The elements

Precis som vanligt människor, läs om ni vill men håll era små olydiga tassar bort från skrivbordet är ni snälla. Här får bara jag och Arya Stark leka, kom ihåg att bevaka tråden! ♥ Elementen
Mall:
Namn:
Ålder:
Element:
Utseende:
Bakgrund:
Övrigt:

Min mall:

Okej, nu så!

Min mall:

Tidningen sidor slinker emellan Jaydens smala fingrar medan de ljusblå ögonen skummar igenom veckans nyheter. Han har alltid varit den mer tystlåtna, men respektabla av de sex barnen som lever dag in och dag ut under herrgårdens tak. Även den äldsta.
"Snälla, klipp dina naglar. Det där ljudet är irriterande," muttrar han klagande medan han sipprar på det varma kaffet och näsan fortfarande gömd bakom pappersbladen. Celine ser ner på sina naglar en kort stund som knappar för fullt mot bordets svala yta. Hmh, Jayden kan finna någonting att irritera sig på utan att ens försöka. Utan att sluta pilla med träflisorna ser den yngre systern upp på honom, blinkar oskyldigt innan hon skakar förnöjt på huvudet.
"Om du nu så ska klaga kanske du kan gå härifrån?" med sockersöt röst sträcker Celine på sin nätta kropp, och fångar upp sin mönstrade kopp fylld med het, grönt te. Mums.
"Ni ungar borde verkligen sluta tjafsa, det är ingen mysig morgonstämning alls." noterar Gianna svävande där hon kommer gåendes med nybakade scones och färsk mjölk. Gianna har mörkt, långt hår som når ner till hennes kurviga höfter och gröna, skinande ögon. Damen ser lika ung ut som hon gjort första gången Celine lagt ögonen på henne, för femton år sedan. Ung och vacker. Mr Cummings har alltid varit duktig med teknologi, att han fått fram en sån välfungerande mor till experimenten är väl bara en självklarhet. Jayden ska precis protestera när de hör hur någon använder sig av en liten bjällra för att få husets uppmärksamhet. Efter en del harklande och fummlande får han äntligen fram orden.
"Allihop, kom till matsalen nu. Vi har en del att diskutera!" utropar deras far, och marscherar in i rummet där de tre håller hus. Det tar inte lång tid för ljud att sprida sig över herrgårdens alla korridorer, och dörrar som slås igen i farten. De fyra kvarstående barnen börjar röra på sig, och först i kvarn är precis som vanligt Jeremiah. Tjugoåringen skrattar högt och tydligt, stolt och tagen över att han fortfarande är snabbare än sina yngre syskon. Åh de långsamma jävlarna. Celine granskar honom med blicken, noterar lukten av alkohol och rök. Inte direkt optimalt när det fortfarande finns sextonåringar i byggnaden.
"Godmorgon Cellie, sovit gott?" frågar han och snor till sig ett äpple, och nafsar även åt sig Jaydens tidning i farten. Rätt åt honom.
"Hade varit bättre om du inte behövt spela hög musik hela natten lång, kanske är dags att växa upp, eller vad tror du?"

En efter en slinker de återstående tre in. Den sista nykommen ut ur duschen med sina blonda lockar vått liggandes över pannan. Han hann visst inte bli helt klar än, med tanke på handduken han har lindad runt höftbenen.
"Jeremiah, sätt dig ner. Hazel, snälla släpp din brors öra." väser Gianna, som uppmärksamt noterat sin mans smått irriterade ansiktsuttryck. Alltid lika sur, alltid lika lättirriterad. Barnen har vant sig vid det, den enda han älskar är sig själv. Det tar ett par sekunder innan rummet faller i tystnad, och Cummings andas försiktigt ut. Om han öppnar munnen nu kanske hela huset blir fylld med ljud igen?
"Nytt uppdrag på gång.. eftersom att jag börjar bli gammal kommer ni att behöva ta hand om det själva." Några små blickar går emellan ungdomarna, inte pågrund av nyheten, utan orden börjar bli gammal. Det har han ju varit i flera år nu.

Amari låg kvar i sängen och klappade förstrött på den lurviga, svarta katten som låg och spann på hennes mage medan hon försökte samla ork till att faktiskt ta sig upp. Hennes kropp kändes stel, och för tillfället så ångrade hon starkt att hon valt att öva på några av de svårare konsterna kvällen innan. Det sista hon kände att hon ville just nu var att gå upp,men när solen som lyste upp hennes rum till sist började lysa henne i ögonen och hon kunde höra skramlet från hennes föräldrar som börjat gå runt i köket för att ordna något att äta så bestämde hon sig för att det nog var dags. Katten såg anklagande på henne när hon flyttade på den, vilket hon struntade i. Hon drog bort täcket och reste sig upp, och jämfört med värmen i hennes säng så kändes hennes rum iskallt. Hon rös till medan hon drog på sig sina kläder, och gick sen ut från sitt rum och styrde stegen mot köket. Allteftersom hon närmade sig så lade hon märke till de bekanta dofterna och ljuden. Vattnet som stod och kokade, det nybakade brödet. När hon kom in köket så satt båda hennes föräldrar vid det mindre bordet som de använde när det enbart var de tre som skulle äta, hennes pappa i färd med att skära upp en bit ost till sitt bröd, och hennes mamma satt begravd i en bok. När hon märkte att Amari var där så såg hon dock upp på henne med sina gröna ögon och strök bort det långa, mörka håret som fallit ner när hon suttit böjd över sin bok och log.
"God morgon Amari" sa hon, vilket även fick hennes pappa att se upp och lägga märke till henne.
"Ja, god morgon. Sovit gott?" frågade han och tog en tugga av sitt bröd. Amari ryckte på axlarna medan hon tog fram en kopp för att ordna te till sig själv.
"Jo, det har jag väl" svarade hon och plockade upp sin kopp för att gå och sätta sig, och fick något hummande från sina föräldrar som svar. Ingen av dem var särskilt pigga på att tala så mycket på morgonen annat än att hälsa lite kort på varandra. Amari satt på sin stol och drog upp benen under sig och drack av sitt te. Genast kände hon värmen sprida sig genom kroppen, och hon suckade nöjt. Några minuter senare, när hon satt och tuggade på en bit bröd, så bröt hennes pappa för ovanlighetens skull tystnaden i köket.
"Amari, vi har tänkt på en sak.." började han, lite trevande. Amari såg frågande på honom, och vände sen blicken mot sin mamma då hon sänkte sin bok med en suck och såg trött på honom.
"Måste vi ta det här nu? Låt henne vakna till lite först åtminstone" sa hon, smått irriterat. Detta var dock inte direkt det bästa hon kunde ha sagt för att få sin dotter och sin man att släppa samtalsämnet, eftersom det nu hade väckt Amaris intresse till liv. Uppenbarligen så var det något som rörde henne, men hon hade ingen aning om vad det kunde handla om, eller om det var något bra eller dåligt för hennes del.
"Hon är ju uppe ur sängen, visst? Det är väl bättre att vi pratar om det nu så att hon kan få tid att fundera på det över dagen?" svarade han envist. Fundera över vad? Amari hade många tankar som virvlade runt i huvudet, men ingen som kändes särskilt rimlig.
"Vad är det ni vill prata om?" frågade hon nyfiket innan hennes mamma hann säga något mer. Hennes föräldrar utbytte blickar och såg lite fundersamma ut.

Syskonen utbyter tvivlande och trevande blickar med varandra. Det är endast Jeremiah som inte fokuserar på det som sägs, han är alldeles för hög för att uppfatta precis allting, och väger på den gnisslande stolen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka medan han hummar på en god natt sång som deras mor förr i tiden började sjunga för dem.
"Jeremy snälla, bete dig normalt för engångsskull," klagar Jayden i väsande ton, griper tag i sin lillebrors arm och tvingar honom att sitta stadigt på stolen. De har vant sig vid hans galna fasader, hur han ena sekunden är hög som ett hus, och när han inte fått i sig den farliga substansen så blir han alldeles galen. Rädd. Trauma kan göra det mot en, och om Celine kunnat hade hon välkomnat den där smärtan till sig själv, så att tjugoåringen åtminstone skulle slippa den i åtminstone en dag.
"Så den här pojken, har han något namn?" frågar Hazel med höjda ögonbryn och puttar försiktigt upp sina glasögon på näsryggen. Hon har alltid varit lite för beroende av Cummings godkännande, han är trots allt den enda pappa de någonsin kommer att få ha. Men med tanke på att han endast bryr sig om sig själv och sina studier, är det svårt att få någon närmre koppling till honom. Jo, de äldre syskonen vet gott och väl om det.
"Dominic," svaret är kort, tydligt och klart. Mannen har helt klart lärt sig en hel del om den unga killen. "Han håller sig just nu i gatorna runt om i Paris."
"Stackarn," mumlar Celine som flätat ihop sina fingrar med Jeremiahs kallsvettiga, nervösa. Som om en kram kommer kunna få bort all rus han fått. Dumma Celine, det är väl ändå klart att det aldrig kommer att fungera? Den där Dominic måste vara väldigt förvirrad, så hemskt kraftfull och kan inte kontrollera någonting alls. Och så vill Cummings ta in honom för att experimentera med honom? Vissa experiment är hemskt plågsamma, om någon vet det så är det de sex syskonen.
"Kaka?" Gianna ställer fram en bricka med nybakade, varma chokladkakor som doftar alldeles utsökt. Jeremiah hoppar på en som en liten gasell, och den yngsta ut av dem, Jose gör detsamma.
"Gianna, jag behöver deras fulla uppmärksamhet," muttrar Cummings anklagande och drar bort fatet med kakor, och höjer ögonbrynen mot de allihop. "Ni behöver ta hit honom. Både för att hålla honom, och våra medmänniskor säkra, men även för att kunna förstå oss på honom bättre. Det är inte ofta något sånt här händer, förstår ni."

Hennes mamma suckade lätt och vände blicken mot Amari.
"Jag antar att du har hört om den där pojken som folk letar efter?" frågade hon med lätt höjda ögonbryn och tog en klunk av sitt te. Amari rynkade fundersamt på pannan. Det lät bekant. Hon tyckte sig minnas att hon hört om någon pojke från en bekant, men hon hade inte tagit det han sagt på alltför stort allvar. Det var allmänt känt att han inte drog sig för att överdriva eller helt enkelt hitta på saker när han berättade om något, allt för att det ska bli lite mer intressant. Amari nickade åt sin mor att fortsätta utan att själv säga något.
"Vad vi har hört så är det han som är orsaken till...instabiliteten i vår värld just nu. Han är otroligt kraftfull, särskilt för att vara så pass ung som han är, men han har i princip ingen kontroll över det" fortsatte hon. "Och han har ingen som kan hjälpa honom heller, vad jag förstår så är han helt ensam just nu?". Det sista riktade hon åt sin man, som nickade långsamt och strök sig över det lätt grånade skägget.
"Jo, det är vad jag har hört med. Men det är många som försöker få tag i honom just nu, tydligen så gav sig Millers son iväg för att par dagar sedan" sa han, och Amari himlade med ögonen, långt ifrån förvånad. Millers son, Aidan, hade gått i samma skola som henne och hade alltid haft lite för höga tankar om sig själv. Självklart skulle han ge sig iväg, fullt övertygad om att han skulle vara den som fick tag på pojken. Även hennes mamma blev föga imponerad.
"Ja, vi får väl se hur det går med det" fnös hon. "Hursomhelst.." började hon sedan, men Amari avbröt.
"Ursäkta, men jag förstår inte varför det här är en så stor grej? Det lär väl ha funnits flera barn som varit kraftfulla inom sina element tidigare?". Hennes mor log hastigt och nickade åt det hon sagt.
"Självklart. Men det här barnet är det inom alla elementen, även de som är väldigt ovanliga" förklarade hon sakligt, men hennes fascination över det lyste igenom. Amaris ögon blev genast större, och hon undrade nästan om de försökte lura henne. Visst hade hon hört om de som haft fler än ett element tidigare, som när någon utvecklade krafter för energi, ljus eller mörker utöver sitt grundelement. Men det här? En pojke med alla elementens krafter? Inte undra på att han verkade sprida kaos, all den kraften inom sig men utan någon slags kontroll borde göra honom galen. Hur var det här ens möjligt? Tankarna snurrade i hennes huvud.
"Det är ju otroligt?" fick hon tillslut fram, och båda hennes föräldrar nickade ivrigt. "Men vad har det här med mig att göra?" frågade hon innan de hann säga något mer, vagt misstänksam. Det var knappast så att de skulle sitta och berätta detta för henne utan någon anledning, och hennes pappa hade talat om något hon skulle få tänka på under dagen. Amari hade en vag aning, men det kändes inte rimligt. Visst kunde det inte vara så att de ville att hon skulle försöka få tag på pojken?

"Har ni någon godis kvar?" väser Jeremiah medan han kravlar sig fast på stolarna framför sig. Hans höga ögon glider spänt emellan Jayden och Celine, önskvärt. Han behöver en kick, en högre kick än kaffe. Dock har han vett nog att inte riskera att ta med dem på deras lilla resa. Han skulle nog slängas in i rehab än en gång.
"Har du redan käkat upp det? Det har bara gått en halvtimme," Jayden himlar bara med ögonen åt sin lillebror, och återgår till att stirra ut genom fönstret. Syskonen sitter uppdelade, två och två. Jose ligger och susar sött med huvudet lutad mot ryggstödet bredvid Jeremiah, medan Hazel och Robin spelar ett kortspel med fusk och knep. Hazel kan jämnt och ständigt fuska med sina egenskaper med luften, och det är alltid svårt att fånga henne i akten. Tyvärr.
"Snygg hatt," noterar Jeremiah och snor till sig en liten påse godis från sin lillasyster, och även hennes basker.
"Ingenting fel med att klä sig för sitt resemål, eller hur? Tycker jag passar väldigt bra i den." Celine putar lätt med läpparna, gör en liten pose innan hon sträcker på sig för att fånga tillbaka sin godispåse. Den är hennes, och även hon behöver sin sockerkick för att orka med sina syskon hela resan.
"Mhm, absolut. Bara du inte blir fast i Frankrike, det kommer inte pappa att gilla." Korrekt, om hon får för sig att stanna där så kommer nog Mr Cummings att ta sig friheten att åka dit, och tvinga henne tillbaka. Inte för att han saknar henne, utan för att fortsätta experimentera. Han vill ju se hur Celine behärskar kraften med mörkret, vilket hon än så länge inte riktigt fått nyp på. "Eller om du blir fäst vid någon fransman, det kommer vi inte tillåta inte."
"Inte? En fransyska då?"

Att hon skulle ge sig iväg för att försöka hitta pojken var precis vad de hade velat. Amari hade inte riktigt vetat vad hon skulle säga, så hon hade bara suttit tyst och lyssnat medan hennes föräldrar entusiastiskt förklarat för henne hur de tänkte. Hennes mammas ögon hade lyst upp när hon talat om hur värdefull den här pojken skulle kunna vara för deras undervisning, hur allt fler skulle kunna utveckla sina förmågor. För trots sina försök så hade de själva alltid haft svårigheter med att hjälpa de med element som inte var samma som deras egna, det mesta de kunde göra i såna situationer var att ge generella råd kring utövningen av krafterna och hjälpa dem med kontrollen. Det var ju extremt svårt för dem att som några med kontroll över vatten försöka hjälpa, till exempel, en person som hade eld som element med hur den skulle gå till väga för att andas ut eld. Detta var något som alltid hade frustrerat dem, men det fanns inte mycket de kunnat göra åt saken. Så länge Amari kunde minnas så hade de varit väldigt engagerade i att alla skulle kunna utveckla sina förmågor så mycket de kunde, något som många i nuläget inte hade möjlighet till. Så att ha någon med de krafterna pojken hade så skulle bli en enorm tillgång för det de höll på med. Dessutom, hade hennes pappa inflikat, så var pojken helt ensam, och det vore ju bra om han kom till några som ändå var kunniga och kunde hjälpa honom. Både för pojken själv och i princip resten av världen, med tanke på hur hans krafter påverkade allt och alla i nuläget. Så eftersom de själva inte hade möjlighet att ge sig iväg så ville de att hon skulle göra det, och för tillfället så befann sig Amari återigen i sängen i sitt sovrum, den här gången för att vara själv med sina tankar en stund. Hennes föräldrar hade starkt påpekat att detta inte var något hon måste göra, och att det heller inte var någon fara om hon inte skulle lyckas. Det var trots allt väldigt många som var ute efter honom. Men de hade ändå velat att hon skulle tänka på saken, och det var just det hon gjorde. Och till hennes förvåning så blev idén allt mer tilltalande ju mer hon funderade. Det hennes föräldrars plan hade låtit bra, om än något själviskt, men vad kunde man annars förvänta sig i en situation som den här? Och vad de visste så befann han sig tydligen i Paris för tillfället, vilket lät väldigt tilltalande. Amari hade aldrig varit där förut. Dessutom fanns det inga större konsekvenser om hon inte skulle hitta honom, men samtidigt så ville hon väldigt gärna lyckas. Som av någon slags barnslig hävdelse att hon kunde. Efter ytterligare en stunds betänketid så hade hon bestämt sig för att göra det.

Dominic. Vilken hemsk situation han måste befinna sig i. Helt ensam, utan någon hjälp. Alldeles förvirrad och så hemskt kraftfull att allt i hans omgivning kan förstöras på en kort liten sekund. Celine kan inte sluta fundera över hur det hela gått till, vilka hans föräldrar är, varför han är så ensam och strosar runt i Paris av alla ställen. Om nu de sex ungdomarna lyckas med sitt uppdrag, kommer den unga mannen hamna hos Mr Cummings och han krävande experiment. Visserligen kommer han välkomnas hos syskonen som alla är samlade under den stora herrgården, men att bli plågad och ses som ett experiment av någon som Cummings är riktigt avskyvärt.. Celine kommer ihåg hur hon blivit instängd i en tom källare, allt som fans var mörker och kyla, ingen stans att sitta på förutom det svala golvet. Där hade hon varit i flera månader, tvingats kontrollera mörkret omkring henne. De mörka, stora ögonen glider ner mot bilden i hennes små händer. Någon hade gjort ett tappert försök i att teckna en bild på Dominic, men misslyckats rätt förjävligt. Det ger åtminstone ett hum om hur den unga mannen ser ut, och vem det är de letar efter. Med en bedrövad suck stoppar hon en vindruva i den vattniga munnen, lyssnar på sina syskons snarkningar medan hon drar upp sina ben mot kroppen. Virar de smala armarna om dem. Ögonen är fästa på regnet som faller ner utanför, slår mot kärrans trätak. Är det verkligen rätt att beslagta en ung kille, som är alldeles ensam och förtvivlad, för att låsa in honom i en cell? I Celines tankar är det inte det, men efter alla år med Cummings har hon lärt sig att hennes tankar, hennes värderingar inte spelar det minsta roll. Hjärntvättad? Lite grann kanske.
"Sådär hörni," väser Abbott, damen framme vid den lilla ratten. "Vi har kommit över den Franska gränsen nu, om ett dygn börjar vi närma oss huvudstaden." Kvinnan verkar inte förstå att i princip alla ligger och sussar sött, förutom den äldsta flickan i syskonskaran. Celine praktiskt taget trycker näsan mot fönstret för att kunna få en klar syn på landsbygden. Jodå, så kommer hon definitivt sitta resten av resan.

Amari suckade och lutade sig bakåt i den obekväma vagnen. Hon hade tillslut lyckats hitta någon som skulle till Frankrike och som hon kunnat betala för att ta henne dit med. Mannen hade inte verkat ha något problem med att ta med henne, han hade nästan verkat lite överdrivet glad över att få sällskap under resan. Att vara sällskap till en främmande man under den långa resan till Paris var inte exakt de slags reseförhållanden hon hade önskat, och tanken hade gett henne en lätt obehagskänsla. Men det hade inte funnits något bättre alternativ för henne just då, så det var bara att stå ut. Lyckligtvis så hade hennes obehagskänslor varit obefogade. Mannen, som hon fick reda på hette Michael, hade till en början pratat på som om han inte hade träffat en annan människa på flera månader, men när han hade märkt att hon inte var riktigt lika intresserad av att prata som han själv så hade han mest låtit henne vara, även om han hade verkat aningen besviken. Amari hade till en början haft lite dåligt samvete över det, men det hade släppt ganska snabbt. Hon hade betalat för den här resan och var inte skyldig honom något mer, och hon hade inte varit annat än trevlig mot honom när de väl talade. Hon hade bara inte varit lika entusiastisk som han. Det var först när han hade börjat fråga henne om varför hon var påväg till Paris som hon blev mer avvaktande. Även om hon inte direkt trodde att han skulle bry sig eller försöka sig på något om han fick reda på vad exakt det var hon skulle göra där så kändes det dumt att gå runt och skylta med det. Det var ju inte bara hon som hade gett sig av för att leta. Och när det gällde den här mannen så hade hon inte blivit förvånad om han rentav hade föreslagit att de skulle försöka hitta pojken tillsammans, vilket hon absolut inte ville. Oavsett hur trevlig han var så kände hon honom inte.
Under resan så hade de stannat till då och då vid olika värdshus och andra ställen för att äta och sova, och då hade Amari passat på att fråga runt lite om den där pojken. Numera så visste hon att pojken tydligen hette Dominic, och hon hade även fått tag på en skiss av honom. Dessutom så hade hon fått reda på ungefär vilken del av Paris som han rände runt i. Eller ja, folk hade visserligen sagt lite olika saker från gång till gång, men hon hade i alla fall skrivit ner namnen på platserna för att ha något att utgå ifrån när hon väl kom dit. Vilket hon verkligen skulle behöva då de började närma sig gränsen till Frankrike. Hon pillade på en lös tråd på sin skjorta och såg ut genom fönstret medan hon funderade på hur i helvete det här skulle gå egentligen.