if only, if only [prs]

privat rollspel mellan krambjörn & mig!

Namn:
Ålder:
Kön:
Utseende:
Ras:
Bakgrund:
Personlighet:

Mina mallar: :oooo

De ljusa, magra fingrarna glider över den sköra huden medan de lysande blåa ögonen rotar fast sig i spegelbilden framför. Ena handen håller i den stickade tröjan, låter den andra glida över revbenen som uppbarar sig. Hon borde inte, Scarlette vet ju det.. men det är svårt. Efter morgonens träningspass, som hon gjort i smyg, och duschen så har hon fastnat där vid spegeln. Spegeln äcklar henne, allt är förstort. En skev bild av verkligheten säger dem, att hon bör gå upp istället för att rasa ner i vikt. Hon vill bara peka finger mot dem, kalla dem blinda. Hur kan de säga något sådant när det är så långt ifrån vad spegeln visar?
"Lettie, skynda dig! Jag har bråttom." Zachary knackar hårt på dörren, innan han finner den olåst och slänger upp den. Den långa mannen stannar upp, granskar sin lillasyster innan han skakar bedrövat på huvudet. "Gå och gör dig i ordning, Jackson ska väl komma och hämta dig snart?" Tyget faller tillbaka på sin plats, sträcker sig över den magra överkroppen av ren skräck. Det känns som en synd, att tänka så fula tankar om sig själv när hon vet att hon inte är frisk, och föräldrarna får konstant oro. Den äldre brodern också. Scarlette tvingar sig själv att ta ett djupt andetag, innan hon smiter förbi Zachary.
"Jag gjorde slut med honom igår, så nej. Jag går." förklarar hon snabbt och skyndar sig in till sitt rum för att inte behöva svara på några fler frågor. Hon har inte ens tänkt på det där med Jackson.. slutet på deras förhållande hade inte blivit som hon hoppats, hon ville inte göra honom ledsen, eller bryta hans hjärta. Ändå gjorde hon det, sent igårkväll då de tagit deras lilla promenad. Lettie hade försökt göra det med inget dåligt blod emellan dem, men det där med breakups är riktigt svårt, hon har aldrig riktigt vetat hur hon ska ta sig till. Efter att ha satt på sig sina bluetooth hörlurar, som spelar Colbie Calliats floodgates, sätter hon sig ner på den luftiga sängen för att börja fläta de långa, ljusa lockarna i fiskbensflätor.. men som hon trott hörs en knack på dörren, och ett par mörkbruna ögon kikar in.
"Jackson?" ja, det är det enda han säger. Toppen, så deras föräldrar hade nappat upp det.
"Kan vi prata om det ikväll istället? Jag har bråttom.."

På andra sidan väggen är det en ung liten grabb som precis vaknat upp, varken Zachary eller Scarlette är särskilt duktiga på att hålla en låg talnivå när de är hemma.. och i dessa stunder kanske det är positivt. Leo gäspar stort, högt innan han sträcker sig efter sin mobil. 08:07.. det tar en stund för den trötta hjärnan att få in hur mycket tid det är han har innan han börjar, men när det väl lyckats så blir de mörka ögonen stora som tefat.
"Fan, fan, fan!" diskret? Nejdå. Sjuttonåringen slänger täcket ifrån sig, och hoppar snabbt upp ur sängen. Dock var inte det särskilt smart det heller. Alla muskler i kroppen värker efter gårdagens skiftning, de dunkar och ger ifrån sig evigt plågande. Benen är sega, men han tvingar sig upp. Huvudet är fortfarande halvt om halvt sovandes när kroppen rör på sig, ut mot badrummet. Upptaget. Tvingas gå ner för att kolla in det andra, upptaget. Åh, familjen måste verkligen hata honom. Att komma försent till ett prov är aldrig bra.
"Är inte du redo än..?" hör han deras far, Vincent säga med ögonbrynen högt uppe i pannan på honom. Han ser road ut, och han är riktigt förjävlig på att gömma det.
"Behöver du ens fråga?!" frustrerat kutar han upp för trappen, ser till att inte trampa någon katt eller hund på svansen på vägen. Så mycket päls överallt, usch.
"Jag ska skjutsa Scarlette, du får följa med du också!" ropar fadern efter honom, och tar en liten klunk av sitt varma kaffe. Han har varit redo sen sju, Leo har en tendens att försova sig lite väl ofta. Så bättre att vara säker, inte sant?

Cayden stängde av det varma vattnet som för bara några sekunder sedan forsat över hans kropp, sträckte sig efter en handduk som han fäste kring höfterna. En mindre handduk använde han till att torka håret med samtidigt som han lämnade badrummet för att gå ut till köket. Perfekt timing, kaffebryggaren hade precis puttrat klart så han hällde upp drycken i en mugg. Det var först ganska nyligen som han börjat smaka allt mer på kaffe. Han var inte säker på vad det var för konstig fas han befann sig i, men han hoppades innerligt på att han snart skulle tappa intresset igen. Han hade aldrig varit en kaffemänniska, så det gick inte ihop att han vid hundrafemtio-års ålder plötsligt ändrade åsikt om det hela.
Femton minuter senare promenerade han längs med gatan. Cayden hade vakat hela natten men han kände sig ändå inte det minsta trött. Hans goda vän, Jackson, hade med rödgråtna ögon knackat på dörren halv åtta föregående kväll. Det hade tagit Cayden en god stund åt att få klart för sig vad som egentligen hade gjort den blonde så upprörd, eftersom Jackson snyftat och haft sig. Aldrig någonsin under den tid som Cayden känt Jackson hade han sett vännen på det viset. Och på grund av en kvinna dessutom. Några drinkar senare hade Jackson kommit med förslaget om att hans ex borde få smaka på sin egna medicin. Någon borde krossa hennes hjärta så som hon hade krossat hans. Cayden hade öppnat munnen för att påpeka att karman en vacker dag skulle besöka henne, men då hade Jackson redan spottat ur sig förslaget om att Cayden skulle vara den perfekta heartbreakern. Det hade den brunhårige skrattat gott åt eftersom han tagit det med en nypa salt, men den blondhåriga killen hade bönat och bett större delen av natten och tillslut hade Cayden gått med på det av två anledningar. För att hans öron inte skulle trilla av på grund av allt tjat, och för att hans vän skulle kunna sova. Nu var frågan enbart hur han skulle komma fröken Joyce nära.



Faye studerade mannen som räckte henne en mugg med varm dryck. Hon orkade fortfarande inte riktigt tänka på nattens händelser. Allt var så förvirrande och det fanns ingen logik i det hela. Hon hade vaknat mitt i natten i skogen, utan kläder och med ett stort rivsår på ryggen. En man hade promenerat förbi och sett henne. Bara det lät otroligt misstänkt. Hur kom det sig att en man, av ren slump, med inget ont i tankarna vandrade omkring i skogen mitt i natten precis där hon befann sig? Den här mannen hade hur som helst tagit med henne till ett läger. Några protester hade han inte brytt sig om och stark som fan hade han varit också. Hon hade inte haft den minsta chans att ta sig ur hans grepp. En bredaxlad man med tatueringar lite här och var hade efter en stund dykt upp. Misstänksam och sur hade han varit, hon hade inte fått en känsla av att vara välkommen. Svar på sina frågor hade hon inte fått heller utan hon hade gång på gång blivit avfärdad. Nu hade hon fått order om att sitta tyst vid lägerelden som slocknat för länge sedan, och vänta tills vidare. Hon hade övervägt tanken att försöka smita därifrån men hade kommit fram till att det nog var bäst för henne att bara göra som hon blev tillsagd. Faye hade ju ingen aning om vad det var för galningar hon hade att göras med här egentligen.

Vanligen brukar Scarlette ta en buss till den lilla villan i utkanten av stan, ta en promenad med familjens vovve Lucy.. det brukar ha en lugnande effekt på henne, däremot behöver hon socialisera sig. För varje dag hon stannar hemma, antingen för att plugga eller träna, så glider hon längre bort ifrån alla. Faller tillbaka i det där sunkiga träsket som hon varit i så många gånger, livshotande. Så hon bestämmer sig för att hålla Leah, en estetkamrat med färdigheter i ukulele, sällskap.
"Jag tycker du gjorde rätt val," delar den unga kvinnan med sig. Handen glider igenom det korta, vinröda håret medan hon spräcker en liten bubbla med sitt tuggummi. Hon bär alltid på dem, vilket sitter väldigt bra om man får för sig att äta skolans mat. Usch, det lämnar en väldigt förskräcklig eftersmak och andedräkt. Det vill väl ändå alla undvika?
"Mhm, jag vet.. men han tog åt sig så mycket. Har aldrig trott att han brytt sig så mycket om mig förens jag faktiskt gjorde slut med honom." De två unga tjejerna stannar upp vid ett litet fik, en liten bit ifrån centrum. Rätt avlägset, men med helt förträfflig fika, mat och drycker. Jackson hade verkligen inte reagerat på det sätt Scarlette förväntat sig, de hade varit tillsammans i ett helt år.. men ändå har hon aldrig riktigt funnit sig uppskattad i hans närhet förutom i början, och de sista minuterna. Det är väckt en del skuldkänslor, men att ge Jackson falska förhoppningar på att de ska fortsätta är väl ändå ännu mer fel? Ja, helt klart. En liten klocka plingar till ovanför deras huvuden när de stiger in i kaféet. En brasa lyser glatt, ger rummet mer liv och klarhet. Det är där de brukar sitta, och det är även där hon brukar sitta när hon är själv. Väldigt mysigt och lugnande.

Efter morgonens händelser verkar dagen bara bli ännu värre för stackars Leo. Provet gick minst sagt åt skogen, vilket är ännu jobbigare när han är fast i en sådan högpresterande familj. Efter det hade han glosförhör i spanska, vilket ger honom konstant påminnelse om att han borde ha valt franska. Där kan han åtminstone få hjälp hemma. Men nehej, han fortsatte på spanskan, och fattar verkligen noll. Han hade ju varit sjukskriven från skolan under början som varulv, det fanns liksom annat att fokusera på då. Så Leo har missat en hel del, och spanska är inte så lätt att läsa ikapp. Tyvärr.
"Ryck upp dig!" gnäller Adam som har en muskulös arm släng runt de hoodieklädda axlarna. Leo brukar oftast vara väldigt pigg och hyper, så när han är nere, eller har mycket att tänka på.. ja, det har en tendens att dra ner humöret på alla runt omkring honom. Det gör både honom själv ännu mer irriterad, och hans vänner kan inte sluta gnälla på det. Djupt andetag, nu ska du låta trevlig här. De mörka ögonen möter Adams nyfikna, men oroliga blick. Adam, en sjuttonåring på redan 189 centimeter, med tjocka, krulligt affro hår har på något sätt blivit en av Leos bästa vänner. De har varit tajta sen högstadiet, vilket är ett vidunder.
"Vadå, jag är jätteglad," den mindre gör ett brett, ironiskt leende innan han slår upp dörren och stiger ut i regnet. "Jag ska till skogen idag, fullmånen kommer snart och jag vet inte om jag kan vara hemma under den.."

Det var inte av ren slump Cayden gick in på samma kafé som Jacksons ex gjort några minuter tidigare. Han hade utbytt några ord med henne ett par gånger under den tiden som hon dejtat hans vän, men aldrig något mer än så. Han hade dock känt igen hennes doft på långa vägar, en fördel då man skulle spåra upp någon var att ha ett bra luktsinne, så det hade varit en barnlek för honom att hitta henne. Han beställde ett glas med iskaffe åt sig för att inte väcka några misstankar och satte sig sedan vid ett litet bord i knuten. Därifrån hade han god uppsikt och några problem med att lyssna till konversationen hade han inte heller. Det fanns fördelar med att vara en alv. Tålamod hade Cayden också så det räckte och blev över, han hade inte bråttom utan satt lugnt och väntade ända tills tjejen med det vinröda håret ursäktade sig och lämnade kaféet. Han väntade några ögonblick innan han gick över till bordet där fröken Joyce nu satt ensam.
”Får jag slå mig ner?” frågade han och gjorde en gest mot den lediga stolen. Utan att vänta på svar satte han sig ner och la avslappnat armarna i kors över bröstkorgen. ”Jag hörde från Jackson att ni gått skilda vägar. Hur är läget?”

De två vännerna sitter och pratar länge, mest om det brustna förhållandet. Hur skulle de inte kunna göra det? Scarlette och Jackson har varit tillsammans av och an i drygt ett år, så när ett fast slut på det hela sker är det väl klart att man diskuterar det. Men efter en stund glider det samtalet ut i sanden, och de börjar istället diskutera Leahs trubbel med sin styvsyster. Ja, Scarlette undrar hur de två hållit deras förhållande hemligt från deras föräldrar såpass länge, men har hon rätt att ifrågasätta? Nej. Gör hon det iallafall? Absolut. De fnissar länge om deras kärleksproblem, himlar med ögonen åt varandra innan de går in mer på djupet. Leah är en av Scarlettes nära vänner, som vet mer invecklat om de där hälsoproblemen. Visserligen kan folk bara lägga ögat på hennes kropp och påpeka att något är fel, men Leah är nästan den ena hon vill diskutera det med. Eller inte har något problem att diskutera med, snarare. Den rödhåriga, långa flickan har däremot en annan lektion, en teaterkurs, vilket hon mer än villigt skippar. Men vad skulle Scarlette vara för vän om hon accepterar det? En riktigt dålig en. Så de kristallblå ögonen följer vännen som har sin väska slängd över axeln, och hörlurarna över lockarna, med blicken när hon ger sig av. Och så är hon ensam igen. Fingrarna griper ett hårt tag om den mönstrade koppen, där hennes chailatte fortfarande ligger varm, och ser in i flammorna mittemot. Kanske hon borde gå hem, men regnet som dalar ner utanför avråder henne från det. Uppmärksamheten finner dock en annan riktning, och huvudet höjs en aning för att komma ansikte mot ansikte med Cayden. Genast känner hon hur hela rummet blir lite svalare, och hjärtat vrider sig. Om hon hade vetat att Jacksons vän varit i kaféet.. då hade hon skyndat sig ut.
"Det verkar som att du inte bryr dig om vad jag skulle svara, i vilket fall som helst." noterar hon, då den äldre hunnit sätta sig innan munnen öppnat sig. Det blonda, flätade håret ligger över bröstkorgen, hävs upp och ner i lugn takt medan huvudet lutar sig mot fåtöljens rygg. Klart att den frågan skulle komma. "Så han har berättat det för dig?" fingrarna glider försiktigt över mönstret på koppen, behovet att ha fingrarna sysselsatta tar över. "Jag mår fint. Hur är det med honom?"

Blicken vilar på den svala mobilen, skummar igenom meddelandet som fadern skickat under skolans slut. Leo är väldigt lyckligt lottad, som har så förstående föräldrar. Som hjälper honom med allt de bara kan och gör allt för att barnen ska må bra. Dock vill han inte oroa dem, de blir så uppjagade av all ohälsa att de knappast kan vara nyttiga själva. Så, istället för att tala sanning som han brukar, skriver han att han sover över hos en vän. De brukar aldrig ifrågasätta honom, han är ju så lydig och godhjärtad. Det sistnämnda är mer riktigt än det första, tänk om det bara kunnat vara jämndelat. Lögner gör ju ingenting bättre. Med ett djupt andetag skakar han på huvudet åt sig själv, sätter åt hörlurarna och låter mobilen shuffla alla Macklemores låtar. Därefter kan han gå in i skogen utan att bry sig om det tjocka, kalla regnet som bombarderar de mörka lockarna. Benen rör sig i takt med musiken över rötter, fallna grenar, stenar och röda löv. Med tanke på vad det är som strax kommer ske med Leos kropp så är han förvånansvärt lugn, han har ju gått igenom det så många gånger innan. Även om det inte är helt fläckfritt än så känns det mycket bättre än från början.
"Nu så Leo, du är senare än vanligt!" hör han Rick utbrista när han dyker upp tätt intill ett ut av tälten. Tyvärr uppfattar Leo det inte, musiken är alldeles för hög, så det enda han ser är att Rick säger någonting.. antagligen någon jävla rappakalja som inte är värd att tänka på. Dock avbryts den tanken när den äldre mannen griper tag om hans hörlurar och knackar honom hårt på pannan.
"Aj?" muttrar den nätta killen och masserar sin nu röda panna. Varför hade han gjort så för?
"Har ett litet uppdrag åt dig," som vanligt ignorerar Rick den andres protester, och leder honom in i ett tält. Jisses, om han fått nys om det här innan hade han definitivt ätit pannkakor med familjen istället. "Vi har en ny attackerad, och du som så skickligt blivit mer van på så kort tid.. har säkerligen ingenting emot att hjälpa henne?"

Ingående studerade han henne med ett neutralt ansiktsuttryck. Han var inte den lättaste boken att läsa utan var snarare svårtolkad på många olika sätt. Han hade inte alltid varit en sådan person men under hundrafemtio år hann man gå igenom en hel del. Och han hade gått igenom en hel del som förändrat honom. Han betraktade hennes smala ansikte, kindbenen och käkbenen kastade båda en tydlig skugga som talade för sig liksom resten av hennes kropp. Cayden la ingen större vikt på hennes kommentar om att hon kände sig okej efter vad som hänt mellan henne och Jackson. Eller han tog det inte på gravaste allvar för hon verkade inte som en person det gick att ta på allvar. Hon påstod säkert till alla hon kände att hon mådde bra trots att hon svälte sig själv. Det var dock inte hans ensak eller problem att fundera på.
"Förkrossad." Det var en mild underdrift. Jackson var betydligt mer än bara förkrossad. Cayden hade själv till en början trott att hans vän bara överdrev för att vara dramatisk, men nu var han istället mer övertygad om att vännen bara var lite enfaldig och inte förstod bättre än att det var onödigt att gråta över en tjej som Scarlette. "Men han kommer att komma över det. Bättre att du var ärlig mot honom om hur du kände än lät honom tro att ert förhållande var en dans på rosor."


Den bredaxlade mannen från tidigare dök senare upp och viftade med fingrarna åt henne som en gest att följa med. Faye blängde på hans ryggtavla men tog sig ändå upp på fötterna. Vad trodde mannen att han hade för rättigheter egentligen som gjorde att han kunde hålla henne här mot hennes vilja? Hon stannade upp bakom honom då han vinkat till sig tre andra killar.
"Leo, precis den jag ville se. Jag förmodar att Rick redan talade om för dig att vi har en ny attackerad bland oss." Mannen föste fram henne och korsade armarna över bröstkorgen. "Du får hjälpa henne för du är yngst. Lär henne allt. Och se till att få in lite träning i schemat också, det lär göra er båda gott." Logiken i det hela saknades igen enligt Faye men hon höll munnen stängd. Hur länge till hon skulle klara av att inte säga något visste hon inte.

Även om Scarlette länge tränat upp att hålla ett helt neutralt ansiktsuttryck så kan hon inte undgå att släppa ut sig ett bittert litet skratt. Kan hon egentligen döma Jackson? Nej. Ingen ut av parterna hade varit bra på att förklara hur de såg på förhållandet, komplimanger och lovande ord som jag älskar dig hade bara slängts ut i de heta stunderna. Om Jackson verkligen är helt förkrossad så ökar bara skuldkänslorna hos den yngre tjejen.. men hon har svårt att tro på det. Kanske för att i hennes ögon är hon ingenting att bli förkrossad över om man förlorar. Men att berätta hur Jackson känner och mår har Scarlette ingen rätt att göra.
"Det är lite underligt det där.. visste inte att han brydde sig om mig förrän vi gjorde slut." hon höjer blicken från den levande elden, möter de mörka ögonen. Hon borde inte dela med sig om det här, särskilt inte med Cayden som är nära vän med hennes ex. Och helt korrekt är det inte heller, de hade haft ett fantastiskt förhållande i början, romantiskt, hon kunde prata om allt med honom.. och kanske det är tanken på det förhållandet som gjort Jackson så förbryllad, att det rasat och de inte kunnat bygga upp det på något sätt. Eller så kanske Jackson har en helt annan syn på det än henne, kanske det sett likadant ut, men hon lät sina personliga problem komma i vägen? "Ja.. det var väl bättre att låta honom komma upp på fötter så snart som möjligt och hitta någon annan, eller hur?" Scarlette dricker upp det sista av sin chailatte innan hon ställer sig upp från fåtöljen. De tunna benen är klädda i tajts, med en stor stickad tröja hängandes över dem tillsammans med jackan. Åh, hon längtar inte efter att få gå ut i regnet. "Jag borde nog börja röra på mig.."

Ska Leo sitta barnvakt nu också? Är det inte bättre om någon äldre tar hand om ynglingen och ser till så att allt går rätt till? Även om nu sjuttonåringen funnits där i skogen med de andra i över två år, så har han aldrig tränat upp någon annan, lärt ut kontrollen. Logiken i det hela stämmer inte riktigt överens med den taktik hans egna hjärna gjort upp. Men han har ingen rätt att uttala sig om det, de äldre, mer kunniga ut av dem vet ju bäst. Om Leo skulle öppna munnen och protestera, så skulle de skratta likt förbannat åt honom. Det betyder dock inte att han inte gör det.
"Tror du inte att det är bättre att någon som har varit i den där formen lite längre än mig tar hand om henne?" än så länge har han inte gett det nya ansiktet en blick, när han först kom dit fann han det alltid läskigt när folk såg på honom. Så även om nu flickan fungerar på ett annat sätt, så kan han inte undgå att följa sina egna principer. Precis som han trott skrockar den äldre till, innan han skickar en allvarlig blick till den yngsta.
"Ta hand om henne. Det är bra träning för dig, om du behöver hjälp får du helt enkelt fråga efter det." svarar han och lämnar en liten klapp på den taniga axeln. Med ett djupt litet andetag glider de mörka ögonen mot flickan, där det stannar upp. Hårstråna reser sig på armarna, och han har stor lust att sjunka genom jorden och aldrig komma tillbaka.
"Faye?"