[prs] Jay Devereux & wolfy

Jay Devereux här har vi tråden
du får göra hurdan mall du vill, jag lägger in min när jag är klar.

Namn: Tariq Adams

Ålder: Vet inte, men ser ut som 26.
Ras: Demon



Bakgrund: Var född som en normal människa som levde under 1800-talet, men efter att han gjorde en pakt med en demon blev han en demon efter att han blev dödad. Han lever nu som en normal människa och kallar in dödliga in i mörkret för att själv kunna bli en fullblodad demon. Hans krafter är en blandning av allt med att han kan krypa in i skuggor och bli en av den, men annars är han ganska normal. Han har levt genom många liv och namn. Säns hans bussnies är att dra folk till sig så är han en väldigt öppen person som älskar att skojas.

Vill du börja?

Skulle du kunna börja ::')

Klockan var halv tio då Alyssa Fawcett kramade om sin bästa vän som adjö. Det var inte böckmörkt tack vare gatubelysningen, men den unga kvinnan skulle ändå vilja skynda sig hemåt. Hon hade så länge hon kunde minnas avskytt mörker. Eller snarare varit rädd. Rädd för allt som lurade där ute, rädd över att inte vara ensam. Hon drog upp huvan till kappan och la sedan armarna om sig. Det var en ruskig höstkväll. Det regnade inte men det blåste och luften i sig var sval. Hon log smått mot de få hon passerade. Det var en liten stad och folk visste vem hon var tack vare hennes föräldrar. Folk såg upp till dem för att de hjälpte till att hålla staden säker från demoner och andra varelser som inte ansågs höra hemma i människornas värld.

Mörkret var där Tariq kände sig som mest hemma, det var den enda formen av familj som han hade längre. Så när vinden gled sin väg ner för hans nacke kände han lugnet. Hans steg blev tystare och tystare innan han sjönk ner i havet av mörker i sin skugg-form och stannade bara vid kanten av gatlampor för att se om det fanns någon för honom att göra till en del av sin familj. Men inom tystnaden såg han en ung kvinna gåendes, oberörd av andra. Han smög sig inom hennes räck håll has form täckt i mörker. Hans ord gled ur hans läppar djupt med ett eko av andra röster av alla möjliga åldrar och kön.
"God kväll," viskade han mjukt inom hennes öra.

Kalla kårar av obehag gick hennes kropp då hon hörde en kör av röster önska henne en god kväll. Skulle hennes föräldrar se henne nu skulle hon få en ordentlig utskällning. Rädsla var en svaghet i deras ögon, och att visa den så uppenbart var bara patetiskt. De var inte stolta över henne. För hon var inte sådan som de önskat sig. Alyssa hade enormt med potential men hon var alldeles för osäker. Att hon hade helt andra planer i livet underlättade inte direkt saker för hennes föräldrar heller, som gjorde allt de kunde för att styra och ställa i hennes liv. Hon stannade upp och såg sig om trots att hon visste att hon inte skulle se någon.
"God kväll," önskade hon tillslut personen som höll henne sällskap, lät läpparna förbli lätt särade.

Tariq slank sig bakom henne igen, han ville välkomna henne till mörkret, men han visste inte direkt varför, men hon hade något med sig som bara gjorde honom mer intresserad.
"Underbar kväll, inte sant?" frågade han med alla sina syskon bakom sig. "skulle du önska att jag gav er sällskap på denna kväll?" hans röster rang genom de tomma gatorna. Denna stad var ny till honom, men inget som han inte har sätt. En liten plats med ett par människor som säkert kände varenda än inom samhället. Hans debut i sin mänskliga form skulle komma dagen efter denna kväll lovade han, men just nu var hon den enda han såg.

Skulle hon vara ärlig så kände hon sig inte särskilt sugen på sällskap av en person hon inte kunde se. Alyssa började långsamt gå igen, försökte samtidigt skaka av sig den olustiga känslan som inte riktigt ville ge med sig.
"Jag skulle gärna vilja se vem det är jag pratar med," sa hon efter en stund, sneglade sig omkring. Att bara höra en röst, eller snarare en kör av röster, var rätt skrämmande.

Tariq steg in i ljuset hans form fortfarande omfamnade inom mörker. Hans röst icke rörande ifrån de andra rösterna. "Så, som ni önskade." sa han. Hans inre form som var icke synligt log mot henne. Hon har inte varit som de andra, de flesta skulle har lämnat honom i skräck vid första ordet, men hon stanna. Inget skrik eller synlig fruktan.