Not what I wanted [PRS]

krambjörn komsi komsi.

Spoiler alert - det här rollet är R-rated.

sådäär, hope u like it

Det var precis i början på November månad och skolan skulle dra igång igen om en dag, vilket enligt Zihao var på tok för snart. Han hade mer än gärna stannat hemma i ytterligare några veckor, nergrävd under täcket i den massiva sängen med en kopp te på nattduksbordet. Att åka hem till faderns nya flickvän, eller vad fan man nu skulle kalla det för, var ungefär det sista han ville göra. Och inte nog med det hade Chenglei varit förskräckligt vag med detaljerna, vägrat tala om vad hon hette eller liknande. Det enda han faktiskt fått ur sig var att de tre bröderna skulle få två nya styvbröder, typ. Räckte det inte att ha två riktiga bröder? De bråkade redan tillräckligt mycket som det var, och då gick ändå både sjuttonåringen och Weimin fortfarande på Hogwarts, där de inte stötte på varandra särskilt ofta. Fatta hur kaotiskt det skulle bli när de var fem stycken ungdomar! Någon skulle bli ihjälslagen i slutändan, det var någonting som Zihao var gravt övertygad om.
Bilen gjorde plötsligt en kraftig vänstersväng, som väckte den vresiga slytherinaren till liv igen. Förut hade de befunnit sig på en relativt stor väg, riktigt trafikerad av bilar, men nu? Vägen var smal och ledde dem nerför en backe, mot ett hus vid en sjö. Helt ärligt var det ganska fint och såg definitivt hemtrevligt ut, även om det inte var en faktor som lyckades ändra på den mellersta broderns buttra uppsikt. Hakan var utskjuten och underläppen putade, vilket fick honom att se otroligt sur ut - sur och sliten till det yttersta. Påsarna under ögonen var extra mörka dagen till ära och ögonlocken riktigt hängde ner över de mörka ögonen. Sedan gjorde ju det där färska ärret tvärs över vänster öga inte någonting bättre.

”Så, tänker du inte säga ett smack förrän vi går in genom ytterdörren, eller vad är grejen?” Frågade Weimin plötsligt, där han satt ett säte till höger om Zihao. Yaosu hade naturligtvis fått den stora äran att sitta i framsätet, då han var äldst och därmed bäst. Nåja, det var i alla fall så det kändes.
”Är det ett problem eller?” Kontrade Chenglei och höjde noterbart på ett av de mörka ögonbrynen.
”Ja, det är ett väldigt stort problem”, knorrade Zihao till svar, innan den yngsta brodern hann så mycket som öppna munnen. ”Jag menar, tänk om det är någon vi inte ens gillar! Och varför tar vi bilen dit? Trodde att vi hade den bara för syns skull”, fortsatte han och sjönk ner på sätet, med en irriterad suck, lagom till dess att motorn stannade och allting blev tyst.
Det var verkligen annorlunda från storstaden, det var då ett som var säkert. Där hade man inte kunnat stanna bilen och förvänta sig absolut tystnad. Här kunde man däremot tydligen göra det.
”Äsch då, sluta sura och hjälp mig bära allting”, svarade fadern efter en stunds tystnad och nickade bakåt. I bakluckan hade de nämligen en hög med gåvor av olika slag. Det var smycken, mat, vin och gud vet vad. I Kina var det nämligen en artig gest att ta med sig någonting när man besökte någon annans hem, och med tanke på att familjen Huaze ursprungligen kom från Kina var det ingen fråga om saken. Dock hade väl Chenglei kanske gått en gnutta över gränsen. Bara kanske.

Att modern hade stött på någon medan hennes två söner, lägligt nog befann sig i skolan, är ju nästan lite komiskt. Hon har alltid jobbat väldigt hårt och länge, det har alltid verkat som att hon inte funnit något intresse i att börja om på nytt med någon annan. Joshua klagar däremot inte. Det var länge sedan han sett henne på samma sätt, med glittrande ögon och alldeles illröda kinder. Det är väl kärleken som fått henne så lycklig, hur klyschigt det än på låta. Hon förtjänar det, sällskap och en person hon kan lita på, som hon vill vara med. Någon med barn, som hon vill att Joshua och Samuel ska komma bra överens med. Ms Lewis hade berättar för hennes barn i början av höstlovet, att de ska få besök och att hans söner även dem går på Hogwarts. Det var en regnig dag, hon hade gjort i ordning te och hennes berömda små kakor till samtalet och hennes kinder blossade det verkligen om. Som körsbärsblommor. Varken Joshua eller hans bror protesterade, de har aldrig pratat om tanken att modern skulle hitta någon ny, att fadern vid det här laget bara är ett minne. Varför diskutera något sådant med varandra när man bara kan trycka in det i en garderob och hålla igen dörren?

Dagen har kommit, och precis som tidigare under lovet regnar det alldeles för fullt. Regndropparna smattrar mot sjön några meter bort, men även mot det tjocka taket. Det är rätt nervkittlande att sitta där i soffan och vänta, med Samuel som trummar med fingrarna mot bordet, full fart. Dun, dun, dun. Irriterande. Ögonen glider med en mörk blick mot storebrodern, stannar där, stirrar så stint på honom att ögonen kanske börjar skjuta ut blixtrar vilket sekund som helst. Nu är det så att Joshua vanligtvis inte skulle bli irriterad eller nervös av den tysta stämningen, men med tanke på omständigheterna är det väl ändå inte så konstigt, eller hur?
”Jag kan inte läsa dina tankar, men något säger mig att du vill att jag ska sluta,” mumlar den ett år äldre killen med all sin fokus på family guy. De mörka ögonen, som är så lika Joshuas egna vänder sig mot honom med ett nöjt litet leende. ”Jag kan göra något annat med fingrarna istället.” Det går att misstolka, på väldigt många, olika lite med perversa sätt. Men Samuel verkar inte riktigt förstå det själv, utan sätter sig lite mer bekvämt, höjer händerna och gör sig redo för att kittla för fullt. Åh nej.
”Joshua! Dra med din storebror, de har kommit nu.” Som den smidiga lilla ninjan Joshua är slingrar han sig ut från Samuels obestämda grepp och sträcker nöjt på armarna, medan målarblocket faller ner mot soffan.
”Saved by the bell, din lilla fegis.”

Att bära in typ tusen kassar fyllda med presenter var bra jobbigt till att börja med och regnet gjorde ingenting bättre. Varför skulle det alltid regna så fort Zihao skulle sätta sin fot utanför dörren? Vad hade han gjort för att förtjäna den ruttna behandlingen av order natur? Visst, betygen var urusla och han var inte den mest trevliga varelsen på jordklotet, men så pass ond var han väl ändå inte?
”Lewis, familjen Lewis”, konstaterade Yaosu, som hade en stor låda i famnen. Han hade läst de små bokstäverna som sträckte sig över brevlådan. Över huvudet hade han en skräm framkallad av staven som han med nöd och näppe fortfarande hade fingrarna slutna om. Det hade varit roligt om han tappade fanskapet, så att han också kunde få känna på hur äckligt och blött det var utomhus.
”Lewis? Vänta nu..nej, nej, nej!” Utbrast Zihao och tryckte tillbaka påsarna i bilen, med en sådan hast att Weimin tappade blommorna han tryckte mot bröstkorgen.
”Hallå, var det där verkligen nödvändigt?” Undrade den yngre med mord i blicken, innan han hastigt böjde sig ner för att plocks upp den massiva buketten.
”Jag vägrar”, knorrade sjuttonåringen till svar och klättrade tillbaka in i bilen. ”Inte en chans, nej”, fortsatte han och började dra igen dörren efter sig. Däremot hann fadern gripa tag om handtaget innan den small igen och därmed förblev den öppen tills vidare. Fast det ändrade inte faktumet att den mellersta sonen inte tänkte följa med. Joshua och Samuel Lewis? De kunde gå och drämma sig i varsin vägg. Det var illa nog att de gick på samma skola och de behövde absolut inte tvingas spendera delar av loven tillsammans.
”Sluta dumma dig”, sade Chenglei och sände iväg en varnande blick mot slytherinaren, som greppat tag om sätet med båda händerna - någonting som gjorde det betydligt svårare för fadern att släpa ut honom från fordonet. Utöver det var det ju inte heller särskilt trevligt att sätena fick stora rivmärken i sig, för det var ju tyvärr så det blev när den ena häll sig fast för livet och den andre drog. I den stunden sket Zihao fullständigt i att det var en sprillans ny Rolls Royce de körde omkring i. Bil som bil liksom.

Så småningom gick Yaosu och Weimin före till det lilla huset, där lamporna lös innanför fönsterna. Den äldsta brodern hade inom kort hunnit knacka på dörren, lagom till dess att Chenglei kom släpandes med en ylande Zihao. Han var väl medveten om att han betedde sig som en barnunge, men det sket han för tillfället fullständigt i. Nu förstod han plötsligt också varför fadern varit så insisterande när det kom till att hålla allting hemligt. Inte undra på! Jösses vad sjuttonåringen kände sig lurad och förrådd i den stunden. Av sin egen pappa också. Nej, fy fan vilket lågt drag. Det här skulle han minsann få igen för senare..eller nu? Han hade inte riktigt bestämt sig ännu, men trevlig och artig tänkte han i vilket fall inte vara. Bra, då var det bestämt också.

Huset doftar av alla olika maträtter som modern och Joshua stått och lagat under hela förmiddagen, gott. Chou, modern, har verkligen överträffat sig själv. Olika rätter så att det ska finnas något för vartenda ett av mannens barn, skämma bort dem redan från början. Saken med att träffa någon ny är väl att kunna dela på all börda, inte tredubbla den, eller hur? Hon har varit väldigt noga med att jobba, ta hand om djuren och sina söner när de väl är hemma. Dock innehåller det medfödd stress. Även om de är hur hjälpsamma som helst kommer stressen på en sekund bara hennes barn inte mår bra, om något är på tok. Att känna behovet att göra så bra ifrån sig när det kommer till tre andra barn ökar bara stressnivån rejält. Det gör Joshua mer orolig än lättad. Dock verkar det inte riktigt som att hon är den enda med det i åtanke. Nej, när dörren öppnas och två, väldigt bekanta ansikten dyker upp är det inte bara det som är iögonfallande. Alla presenter de tagit med sig är kanske en tradition i Kina från vad Joshua läst, men det känns ändå alldeles för mycket, precis som moderns arbete. Dock är det inte detta som sextonåringen kan fokusera på.

Ansiktena var som sagt väldigt bekanta, både för Joshua och Samuel. Skolkamrater kan vara väldigt lätta att känna igen, särskilt de tre som nyss stigit in i deras hall. De mörka ögonen blinkar några gånger av förvirring där Joshua står med hakan vilandes mot sin storebrors axel. Jodå, de två Lewis bröderna utbyter små blickar innan de återgår till sitt tittande. De stora ögonen glider först mot Yauso, känner ett litet hugg i bröstkorgen. Egentligen hade det bara varit en liten förälskelse, inte som att han faktiskt trott att det skulle hända något med den tre år äldre killen, men ändå. De har bara pratat med varandra några gånger när Yauso fortfarande gick på Hogwarts, men det kändes trevligt. Kanske för att Joshua var ett vrak vid nästan alla av deras möten, varit lite för skör och kanske fått känslor han inte skulle ha fått i normalt tillstånd. Hur som helst, att bli styvbror med de här tre, skulle kräva mycket mer tålamod och många fler rum. Usch.
”Samuel, Joshua. Ni känner nog igen Chengleis söner,” påbörjar hon vid köket, innan hon kommer tassandes ut i hallen. Hon verkar lika chockad av gåvorna som är uppstaplade i famnen på både Yauso och Weimin. ”Åh hej!”

I slutändan var Chenglei tvungen att nypa tag i Zihaos ena öra för att få tyst på honom. De stod där i dörröppningen, den ena med ett tröttsamt leende klistrat på läpparna och den andre med mordiska ögon. Det borde varit olagligt att undanhålla så pass viktig information från sina söner. Inte för att Weimin och Yaosu verkade speciellt förskräckta över familjens kommande tillskott, men ändå! Sjuttonåringen var definitivt förskräckt, om inte ännu värre.
Den äldsta av de tre bröderna började skaka hand med medlemmarna i familjen Lewis. Han började från höger för att därefter gå mot vänster, avslutade det hela med att ge Joshua ett varmt leende i och med handskakningen. Sedan vände han sig mot Ms Lewis istället och höll fram den stora lådan med paket.
”Jag vet att det verkar lite överflödigt, men det är såhär det blir när man precis varit och hälsat på hemma i Kina”, förklarade Yaosu med ett blygt leende och sneglade bak över axeln, mot Weimin, fadern och Zihao.
Chenglei harklade sig lätt och släppte äntligen greppet om den mellersta sonens öra, för att därefter räta på sig och rätta till slipsen som skrynklat ihop sig.
”Ja, det här är då mina tre söner”, började han trevande och riktade blicken mot Yaosu, som troligen kunde beskrivas som praktexemplaret i den lilla skaran. ”Yaosu”, fortsatte han och klappade den äldsta sonen på axeln. ”Och det här är Weimin.” Han stod där ett ganska bra tag, med en hand placerad på de två sönernas axlar innan han slutligen vände sig om för att nicka mot Zihao, även känd som Mr åskmoln. ”..ja, och det här är då Zihao”, avslutade han halvt skamset och kvävde en suck. Sjuttonåringen gjorde verkligen inga försök till att vara trevlig whatsoever. Nejdå, han stod där i dörröppningen och stirrade blankt på Lewis bröderna, samtidigt som han totalt ignorerade deras mor.

Regnet smattrade kraftigare och kraftigare mot fönsterrutorna och Chenglei var snart tvungen att fösa in åskmolnet i hallen. Alla tre förutom Zihao hade varit artiga och hälsat på deras värdar, men trots detta hade han fortfarande inga planer på att bete sig anständigt.
Ögonen, som vanligtvis var ganska trevliga, var extremt smala och andetagen korta och ansträngda. Han hade inte skojat när han sagt att han verkligen inte ville vara här, absolut inte. Samuel Lewis kom han så dåligt överens med att det var absurt, och Joshua hade han inte heller behandlat särskilt bra. Kanske var allt det här karma? Karma för att han betett sig som en liten skit under sina snart sju år på Hogwarts? Wow, det skulle inte förvåna honom. Alls.

Det är lite likt en amerikansk dramafilm, där huvudkaraktären är smått förälskad i någon som sedan skuttar in och blir ens styvbror, så himla osannolikt men ändå fullständigt verkligt. Joshua skulle inte bli förvånad om en situation som denna blivit en romantisk tonårsdrama, inte det minsta faktiskt. Lite typiskt att det ska vara just dessa fem ungdomar som lider ut av det, av helt olika anledningar. Bröderna Lewis har lite olika uppfattningar av de tre bröderna som står mittemot, alldeles olika varandra till personlighet. Samuel har nog aldrig riktigt varit förtjust i Yauso, av den simpla anledningen att de varit i olika Quidditchlag, och Zihao ogillar han starkt. I Joshuas fall ser det lite annorlunda ut. Han ogillar Zihao lika starkt, men det hela har blivit som en vana, något som händer varje termin och har hänt sedan Joshuas första år på Hogwarts. De är långt ifrån vänner. Att säga att han slutat bry sig skulle vara en lögn, däremot har det blivit som en konstant vana. Zihao är inte direkt godhjärtad, åtminstone inte mot honom. Weimin har nog ingen av Lewis bröderna någonting emot alls, vilket kan ha med att de aldrig pratat med honom att göra. Joshua låter dessa funderingar skjutas undan en kort stund medan han hälsar på de bekanta människorna framför sig. Yaosu ler när de skakar varandras händer, och jodå, hans hjärta sjunker lite. Löjligt, kanske. Dock är det endast att snegla lite mot modern och alla dessa skamliga tankar försvinner.

Uppenbarligen försöker de båda bröderna att uppföra sig på bästa sätt, Samuel har hett temperament men det verkar som att han har någorlunda kontroll på det. Endast för deras mammas lycka, ja. För Joshua däremot är det rätt lätt. Även om han inte vill det så landar fokuset på Zihao, och den bittra ton som Mr Huaze använt sig av när han nämnt sin mellersta sons nämn. Jaha ja, börja inte fundera över det här nu lilla Joshua, det kommer ändå inte ge någonting positivt.
”Det förstår jag, tack så jättemycket,” säger Ms Lewis med ett genuint litet leende. Där inne är hon alldeles förfärad, det vet både Joshua och Samuel. Att ta emot presenter har alltid varit svårt lagd hos dem. Främst för att det känns att de behöver ge något tillbaka, och med den ekonomi som de lever på går det verkligen inte att leva upp till den mängd som familjen Huaze staplat in med. Dock är de tacksamma också, såklart, det har liksom blivit mer lätthanterligt för dem allihop på den senaste tiden. ”Det är så trevligt att träffa er tre tillslut, er far har berättat rätt mycket om er allihop.” Medan modern börjar konversera med de tre bröderna slingrar sig Joshua förbi Samuel för att kunna bära in alla gåvor.
”Jag kan bära dem, tack,” Joshua väntar tills han fått något tecken på godkännande innan han tar blommorna och det andra från Weimin. Att de ska behöva bära runt på det är inte direkt särskilt välkomnande. Samuel, som den lilla valp han är följer efter, och tar prylarna från Yaosu med något litet muttrande. Det är inte som att han gillar att existera just där och då.

Allting var så jävla rörigt helt plötsligt. Sju personer stod hopklämda i den lilla hallen och helt plötsligt skulle allting bäras runt och ställas där det fanns plats. Joshua tog den gigantiska buketten med blommor från Weimin, som följde efter honom i jakt på en passande vas efter att ha gett Ms Lewis ett glatt leende. Det lämnade alltså Zihao ensam kvar med Yaosu, fadern och Chou. Trevligt. Inte.
”Zihao går sitt sista år på skolan nu, precis som Samuel, och Yaosu utbildar sig till auror”, förklarade han lågmält och tittade oroligt efter den yngsta sonen när han skuttade förbi. Han var inte direkt stökig eller så, men hade utan tvekan sina egna åsikter på alla olika nivåer. ”Yes, jag gick ut för två år sedan och började direkt”, fortsatte den äldsta sonen och nickade. ”Det betyder att jag bara har två år kvar, så det är ju trevligt”, avslutade han med ett aningen bredare leende på läpparna. Gud, de där tänderna var verkligen spikraka och kritvita till skillnad från sjuttonåringens egna tänder. De var smått gulnande och vassa på sina ställen även om det inte var direkt märkbart.
Konversationen mellan de tre vuxna individerna fortsatte och de rörde sig ut i köket. Sådär ja, nu kunde Zihao fly utan att någon kunde påpeka flykten. Han grävde ner händerna i fickorna på den svarta hoodien, drog huvan över huvudet och slank hastigt in i vad som såg ut att vara vardagsrummet. Där gled han utan några vidare tankar ner på soffan och gömde ansiktet i tröjan. För det första såg han ut som en zombie, för det andra var han extra vresig eftersom lovet snart var slut och sist men inte minst var han extra pissed off eftersom fadern inte sagt någonting om vem det var han faktiskt träffade. Helg situationen var löjlig, patetisk och cringe. Vart skulle de ens få plats att sova under natten? För nej, han tänkte absolut inte dela rum med varken Samuel eller Joshua. Där gick gränsen.

Någon satte sig ner bredvid slytherinaren efter att några minuter passerat, försiktigt och en bra bit ifrån honom. Yaosu. Ingen annan än Yaosu tassade omkring så pass försiktigt och tyst. Dumma, perfekta Yaosu. Dra åt helvete.
”Kan du inte ens försöka bete dig som folk?” Frågade han och lutade sig tillbaka mot ryggstödet, med blicken skarpt riktad mot den yngre. ”Jag vet att du inte kommer överens med Ms Lewis söner, men hon har ju inte gjort dig någonting illa..hon är faktiskt jättetrevlig”, mumlade han därefter och log blekt. Bra försök.
”Jag är inte folk”, bet Zihao tillbaka och putade ännu mer med underläppen. ”Och hon kanske är jättetrevlig, men de andra två? Nej tack. Skulle hellre spendera två år i fängelse med en dementor hellre än att sitta vid samma matbord som dem”, knorrade han därefter och sneglade mot en av kakorna som nittonåringen hade med sig. En muta? Jävligt smart. Återigen, dra åt helvete.
Med smala ögon snappade han upp kakan från den andres hand och slukade den hel. Hungrig, det var han bokstavligen alltid. Kanske det var lika bra att han sov nere i köket under natten? Han skulle säkert ändå vakna och behöva gå ner i vilket fall.
”Snälla? Lite trevlig kan du faktiskt vara”, envisades Yaosu. ”Och alla påpekar hela tiden att du har ett gulligt leende, så le mer? Det kanske hjälper dig lite på traven”, föreslog han fortsättningsvis och reste sig upp igen. ”Vi ska nog äta snart, bara en liten förvarning.”

Att få lämna den trånga hallen ger Joshua mer plats att andas, att inte få panik av omständigheterna. Det trånga utrymmet hade liksom kvävt den lilla sextonåringen redan när han var själv, men med sex andra personer? Njae, det är inte någonting passande för en person med klaustrofobi kanske. Plus hade tanken att han skulle bli styvbror med Zihao inte riktigt kommit ikapp honom. Visserligen är han van, men att bli styvbröder? Kommer den nersjunkna Gryffindoren verkligen klara av det, och kommer Samuel ens kunna acceptera det? Det skaver, för även om den yngre brodern verkligen vill det bästa för modern så finns det även en hel del rädsla hos sonen. Vilket aldrig brukar tyda på någonting bra. Att försöka konversera med Weimin kommer inte ens på tanke, den andres närvaro är så avlägsen och tankarna alldeles för proppfulla. Jaja, kanske det blir bättre än vad han trott? Kanske Zihao inte kommer bli ännu värre när skolan börjar igen.. det vill säga imorgon. Med den alldeles proppfulla hjärnan sträcker han sig efter en vackert dekorerad vas, med färger som matchar den stora buketten. Ibland är det riktigt förjävligt att vara så kort, och än en gång svär han för sig själv. Dumma, dumma armar.
”Så Samuel, Joshua, vad har ni för planer efter ni slutar på Hogwarts? Det är inte så länge kvar för någon av er,” frågar Mr Huaze som dykt upp tillsammans med både modern och Yaosu, som strax därefter försvinner igen. Samuel, som är alldeles uppslukad av de olika maträtterna han dukar fram tar sin lilla tid att svara, innan han höjer blicken med ett glatt litet leende. Att vara trevlig mot mannen mittemot är lätt, men de två killarna som från ingenstans försvunnit? Nehej du.
”Helt ärligt vill jag för nuläget helst arbeta på trolldomsministeriet, men det skiftar mellan det och lärare i förvandlingskonst.” Berättar sjuttonåringen lite fundersamt. Lärare, ingenting han direkt funderade på under tidigare tonåren. Joshua gör inte mycket mer än att lyssna medan han rättar till besticken som Samuel lagt lite sisådär huller om buller. Att hans storebror ville bli lärare var en väldigt avlägsen tanke, men döma gör han definitivt inte. Konversationen utvecklas, Mr Huaze är väl lite fascinerad av att någon faktiskt vill arbeta med det han gör. Joshua bestämmer sig för att det är långt ifrån rätt tillfälle att börja snacka om vad han vill arbeta med, helt social inkapabel är han faktiskt inte.

Modern, som finner sin yngsta son ledig ber honom ta ut lite mat och vatten till Haru. Att ha den lurviga hunden springandes runt i köket med så pass många gäster, njae, ingen bra ide direkt. Med händerna bärandes på två olika skålar beger han sig ut i vardagsrummet där den prasslande brasan fortfarande är aktiv. Joshua finner den lilla lurvbollen på golvet, ståendes på alla fyra med blicken höjd mot Zihao och Yaosu. Svansen är det livligt liv på och Joshua kan verkligen uppfatta ett leende på valpens mun. Hon vill väl leka lite. Två av katterna ligger däremot i samma klunga, i en rörig liten boll slickandes på varandras päls. Cissi är däremot och smyger omkring någon annanstans.
”Hon verkar gilla er,” påpekar han innan han tassar fram till de två och sätter sig på huk framför Haru. De två skålarna ställer han på golvet. Det verkar dock ta en liten stund för Haru att fokusera på det, all hennes uppmärksamhet verkar vara på de två bröderna.. men främst Zihao, av någon konstig anledning. När doften däremot trängt igenom hennes lilla nos tillräckligt mycket dyker hon ner i maten.