War heroes PRS wolfy och Emma07

wolfy


Namn: Damian Ilianoh
Ålder: 20
Art: Magiker
Bakgrund: Damian den äldste sonen till kungaparet, en sits han egentligen trivs relativt bra med. Däremot skulle han gärna ha mer inflytande än han har för tillfället, hans far kan vara något speciell och egensinnig och lyssnar helst inte på vad hans son kommer med för tips eller idéer. Att han var magiker var något Damian länge vetat om, och en relativt kraftig en dessutom. Själv är han en ganska lugn person, på gränsen till tillbakadragen innan man lär känna honom, men det är just på grund av vem han är. Han vill inte oftast inte bli igenkänd tack vare den ovälkomna uppmärksamhet det kommer med.

Namn: Melia
Ålder: 18
Övrigt: Melia är en fe, liksom hennes föräldrar. Hon har aldrig träffat sin biologiska pappa och hon vet heller inte mycket om honom, eftersom hennes mamma inte tyckte om att prata om honom. Hennes mor dog för fem år sedan och sedan dess har Melia ensam strövat omkring landet, aldrig gett sig till ro någonstans. Det senaste året har hon dock stannat i området runt huvudstaden.

Damian hade varit lite osäker till att gå till det där mötet han hört om, för det kunde vara en risk ifall dem skulle bli upptäckta eller något. Han hade lyckats dölja det hela livet, och då kändes det mesigt att bli avslöjad för att han gav sig iväg på något som detta. Men lite risker fick man ta, beslutade han sig till sist för när han gick längs gatan ditåt. Han hade tagit en kappa med huva, helt enkelt för att han inte ville ha den onödiga uppmärksamheten det innebar att bli igenkänd - det var något man lätt blev trött på. De här kraftena hade han upptäckt som rätt ung, och det var bara hans mor som visste om det - han tivlvade inte en sekund på att hans far skulle ge honom precis samma straff som vem som helst annan om han fick reda på vad han var. Han som förbjudit allt sådant kunde ju inte ha en sådan son. Han fick bara innerligt hoppas att det aldrig skulle komma fram.

(ursäkta att det blev lite i kortaste laget, men insåg halvvägs att jag typ måste springa ut till bussen lol)

Melia drog upp huvan som skymde hennes hår och en del av hennes ansikte. Att det var mörkt ute var också en fördel. Hon var på väg mot det som kallades för höstkvällen. Där träffade oliks väsen varandra, och spenderade en trevlig kväll tillsammans. Ibland kunde det sluta i tråkigheter då vissa skulle morska upp sig och bråka med varandra bara för att de inte var överens om något. Hon hade länge stått och iakttagit en ung man som verkade vara på väg åt samma håll som hon. Det var inte vilken ung herreman som helst heller, hon visste precis vem han var. Det var också med lätta steg som hon följde efter honom, höll sig på avstånd och lät sig med hjälp av sin mörka kappa så gott som slukas upp av natten. Då hon skymtade en stor brasa längre fram visste hon att de var framme. Melia stannade upp bredvid den unga mannen och gav honom ett kattlikt leende.
"Hej unge prins," hälsade hon, något retsamt innan hon försvann iväg likt vinden mot ett stort öppet tält. Där lät hon kappan falla till marken. Hon var iklädd en klänning, om än en ganska tråkig sådan. Men hon hade inte direkt haft många alternativ.

Damian kunde åtminstone staden utan och innan, så han hade åtminstone inte behövt tvivla på vart han skulle gå. Bara om. Men väl här vid brasan så var han ändå rätt nöjd med att ha begett sig hit, för något man saknade i den ställningen var oftast vänner. Han hade hopp om att här kanske kunna få känna sig mer jämlik med de andra. Han hade hört hur någon börjat följa efter honom, men inte oroat sig nåt direkt av det. Han vände blicken mot henne då hon kom upp bredvid honom, log lite tillbaks emot kvinnan.
"Hej du", hälsade han tillbaks, lite lätt road. Så länge höll det att inte bli igenkänd. Men det verkade inte heller spela någon roll. Det var kanske lite ogenomtänkt att visa sig här, det kunde lätt spridas rykten om kronprinsen om han umgicks med sånt här folk, men ärligt talat hade han alltid varit lite dumdristig utav sig. Han ägnade en liten stund till vid brasan, innan han liksom kvinnan gick emot det öppna tältet istället.

Kort därefter började en grupp musiker spela på sina instrument. Det var en fartfylld sång som satte liv i folket och som gav stämningen en energisk kick. Unga kvinnor dansade skrattandes runt brasan och män gjorde dem snart sällskap. Melia studerade dem en stund innan hon också började dansa. Hon höll sig dock på avstånd, för hon dansade med sig själv. Att hon inte var uppklädd bekymrade henne inte det minsta. Det var enbart musiken och hennes rörelser som spelade någon roll. Hon sträckte ut armarna åt sidorna, snurrade runt och lutade huvudet bakåt. Vinden smekte hennes kinder och det blonda håret fladdrade i luften.

Damian började med att hålla sig mer i bakgrunden, stod mest och såg sig lite omkring och tog in hela scenen - alla som dansade, musiken, alla ansikten, allt. Något han skarpt gillade med det här stället var att alla verkade våga vara sig själva, och det var väl kanske just därför dem var här, på en träff för övernaturliga. För att våga visa sina rätta jag. Han gav sig faktiskt in i dansen för en stund, hade först funderat på att göra det och gjort slag i saken då en kvinna kommit fram och frågat honom om han inte ville haka på. Han ägnade en stund åt det innan han återgick till lite mer utkanten, fick syn på samma kvinna som innan som verkade ägna sig åt sin egna lilla dans. Han beslöt sig för att gå fram dit.
"Hej igen", hälsade han med ett snett leende.

Då någon tilltalade henne stannade hon upp. Melia behövde dock inte öppna ögonen för att veta vem rösten tillhörde. Ändå studerade hon honom med sina lysande ögon. Av alla som prinsen hade kunnat gå fram till för att prata med, hade han valt ut just henne. Skulle hon känna sig smickrad? Var det en ära att prinsen ville prata med en? Förmodligen. Ändå kände hon sig inte smickrad.
"Prins," svarade hon som en hälsning innan hon återgick till att dansa. En partner behövde hon inte för att ha roligt: det fungerade minst lika bra att dansa på egen hand.

Damian kunde inte låta bli att le lite då hon fortsatte sin lilla dans, själv lät han blicken vandra lite över de andra innan den åter drogs till henne och granskade henne lätt innan han lade huvudet lite på sned.
"Vad gör du på en sån här tillställning? Om man får lov att fråga", frågade han vänligt, var inte direkt van att umgås i såna här kretsar så hade inte koll på hur välkommet det var att fråga sådana saker. Men det var åtminstone värt ett försök, för nyfiken var han definitivt.

Hans fråga lockade nästan fram ett litet skratt ur henne. Ett skratt som hon hindrade från att lämna hennes mun i tid.
"Vad gör du själv här?" frågade hon. Han hade tagit sig hit av en anledning. Han hade något gemensamt med alla andra här. Melia la huvudet på sned och studerade hans ansikte en lång stund innan hon gav ifrån sig en låg fnysning. Artig var han i alla fall. Men hur skulle det se ut om kronprinsen inte var väluppfostrad - åtminstone utåtsett? Hon drog fingrarna genom håret innan hon lät händerna vila mot sina höfter.