Ljuset kan orsaka ärr

Titel: Ljuset Kan Orsaka Ärr
Rating: PG
Spoiler: Använder innehåll från Harry Potter böckerna, Hogwarts m.m
Färdigskriven: Nope.

Handling: Veronicas liv har aldrig varit normalt i längden, inte heller blev det efter hennes morfars död, hennes mammas försvinnande och hennes pappa som aldrig varit där.

Ge gärna detta kapitel en chans, om du tycker om historien får du gärna bevakan

kapitel ett:

Dimman utanför låg tätt vid marken och slingrade sig runt träden. Det hade slutat regna och solen skymde bakom trädens toppar. Boken hade tappat mitt intresse och jag studerade naturen utanför glasskivan. Saften hade druckits upp för länge sen och den torra bullen var inte lika god som när man var liten. Radions brus var det som tog upp det mesta av tystnaden. Plötsligt fylldes tomrummet av ett öronbedövande skrik. Det var försvann lika snabbt som det hade kommit.
“mamma…” ordet slank ut ur munnen på mig. Jag kände tårarna strömma ner för mina kinder brinnande som tusentals solar.

“Veronica jag är hemma nu!” mormors röst drog mig tillbaka till verkligheten. Jag satt mig upp och kollade mig omkring. Först förstod jag inte vart jag var. Men snart kom jag ihåg, de kalla gråa väggarna och sten golvet. Just det, mitt rum..
“Veronica?” sa mormors röst, nu utanför min dörr. Sängen knarrade när min tyngd försvann.
“Ja? Är det något?” frågade jag. Dörren öppnades sakta och mormor stack in sitt huvud.
“Maja vill prata med dig, hon väntar.” mormors steg försvann ner för trappan. Jag suckade djupt. Vänta? Sa hon Maja?

“Så vill du komma nästa vecka?” Majas röst lät diffus, tack vare den dåliga täckningen.
“Det blir bra! Jag kan inte vänta att få åka tillbaka.” svarade jag. Majas skratt brusade från andra änden på luren.
“Jaja! Men se till att inte bryta ditt ben nästa gång!” retade Maja. Jag skakade på huvudet.
“Kom igen! Maja! Du vet att det är en svag punkt!” jag kunde inte hjälpa att fnissa lite. Det hade varit en Quidditch match…

“Veronica se upp!!” jag tappade greppet och föll mot marken. Hannahs plötsliga uppenbarelse hade fått mig ur balans. Det kändes som att allt gick i slowmotion, hur Hannah skrek. Hur allas ansikten hade ändrats från glada till förvridna. Hur publikens jubel byttes ut mot skrik och panikslagna rop. Allt blev svart.

“Veronica? Veronica? Kan du höra mig?” det var Hannahs röst. Hennes bruna hår kittlade mig i ansiktet. Jag försökte fokusera på vad som hände. Men mina tankar fortsatte att dra sig mot känslan i mitt vänstra ben.
“Veronica? Veronica! Snälla svara!” paniken i Hannahs röst steg. “Någon hämta ma’am Pomfrey!” Allt blev svart igen.

"Vi syns om en vecka!"
Jag avbröt samtalet och la tillbaka telefonen.

(end of chapter)

Ge gärna några förslag på vad jag kan förbättra

//JJC

Den verkar jättebra, Bevakar!

Du beskrev verkligen jättefint i början: Dimman utanför låg tätt vid marken och slingrade sig runt träden. Det hade slutat regna och solen skymde bakom trädens toppar. 

Det du kan göra för att förbättra texten är att byta ut någa av punkterna rill kommatecken så att texten fluter på bättre.

Men som sagt, verkar jättebra så bevakar

Den verkar jättebra! Du beskriver jättebra, särskilt i början: Dimman utanför låg tätt vid marken och slingrade sig runt träden. Det hade slutat regna och solen skymde bakom trädens toppar. Boken hade tappat mitt intresse och jag studerade naturen utanför glasskivan. Saften hade druckits upp för länge sen och den torra bullen var inte lika god som när man var liten. Radions brus var det som tog upp det mesta av tystnaden.

Bevakar ♥

Kapitel två:

Regnet smattrade mot fönstret och månens ljus kom svagt fram mellan några mörka moln.
“Ett. Två. Tre. Fyra. Fem. Sex. Sju.” Maja satte ner hennes gubbe på varje steg med ett “klick”.
“Kan du inte bara ställa den på det sjunde steget direkt? Du tar såå lång tid på dig..” klagade jag. Maja blängde på mig och drog ihop sina ögonbryn.
“Vad snackar du om… Jag trodde du var min bästa kompis.. Jag s-som..” Maja bröt ut i gapskratt. Typiskt Maja, att aldrig kunna ta något seriöst.. Men det var en del av Maja som gjorde henne unik.
DUNS!
Majas skratt tystnade. Hennes ben var det enda som nuddade soffan, utan att jag riktigt lyckats förstå sammanhanget var känslan där igen. Oron att hon hade gjort sig illa, eller skulle börja gråta. Jag lutade mig över soffan och fick syn på Maja. Hon mötte min blick och ett leende spred sig över hennes läppar. Hennes ögon glittrade och hennes smilgropar dök upp.
“Verkar som att det blivit en Maja-strof!” sa hon och började skratta.
“Maja-strof är inte ens likt katastrof!” påminde jag Maja. Men hennes skratt smittade av sig och rummet fylldes av våra skratt.

(end of chapter)

Förlåt för kort kapitel

Tack för tipset om kommatecknet, tänkte inte på det när jag skrev! Men hoppas det blir bättre att läsa nu♥

//JJC

Jättebra! Älskar sättet du skriver på
Majas skratt tystnade. Hennes ben var det enda som nuddade soffan, utan att jag riktigt lyckats förstå sammanhanget var känslan där igen. Oron att hon hade gjort sig illa, eller skulle börja gråta. Jag lutade mig över soffan och fick syn på Maja. Hon mötte min blick och ett leende spred sig över hennes läppar. Hennes ögon glittrade och hennes smilgropar dök upp.
Längtar efter nästa kapitel!!

Jättebra! Du skriver så himla bra, eller sättet du gör det på. När man skriver så här bra gör det inget att kapitlet var lite kort ♥ Något som jag tycker lät lite konstigt dock:

Maja blängde på mig och drog ihop hennes ögonbryn.

Jag tycker det låter bättre såhär:

Maja blängde på mig och drog ihop sina ögonbryn.

alternativt såhär:

Maja blängde på mig och drog ihop ögonbrynen.

Självklart bestämmer du själv, men tror inte man skriver t ex nickade sitt huvud på svenska. Det kan komma från engelskan dock, med "nodded his/her head". Men tror som sagt inte att man skriver så på svenska Menar såklart inget illa!

Längtar till nästa kapitel ♥♥

Vill bara säga nu att vissa “relationer/släktträd” är lite ändrade, försöker dock hålla mig till så mycket som står i böckerna! Men ibland kan det vara kul med nya figurer

Sång till kapitel tre: https://www.youtube.com/watch?v=TwU3vugtWYE

Kapitel tre:

Maja fokuserade på hennes mobil. Hon fnissade och började skriva något. Antagligen chattade hon med någon av hennes kompisar.
“Sååå, vilket ämne vill ni fokusera med på?” frågade jag, mest för att få något av en konversation med någon. Hilda, Majas kompis, en lång tjej med blont hår och blåa ögon gav mig ett b*tchigt leende så att hennes vita blekta tänder syntes. Hon var definitionen av hur samhället tryckte ner en och formade en efter dess tycke och normer. Hennes blonda hår var uppsatt i en hård knut, precis som McGonagalls. Men hon var ju trots allt Minerva McGonagalls barnbarn!
“Jag behöver inte fokusera på något direkt, jag vet att jag kommer briljera i allt ändå!” sa hon. Malin, också Majas kompis fnissade åt Hildas “skämt”.
“Såklart du kommer bara inte briljera, du kommer lysa som en stjärna! Alla vill vara som dig!” smörade Malin, Malin och Hilda hade den där kända bästa kompisar - relationen i en film. Malin stöttade Hilda till 100% och var hennes sidekick, medan Hilda gick och gjorde vad hon ville. Hilda ryckte på axlarna och himlade med ögon, “Jag vet.”
“Där kommer tåget! Syns senare, Cooper.” sa Maja och log lika b*tchigt som Hilda. Glömde jag att berätta att Maja kallar mig bara för mitt efternamn när skolan börjar? Jag skämtar inte, alltid Cooper. Som att vi var fiender…

Jag lutade mig tillbaka i sätet i den tomma kupén. Mormor hade inte kommit, istället var hon hemma och målade i sin salong. Och det gjorde mig både gott och ont. Jag hade behövt stå i två timmar med ett par tjejer som jag inte kände, alla från Ravenclaw! Så himla stelt och jobbigt.
“Jäkla b*tches.. Tror att de kan stjäla min Maja!” muttrade jag argt. Fast var det de verkligen dem som stjälde Maja eller var det jag som försökte ändra på Maja så att hon skulle passa för mig? Jag suckade djupt och skakade på huvudet, alla dessa tankar.

//JJC

Förlåt om det blev så många fula ord, jag försöker bara beskriva karaktärerna så bra jag kan...

Jättebra kapitel Jag börjar redan hata Hilda, hon verkar jättetaskig. Malin verkar okej, hon är nog bara osäker. Men jag antar att jag kommer börja gilla Hilda senare, så brukar det typ alltid vara - jag hatar en karaktär, sen utvecklas den och blir jättebra.

Jaja, längtar till nästa kapitel i alla fall ♥

Du beskriver så bra och originellt.

Hon var definitionen av hur samhället tryckte ner en och formade en efter dess tycke och normer.

En sådan mening säger så mycket mer än det första och mer ytliga intrycket. Undrar om Hilda kommer att bli en viktig person i berättelsen.

Kapitel fyra:

Snart skulle jag få sätta min fot på Hogwarts igen. Hogwarts var som ett extra hem, inte för att min och mormors stuga var dålig. Men på Hogwarts kunde jag känna mig trygg, tryggare i alla fall…
“Vilma Cooper, eller?” jag vände mig om och möttes av synen av ingen mindre än Hilda och de andra i “gänget”. Jag vågade inte rätta Hilda utan nickade tyst. Jag märkte att Maja hade blicken i marken, det var något konstigt med sättet hon stod.
Hon böjde sig lätt framåt och la sin vikt på höger fot. Rachelle, Hildas tvilling, nöp Maja i armen. Maja satt vänster fot i marken, hon gav ifrån sig ett smärtsam tjut. Hade något hänt henne? Varför skulle jag bry mig? Fast tänk om någon av tjejerna gjort henne illa?! Nej, jag fick inte tänka så. Hon var en enkrona, tvåsidig och inte värd mycket! Nej, vad tänker jag?! Hilda gav Rachelle ett litet leende, “det räcker, hon har lärt sig sin läxa.” väste Hilda. Rachelles grepp om Majas arm lossnade.
“Vad har hänt med Maja?” min mun rörde sig utan att jag ville. Hildas leende stelnade.
“Hon har bara snubblat och fått ankeln ur led, så går det när man är klumpig.” Hilda spottade ut orden med blicken fäst på Maja, “Fast den kommer läka, tiden läker sår.” Hilda verkade ha bestämt att den ensidiga konversationen var över och tjejerna gick iväg, förutom Rachelle. Hon stannade kvar en stund. Hon stod bara i kupéöppningen med ett flin på hennes läppstift röda läppar och ögonen på mig som en hök. Hennes gråa ögon flyttade sig och hon kollade mot vänster och höger, som att säkra sig att ingen var där. Hon drog sen ut sitt hårband från hennes hästsvans och satte långsamt upp hennes hår igen med blicken fäst på mig. Om jag inte hade vetat bättre skulle jag trott att hon tänkt mörda mig där och då. Men så öppnade hon hennes mun.
“Veronica.” hur hon kunde säga mitt namn så lent men med avsky i rösten visste jag inte. Mitt hjärta slog tusen slag i minuten och jag skulle kunna spy när som helst.
“Här får du upplysning om omvärlden, och personligen borde du följa det tipset.” jag skakade i hela kroppen. Svetten rann ner i pannan, plötsligt var det hundra grader i kupén. Rachelle lutade huvudet åt vänster, likt en hök som observerar sitt byte.
“Huwag kumalat ang mga alingawngaw na hindi totoo, dahil ang karma ay walang likod. Ang Karma ay hindi naglalagay ng bato, ang karma ang bato.
.”
Jag kunde inte kontrollera min kropp längre. Allt var för mycket, jag kände hur jag skulle spy. “Det där var filippinska, jag lärde mig det av min morbror Jomar. Charmig kille.” med det sagt gick Rachelle iväg.

Allt gick så fort, i ena sekunden var Rachelle borta och i andra var jag dränkt av min egen spya. Jag skakade och smaken av spya blandat med blod var det enda jag kunde uppfatta innan jag föll ihop.

(end of chapter)

Jag använde google översätt, ja. Kolla gärna upp “Huwag kumalat ang mga alingawngaw na hindi totoo, dahil ang karma ay walang likod. Ang Karma ay hindi naglalagay ng bato, ang karma ang bato.” om du vill. Men det får man bestämma själv, vill man veta vad hon sa eller inte? Hmmmmmm, aja. Hoppas detta kapitel nådde någorlunda av förväntningarna.

//JJC