rollspelare & wolfy prs

rollspelare hoppas mallen duger, vet ej hur mycket vi egentligen behöver skriva om karaktärerna på förhand x3

Namn:
Ålder:
Utseende:
Titel:
Övrigt:

Namn: Estelle Stuart
Ålder: 16
Utseende:
Titel: Prinsessa
Övrigt: Hennes far, som är kung över Skottland, är svårt sjuk och har inte mycket tid kvar så samtidigt som hon försöker hitta en make så behöver hon förbereda sig på sin kröning.

Namn: Nicolas av Valois
Ålder: 16
Utseende: http://i63.tinypic.com/35iwxl0.jpg
Titel: Prins
Övrigt: Kronprins, förväntas att krönas till kung inom en snar framtid så fort en passande maka hittas.

Estelle hade fått åka en lång, och sorgsen väg, från Spanien till Frankrike. Hennes föräldrar hade knappt låtit henne sörja innan de hittat än passande make till henne, kronprinsen av Frankrike. Hon tvivlade starkt på deras omdöme men det var inget hon kunde säga rakt ut så hon hade snällt bett sina damer packa allt och åkt iväg. Hon gillade inte alls tanken av att försöka få en make när Carlos gått bort för inte alls länge sedan. Det kändes nästan som om han vände sig i graven på grund av henne, eller ja det var ju mer eller mindre hennes föräldrars val då hon inte var med och påverkade så mycket men det kändes inte bättre för det. Hennes färgglada klänning gjorde henne inte heller på bra humör, en mörkblå klänning som var otroligt vacker och ståtlig men hon inte alls matchade hur hon kände sig. Den kostade säkerligen en förmögenhet och det syntes tydligt då den var detaljrik och lyxig.

Prinsessan tittade ut på landskapet och suckade lågt då hon såg det franska hovet en bit längre fram. Hon spände sina käkar och vände ner blicken, blev inte lika lockad av att titta ut längre. Hon granskade vakten som satt mittemot henne istället, han var fransk det syntes tydligt. Hon log svagt och bet sig nervöst på läppen, de hade suttit tysta ett väldigt långt tag och hon visste inte ifall han inte ville eller inte vågade prata med henne så hon svalde sin egen nervositet.
"Hurdan är er prins?" frågade hon, var uppriktigt nyfiken på prinsen som hon knappt hört något om. Det fanns väldigt få skandaler om Nicolas som hon hade hört talas om, ifall kungen av Frankrike tog hand om det på egen hand eller om prinsen helt enkelt var väldigt lugn visste hon inte. Hon hoppades bara på att han skulle vara någorlunda trevlig, annars skulle det bli ett otroligt tråkigt äktenskap.

Nicolas var långt ifrån ivrig på att få träffa prinsessan från Skottland som han tydligen helt plötsligt var trolovad till. Något att säga om den saken hade han naturligtvis inte haft, hans far hade genast viftat avfärdande med handen som om Nico bara var en irriterande fluga. Vilket han ofta var i kungens ögon eftersom kungens tankar och åsikter var det enda viktiga och rätta i det franska hovet. Nu hade hans mamma sjasat iväg honom till sovkammaren för att göra sig i ordning, tydligen var han inte stiligt nog klädd inför prinsessans ankomst. Han brydde sig inte det minsta huruvida hans yttre imponerade på hennes höghet eller inte men hans mamma accepterade inte ett nej och han orkade inte tjafsa heller.


Michiel, den franska vakten, hade inte sagt ett ord under hela resan. Han var helt enkelt inte särskilt intresserad av att prata med prinsessan. Han hade inte fått några order om att kallprata med henne heller utan fann det mer intressant att stirra ut genom det lilla fönstret. Då han blev tilltalad vände han långsamt ansiktet mot henne.
"Han kommer bli en bra kung," svarade han, den franska brytningen väldigt tydlig. Han förstod att det knappast var så hon menat med sin fråga men det var upp till henne att bilda sin egen uppfattning om Nicolas då de snart anlände vid hovet.

Estelle missade nästan hans svar, hans brytning var nästan för distraherande men hon nickade lite och log svagt som tack för svaret. Det enda hon kunde göra vid det laget var att be till Gud att prinsen inte var lika dålig på att föra en konversation som vakten. Hon suckade tyst och tittade ut på vägen igen, hade ändå ingen att prata med då hennes damer fick sitta tillsammans i en vagn bakom hennes. Hon tog sin solfjäder och började lätt fläkta sig själv, det var inte särskilt varmt men hon började bli nervös och mer motvillig ju närmre hovet de kom. Hon kände nästan hjärtat i sin halsgrop när de stannade och hon kunde se hur hela hovet stod uppradade för hennes välkomnande. Hon spände sina käkar och tittade på vakten, hon tänkte ju inte gå ut först eller ens öppna åt sig själv. Hon la undan solfjädern och fuktade sina läppar. Hon vågade inte riktigt titta ut igen och se efter om prinsen var där, var nyfiken på hur han såg ut mest av allt. Resten kunde hon hålla sig med fast hans utseende var nog det hon verkligen ville veta.

Det knackade på dörren och en tjänare kom in med en hög prydligt vikta kläder. Nico behövde inte ens se närmare på dem för att veta att det var hans mor som valt ut dem, hon verkade leva i tron om att han inte kunde klä sig tillräckligt fint för såna här tillfällen. Vilket han nog inte kunde.
Korridoren kändes kortare än vad den vanligtvis gjorde - antagligen för att han inte hade någon större lust att gå ner för att hälsa på skottarnas prinsessa. Hans mamma stoppade honom precis vid porten för att rätta till hans hår och skjorta, gav honom en missnöjd blick. Antagligen hade han inte ansträngt sig nog i hennes ögon. Så snart som kungen anslutit sig till deras sällskap så gick de tillsammans ut för att ta emot prinsessan och välkomna henne och hennes hovdamer till hovet. Rak i ryggen och med hakan till synes väldigt självsäkert i vädret gick han fram till prinsessan. Han tog hennes hand i sin och böjde respektfullt på huvudet som hälsning.

Estelle hann knappt säga hej till sina damer innan hon såg kungafamiljen komma fram. Hon svalde hårt och granskade prinsen, antog att det var han då han gick hela vägen fram till henne. Hon pressade fram ett litet leende och neg, vilket knappt märkes men även hon böjde på huvudet tillbaka. Hon ville gärna dra tillbaka sin hand men kunde inte förrän han släppte. Hon svalde hårt, visste inte alls vad hon skulle säga då hon hamnade i en helt ny situation än den i Spanien då hon blivit så gott som uppfostrad där. Hennes franska var inte så otroligt ren än heller då man fortfarande kunde höra en svag brytning, så att prata var något hon inte skulle våga göra då alla i hovet kunde språket helt felfritt, men hon kunde samtidigt inte gå runt och vara stum.
"Ert land är väldigt vackert, ers kungliga höghet." sade hon tillslut, gillade inte alls hur franskan lät på hennes tunga men hon fick lära sig under tiden hon var på hovet.

Nico fick snabbt ta ett steg åt sidan då hans pappa stegade fram, pussade henne ömt på handen och vilade blicken på prinsessan som om hon vore en utsökt måltid. Så såg han visserligen på alla kvinnor som var vackra. Det var nästan pinsamt. Han kastade en blick på hans mamma som inte ens försökte dölja sin irritation: om det berodde på kungens beteende, att hennes son inte varit mer välkomnande eller att Estelle inte kunde prata franska ordentligt kunde han inte med säkerhet säga.
"Nicolas, visa Estelle till hennes kammare är du snäll," föreslog hans mor, Margaret med ett stelt leende.
Den unge prinsen slöt sina ögon för ett ögonblick, oförstående till varför han skulle behöva visa prinsessan till hennes sovrum istället för att låta någon av tjänarna göra det men då han inte ville ställa till med något bråk så snabbt efter Estelles ankomst nickade han bara. "Den här vägen." Han gjorde en gest med handen mot ingången innan han började gå.

Estelle rynkade lite på pannan åt kungen hälsning, men hann ändra ansiktsuttryck på någon sekund så hon log bara vänligt istället. Hon vände blicken mot drottningen innan hon återigen kollade mot prinsen. Hon kände sig inte särskilt välkomnad i det franska hovet, men hon ville samtidigt inte vara där heller så hon visste inte alls ifall hon hade föredragit att känna sig välkommen eller inte. Hon sneglade mot sina damer och log svagt innan hon började gå. Hon visste inte alls ifall hon ville stanna där, hon reste hellre tillbaka till Skottland och löste någon slags äktenskapspolitik än att vara i ett land som hon visste att Spanien inte hade så mycket överens med. Hon ville inte riskera att någonsin hamna i krig med människor som hon såg som familj.