PRS Kkaebsong & JustAFriend

Här är tråden då. JustAFriend

Min mall ser basically ut såhär:

Fullständigt namn:
Smeknamn/tilltalsnamn:
Ålder:
Elevhem:
Blodstatus:
Utseende:
Familj:
Bakgrund:
Personlighet:
Övrigt:

Min mall:

Min mall:

Okej, då är båda färdiga med mallarna då. :p Har ändrat lite på min mall bara så att du vet. JustAFriend

Perfekt
Skulle du kunna börja? Kkaebsong

Solens första strålar letade sig in genom springor i Zhìyuans fördragna gardiner. På något förunderligt sätt lyckades de träffa honom precis i ansiktet vilket fick honom att grimasera och dra täcket över huvudet. Han tvärt avskydde att vakna på morgonen, ännu mindre när han blev väckt på ett irriterande sätt - med andra ord alla sätt. Nåja, det verkade åtminstone som att vädret var bra, vilket i alla fall var något positivt. Han satte sig, fortfarande sömnig, upp och sträckte armarna över huvudet så att de knakade olycksbådande. Förhoppningsvis skulle han inte växa mer nu, med tanke på att han redan var bland de längsta eleverna i skolan.

Försiktigt slängde han benen över sängkanten och placerade dem på det svala golvet. Sedan började han med tysta steg röra sig i rummet för att inte väcka resten av familjen. Inte en chans att han skulle kunna somna om, det hade han inte ro till. Speciellt inte eftersom Haohao hade en tendens att skjuta upp saker som att packa tills den sista minuten. Därför satte han genast igång med att slänga ner högar av kläder, böcker och framförallt många onödiga saker i den komplett tomma kofferten. Hans yngre bror, Ming-húa, hade med största sannolikhet redan packat färdigt sin koffert för flera veckor sedan.

Ming-húa var på alla sätt bättre än Haohao. Han hade bättre betyg, såg ut ungefär som en ängel och var kompis med precis alla. Den tre år äldre bordern var den raka motsatsen till Ming-húa. Inte nog med att betygen var urusla, han bröt fortfarande kraftigt när han talade trots att de bott i England i nio hela år och lyckades på något sätt lämna in uppsatser på mandarin minst någon gång i veckan.

När Haohao slutligen var färdig med att packa hade det gått två timmar enligt hans väckarklocka som stod på nattduksbordet. Han stängde kofferten med en suck och rätade på sig med armarna i sidorna. Även om det skulle bli roligt att återvända till skolan så oroade han sig väldigt mycket över lektionerna och framför allt betygen. Hade han fått fler än tre Kn i slutändan på terminen innan jullovet hade föräldrarna lovat honom på heder och samvete att de skulle åka till Kina utan honom för att hälsa på Far och -morföräldrarna.

Väckarklockans irriterande pipande borrade sig in i Max trumhinnor. Han suckade och trevade med handen efter väckarklockan. Det här med morgnar hade aldrig varit hans grej men han försökte vänja sig genom att ställa klockan tidigt varje morgon. Då kanske hjärnan skulle tvingas börja tycka om de tidiga timmarna på dagen. Han tände lampan på nattduksbordet. Än så länge hade hans teori funkat uselt. Vad skulle han ens göra uppe så tidigt? Allt var redan packat sedan länge. Kofferten, en extra väska och några böcker som inte fick plats, allt låg prydligt staplat i en hög på golvet. Det ända som var kvar var Kiwi.

Det var egentligen ingen mening med att kliva upp ur sängen men Max var rastlös. Han satte försiktigt ner fötterna på den svarta ryamattan som prydde en stor del av golvet. Hela kroppen kändes tung, han ville verkligen inte tillbaks. Det skulle garanterat kännas bättre när han väl kom dit men just nu drunknade han i nervositet. När han hade haft sina bröder med sig hade det aldrig varit något problem, de hade stöttat varandra i vått och torrt men nu var han ensam. Ensamhet innebar ångest och ångest var något av det värsta Max visste. Kontrollbehovet skulle komma att gnaga honom hela terminen, det visste han redan. Att inte kunna veta säkert om hans föräldrar var okej var hemskt. Att bli lämnad var hans största rädsla. Tänk om han förlorade dem med... Max försökte skaka av sig tanken. Allt skulle gå bra. De hade lovat att skicka brev lite då och då. Han hade Kiwi.

På tal om Kiwi, vart var hon? Max såg sin om i rummet, ögonen försökte fortfarande vänja sig vid ljuset. Ingen katt i sikte. Hon brukade för det mesta sova lugnt vid hans fötter när han vaknade men idag verkade det som att hon bestämt sig för att gå på äventyr. Max bestämde sig för att leta reda på henne. Han reste sig upp, öppnade försiktigt dörren och smög sedan ut i hallen utanför. Han var ganska säker på att hans far satt i köket och läste morgontidningen så han begav sig tassande ner en trappa, mot köket.

Det var inte alltid lätt att sitta i Haohaos sits, då han hade en enorm press på sig från föräldrarna samtidigt som han kämpade för att inte bryta ihop dag ut och dag in. Båda föräldrarna hade gått ut sina skolor med topp betyg, precis som hans äldre bror gjort och som hans yngre bror med största sannolikhet skulle göra. Han stod och stirrade på den färdigpackade kofferten ett tag, försjunken i tankar och oro en bra stund innan han slutligen bestämde sig för att slinka ner i köket.

Huset de bodde i var gammalt, men bodde man under samma tak som hans kära mor kunde man förvänta sig att allting byttes ut minst en gång om året. Köket var kliniskt rent och såg ungefär ut som om det precis blivit installerat. Alla ytor som hade förmågan att skina om de var tillräckligt putsade, glänste, helt fläckfria. Haohao gjorde en grimas och började leta efter någonting att äta till frukost. Efter en stund hittade han en låda med muffins som såg sådär jättegoda ut, och vad var det som sa att det var fel att äta muffins till frukost? Men i samma sekund som han tänkte ta en första tugga av en speciellt fluffig muffin flög den genast ur handen på honom och istället in i en slank, blek hand med långa fingrar.

"Zhìyuan, vad har vi sagt om det här?" frågade hans mor med glittrande ögon samtidigt som hon viftade med muffinsen. "Jag har ju sagt åt dig tusentals gånger att vi äter nyttigt i den här familjen", fortsatte hon och slängde den i soptunnan med en grimas.
"Frågan är väl egentligen varför vi har mat här hemma som inte får ätas", sade Haohao surt och såg ut ungefär som en mänsklig version av ett åskmoln.

Även om modern var extremt jobbig så talade de åtminstone mandarin hemma, vilket gjorde det betydligt lättare att bråka och argumentera. Problemet med just det här lilla grälet var att han precis blivit berövad på sin efterlängtade frukost. Nu skulle han säkert bli tvingad att äta någonting med spenat i sig, vilket bara gjorde hela saken värre.

"Nervös?", frågade Adam lugnt i samma sekund Max satte sin fot innanför dörrkarmen. Han hade morgontidningen på bordet framför sig och läste noggrant sida efter sida.
"Nä, inte så värst", ljög Max och ryckte på axlarna. Han gjorde ett tappert försök i att låta övertygande men rösten brast så fort han öppnade munnen. Det här med lögner var likväl morgnarna inte riktigt hans grej. Det tog liksom emot. Ljuga var något han stark ogillade men att oroa sina föräldrar var en punkt som låg betydligt högre upp på listan med saker att undvika. Med tanke på att fadern jobbade som psykolog var dock lögn kanske inte det smartaste draget men nu blev det så. Det fanns ju betydligt värre saker att ljuga om.
"Så bra", fadern tittade upp från tidningen för att få ögonkontakt med sin son. Max var övertygad om att Adam kunde se rakt inom honom men han behöll lugnet och tog ytterligare ett steg in i det lilla, men mysiga köket. Väggarna var målade i en mintgrön nyans och golvet var svart- och vitrutigt. Pelargonerna i fönstrena hade alla blommat ut men Max tyckte ändå om dem. Han hade alltid associerat de med hem och trygghet.

Små lätta steg hördes nu på golvet. Kiwi kom tassande mot Max och jamade milt. Hon strök sig mot Max ben och han klappade henne på ryggen. Hon var något alldeles speciellt, spinnandet på kvällarna hade varit det enda som fått honom till ro de första åren efter olyckan. Hon smög försiktigt bort mot matskålen bakom honom och lämnade efter sig ett spår av gråa hårstrån fastklistrad runtom benen på den rutiga pyjamasen.

En tallrik yoghurt med flingor blev dagens frukost. Timmarna gick otroligt långsamt men efter vad som kändes som år av evig rastlöshet var det nu snart dags att ge sig av.
"Vi åker om fem minuter", ropade fadern från köket en trappa ner, nu i full gång med att diska frukosttallrikar.
"Okej", ropade Max till svar. Han granskade högen med väskor och ägodelar. Kiwi låg lugnt och sov på toppen. Var det något han hade glömt? Nej, inte vad han kunde komma på. Han började försiktigt bära ut allt ur rummet.

Efter en viss mängd tjafs och bråk, samt en redig frukost bestående av äggröra och socker, stod hela familjen slutligen nere i hallen. Ming-húa såg som vanligt ut lite som en modell medan Zhìyuan mer liknade en uteliggare. Det svarta håret låg ostyrigt på huvudet, byxorna såg ut att sjunga på den sista versen och tjocktröjan var flera storlekar för stor. Men det var åtminstone komfortabelt, till hans försvar. Däremot kunde han inte riktigt motivera varför han valt att ta på sig en långärmad, varm tröja på en så vacker dag. Inte ett moln stod på himlen och solen gassade på som om det inte fanns någon morgondag. Med största sannolikhet skulle han väl bli överhettad och kola av någon gång under dagen.

”Så, har ni med er allting nu? Skoluniformer? Läroböcker? Trollstavar?”
Huang Chao-xing lät blicken glida mellan sina två söner. Den låg endast ett kort tag på den yngre av dem, medan den var fäst betydligt länge på Haohao. Det var nästan som om förväntade sig att han skulle ha glömt någonting. Mot all förmodan hade han dock faktiskt packat ner allting hon just nämnt.
”Varför tittar du på mig? Jag har allting med mig”, sade han surt och blängde på modern.
”Ja du...undra varför jag tittar på dig”, svarade hon och öppnade dörren. ”Kanske för att du glömde minst hälften av allt det där förra året? Och vad i allsin dar har du på dig?!”

Den konversationen varade hela vägen fram till Kings Cross. Först när de slutligen passerat genom pelaren mot plattform nio och trekvart, gav modern med sig. Jianyu hade inte sagt någonting under hela resan till stationen, han valde sällan att lägga sig i sonen och fruns små dispyter. De var på tok för många och resulterade ändå aldrig i någonting. Nåja, kanske att Zhìyuan någon gång tog till sig sin mammas råd, men det skedde ytterst sällan, på gränsen till aldrig. Han föredrog att följa sin egen väg, trots att den kanske inte alltid var den bästa när det väl kom till kritan.

Radion var på. Nyheter. Väder. Musik. Max lyssnade inte. Inte alls faktiskt. Han blickade ut på vägen. Tankarna svävade iväg någon helt annanstans. Det kändes som om magen vände sig ut och in. Samma känsla varje år, sedan bröderna dött dvs. Innan hade han alltid varit övertaggad. Men idag kunde inte ens solskenet utanför kunde muntra upp honom. Det var strålande sol och en tryckande värme. Om vädret skulle fortsätta på det här sättet, och vara det samma på skolan, då skulle han garanterat svettas konstant. Han hade i stort sett bara med sig långärmade tröjor och skjortor. De var de ända som dolde brännskadorna helt. Kiwi jamade klagade från baksätet. I alla fall någon som kände det samma.

Kings Cross Station var proppfull. De hjälptes åt att packa ur bilen och sedan tog de farväl. Det var bäst så, det blev för tungt närmre. Max vinkade och började sedan gå mot perrongen. Perrong nio åt höger. Max svängde samtidigt som han försökte balansera väskorna och katten. Lite här och var kunde man skymta misstänkta hoswartselever. Ugglor och förväntansfulla ögon från det han var ganska säker på var små förstaårselever.

Väl inne på perrong nio och tre kvart var det lugnare. Tåget var redan där och de första eleverna började kliva på. Max bestämde sig för att vara bland de första, i alla fall inte sist. Han ville kunna välja kupé själv.
I samma sekund Max satte foten på tåget insåg han att Kiwi inte längre var med. När försvann hon? Han var helt säker på att hon varit där nyss. Max tittade framåt och hann precis skymta en svans försvinna in bakom en dörr. Fan. Hur? Han hann inte fundera mer på det nu. All packning lades snabbt i närmsta tomma kupé och sedan störtade han iväg efter katten. Den ända gången hon rymt var nu. På tåget. När Max var ensam. Så. Jäkla. Typiskt.

Efter många minuters sökande fann Max slutligen Kiwi. Bredvid godisvagnen. Hon var i full gång med att jaga chokladgrodor. De nu mera tomma förpackningarna låg utspridda över golvet. Han lyfte upp Kiwi. Hon jamade missnöjt.
"Vad är det med dig nu då?", mumlade Max och tog henne under armen. Han skyndade sig iväg tillbaka mot väskorna i hopp om att ingen sett något. Han ville inte börja skolåret med att bli anklagat för att ha stulit från godisvagnen.
Nästan alla kupéer var fulla. Han hoppades att ingen kastat ut hans väskor. Med Kiwi fortfarande missnöjt intryckt under armen, öppnade Max dörren till kupén.