[PRS] tippest och kkaebsong [PRS]

Här är tråden woop c: tippest

Min mall:

börjar du? :-)

Molnen seglade förbi på den annars klarblåa himlen och vinden gled försiktigt mellan trädgrenarna. Det var en såndär dag när allting kändes komplett lugnt och fridfullt. Den svala brisen, doften av rosor som växte på de närliggande buskarna och ljudet av prasslande löv adderade till den ljuva stämningen. Cayden älskade dagar som dessa, när fåglarna kvittrade i de närliggande träden och vattnet skvalpade i poolen intill. Skissblocket hade han placerat i knät och de mörka ögonen höjdes då och då från pappret för att studera referensbilden framför honom. Bortanför den halvt om halvt massiva poolen, bortom den inbyggda jacuzzin och paviljongen, bredde stora fält av gräs ut sig. Små blommor kikade upp mellan de gröna stråna och här och var växte en och en annan ek. Det var verkligen en perfekt bild och någonting som definitivt var värt att avbilda - vilket är precis vad han höll på med för tillfället.
Mark, artonåringens relativt stökiga tvillingbror, var sen precis som vanligt. Under hela förmiddagen hade han flängt fram och tillbaka i huset, sprungit upp och nerför trappan med andan i halsen. Den kortare av de två bröderna, även den mer förnuftiga av dem, kunde inte för sitt liv förstå varför man sköt upp saker så förbaskat länge. Packa hade han gott och väl hunnit med under gårdagen och hur lång tid kunde det egentligen ta att fixa håret? Inte för att Cayden inte brydde sig för fem öre eller så, men han ansåg att planering var ett av livets stora måsten. Perfekt behövde det inte bara, däremot såg han gärna att någon slags överblick fanns tillgänglig. I Marks specifika fall fanns det ju då inte det, trots att brodern påpekat detta för honom miljontals gånger.
Resan från West Ham till de klippiga bergen vad inte direkt kort och det var nog ändå ganska viktigt att de kom iväg i tid. Bussarna väntade inte hela dagen inte.

Med skissblocket i ena handen och de runda glasögonen fastklämda på näsryggen, stegade Cayden in i den stora villan. Han ställde in blocket i en av de vita hyllorna i uterummet innan han skyndade förbi de uppställda glasdörrarna. Båda föräldrarna satt vid matbordet med varsin kopp kaffe i handen. De talade lågmält med varandra samtidigt som båda verkade glo på någonting väldigt intressant på iPaden. Det handlade säkert om affärer, precis som det alltid gjorde. Och på den noten kunde deras son inte bli mer ointresserad. Nej, han var ju faktiskt upptagen med att leta reda på Mark och tända eld i baken på honom. Pinsamt skulle det ju vara om de var allra sist med att anlända till bussarna, vid torget.
Som tur var dröjde det inte länge förrän Cayden lyckades leta rätt på sin enfaldiga bror, som mycket riktigt verkade ha stått och fixat håret ända sedan han sist sett honom. Bara lite sorgligt, med tanke på att han inte kunde se någon skillnad på det mörkbruna rufset.
”Du vet att vi måste dra om typ fem minuter va?” Frågade den kortare av de två och fiskade upp den andres väska från den löjligt breda sängen. Vem behövde ens så mycket plats? Äsch då.
”Jo..men mitt hår är typ konstigt idag. Jag kan inte få den här slingan att lägga sig rätt”, muttrade Mark till svars innan han lät händerna falla till sidorna med en suck.
”Skit i det, jag vill inte bli sen”, gnatade Cayden, som redan var påväg utifrån rummet.
”Du är alldeles gör stressad, bokstavligen hela tiden”, påpekade den längre och snappade åt sig väskan. Till Caydens försvar var det faktiskt inte hans fel att väskan var tung och att han själv var kort och ostadig. Orättvist, då Mark var lång och muskulös. De må vara tvillingar, men lika till utseendet var de minsann inte.

Vädret var verkligen perfekt. Himlen blå med lagom mycket moln och vinden var definitivt närvarande, men väldigt försiktig. Det var på grund av det vackra vädret som Jacob de Wit dragit sig upp ur sängen vid sex (som han brukade göra på vardagar, men nu var han långt ifrån tvungen att göra det) och trampat på sig löparskorna. Att ignorera sådant här underbart väder genom att sitta inne och dra borde varit olagligt. Ja, Jacob fick nästan skuldkänslor av att befinna sig inomhus när vädret var nästintill perfekt. Så en joggingrunda fick det bli. Och trots att han var väl medveten om att de flesta av hans närmsta vänner förmodligen låg i sina varma sängar och sussade så gott, var han ändå mycket nöjd med sitt val. En joggingrunda i skogen - fan, det låter kanske inte så lockande, men det var en av Jacobs favoritgrejer. Särskilt med musik i öronen - för det gjorde på något vis att de gröna träden blev ännu vackrare, och att vattendragen glittrade ännu mer i solen. Hur kom det sig egentligen, att musiken kunde påverka det där?
Joggingrundan var alldeles för bra för att någonsin sluta. Därför försökte Jacob hitta en ny stig varje gång han upptäckte att han var på väg hemåt. Inte för att han hade något problem med sitt hem, men så fort joggingrundan var avslutad skulle den fridfulla sinnesstämningen han för tillfället befann sig i försvinna.
Men något som oändliga joggingrundor existerade inte, och det var väl egentligen tur. Jacob hade för mycket att göra - duscha, äta och packa. Ja, för packningen inför skolresan samma dag var inte ens påbörjad.

Men det löste sig ändå. När han kommit hem kände han sig pigg och alert, vilket gjorde att borde duschningen och frukosten gick hur snabbt som helst. Packningen däremot, tog längre tid. Han blev tvungen att smsa sin vän Hanna flera gånger för att fråga vad man skulle ha med sig, hur mycket, och så vidare. Det blev tillslut så många frågor att hon ringde upp honom och var en konstant guide i hans öra. Det var uppskattat. Packning var långt ifrån Jacobs grej. Men den blev klar tillslut - och han tog inte med sig så mycket. Nej, en lätt packning var bra. Han hade inte orkat bära med sig så mycket onödigt skit. (Fast en fotboll, träningskläder och fotbollsskor fick visst plats ändå. *host*)
"Mamma, jag måste dra typ nu", ropade han från hallen i det blygsamma huset. Tur att huset var så litet ändå, för då kunde hans mamma snabbt höra honom, komma på benen, och typ omedelbart vara framme för att lägga armarna kring sin son.
"Herregud, jag hade glömt att det var idag du skulle åka", sa hon med ansiktet mot hans bröstkorg. Ja, längden hade Jacob definitivt inte fått av sin mamma.
"Det är lugnt", svarade han och strök lätt handen över hennes rygg. Hans mamma var väl per definition inte världens bästa mamma, men han älskade henne ändå. Hon hade fullt upp med sitt jobb och well, då var det inte lätt att ha fullständig koll över sin sons liv. Det var okej, faktiskt. Ingen fara med Jacob.
"Men gå nu så du inte blir sen", avbröt hans mamma slutligen tystnaden med. Ja, det var klokt. Inte för att han hade vidare bråttom egentligen, men han ville ju inte vara sist. Det var bra att vara lite tidig så att de bästa platserna på bussarna inte redan var upptagna.
Och så begav han sig. Med en stor väska slängd över ena axeln och det blonda håret rufsigare än någonsin. (Grabben hade ju inte kommit ihåg detaljen med att det kanske var fint att se lite vårdad ut. Äsch, vad fan gör det om hundra år?)

Torget var bara några minuters gång ifrån hans hus, så han kunde dra fötterna efter sig. Vilket han gjorde. Men torget dök upp snabbt ändå och omedelbart såg han Hanna bland några andra som höll på att stiga på en buss. Snabbt stegade han ditåt och slank på han med. Slog sig ner i sätet bredvid Hanna. De exalterade känslorna över skolresan, de som han helt glömt bort att ha tidigare, började äntligen dyka upp. Skolresa, woho!

”Vi tänker gå nu”, ropade Cayden, vara röst ekade i den stora, kala hallen. Ljudet riktigt studsade mot de vita marmor golven och taket, ut genom vardagsrummet mor köket mot middagsrummet där föräldrarna satt. Till en början svarade de inte och artonåringen ägnade sig i lugn och ro åt sina skosnören, medan Mark försökte välja vilken jacka han skulle ta på sig. Det skulle helt klart räcka med en väldigt tunn en, för kallt var det absolut inte. Innan hade ju den kortare av de två bröderna suttit ute vid poolen i kortärmat, med solen strykandes över den ljusa hyn. Förr eller senare skulle väl de där små gulliga fräknarna börja stryka sig över kinderna, vilket var det enda tecknet på att han faktiskt befunnit sig ute i solen. För annars hände inte särskilt mycket med den där bleka hyn, varken under vinter eller sommarhalvåret.
”Vart ska ni?” Ekade slutligen en röst från middagsrummet och de två tvillingbröderna delade med ens en blick, varefter de båda två himlade med ögonen. De hade alltså glömt bort det hela. Igen. Hade de inte skrivit under pappret syskonen tagit med sig hem för att få tillåtelse att följa med på resan? Jo, jo det hade dem.
”Tja, vi ska åka bort i typ tio dagar, men oroa er inte för det! Ni kommer säkert på vart vi håller hus om ni tänker efter riktigt ordentligt”, svarade Mark med rösten drypande av sarkasm, innan han slängde väskan över axeln och snappade upp Caydens respektive bagage när han ändå höll på. ”Du kör”, fortsatte han och satte näsan i vädret. Därefter klampade han ut genom den gigantiska ytterdörren, nerför trappan mot de fem bilarna som för tillfället stod parkerade runt fontänen.
”Jaha, måste jag köra bara för att du anser att jag inte kan bära min väska själv?” Undrade Cayden med en fnysning och låste upp en av bilarna med en tryckning på nyckeln.
”Ska vi verkligen ta den där?” Frågade den längre, med en viss gnällig underton.
”Ja, vadå då?” Kontrade den andre och höjde med ens ett av de välplockade ögonbrynen. ”Trodde du gillade våra McLaren bilar?” Sade han sedan med en axelryckning och gled in bakom ratten, i samma veva som Mark klämde sig in bredvid honom med väskorna i knät. Så går det när man antyder att sin älskade bror är kort, så det så.

Cayden skrockade lågt för sig själv och drog igång motorn som gav ifrån sig ett pinsamt läte. Racerbil? Jo, men artonåringen i fråga vågade knappast köra så snabbt. Fast jo, för det där var en gigantisk lögn. Han hade redan blivit tagen för fortkörning tio gånger inom det senaste året, och det hade hittills inte hindrat honom. Böterna spelade ändå ingen roll, några hundra dollar hit och dit liksom. Det var en hemsk mentalitet, men det var tyvärr så han var uppfostrad - att man inte behöva slänga ens ett öga på priset.
”Du är ond”, morrade Mark från passagerarsätet, där han satt med väskorna upp till hakan. Åh nej, nu blev ju hans kläder alldeles skrynkliga! Vilken otur. Host.
”Jag vet, ser det ut som om jag bryr mig?” Kvittrade Cayden och slängde en hastig blick mot sin bror, allt eftersom husen började ligga tätare och tätare längsmed vägen. De bodde egentligen inte så långt borta från stadens mitt, men ändå så pass att det blev betydligt lättare att ta bilen. Och den gick ju faktiskt på el, så vad spelade det för till? Ingen, i den stunden i vilket fall.
Han sänkte farten när de bara var några hundra meter från torget, gled fram den sista distansen och parkerade så nära bussarna som möjligt. Nu skulle han säkert bli tvungen att bära båda väskorna, surt.
”Är du exalterad då?” Frågade han och öppnade dörren.
”Typ”, svarade Mark, som redan hunnit stiga ur och genast slängde väskorna mot Cayden. Tyvärr var han inte beredd och snubblade till så pass illa att han föll pladask på baken. Aj, det var inte skönt att få gruskorn där bak.
”Vad var det där bra för?” Utbrast den andre med en ilsken blick och försökte ta sig upp på benen så snabbt som möjligt. Pinsamt. Usch.
”Mina kläder är skrynkliga”, svarade han bryskt och lipade. Sjukt barnslig, precis som han alltid var. Hur var det ens möjligt att de var precis lika gamla? Kunde det vara det? Inte enligt Cayden i alla fall.

Tyvärr hann han bara med att sitta bredvid Hanna i några få minuter innan han blev knackad på axeln av Kyle, en kille med mörkt hår och en kropp gjord enbart av muskler. Definitivt attraktiv. Definitivt straight också, vilket var anledningen till att han ville få bort Jacob så att han skulle få sitta bredvid sitt nyaste intresse; Hanna. Och när Jacob vände blicken mot sin vän tittade hon bedjande på honom, vilket fick honom att ge upp sin plats. Det sög, men fan, det var okej. Hanna hade väl gjort samma sak för honom. Förhoppningsvis. Hursomhelst fick han gå längre bak i bussen för att hitta en ny plats. Och en plats, det hittade han. Det fanns bara ett ledigt säte i hela bussen efter att han satt sig ner, och det var platsen bredvid honom.
Bussresan skulle alltså inte bli som han förväntat sig. Men det var lugnt. Med musiken i öronen och kinden klistrad mot bussfönstret var det mer än okej. Han kunde inte bli sur på Hanna för att hon var kär, så han fick helt enkelt finna sig i situationen.
Men det blev mycket jobbigare att förbli positiv när han såg Cayden, sitt ex, och Caydens tvilling, Mark. Lite skadeglädje kände han allt när han såg hur Cayden föll ner på marken. Ja, skadeglädje hade han all rätt att känna, eller hur?
Dock så varade det inte så länge. För han insåg att de flesta bussarna redan stängt sina dörrar vilket innebar att oddsen för att Cayden skulle komma in i denna jävla bussen var höga, och då fanns det ju bara en plats han skulle kunna sitta på. Bredvid Jacob.
Fan, snälla kom inte hit, kom inte hit, kom inte hit.

Äsch, så farligt var det väl ändå inte? Jeansen hade kanske blivit lite upprispade men annars var det okej. Däremot kunde Cayden inte hindra sig själv från att blänga mordiskt efter Mark, som redan hunnit skutta på en av de proppfulla bussarna. Hur i helskotta hade han lyckats gå så pass snabbt med den där blytunga väskan?
Med en grimas strykandes över ansiktet ruskade han på huvudet, irriterad över hur lätt brodern lyckats komma undan. Ibland ville han verkligen bara lyckas med sina små illdåd, mot den minst lika illasinnade tvillingen. Kunde de aldrig gå ut jämnt liksom? Gör det verkade inte som det. Sedan så kvarstod ju faktumet att det bara fanns en buss kvar som fortfarande hade dörrarna öppna, vilket i sin tur betydde att han inte hade någon som helst chans när det kom till att välja. Nu var det bara att le och se glad ut, han satt där han satt.

Tvekande rörde han sig fram mot bussen med de öppna dörrarna, släpade väskan upp för de få stegen och ställde sig i den trånga gången. Och där blev han ståendes ett bra tag, med munnen öppen på vid gavel. Det fanns en ledig plats - repeterar en. En enda plats, och den var självfallet bredvid den personen han absolut inte ville spendera halva natten med. Jacob. Jacob de Wit.
Till en början stod han där och tvekade, funderade starkt över om han skulle vända på klacken och gå tillbaka till sin bil istället. Men då skulle folk bara få för sig en massa underliga grejer och helt ärligt var han redan tillräckligt utstött. Den halvfulla flaskan med Coca-Cola han fick slängd i ryggen allt eftersom han banade väg fram mot den enda tomma platsen vittnade bara ytterligare för det. Suck. Mark må ha sett fram emot skolresan, men Cayden hade hela tiden varit tveksam. Och nu när Mark inte var där på samma buss kunde ju folk vara precis hur elaka de ville.
”Jag antar..ehm..att jag ska sitta här”, mumlade han och gled långsamt ner på sätet bredvid Jacob, efter att ha placerat väskan på hyllan över dem. Han låg fåraktigt mot den jämnårige, för att sedan vända ner blicken mot händerna som var i full gång med att vridas mot varandra. Shit, paniken var verkligen påtaglig vid stunder som dessa.

Jacob fick hålla svordomarna inom sig när han såg hur Mike klev på den andra skolbussen, vilket bara lämnade ett enda alternativ för Cayden; platsen bredvid Jacob. Fan jävla helvetes pisskit. Hur var det där ens rättvist? Genast ångrade han att han varit en bra vän nog att låta Hanna sitta bredvid sin crush of the week. Hel-ve-te.
Men roligt alltså. Kul bussresa. Intressant, om inget annat. Men vem försökte han ljuga inför? Det var klart som fan att bussresan skulle suga med Cayden. Världens sämsta människa. Usch. Ibland hade Jacob föreställt sig att han någon gång skulle spottat på den jämnårige, men nja, det kändes lite väl barnsligt, faktiskt. Men att tänka saker var ju inte förbjudna, så inne i huvudet kunde han avfyra mängder med spottloskor i Caydens ansikte.

Automatiskt himlade han med ögonen när han såg hur Cayden stannade kvar i gången när han fått syn på bussens enda lediga plats. Herregud, hur dramatisk gick det att vara? Bit ihop för fan och sätt dig, Cayden. Eller bara gå av bussen och dra åt helvete, skulle också fungera bra. Men det sistnämnda alternativet skulle väl tyvärr aldrig hända så...
Jacob låtsades som han inte sett cola-flaskan träffa Caydens rygg. Om de fortfarande varit ett par skulle han nog utdelat en kommentar och en argsint blick, men nu? Hah, nu var det inte hans ansvar. Och inte ens Gud skulle kunna kräva av honom att han skulle vara en god medmänniska till Cayden.
"Nähä, menar du det?" svarade han med rösten full av ironi innan han snabbt vände bort blicken. Ja, trots att hatet bokstavligen flödade genom kroppen när han såg den jämnårige killen så kunde han inte förneka att han såg bra ut. Fan också.

”Om du ska vara sådär snäsig under hela bussresan kan du ge dig fan på att jag kommer vara ännu värre”, konstaterade Cayden buttert och lutade sig tillbaka mot sätet, med en så utdragen suck att det var nästintill komiskt. Kugghjulen verkade arbeta för fullt både i Jacobs hjärna och hans egen, med tanke på hur intensivt de båda arbetade med att reda ut vad som precis hänt. Okej, dags att gå igenom saker och ting från början, annars kommer det här bara sluta i en oändlig katastrof av kaos. Först och främst hade Yang bröderna lyckats komma sent till bussarna, eller åtminstone efter alla andra elever som skulle med. Därefter hade Mark varit en liten fjärt och rammat ner Cayden rakt på röven med väskorna. Fortsättningsvis hade brodern gått på en av bussarna vilket lämnade den andre av dem utan några större val. Bilen eller bussen. Tyvärr hade det ju då blivit bussen som fått den stora äran. Japp, det var väl ungefär så det gått till och nu satt de där.
Det gick nästan att känna hatet som osade från Jacob, att ta på det och skära genom det med en ostkniv. Fast han förtjänade det ju, eller hur? Du får väl helt enkelt acceptera att du var ett riktigt jävla rötägg. Inte för att du egentligen menade någonting illa med det, me ändå. Ta på dig skulden och lev med det, punkt slut.

Fan, nu gick det inte att sitta stilla heller. Cayden skakade på huvudet och rätade med ens på ryggen, gaskade upp sig själv så gott det gick. Han kunde ju inte direkt sitta där och se ut som ett offer, för det var han inte. Gjorde han skulle väl allting sluta med att han blev bränd på bål i någon skog vid de klippiga bergen, och det hade han ingen som helst lust med.
Bussen hade redan börjat röra sig och husen gled till en början långsamt förbi utanför fönstren. Sedan byttes landskapet ut till stora fält som avskärmades av djupa skogar. Vackert, men ingenting han kunde njuta av nu när Jacob satt några decimeter ifrån honom, lik ett stort jävla åskmoln. Härligt. Försökte han plocka upp skissblocket skulle det väl säkert börja falla regn över de känsliga bladen och skisserna.
Då och då sneglade artonåringen däremot diskret mot den jämnåriges håll. Ögonen for liksom hipp som happ mellan mobilskärmen och den andre. Rent utseendemässigt var det inget under att han gått och fallit för honom, precis som om han trampat ner rakt i ett hål han inte kunnat ta sig upp från. Personligheten dock. Alltså den var egentligen härlig, vilket han redan visste innerst inne, men nu hade han god lust att slå en fet bok rakt över de där tjocka lockarna. Jösses.

"Eller så skulle du kunna hålla käften", väste han tillbaka utan att vända blicken mot Cayden. Nej, så lite blickar som möjligt på det ansiktet, tack. Det skulle bara leda till negativa saker. Om Jacob tittade för länge skulle han med all förmodan riskera att falla in i Cayden-träsket en gång till, och där ville han verkligen inte hamna igen. Att vara kär - ja, det var underbart, det kunde han verkligen inte förneka, men han kunde inte riskera att bli sårad igen. Han hade inte råd med det. Sist det hade hänt hade fotbollen hamnat på hyllan och betygen, som redan från början var minst sagt bristfälliga, sjönk ännu mer. Den ansträngning som det krävdes för att till slut komma igen med allting; den ansträngningen var han osäker på om han någonsin skulle kunna ta till igen. Så nu var det helt enkelt så att han skulle bli tvungen att undvika Cayden, och alla andra killar för den delen, för att han inte skulle kunna stanna upp livet ännu en gång bara för att hjärtat gick i tusen bitar. Han hade inte tid med det - inte nu, när han hade fullt upp med skolan och fotbollen. Fokusera på det, Jacob. Inte på killar. Fotboll och skola. Det enda viktiga i ditt liv. Inte killar, och verkligen inte Cayden.

Ett tag in på bussresan blev Jacob medveten om att det tidiga uppvaknandet samma morgon kanske inte alls varit så positivt som han från en början tänkt sig, för redan nu började Jacobs ögonlock falla ihop och sömnen som nådde honom var oundviklig, tyvärr. Varför hade han svårt att somna i sängen på kvällarna, men i en sunkig buss bredvid världens cirka värsta människa, ja då somnade han inom loppet av en timme. Herregud Jacob, du är ju för fan helt fantastisk. (Ironi.)
Och något som gjorde den sömniga situationen ännu värre än vad den redan var från alla första början var att han, max en minut efter att han somnat, la huvudet på Caydens axel. Som tur var så var han i alla fall för tillfället lyckligt ovetandes om detta. Ja, det var verkligen tur.