prs yehet & Justafriend

Här är tråden ^^ krambjörn

Det här är ett privat rollspel. Läs gärna men var snäll och håll era små tassar borta från tangentbordet!

Mall:


Skriver min beskrivning snart ^_^

Sådär! Hoppas det blev någorlunda bra meheh.

Heh, nu så...

Den här stunden har Enzo aldrig riktigt förberett sig på. Det har liksom bara varit snack innan, struntprat som aldrig inträffar. Men nu sitter han här, på busshållplatsen med högra benet skakande som i helskotta och näsan som inte verkar vilja sluta rinna. De mörka ögonen glider fram och tillbaka över den stora vägen i väntan på bussen, han vill sätta sig där inne snabbt, gömma sig i vid ett fönster och paxa en plats i hörnet på det fik de bestämt att mötas. Slippa ögonen på sig, slippa de konstanta värken över hela kroppen. Cigaretten som vilar mellan fingrarna är inte tillräckligt, han behöver något starkare, något bättre. Nej, han vill inte träffa Noah alldeles drogad mitt på dagen, ett sådant möte vill ingen ha. Definitivt inte när personen i fråga själv inte mår särskilt bra psykiskt heller. Nej, nu får den förbaskade cigaretten duga. Glöm bort de där blickarna som den unga mamman ger honom, den rädda lilla flickan som gömmer sig innanför kjolen på sin hjältinna. Kanske mamman ser på honom med någon sort modersinstinkt, vill hjälpa och trösta. Det verkar nästan som att hon ska försöka påbörja en konversation med honom direkt när bussen kommer körandes upp mot båset. Snabbt som satan fimpar han cigaretten och skuttar ombord på bussen som går in mot Stockholms innerstad.
”Goddag Enzo, ska du hitta på något roligt idag?” Det tar en liten stund för sjuttonåringen att uppfatta vad som sägs, hjärnan är som mos och han behöver få lite tanketid innan han rycker på axlarna. Prata orkar han inte, rösten har svikit honom och vid det här laget behöver han spara den tills han faktiskt måste prata med Noah. Inte särskilt trevlig syn på vänskapen kanske, att känna sig tvungen till att mötas, att känna sig tvungen till att prata. Det är inte för att han inte vill träffa den jämnårige, det vill han.. men med blåtiran som är taskigt sminkad och stresspåslaget som tagit över hela kroppen känns det inte som rätt stund. Skulle Noah förstå om han skrev till honom? Antagligen. Men hur ska han kunna riskera något sådant? Sista chansen att kunna reparera en relation som han haft sen barnsben, hur ska han kunna riskera något sådant? Nej, omöjligt. Men han vill inte bli sedd i det här skicket, inte av någon som kommer ihåg hur han brukade se ut, hur han brukade vara. Den bleka, trasiga huden, ringarna under ögonen, de torra, näringsfatta läpparna och den tunna kroppen som nu är täckt av flera lager tröjor. T-shirt, en hoodie och en gammal skjorta. Som att det på något sätt ska gömma det under.

Nu kanske det låter som att Enzo är helt ensam i världen, att han är fullständigt inkapabel till ett socialt liv. Riktigt så är det inte, han har en del roliga bekanta som oftast sover tills långt in på dagen såhär på lovet.. Han har två vänner som vet hans tillstånd och försöker hålla han uppe, han är bara inkapabel när det kommer till sig själv, ingen självkontroll överhuvudtaget och faller snabbt ner i samma gamla vanor. Kanske en liten del av honom fortfarande vill bli bättre och satsa på skolan, men beroendet är alldeles för krävande för att det faktiskt ska gå. Högtalarna berättar vilket som är nästa stop, och det tar inte lång tid förrän han känner igen den station han kommit till mitt i innerstan. Dit han brukar åka varje dag, ibland varje kväll. De svaga benen börjar röra på sig medan han tar av sig hörlurarna som suttit ovanpå huvudet under huvan. Andas, om det går åt skogen kan du gå till Maemi.. sova hos henne, prata med henne, vara en börda för henne. Jodå, lösningar finns det alltid. Hem ska han dock inte.

Väl inne i det lilla, söta kaféet beställer han en latte för att pigga upp sig lite, helt slutkörd kan han inte vara. Drycken måste gå ner i ett svep så att han kan ta en till, och vara glad och sprallig så som han och Noah brukat vara tillsammans.

Efter en tidig väckning, frukost, två timmar i ishallen och en löprunda var det inte konstigt att Noahs ögonlock var tunga. Om han bara haft chansen att vila huvudet på kudden, hade han definitivt slocknat. Kanske kunde det både ses som någonting positivt och negativt att det inte fanns tid för sådant. Ja, visst hade det varit skönt att få vila ut, men samtidigt hade han ju en tid att passa. En viktig tid. En träff med Enzo. Åh, en massa minnen svävade förbi Noahs medvetande. Om hur de spenderat somrarna tillsammans som små. Och inte bara somrarna för den delen, alla årstider. Tills dess att Noahs föräldrar beslutat att det var dags att satsa rejält på konståkningen. Då skrevs det kontrakt och bara några veckor senare hade flyttlasset gått. Till England. England! I princip utan förvarning hade all trygghet och vänner som funnits i den femtonåriga Noahs liv, bara försvunnit ifrån honom. Ingen hade ens frågat om vad han själv tyckte och ville. Nej nej, istället blev han pappans lilla projekt och när de flyttat tillbaks så var det med en bror mindre. Ja, för självklart skulle Isaac satsa på sin musikalkarriär och lämna Noah i sticket. Riktigt så var det kanske inte men äsch, huvudsaken var att han var tillbaks i Sverige nu. Givetvis saknade han de nya, brittiska vännerna, men hemlängtan och ensamheten där borta hade lugnat ner sig samma sekund som planet landat på Arlanda. Att bara ha sms-kontakt och ibland facetimea med folk, var verkligen inte det samma som att umgås irl. Dessutom var ju Stockholmsvännerna dem som funnits där när Noah "kommit ut". En del hade dragit, men de som funnits kvar hade även anledningen till att han orkat fortsätta övertyga föräldrarna om att det hela var mer än en fas.

Med den vita handduken tajt virad kring kroppen tassade han kvickt ut från badrummet och in på sitt rum. Efter att kikat ut och kollat om kusten var klar, givetvis. Varsamt stängde han igen dörren och vred om nyckeln. En timme kvar tills dess att de skulle ses på kaféet. Det var lugnt. Mamman skulle ändå iväg och handla, så han skulle bli skjutsad till närmsta t-station och sedan skulle det ju inte dröja länge innan han var på plats.
Handduken föll till marken och snabbt drog han på underkläder och ett par svarta jeans. Ville inte se mer än nödvändigt. Därefter öppnade han sängbordslådan och drog fram bandagen. Omsorgsfullt men tajt lindade han sedan varv efter varv kring bröstkorgen tills dess att det blev någorlunda platt. Inte helt såklart, för hans föräldrar var idioter(äh, det tyckte han inte egentligen) och hade inte låtit honom börja äta tabletterna innan allt det där drog igång. Nåväl, nu fanns det i alla fall ett inbokat datum för operationen och det var definitivt ett framsteg! Åh, gud vad han längtade till det. Nåväl, nu var det som det var. Lite svårt att andas och känslan av att konstant vilja undfly sitt eget skinn, men annars så...
Han plockade upp en röd stickad tröja från skrivbordsstolen och drog den över huvudet. Det vill säga stolen för `använda plagg som inte luktade svett men som inte fick ligga tillsammans med nystrukna plagg´. Nästan imponerande att redan ha en liten hög där efter bokstavligen fem dagar. Det kändes så skumt att vara nyinflyttad i staden han vuxit upp i, men inte mycket att göra åt saken, right?

Väl inne i framsätet på bilen blickade han in i sin egen spegelbild i backspegeln. Håret var inte helt torrt än, men det spelade inte så stor roll. Den gråa beanien delade fokus med luggen. Glasögonen låg och balanserade på näsan. Allt var som vanligt men ändå så konstigt. Skum känsla. Det var så länge sedan men ändå...äh, Noah var nervös helt enkelt. Skulle de ens känna igen varandra? Enzo kanske var helt förändrad. Det var väl även Noah till viss del. Tack gode gud. Testosteronet hade nämligen börjat göra skillnad och även om det inte var någon natt till dag förändring så hade ansiktet definitivt ändrats en del. Fast på två år ändrades väl de flesta? Hmm jo, aja, aptiten var åtminstone påverkad hos en viss sjuttonåring. Han åt bokstavlig talat som en häst. Gräs. Äh, men mycket i alla fall. Hela tiden. Hungern tog liksom aldrig slut.

Efter den lilla bilresan väntade ett par minuter med tunnelbanan och sedan var han framme. Åh, jösses. Herregud, de var ju vänner, varför var han så rädd? Med en lätt darrande hand öppnade han dörren in till det lilla kaféet. Precis i tid.
"En varm choklad och en toast, tack", beställde han artigt till kvinnan i kassan. "Absolut, slå dig ner du bara så kommer vi ut med det alldeles strax", kvittrade hon tillbaka och Noah kunde inte längre undvika det som gjorde honom så nervös. Han såg sig omkring. Ett par i sjuttioårsåldern, en grupp tonårstjejer med skolböcker och datorer och så...Enzo. Så otroligt olik sig själv. Eller det kanske bara var tiden. Men..äh, sluta va en skum mes, gå fram istället. Noah vaknade till från sina egna tankegångar och stegade snabbt iväg mot bordet Enzo satt vid. Direkt drog han in den andre i en kram. Två år. Två långa jävla år. Åh. "Hej".

Att sitta där inne i kaféet gör verkligen ingenting positivt för nervositeten i kroppen, eller alla biverkningar från att inte ha tagit den där dagliga dosen.. Händerna känns alldeles kallsvettiga, hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen och huvudet är nästan vid gränsen på att spräckas. Inte särskilt roliga omständigheter att träffa Noah i, men va kan han göra åt saken? De hade bestämt tiden långt tillbaka och att sticka därifrån nu skulle bara bevisa än en gång hur ofantligt barnslig han är. Den unga mannen gnager sig i underläppen, tillräckligt hårt för att få skinnet att spricka medan de långa, magra fingrarna trummar försiktigt på muggen. Enzo kan känna hur de unga tjejerna sneglar mot honom ibland, och med tanke på hur han ser ut är han osäker. Är det för att de finner honom attraherande, vilket var vanligare för några år sedan, eller dömer de honom? Det är svårt att avgöra, och även om han inte vill behöva bry sig om såna saker så väger det väldigt mycket. Det är liksom ännu ett tecken på hur mycket han förändrats. Om han bara fann lusten att sminka sig eller göra något åt ringarna under ögonen, blåmärkena och den bleka huden skulle han vara så gott som ny, men ja, det har han tyvärr inte. Kommer Noah att tänka på det? Kommer den gamla vännen låta ögonen glida över honom, vända på klacken och skynda sig ut ur kaféet? Nu känns det inte riktigt som att den jämnårige skulle göra något så douchigt, men alla har väl förändrats under de här två åren. Enzo har aldrig varit lika godhjärtad, om han blev rädd eller avskräckt av den person han skulle möta skulle han definitivt inte ha några problem med att sticka därifrån. Utan att säga något. När det kommer till Noah däremot kan han inte få sig själv att göra det, de är gamla vänner, att bara sticka därifrån är som att ge en ung liten Enzo en stor käftsmäll.

Drycken är alldeles kokhett när han för den mot sina läppar, tar en ynklig liten klunk och tvingar ner den i strupen. Nej, han måste få ner den innan Noah kommer, annars blir han inget bra sällskap. Enzo nickar för sig själv, barnslig som han är, och ignorerar den heta vätskan mot tungan, tvingar ner flera klunkar. Så han kommer bränna tungan, ingenting mer med det. Medan han fokuserar på att få ner drycken är ögonen liksom maniskt fästa på dörren. Kommer han känna igen personen som kommer in och letar efter honom? Han tar sin tid att granska varje person som kommer in genom dörren, osäker på om någon av dem kan vara Noah. Mängden ohälsosam beroendeframkallande produkt har inte direkt hjälpt honom att hålla minnet kvar i styr, förstår ni. Varje gång någon är påväg mot hans håll skiftar han osäkert på sin plats, ska han ställa sig upp? När fem personer passerat honom känner han sig lite för stressad för sitt egna bästa, det här är ju sjukt löjligt. Kom igen, ta det lite lugnt nu va.. Enzo höjer fingrarna mot axlarna, masserar dem en för sig, sträcker på sig för att tillslut sjunka ner lite. Andetag, det finns ingenting att bli skärrad av. Det ska bli roligt, inte sant?

Fungerade det här tankesättet? Inte riktigt. Än en person kommer in i kaféet, beställer något hos den spralliga servitrisen bakom kassan. Rösten är annorlunda, väldigt annorlunda. Enzos mörka ögon glider över personen, så annorlunda, men ändå så sjukt bekant. Ansiktet har fått en annan form, inte någon drastisk förvandling, men helt klart en förvandling på vägen. Glasögonen är nog det som får sjuttonåringen först att haja till, de där glasögonen känner han ju igen från vart som helst. Även om hans minne och hjärna är lite segare såhär på morgon.. ett kvisten. Han kan inte göra mycket annat än att se på Noah som kommer gåendes mot hans plats i hörnet, läskigt? Förhoppningsvis inte.. Enzo ruskar till sig, kanske han borde ha skvätt lite kallt vatten i ansiktet på sig.. Lite försent nu kanske. Upp på fötter nu Enzo, gärna utan att trilla och slå ansiktet i golvet är du snäll. Gör inte bort dig alldeles för mycket.

Han hinner dock inte säga så mycket förrän han är indragen i en varm, bekväm kram. En kontakt som han inte haft på länge med människor. Man kan väl nästan kalla honom kram oskuld, med tanke på hur länge sedan det var han var i en sådan mysig kontakt med någon. Säg det inte högt bara, det kommer definitivt inte göra situationen bättre. Enzo harklar sig försiktigt, tyst, nästan ohörbart innan han slingrar armarna om den andre tillbaka.
”Hej,” mumlar han med ett magert leende på läpparna i den nya situationen han försatt sig i. Inte för att han klagar.. Han drar in doften, ingenting hörbart eller läskigt, han ville bara notera hur mycket det är Noah har förändrats. Om han luktar likadant som han gjort för två år sedan, vilket är ett nej. Kanske det är en ny parfym, svag herrparfym. Enzo kan inte undgå att bli riktigt jävla glad för honom. Efter en kort stunds försvinnande i kramen tvingar han sig själv att räta på ryggen, och granska den andres ansikte, mest för att få in förändringen på nära håll. Och kunna se honom i ögonen. ”Har du saknat mig?” Alltid lika rak på sak.

Noah kunde ana cigarettrök i tyget som klädde axeln han lät vila hakan på. Blä. Nej, cigaretter och sånt var verkligen inget för honom. För det första luktade det äckligt och för det andra kunde han helt enkelt inte se något bra med det. Dyrt, beroendeframkallande och dåligt för kroppen. Då, innan flytten, hade ju Enzo dansat en hel del. Det där kunde ju inte direkt vara bra för konditionen? Eller så var Noah bara skadad av sin pappas tyckande och regler. Alltid fokuserad på prestation. Ingen alkohol eller festande. Ingen rökning. Inte för mycket distraktion. Fokuset skulle alltid vara hundraprocentigt. Att han ens fått tillåtelse att gå och fika var fan chockerande. Alltså, han fick ju göra annat än att träna men det var långt ifrån en självklarhet. Föräldrarna kom väl kanske ihåg hur de två lekt och umgåtts som små. Dem hade en hel del åsikter kring den yngsta sonens vänner, men Enzo var nog godkänd. Ja, det var väl just det dock. Var. Dåtid.

Den jämnårige var sig inte lik. Bara av doften och kramen att döma kunde Noah räkna upp en lång lista med saker som skiljde sig från sist. Återigen, mycket hände på två år men ändå. Det här var ingen liten förändring. Trots flera lager plagg emellan kunde han känna hur mycket den jämnåriga smalnat av. Hela auran var förändrad. Inte för att Noah osade pigghet och lycka han heller, men det var helt enkelt bara ovant. Det väckte tankar. Och då hade han inte ens hunnit studera den andre mer noggrant. Kramar var bra. Även om föräldrarna inte var så kramiga så var bröderna det. Men hade det blivit för mycket nu? För på? Okej Noah, chilla. Ni känner varandra. Det är okej att krama vänner. Det är naturligt att det känns lite konstigt när en inte träffats på ett bra tag. När Enzo drog sig undan fick sjuttonåringen chansen att blicka in i den andres ögon. Mörka, precis som förr. Den saken var i alla fall inte förändrad. Det bidrog till lite lugn. Dock kunde han inte hindra klumpen som växte fram i magen när han tagit in resten av ansiktet. Ringarna under ögonen, den bleka huden och de blåmärken som skymtade...ja, han såg sliten ut. Fast vem gjorde inte det? Nej, Noah skulle inte hålla på och döma. Förhoppningsvis hade magkänslan fel och allt var okej med den andre.

"Det klart jag har", svarade Noah med ett blekt litet leende på läpparna. Om han hade tur lyckades oron i blicken gå obemärkt förbi. "Det var så länge sen..", fortsatte han och tog av sig jackan. Han hängde den varsamt på stolsryggen och slog sig sedan ner vid det lilla bordet. Att stå kvar och blicka in i de korpsvarta ögonen blev för obekvämt. Återigen, han hade inget emot Enzo, han var inte rädd och de hade ju varit goda vänner, men trots det tyckte hjärnan att det var ett utmärkt läge att övertänka. Var tänkte Enzo om honom? Ville han bara därifrån? Var det någon i rummet som dömde honom eller skulle börja kasta glåpord? Skulle det bli stelt? Hade han kommit ihåg att släcka skrivbordslampan? Jisses. Ängslig much?

Turligt nog verkar det inte som att Enzo är alldeles själv om den där brinnande nervositeten, vilket kanske är förståeligt ändå. De var nära vänder, splittrades pågrund av Noahs föräldrar i två hela år och träffar varandra nu igen, det är väl en fullt rimlig reaktion. Eller? Hur som helst känner han sig lite mer lättad av att se nästan samma blick i den jämnåriges ögon som i hans själv. Det känns bättre på det sättet, att inte vara ensam om det. Att känslorna och alla tankar har en rimlig förklaring. Dock försvinner den här tacksamma känslan, uppenbarligen har han inte riktigt fått bort röklukten helt och hållet. Riktigt smidigt där, inte det minsta diskret. Eftersom att han funderat och fått ångestfyllda tankar pågrund av mötet med Noah tidigare under dagen hade han inte haft tid att försöka gömma det. Åtminstone göra det lite mindre uppenbart. Den jämnårige har inte varit ett fan av rökning så länge Enzo kan minnas, vilket inte varit ett problem för två år sedan, då rökandet inte påbörjats än. Men nu? Jaja, kanske Noah inte bryr sig, kanske han inte vänder på klacken för det. Han påminner sig däremot om att det inte låter som något den andre skulle ha för sig att göra, han är nog lite för artig för det. Kanske han skulle avvika från framtida möten och konversationer, långsamt och lite diskret. Faktum är att det gör ännu ondare än det första alternativet, men vad har han för val?

Det verkar även som att medan Enzo är helt fast i att granska Noah, är denne helt upptagen med Enzo själv. Bra, då kommer han inte att uppfatta de nyfikna små blickarna. Hjärnan verkar inte riktigt ha förstått att personen framför honom faktiskt är densamma som han träffade flera gånger om för bara två år sedan. Det är så konstigt, nästan alla vänner från Högstadiet har gått andra vägar, bort från honom. Förvisso har de inte sett varandra på länge, men Noah släppte honom inte för att han ville, slutade liksom inte vara hans vän. Nu är det inte så att han dömer de som bestämde sig för att fokusera på annat där han inte inkluderades, han var inte direkt ett bra sällskap i längden. Inte för dem iallafall. Frenetiskt pillar han försiktigt upp sina nagelband medan kroppen finner sig tillbaka i fåtöljen vid det stora fönstret. För honom är det svårt att avgöra precis vad som har förändrats när det kommer till Noah, rent utseendemässigt. Ansiktet är fortfarande sig likt, bara lite mer maskulint. Det är igenkännbart. Han har inte några sådana fysiska sår som Enzo själv, från vad han kan se, vilket han är riktigt tacksam över. Dock är han säker på att det finns massvis som väger tungt över Noahs axlar, föräldrarna, bröderna, England. Två år, ja fy fan.. hur ska man kunna sammanfatta allt som hänt under två år? Vanligtvis skulle sjuttonåringen, med den minimala artighetsnivån som han har, antagligen somna av en recap av folks liv.. men nu gäller det ändå Noah, en barndomsvän. Han vill uppriktigt sagt veta en hel del om vad som hänt i vännens liv. De har ju missat så mycket.

Vart ska man börja? Vad ska man prata om? Enzo, som vill vinna lite tid, drar av sig sina hörlurar från den tunna nacken och trycker ned den i ryggsäcken han slängt vid sina ben. Räckte den tanketiden? Inte direkt. Turligt nog bestämmer sig servitrisen för att komma väldigt lägligt och ställer ner en kopp, och en varm toast ser det ut att vara. Är de kanske varmchoklad? Ett leende smyger sig över de vinröda läpparna, hur många gånger har de inte sprungit till just detta kafé i regnet efter skolan och beställt just det? Då finns det åtminstone en sak som stannat kvar efter åren. Kärleken för choklad.
”Så,” påbörjar han efter att ha beställt en egen kopp varmchoklad.. latten är ju faktiskt uppsluken. ”Hur var England? Hur mår dina föräldrar, Isaac och Elijah?”

Att servitrisen redan var där med beställningen var väldigt uppskattat. Noah tackade artigt, som alltid och började därefter röra runt i koppen med teskeden som låg på fatet. Även om han bott i Sverige betydligt längre än vad han bott i England så var omställningen svår. Det fanns så många kulturella koder att knäcka. Nu hade han ju fått en del gratis från pappan, men det fanns även en hel del oskrivna regler som helt enkelt bara gick att klura ut genom misstag och snedtramp. Sverige var väl på sätt och vis enklare. Dock var det lätt att uppfattas som för artig och stel nu i början. Förhoppningsvis skötte han sig okej. Efter att ha rört om ett par varv i koppen kom han på sig själv med att sitta i princip spikrakt upp. Visserligen hade konståkningen gjort att hållningen var hyfsat men...nej, nu bra det skumt. Han skönt ihop en aning med axlarna. Såja, nu ser det inte ut som att du vill fly. Bra där.

"Jo...men det var väl bra", började Noah lite tveksamt och mötte snart därefter även Enzos blick. Det var inga lätta frågor det där. Två år var jävligt lång tid och hur deep var det socialt accepterat att gå? Onödig stelhet var bäst att undvika så gott det gick. Bra då att svaret var så övertygande...inte.
"Isaac blev kvar där, så det är väl bra för honom men jag ska erkänna att jag hellre velat att han flyttade med oss hit...och Elijah är väl typ oförändrad. Mer trotsig", fortsatte han med ett litet leende i mungipan innan han tog en sipp från den varma chokladen. Sött och gott men hiskeligt varmt. Han ställde ner koppen på bordet igen och försökte att inte fokusera allt för mycket på den brända tungan. "Och mamma och pappa mår väl bra antar jag. Lite uppfyllda med flytten just nu, men det är ju förståeligt...ja, annars har väl det mesta fokuset legat på konståkningen. Dansar du fortfarande?"

Hade Isaac stannat kvar i England? Det låter uppriktigt sagt väldigt frestande för någon som Enzo, som inte skulle ha någonting emot att börja från början i ett annat land. Med ingen far att behöva bry sig om, inte behöva vara fullständigt och konstant skräckslagen. Även om han hade behövt lämna sina vänner kvar i Sverige hade han noppat på det, utan att tveka. Kanske för att han är så desperat, kanske för att medan han känner att livet är helt värdelöst, att det är helt värdelöst att ens försöka, så finns det en liten del av honom som fortfarande vill ta sig upp på fötter. Inte behöva vara beroende, inte ha en sådan svag kropp som han nu har, och inte behöva oroa sig varje dag och varje sekund av varje timma. Varför Noahs storebror stannat kanske är lite mer oförståeligt.. han har en hyfsat snäll familj, som älskar honom. Varför skulle man vilja bo i ett land lång ifrån dem? Förvisso tar det kanske någon timma med flyg, men har han pengar till sådant? Nej, i hans öron låter det fullkomligt obegripligt, även om han själv gärna skulle vilja försvinna från Sverige också. Japan kanske? Kyoto? Han hörde många historier från sin mor, som kom därifrån.. varför inte utforska stället för sig själv? Enzo är helt försjunken i sina tankar, funderar på om hans mormor skulle ta emot honom, hur fadern skulle reagera. Rent önskedrömande, men han kan inte riktigt få tankarna ur skallen.

Han tvingar sig upp från sina egna tankar, tvingar sig själv att lämna dem och fokusera på Noah framför sig. Att sticka utomlands nu när Noah kommit tillbaka är inte direkt den bästa välkommen hem presenten direkt, så kanske han borde vänta lite.. och inte diskutera det med Noah på ett litet tag.
”Jaså, varför valde han att stanna där?” Dumma Enzo, som inte tänker på om det är en okej fråga att ställa. Dumma Enzo som inte längre har någon koll på vad som är okej och vad som är att gå över gränsen. Förhoppningsvis slår han inte något ömt samtalsämne, men man vet aldrig med honom. Man skulle kunna tro att han lärt sig av sina misstag, men icke. I det här skicket är det väldigt svårt att avlägsna det som är okej med det som inte är okej. Stackarn. ”Konståkningen, har det gått bra?”

Dansen.. fortsätter han med det? Oh. Dansen är något han hållit på med sen han var två, och ja.. han sög på den tiden, men som sagt, övning ger färdighet. Efter femton år kan man väl ändå säga att han är lite av ett proffs, eller är det för egocentrerat? Dansen var någonting som modern nästan tvingade honom till, vilket är lite underligt då de flesta föräldrar vill att deras pojkar ska spela fotboll eller någon sådan sport. Dansen växte däremot på honom, blev den enda sysselsättning som får hans tankar att försvinna för en stund, och även om hans kropp är långt ifrån hur den var för några år sedan så gör han det fortfarande, och han gör det bra.
”Ehm jo,” börjar han långsamt och ser ner i den varma chokladen som anlänt. ”Jag lär ut nu, har några kurser med olika åldrar. Kan man inte riktigt tänka sig när man ser på mig, eller hur?”