The uncrowned king PRS wolfy och Emma07

wolfy


Namn: Eldrin Shakrana
Ålder: 18
Art: Magikeralv
Klass: Kunglig (numera kronprins)
Övrigt: Eldrin är en vänlig person och ganska mjuk utav sig, men samtidigt väldigt målmedveten och går sin egen väg. Han växte upp med bara sin äldre bror, som nyligen hastigt gick bort efter en kraftig men snabb sjukdom. Vilket innebär att Eldrin numera är arvtagaren till tronen. Han flyttade iväg för över två år sen, under ursäkten att han ville se sig omkring i landet och liknande - sanningen att säga var att han ville komma ifrån lite. Något han alltid försökt dölja så gott det går är den art han egentligen tillhör, familjen har i många år bestått av naturalver medans han själv däremot är en magikeralv, en mer kraftfull art. Vilket var ännu en anledning - han ville resa iväg och få lära sig mer om sina krafter, vilket han fick hjälp med i en by där han stannat kvar sen dess. Nu verkar även hans far ha insjuknat i samma sjukdom - dock en långsammare variant - vilket han ännu inte vet om.

Kithol - huvudstaden, Nefta - byn, Ceginia - landet

Namn: Rein
Utseende: Felfri, ganska blek hy. Hjärtformat ansikte med höga kindknotor. Långt korpsvart hår som i silkeslena lockar når henne ända till midjan. Ögonen är blågröna och omringas av långa, mörka och tjocka ögonfransar. Hon har en liten knappnäsa. Ögonbrynen är välformade och i samma nyans som håret. Smal och slank kropp, definitionen av skönhet.
Övrigt: Alv. Hon har ett starkt band till naturen, alla dess växter och djur. Förutom det så kan hon kontrollera vinden på olika sätt.


inte så lång mall men men :3

Ingen fara, den blev ju bra Vill du börja eller ska jag?

Om du vill så får du gärna

Det var tidig eftermiddag, och Eldrin var påväg tillbaks till det relativt lilla hus han bodde i här. Han hade från början stannat på värdshuset, men efter en liten tid fått tag i det här att låna. Ett enkelt hus, men fungerade finfint. Hela byn var egentligen ganska enkel - medelstor, men enkel. Något helt annat än vad han var uppväxt omkring. Här var gatorna lugna, folk kände varandra och det låg ett slags lugn över hela byn överlag. Vilket han stortrivdes i, hur enkelt man fick lov att göra saker och ting. Visserligen längtade han då och då hem, om inte annat också till sin familj - trots att han gett sig iväg hade det aldrig varit på grund av familjen. Nej, de hade kommit lika bra överens och gillat varandra lika mycket som vilken normal familj som helst. Och han kunde ju trösta sig med tanken på att han snart skulle få träffa de igen - men inte sin bror. Honom skulle han aldrig få se igen, och det var något han visste skulle smärta honom. De hade inte setts på nästan ett år - Eldrin hade varit där och hälsat på för ett år sen - och nu hade han dött utan den minsta förvarning för Eldrins del, han hade bara nåtts av nyheten att han gått bort. Ryktesvägen, då han försökt hålla det hemligt här vem han egentligen var, den enda som visste det var Alarkin. Den man som lärt Eldrin nästan allt han numera kunde om sina egna krafter, och anledningen till att han stannat kvar här. Från början hade han gett sig av mycket för att få se världen, men också för att lära känna sina krafter mer, vilket han hade gjort. Och när han nu snart skulle resa hem igen - det måste han snart efter nyheten om hans död, men han måste ordna upp lite saker här först - så visste han inte för hur länge. Han hade lärt sig mer än vad han hade väntat sig, och att avsluta träningen var inget problem numera. Men att resa dit och stanna skulle tvinga honom att inse sanningen, att han numera istället var arvtagaren till tronen. Något han inte riktigt ville erkänna för sig själv. Han hade svårt att en dag se sig själv som kung, hade svårt att se att han ens skulle passa som det. Han fick helt enkelt bara hoppas på att hans far skulle leva många år till - ett hopplöst hopp med tanke på vad som för tillfället försiggick i slottet. Också kungen hade hunnit bli allvarligt sjuk, i samma sjukdom som tagit hans sons liv, men det var Eldrin fortfarande lyckligt omedveten om.

Eliana hade i två, nästan tre dagar färdats genom landet till den lilla byn Nefta. Givetvis hade hon tagit korta pauser för att sträcka på benen, men eftersom nyheterna hon skulle föra fram till Eldrin var viktiga så hade hon inte tid för onödiga pauser. Nu hade droskan dock stannat utanför det lokala värdshuset, och lakejen erbjöd henne hjälp att kliva ur vagnen. Som om hon inte klarade det på egen hand. Hon satte näsan i vädret då hon studerade de bybor som hade stannat upp för att nyfiket betrakta henne. En del kastade en extra blick eller två efter henne bara av den simpla orsaken att de fann henne vacker. Ytliga personer fanns det gott om - precis som om det vore det viktigaste. Men hon hade också en stark känsla av att det inte var ofta utomstående personer hittade till den här lilla byn, och att det var orsaken till att folk samlats runt henne som om hon vore självaste drottningen. Eliana slog ihop sina händer och lät blicken glida över den lilla publiken i tur och ordning.
"Säg mig... Var kan jag hitta Eldrin?" Hjälpsamma var folket i alla fall eftersom alla, i munnen på varandra dessutom, erbjöd sig att visa henne vägen.
"Vägbeskrivning räcker bra, tack," tystade hon dem med ett litet skratt. En äldre kvinna kom fram till henne, beskrev noga vart och hur hon skulle gå för att komma till huset som Eldrin hyrde. Den mörkhåriga alvkvinnan tackade innan hon vände sig mot den kortväxte mannen som fungerade som lakej, gav honom pengar som skulle räcka för att få mat i magen samt en säng att sova i under natten innan hon tog sin resväska i handen och gav sig av. Kvinnans vägbeskrivning hade varit så välberättad att det inte alls var några problem att hitta fram. Hon studerade huset från dörr till tak innan hon knackade på, tog sig dock friheten att trycka ner handtaget och gå raka vägen in. Hon må vara från en adlig familj men hon gjorde som hon ville, följde inte alltid vett och etikett till punkt och pricka.
"Hej Eldrin," hälsade hon sedan och studerade ryggtavlan på den unge man, som för flera år sedan varit hennes älskare. Några kyssar var allt de hade delat med varandra då i och för sig.

Eldrin hade varit iväg på den dagliga promenad han brukade ta, hade också passat på att hälsa på några vänner på vägen. Han gillade folket här, de var så enkla - här bekymrade man sig inte det minsta för klass, vilka som passade sig att umgås med eller liknande. Man umgicks bara med de man gillade, varifrån de än kom eller ifrån vilken familj. Vilket han verkligen gillade, den här ytligheten var något han vantrivts lite med under sin uppväxt. Han hade just hunnit in i huset och inte hunnit mycket mer då han hörde dörren öppnas, stannade genast till då han hörde rösten. Elianas röst. Han hade väntat sig att det skulle vara en vän eller något, eller kanske Alarkin, men hon? Aldrig att han väntat sig det. Han vände sig tyst om, såg på henne med ett litet leende. För trots att hon vandrat rätt in hos honom var det lite av den där äventyrligheten - om man nu kunde kalla den det - som fått honom att börja gilla henne från början. Och det var med ett leende på läpparna som han såg tillbaks på den tiden de varit älskare, det hade varit en rolig tid och han tyckte fortfarande gott om henne. Hur gott visste han nog inte ens själv riktigt.
"Hej, Eliana", hälsade han tillbaks, såg på henne. Det var länge sen de sett varandra, men hon var precis lika vacker som han kom ihåg henne.
"Du är lika vacker som jag kommer ihåg dig. Vad gör du här?", frågade han, hon måste ha en anledning till varför hon kommit dit. Han antog att det hade något med hans bror att göra, kanske något om begravningen? Men varför skulle de skicka just henne?

Med huvudet lätt på sned betraktade hon Eldrin då han vände sig om mot henne. Han var fortfarande sig lik. Visserligen hade han växt till sig, annat kunde man ju inte förvänta sig med tanke på att det ändå gått ett par år sedan de senast sett varandra, men annars var han sig lik. Ytligt alltså. Eliana fortsatte längre in i huset trots att han inte bjudit in henne, men varför skulle hon inte få ta sig en titt hur han bodde? Hon sträckte ut fingrarna för att låta topparna nudda vid olika ytor, medan blicken flitigt vandrade omkring och verkade studera varenda liten vrå i huset. Slutligen vände hon sig ändå om mot Eldrin igen.
"Jag ska gå rakt på sak," sa hon utan att låtsas om hans komplimang, "din far är sjuk. Doktorn misstänker starkt att det är samma sjukdom som tog din bror, men att det här är en långsammare variant av den. Hur som helst förbereder sig hela hovet på att hans död närmar sig, och eftersom du är ärver tronen så vill de att du återvänder till Kithol och slottet snarast möjligt."

Eldrin hade aldrig kunnat tänka sig att hon skulle komma med nåt sånt här - det ändrade allt. Han hade redan haft tungt hjärta efter att brodern dött. Dels på grund av sorgen för honom, men också för att det innebar att han en dag skulle bli kung istället. Något han tvivlade väldigt starkt på att han ens skulle kunna sköta särskilt bra. Han hade tröstat sig med tanken på att det var många år kvar, att han skulle hinna lära sig. Men nu... Bara tanken på att förlora sin far var illa nog, men också att han då skulle bli kung när som helst? Det verkade vara detsamma som om hon hängt på en hel säck med stenar på hjärtat. Men han ville inte visa alltför mycket hur ont det gjorde honom framför henne - inte för att han inte vågade, men det var sån han var. Han dolde nästan alltid vad han egentligen kände om såna här saker, oavsett vem det var. Hon var väl snarare en av dem han kände bättre. Han misstänkte att hans ögon förråde honom för några sekunder, innan han nickade lite.
"Har dem sagt något om hur långsam?", frågade han, hoppades innerligt att den varken var för snabb eller för långsam. Han ville verkligen hinna fram dit och hinna träffa honom - han skulle inte kunna åka förräns morgondagen och resan tog lite tid. Men också att hans far inte skulle behöva ligga i smärta alltför länge.

Det var uppenbart att hennes besked om hur det stod till med hans far krossade honom. Och det var ingen vacker syn. Det gjorde ont i hennes hjärta, hon kunde bara föreställa sig hur det måste kännas för honom. Det var ingen lätt sits han befann sig i. Givetvis hade han ju efter sin brors död varit medveten om att han en dag skulle behöva ta över tronen, vare sig han ville eller inte, men ingen hade förväntat sig att det skulle vara så här snart.
"Det går sakta men säkert neråt. Han är inte sängbunden utan envisas med att vara uppe och synas, vill inte att eventuella fiender ska begripa hur svag han faktiskt är. Men det är bara en tidsfråga innan han inte längre har ett val än att ligga till sängs." Eliana knäppte händerna framför sig och såg upp på Eldrin under sina långa ögonfransar.
"Vi ger oss av i morgon," tillade hon sedan. Dels för att han skulle ha lite tid att smälta nyheten, men också för att hon ville passa på att vila lite och inte genast kasta sig tillbaka in i vagnen för att spendera två långa dagar till i den.