PRS Babylon & Lupple

Babylon

Tror det blev rätt, haha

great! c:

Tristan satt mittemot tjejen han blev mer och mer nyfiken på efter varje gång han träffat henne. De satt på ett café och solen sken och fåglarna kvittrade. Det var en perfekt förmiddag.
Han studerade henne noga och drack lite av sitt kaffe. " Jag känner igen dig från någonstans." Sa han åter igen, vilket han nästan sagt varje gång dem hade träffats men han kunde inte placera henne oavsett hur mycket han försökte och hon gav inte några bra ledtrådar och kanske var det därför hon var så intressant för att hon var så mystisk om man jämförde med alla andra tjejen han träffat den senaste tiden.

Dem alla hade varit ytliga och enbart intresserad av honom på grund av hans efternamn, alla visste att det fanns pengar i det efternamnet hans familj ägde ju trots allt ett stort företag. Men hans tankar avbröts samma stund som han hörde sitt namn ropas.

"Hey Tristan! " Ropade Christian som var en av hans bästa och äldsta vänner, han gick fram och dem skakade hand och halv kramade om varandra men Christian bara tittade på honom och sedan på tjejen.
"Åh Tristan vad fan? Din pappa kommer nita dig. Varför i hela friden sitter du med Jeffersons dotter?" Utbrast Christian och Tristan tittade på honom och sedan på henne och där och då föll pusselbitarna på plats och han kunde placera henne.
"Jag måste sticka, men ring mig sen." Skrattade Christian innan han gick vidare och Tristan bara fortsatte att stirra på henne.

" Det är inte sant. Är detta ett skämt eller heter du Jefferson i efternamn?" Utbrast han och var chockad över hur arg han lät när han egentligen bara kände sig förvirrad och faktiskt ledsen. Om det var sant så var detta en katastrof. En Miller och en Jefferson? Det skulle bli en skandal det var en skandal det var fel åtminstone var det vad han hade lärt sig sen han var ett barn.

Paige kunde inte låta bli att smått skratta till då Tristan nämnde att han kände igen henne från någonstans igen. Det var något som han hade gjort varenda gång de hade träffat varandra. Nu hade hon ännu en gång fått det bekräftat att han inte räknat ut varifrån han kände igen henne ännu. Fast hade han gjort det så var det säkert något som han hade berättat för henne också. Med tanke på hans tjat om det så tvivlade hon på att han skulle hålla tyst om det nu.
Hon skulle precis svara på det som han tidigare sagt då hon blev avbruten av någon man. Tydligen var det någon som Tristan kände. Mannen kände tydligen igen henne också eftersom att han började prata om att hon var en Jefferson. Faktum var nog förresten att hon kände igen honom också. Åtminstone lite.

”Vad är problemet med att jag heter Jefferson i efternamn?”, svarade hon. Paige förstod inte alls varför han lät sådär arg över att hennes efternamn. Vad var felet med det? Tydligen något med tanke på hur Tristan reagerade då hans vän berättat vad hon hette i efternamn. Dock så började hon själv nästan kunna lägga ihop pusselbitarna med det vad vännen hade sagt och Tristans rektion på hennes efternamn. Fast det var så att hon inte ville tro det så därför försökte hon intala sig själv att hon hade helt fel och att det inte alls var så. Men det såg nu ut som det var så som hon trodde. Tyvärr. Sluta hoppad på att det inte var så skulle hon dock inte göra förrän hon verkligen fått det bekräftat, vilket hon för övrigt antog att hon snart skulle få. För egentligen så borde hon väl känna igen honom om det var så att han tillhörde släktet Miller. Det ville hon åtminstone tro att hon skulle. Fast det såg ut som om hon haft fel om att hon faktiskt skulle göra det.

Han såg på henne och skrattade kallt till och skakade på huvudet.
"Allt." Muttrade han och vände bort blicken. Någonstans inom honom så önskade han att detta inte var ett problem. Att det skulle gå och lösa att ingen skulle bry sig. Men han visste att detta aldrig skulle gå att lösa och att alla skulle bry sig.
Han visste att hans pappa skulle få frispel, hans mamma skulle bli helt förkrossad och vännerna, syskonen till och med de äldsta i släkten skulle flippa ut helt. Att bli helt gul och blå var inget han var osäker på det var snarare så att han visste att han skulle bli det frågan var bara hur illa det skulle bli- han hade svikit sin familj, sin släkt - sitt blod.

"Låt mig presentera mig. Tristan Miller. Trevligt och träffas Paige Jefferson." Sa han torrt och drack upp sitt kaffe och ville ställa sig upp och gå därifrån men han satt som fastfrusen. Han visste att det var ett problem han kunde bara inte riktigt förstå varför? Hon var ju en trevlig människa och han gillade faktiskt henne med att starta en blodsfejd var ett fruktansvärt dåligt sätt att visa det på.
"Jag måste." Försökte han säga och hans röst var inte längre arg utan mer tom. Hon borde förstå det fanns inget mer för dem och säga och ändå satt han kvar och ville säga minst hundra saker till men inget kom fram.

Då hade Paige fått det bekräftat att han faktiskt var en Miller. Det var nog det värsta som skulle kunna hända nu. Deras familjer hade varit rivaler sedan generationer tillbaka. Egentligen så visste hon inte varför det var så och om någon ens visste det hade hon ingen aning om utan det var bara så att en från dagen en föddes fick det intalat för sig att Millers var några som en skulle hålla sig borta ifrån. Alltså så var det inte alls bra att hon var där ute med honom. Det hela var inte bra långt ifrån innan hon fått reda på vem han egentligen var heller. Hon fick inte bara gå ut och träffa vem hon ville på det här sättet. Så redan innan det här kommit fram så var det något som hon kunde råka illa ut om det kom fram till hennes familj. För vad hon höll på med nu hade hon ju ljugit om. Så vad skulle då hända om det kom fram till att hon umgåtts med en Miller? Det ville hon inte ens tänka på. Så hon skulle försöka att inte tänka på det. Eller något.

”Varför har du inte sagt något?”, sa Paige sedan. Nu var det ju då att hon lika gärna kunde ha berättat för honom om vad hon hette i efternamn, men nu blev det bara så att hon skyllde det på honom. Fast hon visste inte riktigt om det gick att säga att hon skyllde det på honom. För det gjorde hon väl inte? Typ. Hon tyckte att han borde ha nämnt något om sitt efternamn tidigare. Hade han gjort det så hade det här aldrig hänt. Precis som att hon kunde ha berättat om sitt. Men det tänkte hon inte nämna nu.

Tristan såg på henne med irriterad blick, hur vågade hon?
"Varför jag inte har sagt nått? Varför har du inte sagt nått? Man brukar presentera hela sitt namn när man träffar folk." Sa han argt och kände hur pulsen ökade. Han kunde inte tappa humöret helt inte här ute bland folk framför en Jefferson. Det var fel , fel och ännu mera fel. Han vände undan blicken och tog några djupa andetag.
"Jag ville träffa någon utan att mitt namn var inblandat jag trodde dock inte att jag skulle träffa nån som dig. Som hade det namnet." Sa han ärligt och pillade lite med duken på bordet.

Varför hade inte hon gått ännu? Varför hade inte han gått? Det var så konstigt alltihop och han tittade sig oroligt omkring, var dem förföljda? Var detta nått slags knep. Han bet sig hårt i läppen och försökte mota bort sin paranoia. Om det var ett knep vad skulle någon kunna vinna på det? Han hade ju inte berätta några hemligheter som berörde företaget och det hade inte hon heller vad han kunde minnas. Var det någon som ville starta ett krig mellan dessa familjer?
Han borde prata med den äldsta i familjen, gammelfarfar Ben- han kunde kanske förklara lite vad denna rivalitet kom ifrån? Var det bara så enkelt att de var olika företag som tävlade eller fanns det något djupare? Någon måste ju veta varför denna rivalitet fanns. Men hur skulle han kunna fråga gammelfarfar Ben om det? Även om han var gammal var han en väldigt klok gammal man som snabbt skulle uppfatta om något var fel. Och han var säker att det bästa han kunde göra var att ingen annan skulle få reda på detta. Han måste tysta Christian och alla andra som sett dom. De hade ju bara träffats på öppna och mycket befolkade platser. Kanske fanns det bilder på dem?

"Paige vi måste hålla tyst om detta." Sa han allvarligt. Om ingen fick reda på det så var ingen skada skedd- eller?

Klaga på att hon inte hade presenterat sig med hennes hela namn då de först träffat varandra var inget som hon tyckte att han kunde göra med tanke på att han inte hade gjort det heller. Fast då kunde hon ju inte direkt ifrågasätta varför han inte hade sagt något om det tidigare, för hon hade ju inte heller gjort det. Av någon anledning så hade hon inte heller direkt funderat på vad han hette mer än Tristan. Hans efternamn hade helt enkelt kanske inte varit något som hon egentligen brytt sig om. Kanske var det så att hon precis som han nu nämnt ville träffa någon som träffade en för att en var den en var och inte av att en hade en familj som ägde ett framgångsrikt företag och ett tack var allt det ganska så känt efternamn. Nu var de ju istället dock verkligen tvungna att bry sig om vad den andra hette i efternamn med tanke på att de var födda och uppvuxna i två familjer som avskytt varandra under flera år. Ett förhållande mellan de skulle aldrig fungera, inte ens på endast en vänskaplig nivå. Det skulle starta något slags krig mellan familjerna.

"Du behöver inte vara orolig över att jag ska berätta det här för någon", svarade Paige. Hon ljög ju redan nu om att hon träffade en person som hennes familj inte kände och som var av det motsvarande könet, så varför skulle hon då berätta om att hon träffade en person som var med i familjen som hennes var rival till? Det kunde hon lova att hon inte skulle göra. Det skulle bara göra allt till kaos. Faktum var nog det att hon nog inte ens kunde tänka sig vad som skulle hända om sanningen faktiskt kom fram. Så därför hade hon just nu ingen direkt lust att tänka på den saken. Fast det var lite svårt då hon inte hade någon aning om någon mer än Tristans vän hade sett de tillsammans och kunde sprida det vidare. Fast då borde det väl redan ha kommit fram nu? Eller? Hon ville tro det i alla fall.

Tristan såg på henne och skrattade lågt till. Det var så komiskt trots allvaret i det hela.
" Bra. Inte jag heller." Sa han och gav henne ett litet leende. Innan han åter igen kollade omgivningen runt dem. Ingen verkade sticka ut och ingen verkade vara speciellt nyfiken på dem två.
"Om vi mot all förmodan har blivit sedda av någon bör vi har någon sorts plan. " Mumlade han tankspritt.
"Jag måste ha en plan." Fortsatte han och stirrade tomt ned i kaffekoppen.
Vore den säkraste planen att faktiskt berätta om det? Att förklara situationen innan det nådde deras öron på andra vägar? Vore det inte värre att höra det från andra källor. Han tittade på henne, vad skulle hennes straff bli? För om hans familj fick reda på det från honom skulle de tillslut förlåta honom men det var också en nästintill 100 procent säkert att även hennes familj skulle få höra om det.
Skulle hans familj förlåta honom om det kom fram från andra källor? Antagligen om de fick tillräckligt mycket tid.

Om det inte fanns några bevis kunde han ju alltid blåneka om de skulle få höra det. Utan bevis skulle de aldrig kunna vara helt säkra på att det hade skett. Men fanns det bevis? Han visste att Christian skulle vara tyst om det om Tristan bad om det. Uppenbarligen skulle Paige vara tyst om det enligt vad hon hade sagt i alla fall. Så vem mer skulle kunna berätta? Antagligen ingen. Det fanns kanske ingen anledning att bli orolig.
Utan bevis kunde inget bevisas, och om någon hade tagit kort på dem eller liknade skulle de väl ha märkt av det? Då skulle sanningen redan vara framme, eller? Om det inte var så att någon väntade till ett bättre tillfälle.
Alla dessa tankar gjorde honom snurrig och han hade inte ens börjat fundera kring hur han skulle känna över att aldrig mer få träffa Paige. För han kunde väl inte träffa henne igen? Eller kunde han? Varför brydde han sig, hon var en Jefferson. Han slog snabbt bort tankarna, det fanns redan så mycket annat att fundera kring.

Paige förstod inte riktigt varför han skrattade åt det hela. Hon förstod helt enkelt inte vad som var det roliga med det som kommit fram nu. Allt hade kunnat sluta riktigt illa och enligt henne var det inget att skratta åt. Samtidigt så hanterade alla sådana här situationer på olika sätt. Så hon valde att inte kommentera det. Det skulle bara kännas onödigt att göra det. Hur som helst så var det ju verkligen inte annat än bra att han inte tänkte berätta om att de hade träffat varandra för någon. Hon hade inte heller riktigt förväntat sig att Tristan skulle göra det heller. Antagligen så skulle det hela röra runt lika mycket för honom som det skulle göra för henne om det kom ut. Helt enkelt så var de på samma sida just nu. Vilket var bra. Hon hade inte råd med att det här skulle komma fram.

Det tråkiga med det hela var dock det faktum att hon inte skulle kunna träffa Tristan igen. För det var så att hon hade fattat tyckte för honom. Därför kändes det här faktiskt jobbigt. Samtidigt så var det så att de för bådas skull inte kunde fortsätta träffa varandra. Paige fick helt enkelt leva med att det som de hade haft skulle ta slut nu. Det var bara så det var.
”En plan?”, frågade hon då han pratat om att han behövde en plan. Enligt henne så behövde de ju inte göra annat mer än att säga att de som påstod att de träffats hade fel. Några bevis tvivlade hon på att det fanns. Fast det kunde hon väl egentligen inte veta. Hon förstod dock inte varför någon skulle ta sig tiden till att fixa bevis för det. Det kändes bara overkligt. ”Räcker det inte med att vi bara nekar att vi någon gång träffats?”, lade hon till.