Not about angels [boknörd_ & Velleity]

Hey angel

Här är ett rollspel mellan mig (boknörd_) och Velleity som jag förhoppningsvis inte fuckar upp och jag är väääldigt taggad♥3♥ (alltså det här är ett PRIVAT rollspel, feel free att läsa men snälla låt oss skriva ifred? k thank)

Shadowhunters(BÖCKERNA) + Percy Jackson/HoO AU, någon gång EFTER Gaiakriget och the Dark War


"He is a weapon, a killer.
Do not forget it.
You can use a spear as a walking stick, but that will not change its nature."

Madeleine Miller; The song of Achilles


Mall


boknörd_s mall


Velleitys mall


Övriga (egna) karaktärer

Här kommer då min mall xD

Namn: Leana “Lea” Williams
Ålder: 16 år
Kön: Tjej
Utseende: Hyfsat långt och rakt brunt hår, gnistrande blå/gröna ögon, ganska smal kroppsbyggnad och ungefär 170 cm lång. Föredrar enklare kläder som jeans och collegetröjor, framför allt kläder i färgen lila.

Gudomlig förälder/stuga: Hecate
Familj: Pappan William, styvmamman Hannah, den yngre halvbrodern Alex och de yngre halvsystrarna Viola och Tessie (tvillingar).
Bakgrund: Lea växte upp i en mindre stad ungefär tre timmar söder om New York. När hon var 6 träffade hennes pappa Hannah som han två år senare gifte sig med. Två år senare, när Leas halvbror föddes flyttade de till ett stort hus ute på landet. Första gången Lea kom till lägret var på våren året hon fyllde 14. Hon spenderade morgonen ensam i ett köpcenter när hon fick syn på något slags monster och ett gäng ungdomar som sprang i väg från det. En av dem, en tjej, krockade med Lea, vilket resulterade i en hel del frågor så Lea sprang efter ungdomarna. Det slutade med att Lea följde med dem till lägret där hon fick veta att hon var en halvgud. Sedan dess har hon tillbringat två somrar på lägret och resten av året hemma. Hon har träffat sin mamma en gång, men bryr sig inte riktigt.
Styrkor (högst fyra) : Bra på att komma på ursäkter, smidig, orädd och påhittig.
Svagheter (minst två) : Kan vara väldigt envis och även hyfsat impulsiv, har även ett visst kontrollbehov.
Ev. år på lägret: 2 somrar.
Vapen: Precis som resten av Hecates barn kan hon kasta trollformler och kontrollera “diset”.
Övrigt: -

Det är inte frivilligt Nico Rafael Rosales befinner sig i en orange pickup, som övergår från att glida fram på en jämn, bred asfaltsväg plötsligt övergår till att skumpa fram över den dåligt skötta grusvägen en varm sommardag. Bilen har visserligen AC, Gabriela har satt på hans spellista med gamla klassiker och de kör igenom ett vackert landskap (förutom den skitiga vägen), som får honom att önska att han hade orkat bry sig om att lära sig rita. Istället kan han sjunga någorlunda bra - åtminstone spela några instrument - till skillnad från styvmodern, som tur är bara håller sig till att nynna under bilresan, de varma, mörka ögonen fästa på vägen.
Det är antagligen för att hon känner av Nicos rasande humör, vilket är ett under, för ansiktet har mjuknat till en mask av ingenting. Enda sedan det Mörka Kriget har han hanterat alla större känslor på det sättet - ilska, sorg, till och med lycka. Visst har de försökt klinka fram dem ur honom; de försökte övertala Klaven att i ett desperat försök till och med använda deras dra-fram-sanninssvärd, men Klaven, fylld av konservativa gamlingar, nekade förslaget då det skulle uppröra en stor skada skuggjägare (bland annat hjälten Jace Herondale), vilket skulle skada deras redan förstörda image ännu mer. Det gick så långt att de till och med tog honom till en vanlig, mänsklig, psykolog. Psykologen hade tjatat hål i huvudet på Nico, vilket resulterade i att han helt plötsligt slutade komma dit på sin angivna tid, vilket varje vecka under en månads tid varit på måndagar klockan 14:15.
Inuti känner han inte mer än han visar (för tillfället). Hjärtat bara bultar lite hårdare än vanligt och halsen är lite torrare. Dessutom märker han att hans fingertippar omedvetet sökt sig till bältet, där hans älskade svärd brukar sitta.
De är vid Long Island.
Exakt en timma och tjugoen minuter från deras etagevåning i Manhattan. När Nico sluter ögonen ser han ändå den vackra trädgården tillhörandes institutet i Mexico City, doften från blommorna, sorlet av de vuxnas prat vid de gemensamma middagarna, Cristina Rosales, Diegos och Jaimes röster som alla försökte överrösta varandra när de i full fart berättade sina egna, episka hjältesagor.
Pickupen, som för övrigt är en Ford Ranger Wildtrak från 2016, stannar abrupt, vilket får honom att sakta öppna ögonen, bryskt påmind om verkligheten.
Halvblodslägret.
Fan ta dig, Afrodite, tänker han bittert där han står framför en stor glänta, mitt i skogen med flera olika slags byggnader och stugor som formar sig i ett U. Gabriela har tårar i ögonen vid det här laget, berättar att hon ska hälsa hem, att hon kommer sakna honom och det gör de andra också, att hon älskar honom, sin son. Hon kysser hans panna om och om igen, drar fingrarna genom hans hår och kramar honom så hårt, så hårt, att Nico kan vara säker på att a) hans revben kommer knäckas och 2) hans ögon också blir glansiga av tårar. Dem låter han ändå inte falla, kramar tillbaks Gabriela med samma starka grepp och hennes annars så välfriserade, svarta lockar kittlar honom i ansiktet. Han märker inte ens att de har en publik innan en skugga blockerar solens gassande strålar och det står en kentaur, av alla varelser, framför honom. Kentauren ler.
"Välkommen till Halvblodslägret, Nico Rosales."

En vanlig onsdagsmorgon, lika tråkig som alla andra mornar. Lea har alltid haft ett visst ogillande mot just mornar, kanske beror det på det faktum att Hecates barn är starkare under natten eller kanske beror det på att det där jäkla solljuset flödar igenom de tunna gardinerna och in i stuga och rakt in i hennes ögon varje morgon. Just denna morgon har hon extra svårt att gå upp ur sängen, trots solens bländande strålar. Hon satt nämligen uppe nästintill hela natten och läste en bok hon hittat dagen innan. Lea är inte direkt en läsande person, men just denna boken föll hon pladask för.
Slutligen så reser hon sig upp, klär på sig, ett par svarta jeans och en lila tröja, basic. Hon drar borsten genom sitt trassliga hår och suckar högt åt eländet. På vägen mot badrummet råkar hon tappa borsten och ett högt upp uppbringas, tillräckligt högt för att väcka hennes syster Alina.
"Lea, vad i hela världen sysslar du med?? Klockan är knappt 6" säger Alina när hon yrvaket sätter sig upp.
"Jag kan då påpeka att klockan är 11, och resten av stugan har redan gått" svarar hon.
Alina lägger sig ner igen med ett suckande och Lea fortsätter göra sig iordning.
Tio minuter senare går hon ut ur stugan för att leta rätt på sin just nu enda kompis, Sarah. Lea har alltid varit lite av en ensamvarg, men då och då får hon riktigt fina vänner.
Efter en stund hittar hon Sarah, som är dotter till Athena, i pegasus stallet.
"Godmorgon!" säger Lea när hon ställer sig bredvid Sarah.
"Godmorgon på sig du med" svarar Sarah.
Sarah står i en box som tillhör en pegasus hingst vid namn Heaven.
"Du, jag måste gå, kom på att jag behöver kolla upp en grej" säger Lea och kramar om Sarah och klappar Heaven innan hon lämnar stallet
Sanningen är det att hon behöver lite tid åt att tänka. Hon har funderat ett tag, sen hon kom hit faktiskt, på att åka hem igen. Även om det bara är slutet på Juni så saknar hon verkligen att spendera somrarna med sin familj. Ljumna sommarkvällar hos farmor i Pensylvania, poolpartyn med syskonen och framför allt så saknar hon övernattningarna med vännerna. Även om hon träffar dem hela skolåret så är det inte samma sak längre. Hon måste ljuga om vart hon är varje sommar och hon vet att de inte riktigt tror på hennes förklaring om att hon tillbringar somrarna hos en avlägsen släkting i Oregon.
Efter en promenad längs stranden kommer hon fram till att det kanske är bäst att stanna ändå, även om det kanske inte riktigt är vad hon vill. Hennes promenad fortsätter bort mot ena änden av lägret när hon plötsligt får syn på en lite folkmassa, med Keiron i spetsen. Lea fortsätter framåt och får då syn på en mörkhårig kille som står framför Keiron, en ny halvgud kanske.

Den leende kentauren har varma, intensiva ögon, är någonstans i medelåldern (vilket man kan bedöma på det förtunnade håret), rufsigt skägg och buskiga ögonbryn. Från midjan och ned var han en skimmelfärgad hingst, vars hårrem skimrade i solen.
"Keiron", hälsade Gabriela med stadig röst. Det fanns inte ett spår av tårar eller förtvivlan någonstans på henne - samma stadiga och lugna röst, raka hållning och oläsliga min.
Nico kan inte låta bli att känna sig förundrad. Keiron står framför honom, som ur en grekisk hjältesaga, vilket det i princip också är. Hans blick får det också att verka som om han är lite mer av en faderlig figur än vad Afrodite är moderlig. Handen söker sig omedvetet mot medaljongen som, som alltid, sitter på hans bröstkorg.
"Angenämt", ler han sedan. Längst fram i publiken står en blond, medellång tjej med stormgrå ögon och muskulös figur. Hon ser inte ut att tycka att Nicos ankomst är särskilt angenäm. Hon verkar vara rätt ensam om det, för resten i publiken ser antingen förvirrade eller förtrollade ut. Det är nästan lite pinsamt, för Nico har inte ens använt ordcharm.
"Vi har hört mycket om dig från Keiron, Nico", säger blondinen efter ett tag. Hon har den stereotypiska, ljusa rösten med kalifornisk accent som får det att stinka "DUM BLONDIN" om henne, men sättet hon talar på skriker raka motsatsen. Nico lägger henne på sin mentala lista över folk han inte vill bli ovän med (Jace ligger för tillfället högst upp). "Stora grejer. Hjältedåd, till och med." Hon ger honom en vass, dömande blick, men bakom de blixtrande ögonen finns en enorm trötthet som Nico känner sig igen i, för mycket. "Vi hoppas du kan vara till lika stor nytta här. Följ med mig." Sedan vänder hon på klacken och börjar gå bortåt. Nico kramar om Gabriela en sista gång, och han lovar att höra av sig, innan han efter en ursäktande blick från Keiron skyndar sig efter den mystiska blondinen, packningen i ett hårt grepp.

Nico har bestämt sig för att han gillar den här Annabeth Chase, som blondinen presenterat sig som. Hon är klipsk, ärlig och otroligt dålig på att dölja sina känslor, vilket han ironiskt nog uppskattar. Hon hade direkt visat honom till stuga nummer tio, där alla Afrodites barn befann sig, visat krigsskeppet 'Argo II', som en liten spansk pyroman byggde på (han syntes inte till, men Nico litade på hennes beskrivning). Efter det hade de pratat om anledningen till varför Nico var där, och ja, han borde planera, tänka ut saker, men värmen var utmattande till och med för honom, i vilket han befann sig vid stranden.
Han väljer en plats i skuggan under ett träd, sträcker sig ut på gräsmattan och andas ut. Bredvid honom slår sig någon annan ner, men han bryr sig inte om att öppna ordentligt på ögonen, kan bara utgöra ett långt, ljusbrunt hår.
"Så du är alltså hjälten alla snackar om, huh?" frågar en feminin röst.

Lea står längst bak i ledet när den nya killen kommer. Bakom hennes står någon som skulle kunna vara hans mamma, men eftersom att Lea gissar på att han är ett Afrodite barn så är det såklart inte det. Anledningen till att hon gissar på just Afrodite är hans utseende, han är precis som de flesta Afrodite barn väldigt vacker. Något med hans självsäkra sett att stå får henne att gissa på att han har varit med om underligga saker förut. Inte som hon själv som i princip bröt ihop totalt under hennes första dag på lägret.

Senare, under eftermiddagen när hon sitter med Sarah på n mossig stock bakom stugorna får hon sina misstankar besvarade. Såklart har Sarah bättre koll på kända personer än vad Lea har. En gång, innan hon kom till lägret, frågade en av henens klasskompisar hennes om vem Justin Bieber var, och såklart hade hon ingen aning. Vissa skulle säga att hon "bor under en sten", men Lea tycker faktiskt inte att det är så farligt att inte ha koll på alla andra människor.
"Han är ju Nico, du vet, han som bekämpade demoner och grejor." säger Sarah och sparkar med fötterna i mossan. Men om sanningen ska fram så hade Lea ingen aning om detta, vilket inte förvånade Sarah eftersom att Lea en gång inte vetat vem Jason Grace var.
"Visst är han snygg iallafall?" säger Sarah sedan.
"Han ser väl okej ut" säger Lea.
"Okej?? Han ser ju ut som en ängel." fortsätter Sarah.
"Kanske är det för att vad jag förstått så är han delvis ängel? Dessutom är han ett Afrodite barn och deras ordcharm är inte att lita på." säger Lea.
"Där har du rätt, men snygg är han fortfarande snygg." insisterar Sarah.
En stund sen lämnar Lea Sarah då hon börjar tröttna på hennes tjat om hur snygg Nico är.
Istället styr hon sina steg mot stranden. Den väldiga hettan känns i hela kroppen, den är nästan värre än morgonsolen i hennes fönster, men bara nästan. Vid stranden skymtar hon en mörkhårig gestalt som sitter i skuggan under ett träd och blundar. Hon går närmare och ser då att det är den där Nico, så hon går fram till trädet och slår sig ned till höger om honom.
"Så du är alltså hjälten alla snackar om, huh?" frågar hon. Och med alla menas då framför allt Sarah, men även bokstavligen hela lägret.
"Iallafall, mitt namn är Leana, men jag kallas för Lea, trevligt att träffas" fortsätter hon utan att vänta på svar.

Sättet Leana presenterar sig, helt utan att vänta på ett svar från den förra frågan, inte en gnutta blyghet i rösten, gör att Nico av ren nyfikenhet slår upp ögonen.
Bredvid honom sitter en tjej i ungefär sextonårsåldern med ett brunt svall som ringlar sig över ryggen. På sig har Leana ett par svarta jeans och en lila tröja och hon är en sådan person som är söt och snygg på samma gång, med klara grönblå ögon, fin näsa och delikat ansikte.
"Trevligt att träffas, bella", svarar han, lutar sig bakåt, stödjer sig på armbågarna. Han fortsätter att studera henne, öppet, som en liten utmaning. Kommer hon rodna, backa ur, eller kommer hon att möta hans blick och stirra tillbaks? Det är en roande lek, kanske lite dryg, men den ger honom en bra inblick i personens karaktär och vart de vill komma genom att prata med honom.
"Hjälte och hjälte", svarar han på hennes första fråga. "Det beror på vem du frågar, antar jag." Nico himlar med ögonen, drar bort lite grässtrån från marken. "Om det ändå skulle vara så." Han skrattar till lite lojt, blåser bort en mörk lock som envist dinglar framför ögonen. "Är mer Klavens lilla trophy wife, står lite sådär fint i ett glasskåp med en liten bronsplatta där det står om hur fina skuggjägare de formar en till." Det är som om humorn sugits ur Nico på bara något ögonblick; han känner sig inte road längre, bara trött och tom. Han ler ändå mot Lea, visar sin prydligt vita tandrand (som han faktiskt är stolt över). Efter ett tag riktar han blicken mot horisonten. Solen börjar klättra högt upp på himlen
"Hur är det här då?" frågar han efter en tyst paus. "Hur är olymperna? Lika fisförnäma och konservativa som Klaven, värre, eller lite mildare?"
Det glittrar på vattenytan när solstrålarna reflekteras mot den, fortsätter värma sin omgivning. Det mullrar till lite längre bort, men det är inte ett mål på den klarblå skyn så långt ögat når. Då och då drar en lätt bris över lägret, bildar försiktiga krusningar. Nico vill helt plötsligt berätta allt om livet i Mexiko och Rosales familjehem i Idris, hur mycket han saknar att bo med sina bröder, men han biter sig i tungan innan orden hinner rulla ut helt fritt. Han har aldrig gillat att dela tankar med vem som helst så varför skulle han börja nu?

Det faktum att Nico studerar henne, och att han vet att hon vet det triggar Lea till att göra det samma. Hon stirrar tillbaka och ger honom ett litet leende. Det är heller inte riktigt samma sak att studera någon på nära håll som att studera något på avstånd. Nu på närmare håll kan hon se varför Sarah dras till hans utseende. Han verkar vara en sådan kille som får alla efter sig, tjejer som killar.

Lea lyssnar intresserat medan han berättar om klaven och sådana saker. Hon blir helt ärligt lite intresserad i hur klaven och det funkar. Men samtidigt skulle det kanske vara löjligt att ställa för många frågor. Istället bildas en liten tyst paus. Den som först säger något är Nico, som frågar om olympierna.
"Asså vissa utav dem är väl okej, medan vissa är värre än värst. Personligen så har jag inte så mycket kontakt med dem, ligger inte riktigt i mitt intresse. Fine, de är gudar och kan ändra en hel del, men de är lite väl överdrivna ibland." säger hon.
"Dessutom så har jag bara träffat min mamma en gång, men det är väl delvis mitt eget fel. Har inte så stort intresse i varken henne eller lägret. Liksom jag förstår varför vi är här, men det finns så mycket annat man skulle kunna göra, viktigare saker. Men vi ska ju tydligen hålla oss undan monster och sånt. Men jag såg och till och med förföljdes av monster när jag var yngre, fråga inte varför, jag är ju inte intressant som Annabeth eller Percy. Men iallafall så överlevde jag ju det och jag visste ju inte ens att de var monster förrän jag insåg det när jag hamnade här." berättar hon.
Inombords skrattar Lea lite åt sig själv, varför berättade hon just en del av sina åsikter och sitt liv för en total främling? Det är ju just så man inte ska göra. Hon studerar vattnet en bit bort, solen skiner och det blir bara varmare och varmare och varmare, iallafall känns det så.

Nico kan inte förmå sig att ljuga; Leana fascinerar honom på ett förvirrande och lite skrämmande sätt. Han förstår inte hur hon lyckas, om hon gör det medvetet eller om hon bara är en förvirrande person (kanske alla Hekatesungar är det? Han vet inte, vilket inte är så konstigt eftersom hon är den första i sitt slag han liksom träffat?).
Nico har inte stött på många personer han inte lyckats avläsa, och det stör honom ofantligt att en såpass obetydelsefull person som Lea egentligen är (no shade), att hon lyckas. Hon verkar inte särskilt berörd av något; honom, sin gudomliga förälder, de andra halvgudarna, eller olymperna överlag (Nico förstår henne - den enda olympen han typ står ut med är hans egen mamma, fast helt ärligt är det rätt knappt).

"Vad är det med Percy och Annabeth?" frågar Nico, vänder bort blicken från Lea, vars ansiktsdrag han memorerat, kisar mot solen och horisonten i stället. Annabeth hade, enligt Nico, varit exakt hans sorts person (nej, han hade inte kunnat vara tillsammans med henne, även om hon var vacker på sitt stereotypiskt, kaliforniska blondin-sätt, inte ens på låtsas, men mer partner-in-crime), lättläst, logisk, otroligt intelligent, kallblodig, stark både fysiskt och psykiskt. Helt ärligt hade hon inte verkat särskilt.. speciell.. på något plan. Annabeth var väldigt snabbtänkt, ett Athenabarn och säkert en utmärkt strateg samt krigare, men hon hade inte gett sken om att vara en typiskt heroisk person. Vem Percy var hade han inte en endaste aning om. Lea, i alla fall, vill han veta mer om.
"Vad vill du göra för viktiga saker, då?" frågar Nico, genuint. Värmen påminner honom om Mexico Citys hetta, men det är inte riktigt samma dofter av kryddor, människor, växter, glädje och liv, vilket får honom att inte helt känna sig hemma.

Lea drar lite lätt på munnen år fascinationen som flyger över Nicos ansikte, om så bara för en halv sekund. Det är något hos honom som drar henne till sig, även om hon gjorde allt i sin makt för att ignorera och dölja det. Att dölja saker var något hon alltid varit bra på, vare sig det handlade om känslor eller folks hemligheter. Innan halvblodslägret hade hon alltid varit den som hennes vänner vände sig till när det ville berätta en hemlighet för någon.
Lea kollar ut över vattnet när Nicos fråga om Percy och Annabeth kommer.
"De är rätt kända häromkring. De har varit ute på en hel del heroistiska uppdrag av alla möjliga slag. Percy är son till Posedion och jag har hört att det var ett riktigt ståhej när han först kom hit. Han och Annabeth tillsammans med några andra halvgudar är hjältarna här, och de flesta respekterar och ser upp till dem, framför allt de yngre." säger hon. Hon minns dagen hon först träffade Percy och Annabeth, det var hennes andra dag på lägret och i början hade hon tyckt de var extremt coola innan hon insåg att de var halvgudar precis som vi andra.
Nicos fråga om vad hon vill göra överrumplar henne lite lätt, vad spelar det för roll vad hon vill göra när hon ändå inte skulle klara det?
"Jag skulle vilja göra skillnad för människor" säger hon eftertänksamt. "Ett tag ville jag bli läkare, bara för att få rädda liv, innan jag insåg att det inte var min grej. Men jag skulle inte ha något emot att få åka på något uppdrag, lägret blir lätt långtråkigt" tillägger hon.
"Och du då? Du har kanske redan fått din del av viktiga saker men vad har du för några framtidsutsikter då?" frågar hon nyfiket.
Hon blundar i väntan på Nicos svar och njuter av värmen mot sitt ansikte. Av någon anledning bränner hon sig sällan av solen, till skillnad från många av hennes halvguds syskon. Det är något hon ärvt av sin pappa, det, hennes hår och ögonen, egentligen en hel del av hennes utseende kommer från hennes pappa. Hon plockar en blomma från den gräsiga marken och håller den i handen. Den är vacker, precis som så mycket annat, men även blomman vissnar till slut.