Campbell och någonstans långt bak i minnet fanns namnet men hon kunde inte sätta fingret på var.

En rysning gick genom Catherines kropp, hon hatade verkligen att befinna sig på ministeriet, hon mindes så väl dagen för hennes förhör då hon varit helt säker på att hon skulle hamna i azkaban. Hon mindes hur en mängd människor hade suttit i rättegångssalen och kollat på henne med dömande och irriterade ögon. Hon gick till receptionen och frågade vart hon skulle gå för att hitta Auroras kontor, hon hade aldrig haft något med aurorer att göra mer än när de jagade henne och de andra dödsätarna. och fick till svar att det var på andra våningen. Så Catherine begav sig till de guldiga hissarna och tog sig upp på andra våningen och fram till en dörr där det stod Aurora och därför knackade Catherine lätt på dörren. Förhoppningsvis visste hennes framtida arbetskollega vad som var hennes uppgift

Aurora sträckte på sig och tittade på pergamenten på skrivbordet. Hon hade signerat dem längst ner och plockade upp trollstaven som låg på skrivbordet. Hon viftade till med den, och pergamentrullarna rullade ihop sig och blev seglade med vax. Ytterligare en snärt med trollstaven och pergamentrullarna försvann. Aurora tittade på sitt skrivbord som var väldigt välorganiserat. Hennes Dark Detectors stod prydligt i ena hörnet, och en liten hylla för papper på andra sidan. Längst med långsidan av hennes skrivbord stod en guldig skylt med Aurora Campbell, Auror inristat. På båda sidor stod fotografier. På ena sidan var fotot av Aurora själv som yngre, klädd i Hogwarts skoluniform. Bredvid henne stod en yngre tjej, som man direkt såg på utseendet var Auroras syster. Systern var också klädd i Hogwartsuniformen, men hennes färger var Gryffindors guld och rött istället för Ravenclaws brons och blått som Aurora bar. De båda flickorna skrattade på kortet och rörde sig fram och tillbaka, och Aurora höll armen om sin yngre syster. Det andra fotot var av Auroras föräldrar, närmare bestämt deras bröllopsdag. Mamman var klädd i en vacker, vit klänning och dansade med Auroras pappa som var klädd i frack. De rörde sig smidigt och vackert i bilden och log så stort och kärleksfullt mot varandra. Det var en av de vackraste bilderna Aurora visste.

En knackning på dörren fick henne att titta upp. I dörröppningen stod Catherine. Aurora kände igen henne, men hade aldrig utbytt ett ord med henne i skolan. Hon reste sig upp och pressade fram ett leende. Hon sträckte fram handen.
”Aurora Campbell. Jag gissar att det är du som är Catherine?” sa hon och studerade kvinnan framför henne. Hon hade förstått på meddelandet hon fått att Catherine hade kunskap om hur Dödsätare och andra onda trollkarlar och häxor fungerade, vilket var relevant till arbetet som Aurora höll på med just nu. Det fanns rykten om en grupp trollkarlar och häxor som kämpade för att fortsätta vad Voldemort själv hade påbörjat. Aurora misstänkte att Catherines kunskaper kom från att hon själv hade varit Dödsätare eller i alla fall hade någon närstående som varit det. Det skrämde Aurora mer än vad hon ville erkänna. Bara tanken på Dödsätare och hur de hade behandlat andra människor fick håret att resa sig på henne och väckte minnen som Aurora allra helst ville glömma. Minnen som hon tyvärr aldrig skulle kunna glömma och som hon levde med dagligen.

Catherine väntade en stund på att dörren skulle öppnas, hoppades bara på gud att hon hade kommit till rätt kontor. Hon granskade kvinnan som stod framför henne, utseendet var verkligen bekant och i sitt stilla sinne försökte Catherine gå igenom sitt minne för att komma på vart hon sett henne.
- Ja, jag är Catherine, Catherine Garnett svarade hon med ett litet leende och tog hennes hand och skakade den lätt. Egentligen kändes detta väldigt stelt, att stå och le och prata med en kvinna som hon bara kände igen via ansiktet.
- Jag måste bara fråga, jag känner igen dig väldigt mycket, gick vi på hogwarts samtidigt eller varifrån känner jag igen dig? Frågade hon och bet sig löst i läppen medan hon kollade runt i Auroras kontor. Det var ganska enkelt men ändå väldigt fint med en mängd föremål som hon alltid tänkt att aurorer har på sitt kontor.

Catherine hade aldrig befunnit sig på ministeriet mer än den gången hon varit på förhör och varit säker på att att hon skulle hamna i Azkaban. Det hade inte gett henne ett bra intryck av ministeriet.
- Jag blev kallad av ministeriet att komma hit och träffa dig men helt ärligt har jag ingen aning vad jag ska göra här. Jag vet att jag är här för att förstå mig på dödsätare men jag vet verkligen inte hur det ska kunna hjälpa er sa hon och bet sig i läppen och lekte med sitt långa hår.

Aurora släppte Catherines hand och nickade.
”Vi gick på Hogwarts samtidigt, jag känner igen dig också. Du gick året över mig. Jag gick dock i Ravenclaw, men spelade i Quidditchlaget så det kanske var där du såg mig” sa hon och log. Hon kastade en blick på snokoskåpet på skrivbordet. Det var stilla. Hon gestikulerade istället till Catherine att sätta sig i en av de två fåtöljerna som stod vid fönstret. Aurora plockade upp sin trollstav från skrivbordet och viftade med den. Ett flertal olika slags drycker dök upp på bordet mellan fåtöljerna. Aurora slog sig ner i den ena fåtöljen och plockade upp en av kopparna som var fylld med te.

När Catherine hade satt sig till rätta harklade Aurora sig.
”Du har rätt att vi behöver dig för att sätta dig in i hur Dödsätare och andra onda trollkarlar och häxor tänker” sa hon och för ett ögonblick landade Auroras blåa blick på Catherines vänstra arm. Hon undrade om Mörkrets Märke var inbränt under tröjan. Vem annars kunde sätta sig in i hur onda personer tänker?
”Det finns rykten om en grupp som har börjat etableras i landet, vars fokus ligger på att återuppta vad Voldemort påbörjade” fortsatte Aurora och tog en klunk av téet.
”Vi behöver din expertis för att ta reda på var gruppen är och hur de fungerar, för att vi ska kunna stänga ner den. De känner till oss alldeles för väl för att vi ska kunna göra någon form av insider-jobb” la hon till och vilade koppen i knäet.

Catherine nickade sakta. Ja det måste vara från quidditchlaget hon hade sett henne, varför skulle hon annars lägga tid på att minnas en Ravenclaw? En slytherin skulle ju bara komma ihåg andra slytherins. Hon såg på det hon trollade fram innan hon tog ett glas som var fyllt med vatten. Catherine kände hur hon började bli varm, varför hade hon ett linne under jackan och inte bara en långärmad jacka. Tankarna gick vilt i hennes huvud, skulle hon ta av sig jackan eller skulle det påverka Aurora för mycket. Med en viss tvekan drog hon av sig sin skinnjacka och hängde på ryggen till sin stol. Där fanns mörkrets märke, mer gråaktigt på en arm som även var full med mindre ärr här och var.

- ja jag har hört om att det börjar komma. Men vadå? Så ni vill att jag blir som er spion? frågade hon förvånat och granskade Aurora. Varför var hon förvånad egentligen, vad skulle de annars vilja ha hjälp med? Men samtidigt hade Catherine inte jättestor lust, hon hade fått nog av dödsätare, nog av tanken att renblodiga är mycket bättre än alla andra. Hon visste mer än alla på ministeriet vad som hände bakom stängda dörrar när dödsätarna inte attackerade. Alla i lägre rang satt alltid nervösa, nervösa att när som helst bli dödade och hade som uppgift att få in andra dödsätare med risk att bli avslöjade och satta i Azkaban medan de i högre rang hade mycket makt. De var fria att plåga och döda lite hur de ville.