In the moment (privat)

Han böjde sig över vaktens axel och såg på skärmen och suckade. Hur hade hon lyckats? Det här var inte alls bra. Charlie drog handen genom sitt bleka hår och suckade. Efter alla år hade hon rymt. Det hade gått en månad vid det här laget och ingen hade sett henne, inte ens militären.
"Vänta jag ska bara ringa min dotter." Han fiskade upp mobilen från labbrocken och slog dotterns nummer.

Så ljust världen hade blivit och så förorenad. Lily drog den urinstinkade filten om axlarna och suckade. Om dom bara hade släppt henne så hade hon inte varit just här. Nu tvingades hon gömma sig och stjäla mat för att inte dö av svält som hon gjort flera gånger. Sjukhusbyxorna hade gått från vitt till en smutsig grå ton och samma med tröjan med logotypen för forskningscentralen.
"Charlie ditt svin.." Hon viskade och hon hörde någon komma och såg genast ner.

Solen var fantastisk såhär mitt på dagen. Speciellt när himlen var blå och de få moln som fanns var fluffigt vita. Aurora satt lutad mot ett stort träd och blickade ut över den fantastiska naturen i den enorma parken. Lite längre fram fanns en sjö vars vatten reflekterade solstrålarna och ändernas simmande gjorde att vattenytan krusades här och var. Auroras gröna ögon följde en koltrast som flög mellan träden i jakt efter något att äta. I hennes knä låg ett skissblock och på gräset bredvid henne ett pennskrin. Hennes hand rörde sig smidigt över pappret och blyertspennans spets lämnade från sig linjer som efter ett tag formades till en vacker fågel. Det här var nog något av det bästa som Aurora visste; att sjunka ner i vad hon tyckte var roligt och glömma bort omvärlden för bara en stund.

Koltrasten försvann, och Aurora lade ner pennan i gräset och tog ett djupt andetag. Runt hennes hals glittrade silverkorset i solstrålarna, och hennes fingertoppar rörde vid det. Hade hon fått göra som hon ville hade hon burit det hela tiden, men hon ville inte veta vad hennes far skulle säga, eller göra, om hon såg det. Det bröt mot familjens vetenskapliga kärna och värderingar. Det var inte så att Aurora inte trodde på vetenskapen, men det kändes bra att ha något annat också att luta sig mot. Hon strök en hårslinga från ansiktet. Hennes mörkröda hår var något hon hade ärvt av sin mor, och var en av de första barnen på länge som hade det. I flera generationer hade det fötts en son i varje generation, men Aurora hade varit undantaget som plötsligt hade dykt upp. Hon var det enda barnet, som i alla andra generationer, men familjen hade blivit mycket förvånad över att hon var kvinna. Det hade dock inte tagit lång tid för dem att vänja sig, och Aurora var uppfostrad precis så som om hon hade varit en son. Uppfostrad till att ta över sin fars…. Företag.

Aurora tittade ner på sina händer. Kors över handryggen på båda händerna fanns två tunna, mörkröda linjer som höll på att försvinna långsamt. Huden hade inte brutits som tur var, men det kändes fortfarande. Fyra linjer, fyra rapp för att hon hade svarat fel på fyra av fadern och farfaderns frågor kvällen innan. Varje kväll förhördes Aurora på frågor som rörde medicin och allt runt ämnet, och för varje fel svar fick hon ett rapp på ena handen. Det gjorde ont, men det var enda sättet att lära sig på enligt fadern.

Aurora hoppade till när hon hörde telefonen ringa. Hon tog sin väska och rotade runt i den och fiskade upp sin telefon. Det var fadern som ringde. Hon bet sig i läppen och tryckte på den gröna knappen för att svara, och satte telefonen till örat.
”Hej, far” hälsade hon och lutade huvudet mot trädstammen igen.

Charlie skrattade lätt och såg mot monitorerna och fortsatte.
"Säg inte far. du får mig att låta som din farfar. Säg pappa" Han log och nickade mot väktarna.
"Jo när hade du tänkt att komma? " Han gick ut från rummet och gick längst korridoren och var på väg till kontoret.
"På tal om din farfar. Du kommer träffa honom snart." Han kollade in och såg en äldre herre sitta och skriva medan han gick tillbaka. Han var otålig och han bet sig i läppen. Lily hade varit borta i en månad och kunde ha dött minst 4 gånger- Det här var illa.
"Gumman?"

Hon kved av smärtorna medan hon reste sig och såg mot människorna som gick förbi. En vit skåpbil körde förbi och hon vände sig om och hoppades att de hade inte sett henne. Hon drog filten tätare om sig och sjönk ner igen.