Prs mellan yehet & JustAFriend

Här är tråden krambjörn!

Mall:

Namn:
Ålder:
Familj:
Personlighet:
Utseende:
Bakgrund:
Övrigt:

Min karaktär:

Jonathan vaknade med ett ryck. Kallsvetten rann nerför ryggen, han flämtade. Samma mardröm som alltid. Ännu en gång tvingades han förlora någon han älskar. Den här gången Emma. Hon föll och föll och föll och allt han kunde göra var att se på. Han var hjälplös.

Han tog upp sin mobil för att kolla klockan. 06:13. Ingen idé att somna om. Försiktigt klev han upp ur sängen. Några få solstrålar strimmade in genom persiennerna och bildade sträck på golvet och Jonathans ben. Han öppnade dörren och tassade försiktigt förbi hans pappas sovrum påväg mot badrummet i ett tappert försök att gå obemärkt förbi. Det gick sådär.

"Godmorgon, uppe tidigt?", hördes ett kraftigt men vänligt brummande inifrån sovrummet. I nästa sekund öppnades dörren och James klev ut. Han var i full gång med att knäppa alla skjortknappar. Han var sen, det märktes på svetten i pannan.
"Mmm", mumlade Jonathan till svar. Det här med morgnar var inte riktigt hans grej.
"Jag jobbar sent ikväll. Det finns pizza i kylskåpet, du kan värma den som kvällsmat", fortsatte James. "Han försökte få ögonkontakt med sin son.
Jonathan mötte James blick och log milt. Han nickade.
"Toppen, vi ses senare! Ha det så bra i skolan!", utbrast James leende, klappade sin son vänligt på axeln och skyndade sedan nerför trapporna.

Vanlig skoldag, Benjamins kropp var alldeles för seg för att kunna sätta sig upp. Gårdagen hade varit lång och tröttande, uppe sent på natten för att bli klar med ett arbete vars deadline är en månad framåt. Varför ta det lugnt när man kan oroa sig om imorgon? Benjamins motto som satt inborrad i hjärnans djup. Artonåringen vred på sig, liggandes på mage med huvudet inborrat i ena kudden sträckte han på de olivfärgade benen.

Tussi hoppade ljudlöst upp på sängen för att smyga fram mot ungdomens trötta ansikte. Försiktigt slickade hon på Benjamins kind, vilket ledde till att han kan inte hålla sig själv från att fnissa till. Att vara kittlig är en svaghet.
"Skickade Colin hit dig, hmh?" frågade han, utan att förvänta sig ett svar. Benjamin trädde benen över sängkanten och lät fötterna komma i kontakt med det svala golvet. Gäspandes rörde han sig mot badrummet, friska upp sig i en sval dusch.

"Du vet, vi alla har inte sovmorgon, kan du flytta ditt lilla arsle och låta mig komma in nu?" hörde han Colins röst eka utanför badrummets dörr. Att jävla med sin storebror var altid ett starkt intresse.
"Vissa vill faktiskt se presentabla ut offentligt," sköt Benjamin tillbaka, men steg tillslut ut för att retsamt lämna en liten puss på Colins kind. "Vilket du aldrig verkar bry dig om."

Jonathan tog ett steg ner på badrumsmattan efter sin snabbdusch. Han torkade försiktigt håret med handduken. Det stod rakt ut, som vanligt. Han torkade av resten av kroppen och undvek så mycket det bara gick att titta i spegeln eller på sig själv. Av erfarenhet visste han att det skulle trigga igång de gamla tankarna och få honom att må dåligt. Inget han kände orkades med idag. Han klädde snabbt på sig.

*en timma senare*

Han hade helt glömt bort tiden. Fan fan fan. Efter att han satt sin framför datorn med sin favoritserie hade Jonathans trötta morgonhjärna smygit sig in i en helt annan värld. Nu var det bråttom. Egentligen ville han inte äta något men han intalade sig ändå att en frukost skulle göra gott. Han greppade snabbt ett äpple på vägen ut mot hallen. Skorna stod prydligt uppradade på skohyllan. Jonathan slet åt sig första bästa. Sneakers. De tog en evighet att knyta. Klockan tickade.

Sen ankomst var något Jonathan var högst obekant med. Han hade närmare bestämt inte kommit sent en endaste gång de senaste fyra åren. När hans mamma nyss gått bort hade en del morgnar spenderats gråtande under ett täcke men han hade på något konstigt sätt lyckats ta sig till första lektionen i tid i stort sätt alla dagar ändå.

Jonathan stapplade in i skolkorridoren Fyra minuter kvar tills lektion. Han pustade ut, låste upp sitt skåp och plockade fram sina böcker.

Benjamin drar sin hand genom de våta lockarna, försöker få dem att torka lite hyfsat innan han börjar. Efter han bytt om, och tagit lite yoghurt till frukost är det dags att ge sig av. Himlen är molnig, det kommer förmodligen att börja regna vilken minut som hest Det är vid dessa stunder Benjamin önska att han bodde i Amerika, med ett aktivt körkort. Istället går han där i det svala regnet med hörlurarna över huvudet. Dånar med musik som gör eländet lite mer okej.

Det tar ungefär en kvart att komma fram till skolan, att bo i en lägenhet i närheten har sina fördelar trots allt. Benjamin rynkar på näsan, försöker få håret att se lite mer presentabel ut när han stiger in i skolbyggnaden. Få elever sitter vid kafeterian, de flesta har nog rört sig mot klassrummen vid det här laget. Benen för honom mot skåpen, tar ut sin dator och anteckningsblocket till svenskan. I ögonvrån får han syn på.. han försöker att komma på namnet, de har trots allt haft ett par lektioner tillsammans.
"Har du också blivit försenad?" frågar han, även om svaret är uppenbart.

Jonathan tittade snabbt upp och möttes av ett par blåa ögon. Han kom ihåg dem. Han kunde dock inte riktigt minnas namnet på personen. Något på T hade han för sig, eller kanske B förresten...Ben?, nej det var något längre, hmm… plötsligt han kom på sig själv med att fundera lite för länge. Han tittade upp från sina böcker igen.
"Aa, glömde bort tiden", svarade han, himlade lätt med ögonen och log sedan till lite snett.

Ett gäng killar från två klasser under gick förbi. En av de sträckte sig efter Jonathans skåpslås och vred om. "Vad fan ska det vara bra för?", sa Jonathan med något förhöjd röst och vände sig hastigt om. De sprang iväg och killen som hade gjort det räckte ut tungan åt honom.
"Moget", sa han tyst som svar. Troligtvis för tyst för att de skulle kunna höra men det spelade ingen större roll, de skulle ändå inte bry sig. Jonathan vände sig om mot skåpet igen och fifflade med låset. Han plockade ut datorn och i en enda rörelse gled böckerna ur hans grepp och landade med en duns på golvet.
"Det går bra nu", mumlade han irriterat och böjde sig ner för att plocka upp böckerna samtidigt som han kände att kinderna hettade till. Han kände sig hemskt utstuderad trots de relativt folktomma korridorerna.

Jösses, vem har ens tid för såna snobbigheter? Benjamin låter ögonen följa de två killarna som skyndar sig bort från platsen de nyss besökt.
"De beter som riktiga neandertalare måste jag säga." påpekar sjuttonåringen och himlar med ögonen. Det är rätt patetiskt att springa runt och pyssla med folks lås, har de verkligen ingenting bättre för sig? Är det så roande att driva med folk att det ska vara en vardaglig sysselsättning? Nu kan ju Benjamin inte riktigt säga någonting, då han verkligen inte är lättroad, men ändå. Han är mycket duktigare på att driva med sin storebror än vad de där idioterna gör med elever två årskurser över. "Du har en bra ursäkt iallafall till läraren, några fån lurade med mitt lås och så tappade jag böckerna." Nej, det finns verkligen ingen effektiv ursäkt till att vara försenad. Benjamin sjunker ner på huk vid böckerna, för att sedan hjälpa den andre att plocka upp dem... vad var det han hette nu igen då?

Jovars, neandertalare var de allt. Det var väl ganska många på skolan som nog tillhörde den kategorin. Helt klart rätt så många med en del hjärnceller på vift. Jo, definitivt. Nåväl, personen bredvid verkade i alla fall inte tillhöra den kategorin, i alla fall inte av det Jonathan visste att döma. Tja, med tanke på hur svårt det var att komma ihåg det där namnet så, nej de kände inte varandra speciellt väl. De läste samma språk och hade delat lite andra klasser här och var. Det var dock inte många meningar som de utbytt.
"Mm, eller hur", mumlade han med ett snett litet leende och började trava upp böckerna i famnen igen. Nej, ursäkter brukade inte vara speciellt uppskattade. Men med tanke på att sjuttonåringen kom sent cirka aldrig låg han förhoppningsvis okej till. Ingen väldigt utskällning. Dessutom kunde det ju inte röra sig om speciellt många minuter. Nej, lektionen började nog vilken sekund som helst.

Det prydligt tvättade ansiktet faller på sniskan, Benjamin låter sina ögon granska den jämnårige innan han öppnar sitt egna skåp. Visserligen har även han bråttom, men när man är så charmig som Benjamin så finns det ingen lärare som ogillar honom. Ingen. Visst har han högsta betyg i många ämnen pågrund av sin stackars proppfulla hjärna, men några A:n har han helt enkelt fått på grund av sin charm. Därefter behöver Benjamin inte oroa sig över sin sena ankomst.. han förstår inte ens hur lärarna blivit så beroende av hans charm. Benjamin hade inte ens insett att han har den. Konstigt det.
"Det är från tyskan jag känner igen dig eller hur? Ja... det måste det vara. Jon? Jonte?" rabblar han aningen förstrött och förvirrat.