Medi & Jay Devereux PRS

Jay Devereux

Dana drog handen genom det röda orediga håret innan hon satte upp det och rättade till biografens skjorta. Hon gav ifrån sig en suck och vände sig om och såg in i spegeln och synade sig själv. Rött hår, gröna ögon bakom ett bar gudliga pilotformade glasögon och lite oren hy. Hon gjorde allt för att se oattraktiv ut för gästerna eftersom alla ville ha allas nummer, Iallafall om man skulle gå efter vad Max och Stella sa. Hon log mot sig själv och gick ut till kassan.
"Hej Max." Hon log mot sin kollega och vände sig mot sin första kund.
"Hej och välkommen. Vad kan jag hjälpa er med?"

Eduard var inte mycket för att gå ut bland människor men regnet hjälpte lite att få honom att ignorera de alla. Hans kläder var någorlunda normala till människornas standard. En svart bommuls stjorta och svarta byxor med svarta runda solglasöbon och en svart hatt bara som en ifall.
Han tog sin väg ut genom den gammeldagsa huset och med ett paraply gick han sin väg in genom staden. Det tog inte sin långa tid, men det var okej nog. De smått klackade skorna lät medans de gjorde kontakt med den blöta gatan.

Hon log och tog nästa kund medan hon såg på klockan och suckade. Kvällarna var hemska och hon log mjukt mot nästa.
"Hej och välkommen." Hon tog emot kontanterna och gav biljetten.
När det hade gått en timme så såg hon mot Max.
"Jag tar en rast. Jag känner mig inte i balans." Hon log ursäktande och smet ut och ställde sig på gatan utanför. Hon drog in den kalla nattluften och slöt ögonen.

Som Eduard hadde trott så var det nästan helt ödet på gatorna denna kväll. Skönt i sig, men med tanken av hur länge han har levt så känns det fortfarande konstigt att vara blan alla och den nya tiderna, även om han då förstod allt han har mött.
På sidan av gatan såg han en ung kvinna och han kände hur hans lust till blod började växa mer och mer.
Han gick till sidan av gatan, ett par meter bort från henne och log mjukt, han visste att han såg konstigt ut i dessa kläder på natt tide, men att få något att äta skulle inte vara illa.
"Ruskig kväll inte sant?" sa han i en mjuk basig ton.

Dana ryckte till och vände sig mot mannen och rättade till sina glasögon, log och skakade på huvudet.
"Jag gillar det. Regn ger mig sinnesro." Hon såg ner på sin klocka och log.
"Jag måste tyvärr tillbaka." Hon öppnade dörren och smet in och kastade en blick över axeln. Konstig person det där.

Eduard surade smått men lungt gick han sin väg för att kanske hitta ett annat byt. Och med tur så hittade han en ung man som inte direkt visste vad han gjorde. Han var tydligen en turist och talade inte språket så väl. Med ett mjukt leende ledde Eduard honom till en gränd för att då få sin måltid.

Dana slutade sitt shift och bytte om. Drog på sig sin polotröja och släppte ut håret. Tog sin jacka sant väskan och fick ut.
"Vi syns Max." Hon smet ut och började gå i duggregnet och sjöng på en låt.

Eduard kollade ner på den livlösa kroppen, blod på mun giparna som han lätt torkade bort med tummen. Regnet öste ner, varje liten droppe ekande tio tons när de mötte paraplyrs yta. Eduard var inte riktigt nöjd än med sitt lilla utflykt och gick ut från gränden, lungt.

Dana suckade och började springa längst gatan när regnet började ösa och hon kom fram till busshållplatsen. Ställde sig under taket och kollade ner på sin handled för att se tiden. Det var nästan tio minuter kvar. Med en suck sjönk hon ner på bänken och drog fram mobilen.

Eduard hade gått ett tag innan han såg ett bekant ansikte. Det var tjejen från förut, han visste inte direkt varför men han behövde ha henne. Han smög sig diskret närmare, hans lila ögon skannade försiktigt runt om innan han steg sig nära henne.
Med den mjuka rösten talade han igen, "vilken tid kommer bussen nu igen?" frågade han försiktigt bara rakt i luften och kollade mot Dana.