[Privat] mysli och yehet

krambjörn här är tråden! Brukar du vilja skriva någon slags mall? :^)

Många av ansiktena som når de stora, kristallblåa ögonen är mer eller mindre bekanta, både elever och lärare. När man vandrat runt i Hogwarts alla korridorer de senaste sex åren så kommer inprintningen av ansikten helt naturligt. Spelar ingen roll vilket elevhem det är, Sandara kan i princip varje namn till varje ansikte. De nya förstaårseleverna däremot behöver hon komma ifund med. Dumbledores skägg blir längre och vitare för varje termin, hon han börjat finna intresse i att dokumentera det hela. Hur mycket längre kan det ha blivit nu? Två centimeter längre? Hur som helst är hennes inre monolog om lärarnas hårväxt mycket mer tilltalande än allt annat som tar plats i stora salen. Förstaårseleverna som tassar upp mot sorteringshatten, kamraterna som har en ingående konversation om pumpapajen, hur har den kunnat bli så mycket godare? Samtidigt som den konversationen pågår i hyschande viskningar så är det mycket annat ljud som hörs runt om i salen, flera olika samtalsämnen hos respektive Slytherinelever. Samtalsämnen som egentligen är förbjudna i dessa sammanhang, men i och med att ingen lärare eller mugglarfödd kan göra dem så gör det väl ändå ingen skillnad? Orden som sägs sinsemellan är dock ord som Sandara växer upp med, som är vardagliga predikor när ens efternamn är Malfoy. Att mobba små förstaårselever som haft oturen att bli födda som avskum är inte något som intresserar henne tillskillnad från hennes kusin, Lucius. Nej, i hennes ögon är det inte riktigt. Det gör ingen skillnad, en sådan viktig sak går inte att få fram genom ynkliga mobbningsmetoder. På så sätt kanske mörkret finns mer hos henne, kanske det gör henne farligare, läskigare. Men för andra elever ser hon oskyldig och snäll ut, ingen som vill följa den mörka vägen som grävts upp åt henne sen länge. Under tystnad slickar hon sig om sina torra läppar, hon har inte märkt hur munnen vattnats, suktande efter någonting att dricka. Hårväxterna hade helt enkelt tagit hennes uppmärksamhet mer än hon trott, fått hennes mänskliga dilemman att försvinna i ett nafs. Hökögonen glider över varje bord, varje elevhem och granskar både de nya och de bekanta ansiktena. Stannar upp på varje hörn, innan hon sträcker sig över bordet och snor till sig en liten kaka från sin väninnas tallrik.
”Nehej du!” Protesterar hon bestämt, höjer handen och daskar till de smygande fingrarna såpass hårt att Sandara tappar den lilla kakan. ”Ta lite mat innan du stoppar i dig kakor.” Sandara slänger försiktigt bort de blonda lockarna från ansiktet för att framhäva den putande underläppen.
”Men de är så långt borta vid det här laget..” Tjuter hon i tystnad medan huvudet glider ner mot en axel bredvid henne. Mirandas axel, som blivit alldeles för van av hennes beteende de senaste åren, och blir inte det minsta överraskad av det gosiga monstret.
”Magi, skicka bara hit dem då.”

Det började bli sent. Det var den första måltiden för detta året på Hogwarts, men det var Kenna Blairs sjätte. Trots att den lilla visaren började närma sig 10 så var flickan på gott humör och det gick inte att ana någon som helst trötthet i hennes hasselbruna ögon. Ekandet av de glada rösterna som pratade i mun på varandra, att få sitta tillsammans med sina bästa vänner efter en lång sommar och den generella förväntansfullheten (som nog fanns hos majoriteten av eleverna) gjorde att sömn knappast kom på tanke.
Kenna såg sig omkring, och särskilt noggrant observerade hon de nya förstaårseleverna och roade sig milt åt hur nervösa och stela alla var. Det där brukar släppa efter bara någon vecka, tänkte hon och återgick till att prata med sina vänner och äta sig mätt.

Det dröjde dock inte länge innan Dumbledore reste sig upp, och med den pondus som han bar på så föll hela Stora salen genast i tystnad. Han önskade alla elever välkomna ytterligare än gång, men sa sedan att det var dags att gå till våra sällskapsrum.
Kenna slank ned några bakelser och annat gott i sina fickor och var bland de sista ut ur salen. Hon reste sig och styrde bestämt sina steg mot Gryffindors sällskapsrum, men tyvärr så kunde hon inte undgå att upptäcka ett ansikte som tillhörde en person som var kapabel till att fylla henne med en vrede som ingen annan kunde– Sandara Malfoy. Kenna var snabb med att kasta en lagom ilsken blick mot henne innan hon svängde med sitt lockiga, rödbruna hår och stegade stolt i väg.

[ gjorde henne till mugglare förresten, blir ju lite mer kontroversiellt då ]

De små, kritvita tänderna gnager frenetiskt på hallonkakan som fingrarna bestämt håller i. Sandara har haft en tendens att tappa sina saker ett x antal gånger, den här kakan däremot. Den ska ner i magen och inte ner på golvet, nej det förbjuder hon ödmjukt. Maten hade försvunnit ur hennes räckhåll innan hon varit klart med sitt bedömande av alla elever och lärare, därefter var det endast efterrätter kvar. Hon klagar verkligen inte, men mängden kakor i hennes lilla väska kräver nästan en liten förklaring.
”Jag tror att en liten trolldryck för minska ditt eviga dagdrömmande skulle sitta fint Sandara. Förstår fortfarande inte hur du klarar att hålla dig högst upp i klassen.” Klagar Miranda som faktiskt finner detta lite frustrerande. Spelar ingen roll hur mycket resten av klassen pluggar, för av någon anledning nafsar väninnan upp allting utan att behöva skriva någonting på pergamenten. Vem skulle inte bli frustrerad på en besserwisser? De där samtalen har däremot förekommit rätt ofta de senaste sex åren, och Sandaras inre monolog påstår att ingenting förändras. Spelar ingen roll hur många gånger vännerna tar upp ämnet för att få något utskiljande svar, hon kan bara rycka på axlarna. Vilket bara får henne att framstå som ännu mer arrogant, vilket är precis den bild hon vill måla upp. Visserligen har hon roligt med vännerna, sena kvällar och ljudliga fnissningar, men det är ändå ytligt. På något underligt sätt med tanke på att de vet mer om henne än någon annan. Hur som helst känns relationen ytlig, och Sandara har verkligen inget behov av något mer än det. Om folk ser henne som vacker, omtänksam och bedårande så är det bara något att använda sig av till sin fördel. Hon är gosig, och vänlig när hon vill vara det. Dock finns det en hel del annat bakom den där dagdrömmande ansiktsuttrycket. Vilket inte alla tror.

Benen, klädda i vackra strumpbyxor stannar upp så fort ögonen landar på den där bekanta ryggtavlan. Lucius viskar förtrollande ord i Severus öron, Severus som är ett så lätt byte. Så naiv och beroende av en vän, någonstans att höra hemma. Han som förlorat sin stolthet och flickan han gillar till någon slug liten Gryffindorelev. Åh, vilket fiffigt byte för Lucius. Sandara själv gillar lite motstånd, kanske någon liten Ravenclaware som hon kan få falla för henne och sedan få ner honom i de där förbjudna tankarna, åsikterna som praktiskt taget är förbjudna på Hogwarts. Jodå, så brukar hon göra, Ravenclaw, Hufflepuff, Gryffindor. Självklart endast renblodiga, annat skulle vara skamligt. Lucius däremot har inte samma övertalningsförmåga, samma charmerande ögon och tilltalande röst. Det har hon lärt sig från sin far. Blicken glider därefter upp mot en ut av alla trappor, känner av hur någon tittar mot henne på avstånd och försöker hitta den skyldige. Det tar inte lång tid, Kenna står där uppe med en mördande blick, vad har hon gjort nu då? Är hennes vida existens så hemskt verkligen? Hon mimar, klart och tydligt, ”är jag verkligen så tilltalande?”. Irriterande? Lite. Men det var Kenna Blair som påbörjat med det där stirrandet, och hennes marscherande steg är inte det minsta avskräckande.
”Jösses, ännu mer drama det här året verkar det som,” påpekar Lucy som bevakat den lilla incidenten. Hennes fingrar finner Sandaras armveck innan hon drar henne med sig.

[thats superr]