tippest & friendshipissues prs

tippest här är trådeeen!

Namn: Julian Zanotti
Ålder: 17
Utseende:

Personlighet: Julian är för det mesta positiv, i alla fall utåt. Han tenderar att lägga för mycket fokus på det han tycker om och tycker är intressant, så som att rita och spela piano. Hans föräldrar skulle nog föredragit att han la mer tid och fokus på det, enligt dom, viktiga i skolan. Mer rollas fram I guessss
Övrigt: Julian är halvitalienare, spenderar därför oftast större delen av sina somrar i Italien med sin släkt och har gjort sedan han var liten.

Mallen blev lite halvdan men men haha!

Namn: Tyler "Ty" Whitley
Ålder: 17 låter bra?
Utseende:


Personlighet: På utsidan är Tyler en extremt självsäker och social person, vilket har fått följden att han är hyfsat populär och har många vänner. På insidan däremot är han högst osäker och har därför byggt upp en image av sig själv som han är noga med att följa. Mer än så rollas fram, probablyyy
Övrigt: Tyler spelar både basket och piano, men det sistnämnda är det inte så många som vet om.

super! du skulle inte kunna tänka dig att börja haha?

jovisst!

——————————

Det var en solig måndagseftermiddag och Tyler ”Ty” Whitley satt uppe på sitt rum med sin ”flickvän” (de hade inte definierat sin relation till varandra) Bailey. Enda anledningen till att han ens tagit med henne hem efter skolan var för att de hade ett projekt i skolan tillsammans, annars brukade han helst föredra att isolera sig de få timmarna som det var möjligt.
Men något grupparbete blev det inte - du kan ju själv tänka vad som hände - och nu satt han, iförd slitna blåa jeans och en grå märkeströja, på sin säng och pillade på mobilen. Bailey satt på andra sidan av det lilla rummet med vita väggar, vid hans keyboard. Ett keyboard som han spenderat många timmar vid men aldrig riktigt pratat om. Det var ingen hobby som riktigt matchade hans image, så att säga.
”Spelar du ens?” frågade Bailey och vände sig mot honom, vilket gjorde att hennes gröna ögon mötte Ty’s blåa. Han ryckte lätt på axlarna och la ner mobilen.
”Ibland”, svarade han kort och reste sig upp från den mjuka sängen. Bailey började trycka runt på några knappar och han gick fram till henne och drog undan hennes hand. Hon kunde vara som ett litet barn ibland, vilket han antog var en del av hennes charm. Men det kunde vara irriterande också.
”Mina föräldrar kommer snart hem”, sa han sedan och hon reste sig snabbt upp. Hon var klädd i en vit jeanskjol och ett rosa linne - kläder som visade upp hennes slanka och solbrända kropp.
”Okej”, sa hon och han hörde den gömda besvikelsen i hennes röst. Istället för att försöka få henne att må bättre så slog han upp dörren till sitt sovrum och gick ner för trapporna, litade på att hon följde efter honom. Vilket hon gjorde. När de hade nått ner till ytterdörren så tog han hennes skinnjacka från hängaren och räckte den till henne.
”Ska inte jag få träffa dina föräldrar snart?” frågade hon lite ängsligt och drog på sig jackan, samtidigt som Ty öppnade ytterdörren. Frågan kvävde nästan honom - han visste inte ens hur han faktiskt kände för Bailey; det kändes onödigt att berätta för föräldrarna om det ändå bara skulle ta slut.
”Kanske”, svarade han och gick ut för dörren, lät ämnet hänga i löften. Bailey lät också det göra det. Hon följde efter honom och när de kom ut på framsidan, på en liten gräsplätt bredvid en liten bit asfalt med en basketkorg, fick se båda syn på en flyttbil parkerad utanför huset bredvid.
”Nya grannar?” frågade Bailey och vände blicken mot honom.
”Antagligen”, svarade han och flyttade blicken från flyttbilen till henne innan han la armarna runt hennes smala midja. Hon tog snabbt initiativet till en försiktig kyss och Ty besvarade den, men avbröt den lite för snabbt.
”Hejdå”, sa han och fick ett tyst hejdå tillbaka innan hon vände sig om och gick därifrån. Ty stod kvar framför sitt hus och tittade på flyttbilen en stund innan han vände sig om och gick in igen.

Julian klev ur bilen han nyss spenderat säkert över en timme i påväg hit. Han hade haft synpunkter när hans föräldrar från börjat tagit upp en flytt - hit, av alla ställen. Helt från ingenstans var det väl i och för sig inte, Julian hade några av sina kusiner här och hans pappa hade då aktivt letat jobb där de hade någon typ av släkt eller bekantskap. Hans mamma mer eller mindre frilansade som journalist och hade kort innan fått tillfälligt jobb på en regionaltidning. Hans pappa hade i alla fall fått jobb här och flytten blivit bestämd. Julian var fortfarande tveksam, men hade inga fler planer på att kritisera deras beslut då de verkade nöjda och glada över det hela. Det var bara det att allt varit bra, han förstod inte varför de var tvungna att äventyra det. Han trivdes bra på sin skola och det flöt på med vänner och liknande. Allt var liksom ändå okej. Klart att allt kanske inte varit perfekt, av olika anledningar. Men det hade ändå varit okej, kanske till och med bra, som sagt. Julian mer eller mindre slet ur hörlurarna ur öronen då han klivit ur bilen, vände blicken mot sin tre år yngre syster - Luisa, som suttit bredvid honom i baksätet som nu gått runt bilen och stod bredvid honom istället. Hon log snett mot honom innan de både vände blicken mot flyttbilen som stod parkerad framför deras bilen vid sidan av vägen.
''Ni får jättegärna börja ta era lådor från släpet'', sa deras mamma som nu klev ur bilen, hon log ömt mot de två, rufsade lätt till Julians hår. Han suckade tyst och skakade lätt på huvudet för att hon skulle låta bli hans hår. Han tryckte sedan ner sina hörlurar och sin mobil i sin jeansficka och drog med sig sin tygpåse ut ifrån bilen och hängde den på axeln innan han smällde igen bildörren för att sedan gå bak till släpvagnen där hans pappa stod och räckte honom en utav Julians lådor. Han tog emot den och gick sedan efter sin mamma som gått mot det nya huset för att låsa upp ytterdörren åt alla - familjen och flyttfirman och dess flyttgubbar. Julian gick in, gick igenom hallen för att sedan gå upp för trappan mot rummet som nu skulle bli hans, han klev in genom dörröppningen till rummet och möttes av de blågråa väggarna och det stora fönstret på väggen. Han ställde ner lådan vid en vägg, gick sakta, nästan lite ängsligt fram till fönstret. Han lutade lätt pannan mot glaset, suckade och såg ut mot vägen, ner mot flyttbilen och hans föräldrar som stod och pekade och såg ut att diskutera något. Det som oroade honom mest var att han skulle behöva byta skola och att det bara var ett fåtal dagar kvar tills att han skulle kliva in på den nya skolan, mötas av nya ansikten och en kanske helt annan miljö.
Han suckade igen, lämnade tygpåsen på fönsterbrädan och skyndade ner för att hämta fler av sina flyttlådor.

Ty han inte spendera så värst lång tid inne i huset förrän han hörde att något började hända där ute. Han gick därför fram till ett fönster och tittade; det var hans nya grannar som började flytta in. Hans ögon vandrade från vad som såg ut som en mamma, till en pappa, till en liten flicka och bredvid den lilla flickan; en kille. I vad verkade som Ty's ålder. Och snygg. Förstå inte Ty fel; han var inte gay. Han hade flickvän (eller något liknande), för guds skull! Men vissa killar såg bara väldigt bra ut. Typ så bra att han kände sig som en liten magnet som bara drogs dit. Men det skulle vara i högsta grad skumt om Ty bara gick ut ur huset och fram till killen och hälsade på honom. Så han lät bli, även fast det höll emot.

Men hans chans att se killen på närmare håll dök snabbt upp, när hans mammas bil körde upp på uppfarten. Han kunde helt klart gå ut ur huset, hälsa på sin mor, låtsas upptäcka grannarna då, och hälsa. Det lät som en riktigt bra ursäkt; så han gick ut för ytterdörren. På uppfarten stod hans mammas röda bil, och bredvid den bilen stod hans mamma. Hon hade axellångt, blont hår och ett slätt ansikte. Hon arbetade som hudterapeut och "ytan var extremt viktig för det yrket".
"Hej mamma", hälsade han och log varmt mot sin mamma innan hon drog in honom i en kram och gav honom standardpussen på kinden. Förut, när Ty var mindre, brukade standardpussen placeras på hans hjässa, men nu hade han blivit på tok för lång för det. Eller så hade hans mamma krympt. Eller så var det en kombination av de två faktorerna. Hans mamma släppte honom och gick därefter fram till deras nya grannar med ett, lika varmt som Ty's, leende på läpparna.
"Hej!" hälsade hon med en mjuk röst och räckte fram sin hand till vad som såg ut som mamman i familjen. "Melissa. Trevligt med nya grannar, äntligen!"
Ty var verkligen inte sen med att gå fram till den (extremt snygga) killen, som såg ut som att han skulle hämta fler flyttlådor.
"Behöver du någon hjälp med det där?" frågade Ty och försökte diskret granska killen från ett närmare håll. Ibland såg folk mycket bättre ut på långt håll än på nära, men så verkade inte fallet vara här. "Jag heter Ty, förresten."

Julian kom ut på framsidan igen, stod och lyssnade lite halvt på de orden hans föräldrar utbytte med varandra. Han vände sig kort mot huset, just det var inte det värsta. Huset var faktiskt väldigt fint, det var en vit fasad och en stor entré, taket var i svart plåt. Det var okej. Verkligen. Hans rum skulle nog också kunna bli okej, när alla möbler och hans piano placerades ut där.
Han valde sedan att försöka ta tag i resten av flyttlådorna, eller försökte och försökte. Han hade inte så mycket att välja på. Lådorna skulle inte kunna stå kvar där för evigt och ingen annan skulle ta de åt honom, hans föräldrar och hans syster hade egna lådor och saker att ta. Han vände sig om för att gå och ta med sig en till låda in i huset men möttes av kille i sin egna ålder, och när han såg åt sin mammas håll upptäckte han en kvinna i hans mammas ålder som presenterade sig och sa att det var trevligt med nya grannar. Det förklarade saken, vilka dessa personer var alltså. Hans mamma log mjukt mot sin nya granne.
"Så trevligt att träffas, Esmeralda heter jag!"
Julian hade nästan varit lite för upptagen med att lyssna på hans mamma och den andra kvinnan som han drog slutsatsen var den här killens mamma. Egentligen hade han väl inte direkta belägg för det, men han valde ändå att dra den slutsatsen. Hur som helst hade han lyssnat lite för mycket på den konversationen och för lite på det den här killen framför honom. Eller han hade väl hört, men var tvungen att tänka till någon sekund för att registrera vad killen egentligen sagt till honom. Julian sken smått upp. Ty. Då skulle han inte behöva kalla honom "killen" mer.
Om han behövde hjälp? Helt ärligt hade han uppskattat en hjälpande hand av något slag. Men tänkte inte sätta sina nya grannar i arbete det första han gjorde. Men killen, Ty, hade ju erbjudit sig, eller hur? Han kliade sig lätt i nacken.
"Och jag heter Julian", fick han tillslut fram efter att ha stått tyst kanske lite för många sekunder, granskade killen framför sig som han upptäckte var jobbigt snygg. Julian tenderade att gå och småkära ner sig i diverse killar utan att egentligen göra något för att komma längre i relationen, om det ens fanns någon relation att komma längre i liksom. Eller det var inte alltid så, han hade haft en pojkvän en gång. Bara en. Liksom en på riktigt. Flera månader hade de varit tillsammans tills att de beslutat att de kanske var bättre som vänner ändå. Det hade varit jobbigt. Jobbigt att vara ensam typ.
Julian skrattade nervöst till, såg ner i marken mot sina skor.
"Men du behöver verkligen inte hjälpa till, vi har ju liksom-", han var tyst någon sekund "liksom precis träffats, och så", avslutade han.
"Eller om du jättegärna vill ska jag ju inte hindra dig, men du behöver ju liksom inte", det isade till i magen. Han hade redan pratat lite alltför mycket, kanske.

En tystnad, lite för lång, uppstod. Ty kliade sig i huvudet och tittade bort från killen då han kände hur situationen stelnade tills. Men killen svarade efter några (vad det kändes som) extremt långa sekunder. Julian. Okej, han såg typ ut som en Julian. Julian var ett nice namn, på en nice kille. Han la märke till Julians babblande och fann det lite charmigt men samtidigt konstigt. Vanligtvis brukade Ty aldrig prata med några babblare; folket i hans kretsar var inga babblande personer. (Vissa var det. Men då babblade de om sport. De babblade inte på lite halvt nervöst.) Han valde att inte kommentera det, då han själv visste hur det var att babbla på med onödiga saker. För bara något år sedan var han själv en babblare, men det var en vana som han lyckligtvis gjort sig av med.
"Jag älskar att bära på flyttlådor, det är min favorithobby! Jag är med i skolans bära-flyttlådor-klubb", svarade Ty med en viss sarkasm i rösten. Hans blick drogs till Julians hår och därefter hans ögon. Killen såg verkligen riktigt bra ut; men det var såklart inget han skulle kunna erkänna, någonsin. Dessutom var han ju inte ens intresserad av killar på det viset, så det spelade ingen roll.
"Nej då, men jag kan hjälpa till", sa han snabbt därefter utan att låta Julian svara på sarkasmen. Utan ett godkännande ord från honom så vände han sig om mot flyttbilen och tittade ut över alla flyttkartonger. Som tur var så var de markerade med olika namn, så han skulle lätt kunna ta en av Julians kartonger utan att faktiskt behöva fråga honom om vilka som var hans. Han bar upp en kartong och kände hur armmusklerna spände till under den gråa t-shirten på grund av tyngden.

Julian skrattade smått till då Ty sarkastiskt började berätta om sin bära-flyttlådor-hobby. Han följde honom sedan en aning förvånat med blicken då Ty faktiskt gick iväg och lyfte upp en utav hans flyttlådor. Han insåg då själv att han nog borde ta en egen låda och bära på, han gjorde därför det. Det hade ju kanske blivit lite sådär om han låtit Ty göra allt. Eller allt och allt, det var en låda. Men det hade nog varit smått konstigt om Ty - en kille han egentligen inte kände alls, bar en av hans lådor och inte han själv.
När Julian tagit en låda tittade han igen upp mot Ty.
"Det är bara att hänga på in då", sa han, skrattade igen lite nervös. Han var nog lite nervös, trots allt. Ty var fruktansvärt attraktiv och det gjorde Julian nervös, vilket nog var ganska uppenbart. Eller varför han var nervös var kanske inte så uppenbart, och det kunde ha flera olika anledningar. Men själva faktumet att han var nervös, eller han var inte helt hundra på att han var just nervös, men det var något åt det hållet. Som sagt, själva faktumet att han var nervös var nog ganska uppenbart.
Han började tillslut i alla fall gå mot husets entré än en gång, upp för trapporna igen, denna gång med Ty bakom sig dock, killen han inte visste existerat till förrän några knappa minuter sedan, mot rummet som skulle bli hans. Eller det var väl kanske redan det. Man skulle säkert kunna säga att det redan var hans rum. När de kom in i rummet placerade han lådan som han fortfarande höll i ovanpå lådan som han redan ställt vid väggen.
"Det här ska väl bli, eller vara, mitt rum då", fick han fram samtidigt som han gick fram till sin tygpåse för att lägga ner hörlurarna han haft i fickan som började bli obekvämt. Upptäckte då att en av pinsen som satt på väskan hade ramlat av - och därav inte längre satt på väskan utan nu låg på fönsterbrädan. Han tog upp den runda pinen och fäste den på tygpåsen igen, det hade han väl kunnat göra senare, eller så. Men det kändes bra att pilla med något, distrahera sig lite, från vad visste han inte riktigt, men någonting.

Då Julian började dra sig mot huset följde Ty efter, med blicken vandrande fram och tillbaka från hans ryggtavla till diverse detaljer i huset. Han hade varit där inne förut - men numera såg det helt annorlunda ut; det var väl så det blev när man tömde ett hem på alla grejer. Ett hem utan saker blir bara en byggnad, ärligt talat.
Faktumet att Julian verkade vara hiskeligt nervös undgick inte Ty, men precis som förut valde han att inte säga någonting om det. Han kunde bara tänka sig hur jobbigt det skulle vara att flytta till en ny stad och försöka göra ett gott intryck; det blir en sådan press på att prestera, liksom. På att verka cool och inte nördig och sånt där. Ty förstod precis varför Julian var nervös (trodde han).
"Fan vad nice", sa Ty med en halvt exalterad, halvt cool röst när de steg in i sovrummet. Han ställde ner sin flyttkartong bredvid den som Julian burit på. Han sträckte lite på armarna samtidigt som han tittade sig runt i rummet. Tomt, kalt, verkligen inte ett sovrum. Men han såg potentialen.
"Åh, kolla!" han gick fram till fönstret och pekade ut. Ty's hus var på andra sidan och fönstret till hans sovrum var precis mittemot Julians. "Det är mitt rum!"