LärareXelev

Här har vi tråden.


Snape satt på sin plats ganska nära Dumbledore och tittade ut över eleverna.
Snart skulle första års eleverna komma, men det som skull vara annorlunda i år är att en elev från en annan skola skulle börja här i år.

Hon gick nervöst upp för de alla branta trapporna tillsammans med en stor skock förstaårselever. Hon kände att längd skillnaden mellan hon och de, inte var stor. Den stora klungan saktade in när en äldre dam med en stram knut i nacken stod och väntade på de.

Hon instruerade att de alla skulle följa efter henne. De jättelika dörrarna öppnades och hon kände hur svettpärlorna bildades i nacken på henne.

Snape såg när Minerva kom in med första års eleverna.
Han var lika ointresserad som alltid, men undrade samtidigt var den nya eleven som skulle börja i årskurs 6 skulle hamna i för elevhem.

Hon gick med små, försiktiga steg på det hårda golvet. Mest för att inte snubbla på någons klädnad. Fast i denna tanke tänkte hon inte på de många hundra ögonen som var fastklistrade på de.

Rätt som de var nådde tåget av elever fram till sin slutdestination, framför alla lärare och rektorn själv.

Snape lyssnade på rektorns tal om förbjudna skogen och Mir Filch årliga påminnelse och men satt kvar mitt sitt vanliga uttryck i ansiktet.

Hon lyssnade intensivt på den kraftiga stämma som tillhörde Albus Dumbledore mest för att hon egentligen inte ville att det skulle ta slut. Hon ville supa i sig så mycket information om den här skolan som finns. Hon ville desperat veta hur allt funkade.

Mitt i hennes tankar dog Dumbledores röst ut och det hon minst sett fram emot skulle börja. Damen med knuten ödslade ingen tid och började direkt uttala elevers namn som de flesta därefter ivrigt skuttade upp mot pallen med den gamla hatten på. Damen som hette Minerva McGonagall gick igenom det ena namnet efter det andra och lidandet för henne blev bara större.

Snape såg mot den nya eleven.
Inte för att han brydde sig, men det såg ut som om det vore en rätt så blyg elev och hon verkade bara vilja att det skulle ta slut.

Ju färre elever det blev desto mer ökade hennes nervositet men också förväntan. Just när hon trodde att hon skulle vara tvungen att soringa ut ur den jättelika salen så hörde hon McGonagalls röst.

- Amelia Garrick.

Läste hon från sin pergamentrulle. Amelia tittade runt om sig. Hon var den enda som var kvar och alla huvuden var vända mot henne. McGonagall gav henne en menade blick och Amelia insåg att hon bara hade stått still. Lite för snabbt tog hon sig från sin plats på betonggolvet till den lilla pallen. Hon kände den bruna hatten sättas på hennes huvud.

Snape såg när Minerva satte hatten på hennes huvud och hörde hatten börja prata.

Amelia hörde hatten grunna fram och tillbaka i ungefär en minut tills den tystnade. Tystnaden kändes bedövande och hon kunde höra sina egna hjärtslag. Hatten verkade tveka innan den sa något. Som att den inte ville säga fel. Till slut suckade den och ropade ut:

- SLYTHERIN!