Voldemort's Victory

Hello, I got a taste for role-playing Harry potter, with a twist. I wish to play in a world where Voldemort won. Simply as that. Inspired by a fanfiction I read as a child I wish to play as his daughter. You can have whatever role you wish for.

Historien är simpel, och har inget tydligt mål utöver att framföra karaktärernas dagliga liv efter att Voldemort vunnit. Därefter tar vi historien åt de hållet vi själva vill.
Världen ser ut som den tänkas kan efter att mörkrets herre vunnit. Mugglarna lever förtryckta närmas som slavar. Renblodiga som kungligheter, nästintill. Fenixorden är under sträng bevakning, och vad deras mål är kan vi forma själva beroende på om någon önskar tillhöra dem eller inte.

Regler:
Endast en karaktär per deltagare.
Rollar i tredjeperson.
Använd dig inte av någon annans karaktär utan tillåtelse.
Vill man ändra på något drastiskt under historien skall detta diskuteras. Om det sker innan, så som att du vill ha en död karaktär levande är detta okej, undantaget är Harry och Dumbledore.

Mall:
Namn:
Ålder:
Kön:
Utseende:
Familj:
Sida innan kriget:
Ställning efter kriget:
Blodstatus:
Vänner:
Livet innan kriget:
Övrigt:


Mall:
Namn: Cara Riddle
Ålder: 27
Kön: Kvinna
Utseende: Ärret har hon efter att någon överföll henne på gatan i ett försök att ta hennes liv.
Jezebel
Familj: Far: Voldemort. Mor: Lucielle (Deceased). Styvmor: Bellatrix. Gudfar: Severus. Man: Jezebel
Sida innan kriget: Obestämt. Hade vänner på båda sidor.
Elevhem: Slytherin.
Ställning efter kriget: Nästa högsta, ofta kallad mörkrets prinsessa, men inget hon är intresserad av.
Blodstatus: Halvblod
Vänner: Efter kriget, endast Severus och Jezebel
Livet innan kriget: Hon var en vanlig elev under sina år på Hogwarts, begåvad, och höll sig borta ifrån sin fars planer. Bodde hos Severus under Voldemorts frånvaro och ser honom stundvis mer som än en far än Voldemort. Blev under de senare åren tillsammans med Draco och de gifte sig.
Övrigt: Efter kriget började Draco förändras och strävade efter mer makt. Han blev våldsam och gentemot Cara, som efter två år valde att lämna honom, men hon kommer ändå inte undan honom då ha utpressar henne av en anledning som jag håller dold för stunden. Hon träffade Jezebel av en slump och de inledde en vänskap som senare övergick i kärlek. Cara och Voldemort har en ansträngd relation sedan han vann kriget och hon undviker honom i den mån hon kan. Hennes vänner sedan åren på Hogwarts, vilka bland annat var flertalet medlemmar ur orden undviker henne, och hon har börjat bli kallare och mer tillbakadragen. Resten rollas fram

I hope someone would find it interesting to join me

Namn: Solara Scabior
Ålder: 27 år
Kön: Kvinna
Utseende: Har ärvt sin faders utseende, lång, smal och smidig med gråblå ögon och midjelångt mörkbrunt hår.
Förtillfället är hon mager och ser härjad ut, något ärrad.
Familj: Solara & Sebastian Scabior (Döda)
Sida innan kriget: Ingen egentligen, men stred vid faderns sida och på så vis stod hon på Voldemorts sida.
Ställning efter kriget:
Blodstatus: Renblodig
Vänner:
Livet innan kriget: Båda hennes föräldrar var snappare vid det första kriget. Modern blev dödad, fadern satt i Azkaban och Solara hamnade på barnhem.
När Voldemort åter kom till makten fick hon äntligen återförenas med sin far. De levde samman ända tills det sista kriget då fadern blev dödad.
I skolan gick hon i elevhemmet Ravenclaw och var en extrem pluggis. Skötte skolan korrekt och fick alltid högsta betyg. Hade extrem ångest om hon inte fick bra betyg, om hon inte pluggade om kvällarna eller inte skötte sig.
Var från början tyst och "osynlig" men tack vare att fadern blev fri från Azkaban och deras ställning ökade blev hon även mer självsäker i skolan. Skolan som då blev när Voldemort styrde kunde man dra fördel av att vara renblodig och tillhöra rätt familj.
Lärde känna Cara under deras sista år.
Övrigt: Efter kriget och efter sin faders död och begravning lämnade hon allt och alla och flydde landet.
Hon orkade inte mer, hon hade så längtat efter ett familjeliv och fick endast ha sin far i ett år.
Den enda hon hörde av sig till via uggla var Cara, även om det blev mer sällan någon gång per år.
Har under åren levt ett rörigt liv, hamnat i fel sällskap, skadat sig själv och andra för att trycka undan de verkliga känslorna.

Röken spred sig ifrån tekoppen hon höll i handen, medan hon såg ut över den dystra staden. Hon hade läst om hur London sett ut under andra världskriget, och det var inte mycket bättre nu. Självklart fanns det områden som såg "normala" ut, växter, fungerande bostäder, människor som levde där, små öar i en annars grå dyster värld, något som inte direkt bekom henne. Hon brydde sig inte om stadens skick, människornas tillstånd eller något annat som hände. Förvisso hade hon önskat att staden kunde vara lite grönare, att det fanns vilda djur i den, men de skulle snart bli jagade och dödade av människor som sökte mat, och träden, well de skulle antagligen blir nerhuggna lika fort. Hon var glad över att hon hade sin egna ö av grönska, en plats ingen vågade komma till och hon fick ha deras boende i fred. Inga grannar i lägenheterna runt sig, inget hon klagade över, hatandes nästintill alla människor.

Hon vände sig leende om när hennes tankar avbröts av två händer som omfamnade henne bakifrån, och hon mötte Jezebel's leende ansikte.
"God morgon" viskade han in hennes öra och hon placerade en lätt kyss på hans läppar innan hon vände sig emot staden.
"Den är verkligen ful" Cara's röst var föll av avsky när hon såg ut över staden, drickandes sitt tea.
"Som resten av landets städer" svarade Jezebel och det var nästintill sant, allt såg lika dant ut. De magiker som bodde i städerna brydde sig knappast om dess utseende, endast önskandes mer makt, eller att gömma sig och mugglarna var inget mer än slavar och deras åsikter inte värda något.
"Vad skall du göra idag?"
"Jag behöver hitta ytterligare en försökskanin"
"Får du inte viruset att fungera?"
"Inte i den mån jag önskar" Cara nickade, hon visste hur hårt Jezebel jobbade och hon önskade att han skulle lyckas.
"Ville du göra mig sällskap?" hon funderade på det, hon var inte lika intresserad av det som Jezebel, hon var långt ifrån ointresserad, men av andra anledningar. Hon älskade att se dem lida, höra deras skrik och fasa när de inser att hon inte kommer hjälpa dem. Ja hon njöt av det, i början hade det skrämt henne, nu hade hon accepterat det och försökte inte ens dölja det.
"Senare, jag har några dokument jag måste ta hand om" sa hon med bitterhet då de gällde Draco. Jezebel sa inget, utan han gav henne en puss på pannan innan han avlägsnade sig ifrån lägenheten och hon tog sin teakopp mot kontoret.

Solara låg mer eller mindre utslagen på en av parkbänkarna. På marken vid henne låg en nyligen död man, en som tänkte ta hennes bänk. Inte för att hon ägde den, men ändå. Hon hade magin inte han då det bara var en simpel mugglare.
Hon hade kommit tillbaka till London för ett par veckor sedan, hade tänkt ta sig in till sin fars bankvalv. Pengarna låg orörda och hon hade tänkt få ordning på sitt liv igen. Men det hade inte gått särskilt bra, de hade tagit henne för en smutskalle som snott någons trollstav och hon hade nätt och jämt kommit undan. Allt hade bara gått fel och hon hade inte en aning om vad hon skulle ta sig till. Hon kände ingen i staden förutom Cara och där ville hon göra ett något gått intryck. De hade inte setts på de tio år som gått, bara hört av via uggla. Där hade Solara inte nämnt något om hur hon mådde eller hur hon levde, hon ville inte oroa. Därför kunde hon inte bara besöka henne och hon visste inte ens om hon var välkommen då de hördes av så sällan.
Så nu låg hon där på bänken, hon hade druckit en hel del och var inte i stånd att röra sig. Tungt sov hon och såg väl ut som vilken mugglare som helst. Dock i stövleskaftet skymtade hennes stav fram och på fingret syntes faderns silergröna ring.

Jezebel studerade de människor han passerade, förvisso kunde han ta vem han önskade vetandes att Cara skulle skydda honom om det behövdes. Hade han varit någon annan hade han kanske skämts över det, men han hade inga problem med att erkänna att hon hade en högre ställning än honom, något som inte ens bekom honom. Utan henne skulle han med största sannolikhet vara död idag, möjligheten fanns att hon skulle vara det också, något han var glad över att hon inte var. De behövde varandra och skyddade den andre när det behövdes, och så som världen såg ut var det inte allt för sällan, hon mer än honom. Han visste inte vad som hänt henne i det förflutna, och förvisso förstod han varför människor önskade livet av henne, de hoppades att Voldemort skulle tappa det, de skulle kunna döda honom efter det. Vad han inte förstod var, vart ifrån deras mod kom, då hon var en skicklig häxa utan Voldemort's beskydd, inte för att det var mycket till skydd. Jezebel hatade den mannen med passion, men inte av samma anledningar som alla andra. Han brydde sig inte om vad den mannen gjorde med världen, vad han brydde sig om var hur han behandlade Cara. Jezebel såg hur Voldemort bröt ner henne mer och mer för varje gång de sågs, även om det var allt mer sällan nu förtiden. Jezebel önskade att han kunde döda honom, men då det var en omöjlighet fick han istället finnas där för Cara när hon behövde det.

För en sekund hade han förlorat sig i tankar och glömt att leta, när han blev påmind av det genom att se en kvinna liggandes på en bänk. Hon var långt ifrån ett bra skick, men seendes liket bredvid henne visade att hon var en kämpe, och kanske skulle hon hålla ut längre än andra gjort. I några snabba steg var han framme hos kvinnan, tog tag i henne och transfererade dem därifrån.

De landade i hans kontor och han tvingade ner henne i en stol och kedjade fast henne med enkelhet innan han vände sig emot skåpet, seendes på de olika dryckerna där, markerade med olika nummer och han tog exemplar G27 och gick för att fylla i pappren innan han gav kvinnan drycken.

Solara vaknade inte till medvetande försen hon satt fast i en stol och en okänd man hällde i något i hennes strupe. Solara hostade till då den brännande drycken for ner för hennes strupe. Drycken gjorde henne genast klar i skallen och alkoholens påverkan försvann.
"Va fan gör du?" svär hon åt mannen och försöker lönlöst ta sig loss, hon kommer inte ens åt staven som är nedstoppad i stöveln.
Men snart får hon annat att tänka på, hennes kropp börjar okontrollerat att skaka då en enorm obeskrivlig smärta far genom hennes kropp, som om den vill bränna henne inifrån.
Solara skriker till av smärta, chock, rädsla och panik. Hon visste inte vad han ville, eller vad som skedde men hon gillade det inte. Visst hade hon hört talas om sådana här, sådana som gillade att tortera eller vad han nu tänktes göra.
Solara drog ett djupt andetag, så djupt hon förmådde och stängde munnen. Hon tänkte inte ge honom tillfredställelsen att höra hennes skrik. Kroppen skakade än okontrolerat och ögonen tårades av smärta, men hon tänkte fan inte visa honom någon svaghet.

Jezebel förde anteckningar med en missnöjd min. Förvisso syntes smärtan ut att vara mindre än vid de andra försöken, men det var fortfarande inte vad han önskade göra. Att förse människor i smärta var inga problem, vad han önskade göra var att skapa en mutation, som i slutändan kunde skapa eget liv ifrån döda människor, men allt han lyckats med hittills var att skapa smärta och död, något han började bli måttligt trött på. För en sekund kände han för att kasta anteckningarna i golvet av ren ilska, för att sedan döda kvinnan framför honom. Dock lugnade han sig snart när han hörde ett välbekant ljud, stövelklackar som slog emot trägolvet. Han skulle ha känt igen hennes steg ibland hundra andras och snart öppnas dörren.

Cara ger Jezebel ett varmt leende, föreståendes att han var missnöjd med en gång. Hon hade hört skriket när hon klivit in genom dörren på första våningen, förståendes att det inte gått som mannen önskat. Hon korsar rummet med några få steg innan hon placerar en lätt kyss på mannens läppar och tar upp anteckningarna och en penna som hon placerar mellan sina läppar, samtidigt som hon läser igenom vad han skrivit. Hon känner att Jezebel granskar henne och hon vänder sig emot honom och ler så gott hon kan med pennan mellan läpparna.
"Jag skulle minska mängden drakrot" sa hon och pekade på receptet "Och öka mängden fenixfjädrar"
Kanske skulle det inte alls fungera, men av vad hon visste av de båda ingredienserna och allt som Sev lärt henne var det vad hon skulle göra. Hon beräknade om mängden åt Jezebel innan hon vände sig om emot kvinnan, granskande henne.
"Hon bör klara en ny dryck, men jag kan inte svara på ifall resultatet kommer påverkas av det du redan gett henne"
"Det vore önskvärt med en ny" svarade Jezebel enkelt och hon nickade. "Vill du ha den här?"
Cara var osäker, hon skulle inte ha mycket nytta av kvinnan, hon hade inget nytt hon önskade pröva, och ifall Jezebel inte hade användning för henne vore det enklaste att döda henne.
"Nej" svarade hon enkelt och drog sin stav medan hon gick närmare, hon var just på väg att höja den när något blänkte till på kvinnans hand, något hon kände igen, Solara's ring! Cara lyfte blicken seendes på kvinnan som var mager, håret hade förlorat sin glans, och ögonen var vattniga, men hon kände igen de där ögonen, så många gånger hon sett in i dem.
"Solara?" sa hon frågande, inte förståendes hur hennes vän kunde sitta framför henne, och definitivt inte i det skick hon var.

Solara såg livrädd på kvinnan som nu uppenbarade sig vid mannen. Hon gillade inte vad de talade om, särskilt då det hela gällde henne. Hon koncentrerade sig på att mer eller mindre försöka bemästra smärtan och dra djupa andetag genom näsan för att inte svimma och inte skrika.
Hon rycker skrämt till då kvinnan kom närmare henne med en höjd stav. Solaras hjärna var omtöcknad av smärta men kände hon inte igen kvinnan? Då hon hör sitt namn nickar hon bara oförmögen att tala, så spända var käkarna nu. Men hon kände nu igen kvinnan, det var Cara. Vad gjorde hon med den där mannen? Skulle Cara döda henne? Var de inte vänner? Förr var de det, förvisso hade det gått tio år, men ändå.

Cara tappade nästan staven när Solara nickade, bekräftade vad hon misstänkt, och hon tog ett steg bakåt.
"Är du okej?" Jezebel's röst nådde henne och han uppenbarade sig snart vid hennes sida.
"Det är Solara" viskade hon och Jezebel vände sig emot kvinnan innan han åter såg p Cara.
"Jag trodde hon bodde utomlands"
"Det trodde jag med. Hon sa att allt var bra med henne" Cara kunde inte förstå vad som hänt. Solara hade ljugit för henne, inte för att hon själv varit ärlig, men Solara's fall var värre än hennes. Jezebel la en arm runt hennes axlar och hon kände sig genast tryggare och lugnare, som att det fanns något att ta på, något fast som hindrade tankarna ifrån att flyga iväg.
"Kan du befria henne?" frågade hon lågt och Jezebel befriade genast Solara ifrån hennes bojor. Cara gick för att hämta ett glas vatten som hon räckte fram till Solara, osäker på vad hon ens skulle säga till sin vän.

Solara faller nästan av stolen då hon låssas från kedjorna, men hon drar sig darrande uppåt i sittande ställning. Smärtan började avta något och hon lät sig slappna av en bit då hon tog emot glaset av Cara. Hon drack tyst med en miljon frågor som for runt i huvudet. Vad var detta för ställe? Vem var mannen och var var Draco?
Hon visste inte vad hon borde säga, det var inte i det här skicket hon tänkt att återvända till Cara precis. Hon hade sagt att allt var bra i sina brev för att inte oroa henne.
Hon höll blicken på hennes darrande händer som knappt kunde hålla i glaset. Hon visste inte vad hon skulle säga och hon var osäker på mannen och vad han var kapabel till även om han nyss släppt henne fri.
"Förlåt." sa hon tillslut i en ansträngd röst, strupen brändes än.
"Jag ville inte att du skulle se mig såhär."