tippest & yehet prs

rollspel mellan tippest & krambjörn, läs gärna men stör icke

Kanske fyller i lite mer under tidens gång c:

Du får stanna på Hogwarts över jullovet.
De snirkliga, äckligt prydliga bokstäverna sved som saltsyra i ögonen. Fast nej, Roman, det var dina tårar som sved i ögonen. Det var dina tårar som sved där bakom ögonlocken. Ingen saltsyra.
Det var vid frukosten i Stora Salen som Roman Babcock öppnat brevet. Brevet som en pärlvit uggla släppt ner på tallriken framför honom. Ett brev som kommit från hans pappa. Till en början hade han blivit exalterad, glad, för hans pappa brukade ju aldrig skicka brev. Nej, sedan han hade gift om sig under Romans tredje år hade det endast skickats ett fåtal illvrål. När professorerna hade skickat brev hem till honom och fadern blev tvungen att göra något för att inte framstå som en dåligt insatt förälder.
Hursomhelst så försvann glädjen snabbt när han faktiskt läste vad som stod på pergamentet där inuti brevet. En lång förklaring om hur hela familjen, minus Roman (ofcourse), skulle fira jul i Frankrike. Frankrike! Och där hade glädjen sugits ur honom. Som en dammsugare inställd på högsta suget och bara tömt honom på allt. Nej, redan där hade tårarna börjat bränna bakom ögonlocken. Han hade blivit tvungen att ursäkta sig från bordet och fått säga till sina vänner att, "nej, jag känner inte mig riktigt kry, så kan ni säga till att jag är sjuk på lektionerna?". Sedan hade han vandrat upp till uppehållsrummet. Iklädd skoluniformen. Skoluniformen som han skulle fira jul i. Ensam. Aj.
Så nu satt han där i den tomma sovsalen, i sin säng, med pergamentet i handen och tårarna som försökte tränga sig ut. Och till slut lät han dem göra det. Lät dem rinna ner för kinderna, ner för halsen, fram tills de stoppades av kragen på skjortan.

Det finns både positiva och negativa aspekter med extra arbetet som prefekt. Det ger ett väldigt fint intryck för senare jobb ansökningar, och Elijah får tillgång till det där fantastiska badet som endast är till för prefekter. Men om sextonåringen inte varit så angelägen om sin framtid, hade han tackat nej. Visserligen är det jobbigt att hålla koll på ett helt elevhem, diskutera med andra och konstant vara den folk vänder sig till, men det som får honom att ogilla det mest är faktumet att tiden inte finns till. Studierna är fortfarande viktigt. Plus är det två nya skolor på besök under året.. alldeles för mycket arbete. På det kryllar det med unga elever vars intressen är rykten och göra livet ett helvete för alla.
Aja, två år kvar. Elijah går upp för trapporna, precis som varje morgon ska han göra noteringar om vilka elever som är sjuka och sängliggande. Andrea tar flickornas sovsalar, och han killarnas. Han kväver en gäspning, känner hur han vill gå tillbaka till frukosten för att trycka i sig lite gröt.. Gröt.. Elijah finner sig själv nästan dagdrömma över måltiden, men tvingar upp den sista dörren. De nötbruna ögonen glider över hans egna sovsal, med fyra andra elever. Blicken landar på Roman som sitter där i sin tomma säng med tårar som hotar med att visa sig för omvärlden. Det är en helt ny situation.. visserligen är sextonåringen inte fullkomligt inkapabel till att trösta och prata med sina vänner, men Roman är knappast en vän. Han harklar sig, förvarnar den jämnårige om att han inte längre är ensam i rummet.
"Du är sen till första lektionen." Är det enda han kan få ut sig.. smidigt.

En harkling. Det är en harkling, kommande från Elijah Fuller, som får tårarna att sluta rinna. Inte för att blotta synen av den jämnårige gör Roman lycklig och bekymmerslös. Nej, det är bara för... Vem fan vill gråta inför random människor? Inte Roman i alla fall. I och för sig vill han inte gråta inför någon. Nej, verkligen inte.
Första instinkten blev att skjuta pergamentbiten ner under kudden. För det skulle ju verkligen inte dra mer uppmärksamhet till sig än om du bara vikt ihop den där i knät, lugnt och sansat. Jaja, vafan. För sent att ändra på det nu.
”Jag vet”, svarar han med sprucken röst. Fan. Sprucken röst. Nej, om hans elevhemskamrat inte förstått att han gråtit så förstår han ju definitivt nu. ”Jag kan också klockan.” Och så torkar han, så diskret det bara går, torka bort tårarna. Tur att han inte var tjej och använde mascara. Nej, då skulle hans ansikte verkligen visat att han gråtit. Nu är det ju tur att han är kille. Men Fuller ser ju fortfarande. Om killen inte är helt bakom flötet så fattar han ju. Fuller kommer säkert sprida det vidare. ’Jag såg quidditchkaptenen gråta! Fan vad patetisk han är.’ För varför skulle Fuller inte sprida det vidare? Roman har ju själv pratat illa om elevhemskamraten tidigare. Öppet, högt, ytterst oförsiktigt.

Roman Babcock har alltid gett intrycket av en elak, självupptagen tonåring precis som många andra.. och precis som alla andra har han egna demoner, känslor och uppfattningar. Spelar ingen roll om Elijah försöker ignorera faktumet att synen inte varit något han förväntat sig, han själv kan vara rätt ytlig ibland.
"Har du en? En klocka, menar jag." frågar han med ett svagt leende innan han stiger in i rummet med lätta steg. De ny lackade skorna skiner mot golvet när han rör sig mot sängkarmen vid fötternas ände. Skoluniformen är ny struken, ögonbrynen perfekt plockade.. ja, varje liten del måste vara perfekt, precis som hans egna säng som står noggrant bäddad i hörnet av rummet. Elijah inser att i Romans fall är det annorlunda kommande sjukanmälningarna. Den två decimeter längre killen ser inte sjuk ut, mer ledsen och bedrövad. "Vill du berätta för mig?"

Skulle det vara ett skämt? Ja, förmodligen. Roman är inte på humör för skämt. Dessutom var Fullers skämt inte ens roligt. Bara frustrerande. Frustrerande för att här hade han nyss suttit och gråtit och nu kommer Fuller in och drar inte ens därifrån? Herregud. Han håller upp högerarmen mot prefekten som kommer närmre. Drar ner skjortan ett par centimeter för att blotta armbandsuret. För att visa ’jag är inte på skämthumör’. Och sedan låter han armen falla ner i knät samtidigt som han granskar Fulle. Fuller, som är allt för nära för att Roman ska känns sig bekväm. Och Fuller är inte ens så nära. Nej, det är han inte. Men Roman vill helst att han ska dra. Den perfekta prefekten med den perfekta strukna uniformen får mer än gärna bara dra därifrån. Men just då vågar Roman inte be honom dra åt helvete. Vill inte riskera ännu ett poängavdrag. Dagen därinnan hade han nämligen lyckats få tjugo poängs avdrag av professor McGonagall. Nej, inte fler poängavdrag. Inte denna veckan i alla fall.
”Berätta vad?” frågar han. Trotsigt. Med en numera återhämtad röst. Inte sprucken. Nej, för guds skull.

Okej, så det är uppenbarligen ingen ide att försöka lätta upp stämningen.. inte för att Elijah varit värst duktig på det. Nej, det har varit mer Edmunds grej, Edmund som är mer lik Weasley tvillingarna än hans egna tvillingbror. Hmh jo, Elijah kan nämna en hel del vänner som skulle vara bättre på det här en han själv. Den trotsiga rösten får honom att höja lite på ögonbrynen, men han andas tungt och skickar ett genuint litet leende mot Roman.
"Det är lugnt, vi skippar det." säger Elijah och fiskar upp pergamentet ur sin byxficka, där namnen på de sängliggande ligger. De måste han lämna in till McGonagall snarast, så att de stackars eleverna inte får någon frånvaro. Den jämnårige ser verkligen förlorad ut, och någonting värker i den mindres hjärta. Nej.. han är tyvärr inte duktig på att se olyckliga människor. "Jag skriver att du har feber.. men berätta inte det för någon." Då skulle nog hans prefekt knapp försvinna på en liten sekund.

Varför är Fuller så satans trevlig? Roman har nog aldrig varit trevlig mot den killen. Inte direkt otrevlig, men inte trevlig heller. Och nu på det senaste, med ryktena i full gång, har det väl nästan övergått till mobbning. Inte för att Roman har snackat skit om Fuller inför Fuller själv, men han har ju gjort det öppet. Odiskret. Obrytt. Bara fällt kommentarer. Hur som helst så är han ju inte direkt trevlig nu heller, så varför räddar Fuller honom? Beror det på det jävla hjältekomplexet som mer eller mindre alla gryffindorare har? Irriterande, ja, men det känns inte riktigt okej att fortsätta med otrevligheten just nu när Fuller är så... Snäll. Fin. Trevlig, bara.
"Tack", svarar han och pressar fram ett leende på de rosa läpparna. "Förlåt, jag bara... Dåliga besked." Och så viftar du bort det lite, Roman. Han rycker, så obrytt han bara kan, på axlarna. För att försöka säga 'det är inte som att jag bryr mig så mycket egentligen'. Men det där är så otroligt lätt att se igenom. Du grät, Roman. Du bryr dig visst. Du bryr dig otroligt mycket.

Även om nu Elijah bestämt sig för att bryta lite mot reglerna för engångsskull så hade han verkligen inte förväntat sig något tack från den andre. Det kanske inte Roman nödvändigtvis förtjänar, efter alla rykten.. men det gör väl ändå de flesta? Elijah granskar det påtvingade leendet, dåliga besked?
"Du behöver inte förklara för mig," försäkrar sextonåringen med ett genuint litet leende. Nej, det skulle väl ändå bara vara lite udda för dem bägge två? De må ha delat rum under flera årstid, men de har aldrig riktigt klickat. Antagligen för att de är såpass olika varandra.. Elijah ser kluvet mot dörren, gnager sig i underläppen innan han vänder blicken mot Roman istället. Hur töntigt det än låter har han aldrig missat en lektion, åtminstone inte utan en genuin, bra ursäkt. "Vill du ha lite sällskap?" Åh jösses.. smidigt. Ska han alltså stanna där med Roman, när de verkligen inte har något med varandra att göra? Men kanske är det här ett tillfälle att ändra på det? Ja, Elijah kan vara rätt naiv ibland.