Efter Plugget

Rollspel mellan Kkaebsong & Vildvittra

Året är 1997 det är 6 år sedan skolan tog slut och vuxenlivet började.
De har nu fått båda anställningen hos Flourish and Blotts.
Vad hände däremellan? Vad händer sen?
Kommer gamla sår dras upp? Kommer gammal fiendskap finnas kvar, eller har åren gjort dem mildare?
Även Voldemort är i farten och med han dödsätarna. Dagligen kan man läsa i tidningen om nya försvinnanden, det är en orolig tid.

Övrigt fakta bara för jag räknade ut det, haha
De är födda 1974
Gick i skolan 1985-1991
Var barn under första kriget 1970-1981

Namn: Idun Davies
Kön: Kvinna
Ålder: 23 år
Utseende:

Elevhem: Hufflepuff
Blodstatus: Halvblod
Familj/Bakgrund: Född och uppvuxen med sin mugglarfödda mor Jane som var alkoholist och med en far som inte fanns med i bilden.
Det har på senare tid visat sig att fadern var trollkarl och hade egen familj och visste att det skulle skada hans rykte om han erkände henne.
Nu är dem båda döda, men hon är ändå tacksam att han hann erkänna henne.
Hon sågs som en smuttskalle/mugglarfödd i skolan, vilket nu vissas att hon i alla fall är halvblod.
I skolan: Populär, hade många vänner men ingen riktigt nära.
Uppkäftig mot de som försökte visa sig bättre än henne.
Hon älskade att festa och var ganska vild av sig även om hon skötte sig på lektionerna och hade höga betyg.
Hon var även slagman i Quidditslaget.
Hade/har koncentrationssvårigheter vilket gjorde skolan extra svår för henne.
Efter skolan: Fick plats efter skolan i Holyhead Harpies och spelade för dem i fem år.
Fick dock sluta med det för ett år sedan då en dunkare krossade hennes höft vilket gör att hon inte kan flyga lika smidigt som förr.
Hennes karriär har varit ganska skandalomsusad, fylla, droger och byte av partner stup i ett (Vad som är sant och inte vet bara hon själv.)
Skriver nu om Quidditch i The Daily Prophet och folk känner fortfarande igen henne, hon var en omtyckt spelare.
Hon har efter Quidditchkarriären försökt ta tag i sitt liv, hon ville inte bli som sin alkoholist till mor.

Awesome! :p

Namn: Caleb Wang
Kön: Man
Ålder: 23 år
Utseende:

Har alltid en liten knasig tofs uppe på huvudet och en septum piercing. Sedan går han även gärna i långärmade tröjor som döljer det mesta av huden, med avsikt att gömma en hel hög med ärr som slingrar sig över kroppen på honom. Han har däremot några som sträcker sig över halsen, upp mot käken som inte direkt är möjliga att dölja förutom när han bär turtlenecks (som för övrigt är hans absoluta favoritplagg).
Elevhem: Slytherin
Blodstatus: Renblodig
Familj/Bakgrund: Caleb har inga syskon och är därmed ett ensambarn. Han är född och uppvuxen i centrala London, trots att modern var född i södra Sydkorea och fadern i norra Kina. Det betyder att han haft den stora turen att få med sig hela tre olika språk gratis, trots att han alltid bott i samma lägenhet. Båda föräldrarna är vid livet och håller sig för tillfället lågt, någonting som sonen är djupt tacksam över även om han själv fortfarande har en del i det magiska samhället.
I skolan: Under sin skoltid var Caleb alltid mycket tyst och tillbakadragen. Han brydde sig inte särskilt mycket om att vara social och höll sig för det mesta ensam i biblioteket bakom en hög med böcker. Men trots detta hade han ändå en tendens att gå och nysta ner sig i en massa onödigt trubbel, såsom slagsmål och annat dumt.
Efter skolan: Nu för tiden håller han sig uteslutande i skuggorna, bakom samma gamla hög med böcker utan att lyfta på blicken. Ganska nyligen blev han däremot tilldelad ett jobb på Flourish and Blotts, troligen tack vare sina utomstående betyg. Annars hade han nog aldrig fått jobbet, som stod öppet då ingen annan ville ta det med tanke på de oroliga tiderna.

Idun satt vid frukostbordet i sin lägenhet i centrala London. En uggla hade nyss kommit och levererat The Daily Prophet som hon nu satt och läste medan hon drack sitt kaffe.
Rubrikerna var inte lockande, åter flera försvinnanden och folk som hittats döda. Det gick mot mörkare tider det förstod hon, även om varken tidningen eller ministeriet ville visa det. Men Potter och Dumbledor hade ju talat om Voldemorts återkomst. Inte för att Idun visste något, men med tanke på alla försvinnanden, så trodde hon på deras version mer än att det bara skulle vara en tillfällighet.
Idun slår igen tidningen och öppnar köksfönstret, hon tänder en cigarett och blåser ut röken för att finna ett lugn.
Idag skulle det ske något nytt, hon hade fått ett jobb och hon var nervös inför det. Hon hade hållt sig i skuggan sen olyckan, skrivit i tidningen men inte mer än så. Nu skulle hon åter ut i ljuset och hon visste inte om hon var beredd på det eller om hon ens skulle klara av ett normalt jobb. Ouidditch var det enda hon inte kände sig totalt dum i.
Hon fimpade slutligen och gick för att klä på sig, jeans och en svart t-shirt vilket visade hennes tatueringar. Hon såg inte precis ut som någon som jobbade med böcker. Men det borde de veta då de anställde henne, eller gjorde de bara det för hennes namn?
Det var hon och en till som var ny och skulle jobba där samt ägaren Madam Villanelle som behövde extra hjälp.
Hon suckar och synar sin spegelbild, det röda håret kunde få någon att tro att hon var en Weasley vilket så självklart inte var fallet, även om rött hår, ljus hy och fräknar var något som dem bar.
Efter ytterligare ett stirrande in i spegeln insåg hon att det inte kunde bli bättre så hon drar på sig skorna och jeansjackan och med en snärt på staven transfererar hon sig till Diagongränden.
Det var ännu tidigt på morgonen, affärerna hade ännu inte öppnat så hon kunde lugnt gå genom gränden tills hon kom fram till bokhandeln. Med ett lågt litet plingande öppnar hon dörren och snart står hon i affären.

Även om det fortfarande är väldigt tidigt på morgonen kan Caleb ana att dagen kommer bli väldigt fin och trevlig. Åtminstone om man ser till att kolla från ett perspektiv som är baserat på vädret. Solen sprider sina första strålar över Diagongränden och de enda molnen som befinner sig på himlen är små dimmoln som ligger likt slöjor över den annars klarblåa himlen.
Han fäster de mörkbruna ögonen på boken där näsan nyss befunnit sig och fingrar frånvarande på tofsen som svajar högst upp på huvudet. Ingen har någonsin kommit underfund med varför han insisterar på att ha den där uppe på hjässan, men det finns faktiskt en väldigt fin anledning. Den unga mannen i fråga har alltid haft en tendens att framstå som väldigt kall och dryg, bara baserat på hans utseende. Tofsen gör honom helt enkelt lite enklare att bemöta, eller han hoppas i alla fall att det är så resten av omvärlden uppfattar det hela.
”Börjar det inte bli dags att ställa i ordning eller hade du tänkt sitta där hela dagen?” Frågar madam Villanelle lätt roat och knäpper till den lilla stjälken som sticker upp från huvudet på Caleb - Caleb som inte kan hålla sig från att himla med ögonen när han slår igen boken.
”Det är klart att jag inte tänkt sitta med näsan i en bol hela dagen..även om det nu är en bokhandel jag fått jobb i”, svarar han och stoppar tillbaka boken i en av de smockfulla hyllorna. Hela affären är alldeles belamrad med just dessa - böcker, pergamentrullar, bläck och en massa annat smått och gott. Inte speciellt konstigt kanske?

När dörren sedan öppnas med ett litet plingande, rycker tjugotreåringen till så pass att ett litet torn av romaner välter omkull med en skräll. Han finner sig hastigt nere på huk och samlar kvickt ihop böckerna med en grimas strykandes över de annars stiliga, hårda dragen. Det där är verkligen någonting han måste se till att jobba på i framtiden. Att hoppa till som ett skrämt djur varje gång en kund stiger in är inte ett alternativ.
”Åh, du måste vara Ms Davies!” Utbrister madam Villanelle, vilket får Caleb att stanna upp mitt i en rörelse. Ögonen smalnar med ens och när han slutligen rätar sig upp, till sin fulla längd, blänger han stint bort mot dörren. Underbart, helt jävla perfekt! Vilken fantastisk överraskning! Inte. Vad i helvete gör hon här? Varför, varför, varför?

Idun ler stort och bugar roat.
"I egen hög person." skattar hon och skakar sedan madam Villanelles hand.
"Så underbart att få träffa dig igen och jobba här, har inte varit här sedan skolan." fortsätter hon som vanligt. Hon hade tidigt lärt sig konsten att tala och mer eller mindre ta över ett helt rum med sin blotta person.
Sedan vänder hon sig om där braket kommer från och hennes leende försvinner för någon sekund. Fan, vad gjorde han här? Han av alla människor. Inte för att hon hade haft kontakt med några efter skolan, men han var en av dem hon minst ville träffa.
Men leendet är strax tillbaka igen och hon går fram och skakar Calebs hand.
"Så trevligt att se dig Caleb." ler hon innan hon släpper hans hand och vänder sig mot föreståndaren som påkallar deras uppmärksamhet nöjd att de kände varandra.
"Jag ska visa er vad ni kan hänga av er och sådant." sa hon och visade dem till ett litet rum bakom disken även här belamrat med böcker. Idun hängde av sig jeansjackan, kastade en blick på Caleb och följde sedan föreståndaren ut i butiken igen där hon visade runt. Sådan här oordning gjorde nervös hon hade så svårt att koncentrera sig då.

Istället för att besvara handskakningen står Caleb som förstenad och glor tvärt framför sig. Handen svävar i luften alldeles för länge innan de andra två slutligen återvänder tillbaka ut i butiken. Varför har han plötsligt världens lust att vila sig dubbel och kräkas? Idun Davies är typ den absolut sista personen på hela jordklotet han vill jobba med. Motviljan är nästan så pass stark att han hellre samarbetat med Voldemort, trots att han insåg att det alternativet var extremt mycket värre. Men i stunden så känns det naturligtvis inte som det, utan snarare tvärtom.
”Sedan när har du någonsin kallat mig för Caleb?” Snäser han tillslut och sätter sig ner på en liten skranglig trästol precis vid sidan av dörren. Axlarna sjunker därefter ihop och en uppgiven suck tränger sig upp genom strupen samtidigt som han gräver ner fingrarna i det korpsvarta håret. Hon gick honom redan något alldeles förskräckligt på nerverna, trots att de knappt vistats i samma rum mer än några minuter. Var det kanske möjligt att avsäga sig jobbet och återvända till att städa inne på den läckande kitteln? Helt plötsligt lät det alternativet inte så dumt längre. Undra varför. Suck.

"Sen nu. jag är säker på att jag gjort det förr med." svarar hon honom och himlar med ögonen. Oftast hade det väl varit "du där" eller något annat, vad visste hon.
Hans snäsning hade dock dragit fram allt från förr, hon som önskat slippa det. Istället ignorerar hon honom och följer med runt i butiken för att lära sig allt. Det var egentligen inget svårt, även om hon inte förstod sig på kategoriseringen alltid. Ibland kändes det som om vissa böcker bara stod på ett ställe för att det fanns plats över. Att inte hela butiken sprängdes av alla böcker var ett under.
Madame lämnade dem för ett tag, hon skulle över till caféet och köpa bullar till dem innan de skulle öppna butiken.
Idun sätter sig på affärsdisken och stirrar ut i affären. Hon var väl medveten av Calebs närvaro, en människa som alltid fått henne att känna sig extremt dum. Kanske för att han klarade allt så lekande lätt i skolan. Så nu var de här båda, inte precis vad Idun sett fram emot.

Nu när madam Villanelle har lämnat de två unga människorna ensamma, blir allting genast tusen gånger mer obekvämt. Caleb blänger konstant mot Idun som satt sig på affärsdisken, utan att vika undan med blicken för ens en sekund. Den kvinnan hade en tendens att kunna ställa till det snabbare än snabbast och för tillfället är han inte speciellt sugen på att förklara för madam Villanelle varför hennes affär exploderat till tusentals små delar. Förhoppningsvis kommer de att få jobba under olika skift i framtiden och om inte det..tja, då får väl tjugotreåringen finna sig i det. Inte för att det var någonting han skulle göra utan protester, men såhär i efterhand inser han att bokhandeln är betydligt trevligare än alla stökiga rum på värdshuset. Och han gillar ju böcker, så det skulle vara en väldig besvikelse att återfinna sig bland alla miljoner dammråttor och obäddade sängar.
”Du”, börjar Caleb slutligen och rätar på ryggen för att stadigt kunna möta Iduns blick. ”Jag trodde att du blev rekryterad till något quidditchlag? Eller var du kanske inte tillräckligt bra och blev utslängd? Skulle inte direkt förvåna mig..” avslutar han sedan och frustar till för sig själv.
Det är egentligen inte så att Caleb är en dryg och loj person, men just nu så kan han inte hålla drygheten på avstånd. Ska sanningen fram så är det praktiskt taget omöjligt för honom att ens låtsas vara trevlig.

Iduns ögon smalnar vid hans ord och knyter obemärkt händerna som hon lutade mot disken.
"Tja, hade du följt Quidditchserien så hade du vetat att jag spelat i Holy Head. Men du var säkerligen för upptagen med att stirra ner i böcker, för din egen karriär tycks inte tagit fart." fräser hon tillbaka, tydligt att han kommit åt en öm punkt på henne.
"Varför jag inte är med längre angår dig inte, om annat kan du läsa om det bland annat i den nyaste upplagan av Quidditch genom tiderna eller i någon tidning." men han hade väl aldrig intressera sig av sport eller något som fanns i en radie utanför hans boktravar.
Hon går sedan ut ur affären och tänder en cigarett för att lugna sig, blåser ut röken och hör hans ord "inte tillräckligt bra" ringla i öronen. Dessa ord som alltid förföljt henne, som alltid drivit henne att bli oklanderligt bra. Det otroliga jobb hon la ner på att ha högsta betyg.

Så det är mer än uppenbart att Caleb lyckats komma åt en öm punkt. Att Idun går ut från butiken stödjer bara den teorin något enormt. Men varför sitter han ens och funderar över det där? Det är ju inte så att han faktiskt bryr sig. Eller jo, däremot handlar det mest om att klasskamraten i fråga verkar ha lyckats typ tusen gånger bättre än Caleb själv. Allt han åstadkommit i sitt liv hittills vad ju att röja igenom alldeles för många böcker, vilket inte var någonting som tillät honom att tjäna egna pengar direkt. Tjugotre år och han lever fortfarande på sina föräldrars pengar, härligt.
Med en liten suck börjar han återigen pilla på den lilla tofsen. Ögonbrynen är rynkade och de mörkbruna ögonen fästa på affärsdisken där den rödhåriga kvinnan nyss befunnit sig. På tal om det där så ser hon väldigt mycket ut som en Weasley, även om han vet att det inte stämmer.
”Äh, sluta tänka på henne..det tjänar dig ändå inget gott”, knorrar han för sig själv och låter handen falla mot sidan samtidigt som han kommer upp på fötter. Nej, nu var han tvungen att organisera den här överfulla, belamrade affären. Ingen fråga om saken.