[PRS] LadyGhoost & yehet

LadyGhoost här finner du tråden!
Vad tycker du om namnet, mycket originellt, inte sant?

Ni är alla välkomna att läsa, men håll era tassar borta från tangentbordet! Tack i förväg.
VARNING: Ovårdat språk och opassande innehåll för yngre kan förekomma. You have been warned.

Mall:
Namn:
Ålder:
Kön:
Yrke:
Utseende:
Personlighet:
Bakgrund:
Övrigt:

krambjörn's mall:


LadyGhoost's mall:

Det var ett väldigt sakligt namn, inget fel med detta. ^^

Och ansåg inte alls att din man var för lång. Den var väldigt informativ, tack.



Uta låg utsträckt på golvet, med ett glas vin ståendes bredvid sig. Glaset var dock orört, och hade så varit de senaste timmarna. Han hade trott att han skulle behövt det, men blotta doften av det gjorde honom illamående. När någon av tjänstefolket hade levererat det till hans rum, hade han befunnit sig i badrummet, omedveten om leveransen. När han återvänt, med en handduk virad runt höfterna, hade han genast slagits av doften. Vinet i bägaren var av samma märke, som vinet hans mor haft på rummet, i sin sista stund i livet. En sekund hade Uta velat spåra upp tjänare och tvinga denna att dricka vinet, innan han hade kraftfullt och omilt fört ner bägaren i halsen på denna. Men då tjänaren, med största sannolikhet var omedveten om detta, hade det varit en överdriven reaktion.

Då han inte gav sig av efter tjänaren, hade han placerat sin kropp på golvet. Handduken hängde löst om höfterna, på snudden till att falla av, dock vore det inget ovanligt för människorna som rörde sig i byggnaden att se honom utan kläder. Uta var långt ifrån blyg, och han fann ingen mening med att skylla sig för att någon entrade rummet. Dock kunde han ha förståelse för att det gjorde andra obekväma, dock oftast utomstående. Många i huset delade trots allt hans uppfattning, och många av dem vandrade runt, med få klädesplagg, om än några.

Uta rullade runt, så han vilade på mage. Minnena av hans mor hade vällt över honom, och trots att det var femton år sedan han funnit henne, kändes det ibland som igår. han mindes allt, ljuden, dofterna, blodet, känslorna, allt. Trots att han inte kunnat göra mer med sin mors mördare, önskade han ofta att han kunnat.

Han avbröts av en knackning och hummade till svar.
"Sir!" sa en man som klev in och fann sin ledare, liggandes på golvet, knappt skylld. Åter igen hummade Uta till svar, för att visa att mannen kunde fortsätta. "Vi har fått rapporter om en inkräktare"
Vid de orden så reste Uta sig upp, tog med sig vinglaset, räckte det till en man, samtidigt som han tog fram en kimono, som han klädde på sig.
"Gör dig av med drycken, hela bägaren. Samt flaskan vinet kom ifrån" sa Uta endast medan han styrde stegen mot vaktcentralen.

Långa kvällar är det hans veckor bestått av på den senaste tiden. Idioter överallt i organisationen har fuckat upp sina jobb, och på detta sätt tar de tid från Jae, tid som han inte har. Tjugofem åringen hade inte kunnat bry sig mindre om vem som fuskat i en biljard match klockan två på natten med bara stupfulla spelare. Oturligt nog slog en ut av hans män ihjäl en annan ligas prostituerade och nu kräver de antingen en stor summa pengar, eller livet på den skyldige. Detta är en ut av de enkla fallen, värre fall har strömmat in som vågorna i victoriafallen de senaste fem veckorna. Jae vet redan att maffian som nu vill ha sin fond inte lägger den minsta intresse i sina medlemmar, oavsett rang. Tiggning efter stålar har han alltid avskytt, dock vill han inte hamna i ett stort bråk med dem på grund av ett simpelt mord. Skönt att snubben som slagit ihjäl den där mannen bara varit en småhandlare, ingen viktig person i hans ögon.

Efter fem timmars hårt arbete inne i sitt kontor, och två glas vatten, så är pappersarbetet officiellt klart för dagen. Visst hade han kunnat tvinga någon annan att göra allt arbete åt honom, men han litar inte på deras lojalitet eller intelligens. Han är den enda som kan göra jobbet rätt, det har ens far varit sträng med. Lita inte på någon, ens bästa vän är alltid en själv. Jae sträcker på sin utmattade rygg, och suckar nöjt när han hör hur den knäcks. Ett träningspass och en varm dusch skulle sitta oerhört fint.

På vägen ut ur sitt kontor hör han hur någon kommer gåendes mot honom. De långa klackarna släpper ifrån sig evigt knattrande när de kommer i kontakt med det nyputsade golvet.
"Mr Elliott?" hör han den välbekanta, irriterande rösten smaska. Jae kastar en blick bak på den professionellt klädda kvinnan bara några meter ifrån honom. Smaskandet med tuggummit får honom att vilja sparka han där och nu. Han låter ett enkelt humande vara svaret så att hon kan fortsätta med det hon vill ha sagt. "En ut av småhandlarna hittades i Yakamotis gangs högkvarter för bara trettio minuter sedan, jag är sä-"
"Varför i helvete är det alltid småhandlarna?!" avbryter Jae och stannar upp sina händer som varit påväg att knyta upp slipsen. "Kan de inte göra någonting rätt? Skriv upp ett möte med småhandlarnas överhuvud, genast." Än en gång stannar han upp och blänger intensivt på Ms Lora. "Trettio minuter, är det något fel på vårt bevakningssystem? Vi får bara vara en minut sena, minst."
"Absolut Sir.. men Yakamoti lär inte bli glad," svarar hon och Jae börjar fråga sig själv hur han kunde låta någon som henne vara hans sekreterare. Herregud hon är dum i huvudet.
"Han lär bli jävligt förbannad menar du," rättar han och knyter till sin slips igen. "Kör in en bil till mig. Följ bilschemat, jag tar mitt vanliga team in om Yakamoti vill ha ett möte. Resten stannar som backup i bilarna, förstått?"

Uta satt på huk framför mannen på golvet. Kimonon låg längs golvet, och Utan hade ett stort leende på läpparna. Ett kallt, snudd på galet leende. Mannen blödde ifrån ett sår på huvudet.

"Vart fann ni honom?" Frågade Utan och såg upp på vakthavande befäl.
"Vad vi har förstått har han tagit dig in över det östra staketet, genom att klättra över ett träd..."
"Jag meddelade åtgärder angående trädet, månader sedan, varför har dessa inte följts?" Uta hade sänkt rösten en aning och befälet svalde nervöst. Uta var för det mesta en trevlig och resonlig ledare. Men mannen visste hur fort det kunde ändras och vad som då kunde ske. Han hade arbetat i huset då Uta mördat sin mors mördare. Sätter den unga pojken hade gjort det på var skrämmande.
"Jag skall genast se till att de uppfylls" sa mannen och såg på Uta som nästan viftade ut honom, och befälet tog mer eller mindre till flykten så fort han kunde.

"So my friend" say Uta och vände sig mot mannen på golvet. Uta estimerade att mannen var runt trettio fem. Han förstod att mannen inte arbetade ensam. Någon som jobbade utan stöd, skulle aldrig våga bryta sig in här.
"Det här är mycket simpelt, jag ställer några frågor och du svarar, är det uppfattat?" Frågade Uta, men mannen gav honom endast en utmanande blick och Uta suckade. Utan förvarning drog han fram en kniv han haft dold under klädnaden och körde in i mannens lår. Först var mannen tyst, på grund av chocken, innan ett skrik hördes genom huset.
"Du förstår, jag har precis tagit ett bad och skulle gärna undvika att göra om det, särskilt blodig. Det tar sådan tid" Förklarade Uta med ytterligare ett kallt leende.

Mannen framför honom sa fortfarande inget.
"Att tiga kommer inte vara till din fördel" sa Uta och drog ut kniven, och slickade på den blodiga eggen.
"Skall vi börja med den enkla frågan, vem du jobbar för?"
Tystnad. Följt av en trött suck från Uta, som reste sig upp och gick bort till dörren, öppnade och gav vakten utanför en nick. Vakten ställde sig i givakt.
"Kan du meddela någon av tjänstefolket att ha ett varmt bad redo?" Frågade han, och vakten nickade till svar. Uta stängde dörren, knäckte varje finger, samtidigt som han vandrade mot mannen.

"Varför ni alltid skall välja den svåra vägen förstår jag inte" sa han och funderade på hur han själv hade agerat i situationen. Men han kom snart fram till att han med största sannolikhet aldrig skulle hamna i en sådan situation.
"Att det här kommer göra ont, är underförstått, men som värd kände jag mig skyldig att ge dig information"

En knackning på dörren avbröt Uta.
"Ja" sa han endast och dörren öppnades och befälhavaren steg in. Uta reste sig upp, sträckte ut ryggen och händerna. Befälhavaren såg på mannen på golvet, hans ansikte var inte längre igenkänningsbart, golvet runt honom var täckt av blod, precis som Uta's händer, ansikte och klädnad.
"Han är vid liv, än så länge" sa Uta utan att se på någon av dem.
"Mr Elliott med följe är intågande" sa befälhavaren och Uta vände sig mot mannen.
"Tänk vad mycket tid vi ju naturligtvis spara om du besvarat mina frågor. Inte för att det förvånar mig att du är en del av mister Elliott's familj." Mannen var knappt vid medvetande och än i mindre stånd att svara. Uta vände sig mot befälhavaren.
"Låt oss bjuda in dem till vår enkla boning"
Befälhavaren nickade som svar och lämnade rummet, strax innan Uta gjorde det själv.

"Sir" sa en man och kom fram till honom med några papper. "Besvärande nyheter"
Uta tog dokumenten och gick mot sitt kontor. Han satte sig bakom sitt skrivbord och snart kom en tjänare med vin till honom, vin han inte rörde. I handen höll han en rapport om att någon ur Elliott's gäng hade bragt en av hans, anställda, i brist på bättre ord att kalla dem, då han föredrog att undvika order horse eller prostituerade. Uta kände en mild huvudvärk, och undrade vad Elliott's avsikt var med dessa händelser.

Ironiskt, hur alla förträffliga händelser inträffat under tre månaders tid. Jae har växt upp med kunskapen att Yakamoti klanen är ingenting att ha med att göra, redan som liten tyckte han att förhållandet mellan sin far och den andre varit intressant. Många gånger hade han velat följa med sin far till de många mötena som varade tills långt in på kvällen. Överenskommelser, hot och oändligt med bråk. Dock var det inte förrän han blev åtta som han förstod att det varit mer komplicerat än han trott. Blodslinjerna har alltid varit fiender med varandra, långt in har hatet rotat sig fast. Jae kunde dock aldrig finna det i sig att avsky familjen såpass mycket som hans far. Det var tills han själv blev ledaren, då fanns det inget intresse kvar, bara irritation.

Då Jae hållit sin identitet hemlig hela sin uppväxt, så trodde de andra ligorna att det var slutet för familjens nätverk, så fel de hade. Med beslutet att göra sina döda föräldrar stolta, blev nätverket bara allt större. De lever i ett decennium fylld med kriminalitet och ungdomar som inget hellre letar efter ett jobb, och någon stans de hör hemma. Dock gillar han sina utbildade män en hel del mer än maskinerna som dödar utan att blinka. Hur som helst har decenniet varit lugnt när det kommer till de två familjerna. Även om Jae tycker att den andra ligan kan dra åt helvete, så har han viktigare saker att ta i tu med än att få igång den eviga elden mellan dem igen. Det skulle inte fungera.

Tänkandes blåser tjugofem åringen ut röken ur munnen, de små rökmolnen glider ut genom bilfönstret. Han kommer att slå ihjäl småhandlaren om inte Yakamoti redan gjort det. Vem gav honom order till att göra något så förträffligt idiotiskt? Inte han iallafall.

"Vad tänker du boss?" hör han sin vän, Brian uttala från sin plats framför ratten. Fundersamt tar Jae än ett bloss, innan han sliter bort sin blick från omvärlden utanför, till innerbackspegeln för att få en fast ögonkontakt med den blonda.
"Vi får helt enkelt ta död på alla småhandlare vi samlat på oss, och låta nya ansökande ta deras platser." Jae slänger ut cigaretten i regnet, och föraren rullar upp fönstret. Alla fönster är insynskyddade.
"Menar du allvar?" livvakten bredvid honom vänder bort sin blick. Seth är den person som tränat honom enda sedan han var fyra. Kampsport, teknik och skjut. Mannen är på något sätt omtänksam, och en mördande maskin på en och samma gång.
"Självklart inte. Men skyldiga måste bli straffade. Även om de ville göra något bra för extra credit. Han misslyckades."

Efter en stunds bilfärd fylld med strategisnack så kommer de fram till den avlägsna platsen. Livvakten i framsätet hoppar ut och öppnar dörren till deras ledare. Med ett ben före det andra stiger Jae ut ur den blanka, svarta nya bilen.
"Endast ni fyra kommer med, och ta inte med er några vapen in. Vi vill inte få det att se ut som något det inte är, okej?" beordrar han och rättar till den svarta slipsen runt nacken, och den vita kragen under kostymen. "Säg till de andra att ligga lågt, de har inget annat arbete att ta sig itu med så det borde inte vara ett större problem." männen gjorde som de var sagda.

Uta la ner rapporten, han kunde inte vara mindre engagerad i den döda personen, eller förlusten av inkomst. Platsen skulle snart bli fylld av en annan, och sedan en annan och en annan. Så länge det fanns människor i staden skulle det alltid finnas de som var villiga att ta de jobb han erbjöd. Uta gav dem mer än betalt för att utföra de tjänster som han bad om. Men han var medveten om att han inte kunde låta det här gå obemärkt förbi. Människor a under honom skulle börja tvivla på hans förmåga att leda, något han inte tillät. Därav att han var tvungen att agera, även om det inte varit för mannen som gjort intrång. Men de två händelserna gav honom ett litet övertag.

Uta hade inte mycket till över för det andra gänget, inte på grund av fejden deras fäder haft, något han knappt kunnat bry sig mindre om. Hans fader hade, när han varit i livet försökt övertyga honom om den andra familjens brister, och spännande på hatet. Uta kände till historia mellan dem, en historia som inte verkade ha en tydlig början. Men det intresserade honom inte. Hans ilska och irritation kom ifrån händelser som dessa. Liksom hur hans män utförde liknande händelser, precis som människor utförde händelser i hans namn. Allt detta gav honom huvudvärk och han hade föredragit att inte behöva handskas med den andra familjen. Uta hade dock begränsad information om deras nya ledare, hans existens hade varit dold tills Elliott den äldre blivit bragd om livet. Uta hade, som så många andra hoppats på ett slut för familjen Elliott, men Uta var medveten om att drömmar och hopp inte var hur man skulle leva sitt liv. Anpassa sig efter fakta och se världen för vad den är.

"De är här" sa en av tjänarna och Uta viftade med handen.
"För in dem"
"Ursäkta att jag påpekar det, men bör ni inte skölja av ett?" Uta tittade ner på sina händer och viftade bara åter med handen och mannen försvann.

Uta gick mot badrummet för att skölja av sitt ansikte och händer.
"Vart vill du ha oss sir?" Frågade en av vakterna.
"Ute ur rummet" svarade Uta ironiskt, något som verkade gå förbi vakterna.
"Är det säkert sir?"
"Er brist på humor är skrämmande. Stanna i rummet men håll er dolda och i bakgrunden" sa han samtidigt som han knöt upp kimonon och drog av den, medan han gick mot skärmväggen. Uta lät kimonon falls till golvet samtidigt som dörren öppnades.
"Familjen Elliott's" sa tjänaren och Uta hummade bara som svar, samtidigt som han drog på sig ett par svarta byxor, ett linne och en lösare huvtröja med dragkedja. Uta knöt kängorna, satte ett par solglasögon på huvudet och klev ut för att möta sina "gäster".

Uta granskade dem, specifikt deras ledare. Uta sa inget, samtidigt som han slog sig ner på sin stol, korsade det ena benet över det andra. Placerade armbågen på skrivbordet, och vilade huvudet mot handen. Fortfarande utan att säga ett ord, endast granskande de andra.

Under års av träning har Jae sakta med säkert dämpat sin nyfikenhet. En fjortonårig Jae skulle självfallet ha gått med rak rygg och hakan uppe, då hyfs är något ut av de största punkterna han tvingat lära sig. Men en fjortonårig Jae skulle också ha låtit sina ögon dras till varje liten sak i en ny byggnad som denna. Under senare tid, när Jae blev ledare, förstod han hur viktigt det är att hålla blicken rak och stadig, även om hans insida inte vill något mer än att kika runt omkring sig. På människor, golvet, väggarna, han vill studera allt och alla för att få en uppfattning om vad det är som kan väntas. Inredningen inne i en byggnad som denna ger en bra bild på hur ledaren är som person. Vilket Jae tar intresse i.

De två ledarna har aldrig träffat varandra öga till öga. Han hade hoppats att det skulle hända, men nu händer det och under så löjliga omständigheter som denna. Han hoppas att det här går snabbt, så att han kan återgå till arbete som faktiskt spelar någon roll. Jae har nämligen svårt att tro att Yakamoti är intresserad att återskapa den där lågan av hat för ett simpelt mord. Dock är en inkräktare en annan sak.

De blir bemötta av tjänare efter tjänare, som följer dem till rummet det lilla mötet ska hållas i. De vänliga orden som flyr från deras munnar kommer per automatik, och till de kan han bara svara med korta nickningar. En annan ligas tjänstefolk har han aldrig lagt det minsta intresse i. Tjänarna leder dem in i rummet, och stänger därefter dörren.

Mannen som sitter på stolen med benen i kors ser inte alls ut som han tänkt sig. Inte för att han grubblat över hur han ser ut, men det är ett simpelt faktum. Hans vakter följer med sin ledare en liten bit, innan de stannar upp på ett lagom avstånd. Jae slår sig ner på stolen bredvid, och lägger sitt ena ben tvärs över det andra.
"Dåså, ska vi få det här avklarat lite snabbt?" undrar Jae, och lutar sig enkelt tillbaka mot stolsryggen. Att presentera sig själv är knappast nödvändigt, även om han oftast vill hålla sin klass. "Hoppas ni tagit bra hand om småhandlaren åt mig de senaste timmarna."

Uta följde mannen med blicken när han slog sig ner. Den andra mannen skiljde sig drastiskt ifrån honom själv, inte bara till klädsel, utan även till utseendet. Mannen framför honom hade vad Uta skulle säga, ett oskyldigt, nästintill sött utseende. Hade han mött honom på staden hade han med största sannolikhet inte reagerat två gånger, trott att han var vem som helst. Uta visste att han stack ut med sitt val av stil, tatueringar, frisyren som hade både kort och långt hår, men han kunde inte utan större ansträngningar kopplas till maffian heller.

Uta mötte mannens blick och log ett kallt leende.
"Han har fått uppleva all min gästvänlighet" sa Uta och vände blicken mot en av sina vakter. "Vill du vara vänlig och hämta vår kära gäst?"
Vakten nickade och avlägsnade sig, medan Uta tog upp en cigarett och tände den, innan han erbjöd den andra mannen en. Uta tog ett djupt andetag och blåste ut röken.

Vakten kom tillbaka med mannen, mer eller mindre släpandes efter sig. Uta tittade på mannen.
"Jag hoppas gästfriheten var till belåtenhet" sa Uta och mannen samlade sina krafter för att ge Uta en hatisk block, något som fick Uta att skratta ett kort skratt, dock inte ett varmt skratt, innan han vände sin blick mot mannen som satt framför honom.
"Som jag tror att du förstår, så kan jag inte se förbi detta. Ett mord, möjligen, även om det är långt ifrån acceptabelt. Men att du genomför, jag vill inte kalla det en attack, mot mitt hem, men det är ett grovt övertramp. För du har väl verkställt ordern, eller vill du menar att du inte har kontroll över dina mannar?" Sa Uta och tog ytterligare ett bloss på cigaretten.

Jae har alltid varit noga med att inte ta emot gåvor, mat eller dryck från andra ligor. Barnens version att inte ta godis från främlingar har gällt honom hela uppväxten, man vet aldrig vart man har människors lojalitet. Alltid petig med att ha handskar trädda över händerna för att ingen ska försöka få tillgång till hans riktiga identitet, även om hans far tidigt raderat all information om sonen. Man kan dock aldrig vara för säker. Därför tittar tjugofem åringen skeptiskt på cigaretten som mannen mittemot bjuder på. En aning paranoid. Jae skakar bara på huvudet för att avstå, och tar där efter upp ett eget paket ur sin ficka tillsammans och tänder sin egna cigarett.

"Jag tvivlar starkt på att vi har samma syn på vad gästvänlighet är," påpekar han och låter sin blick glida mot vakterna som lämnar salen för att leta reda på den skyldiga. Jae har länge fått höra sägner om hur brutal Yakamoti bestraffar skyldiga, och antar att han nu kommer få se det med egna ögon.

Det var som han trott, munnen till den muskulösa mannen är ihopsydd och hela ansiktet är svullet fylld med lila blåmärken. Jaes mörka ögon glider ner till händerna som skakar längs hans sidor, naglarna har blivit bort rivna och blodiga sår sträcker sig över fingrarna upp mot handlederna. Blodet har torkat till en mörkröd färg, och kostymen han tidigare burit är söndersliten.

Jae tackar gudarna för att han är redo för den brutala bilden. Som ung tillbringade han timmar och studerat olika misshandling metoder för att han aldrig vill att någon ska se honom blinka. Helt ärligt är han stolt över hur han stått ut med alla möjliga sår, för om han inte betalat de där männen att slå ihjäl varandra på de mest brutala sätten, så skulle han nog ha tuppat av nu.

Jae vattnar sina torra läppar, uppfattar den bedjande blicken arbetaren skickar honom, innan han vänder sin uppmärksamhet återigen till Yakamoti.
"Stupfulla män gör dumma saker, ingenting mer med det. Den skyldiga mannen är avrättad." Jae låter sin blick fästa sig i den andres ögon, förhandla är viktigt vid såna här tillfällen. "När det kommer till Yuto här.." mannen nickar mot den slitna inbrottstjuven. "Så har han alltid varit lite ut av en nyfiken gosse. Antingen så var det nyfikenheten, eller så hade han lust att bli en ut av era kunder." Jae låter sitt egna ögonbryn röra sig upp när han tittar på Yuto, han ser så patetisk ut. Männen i hans liga ska kunna försvara sig från sånt där. Ledaren vet att Yakamotis gang framför allt säljer sex, och det skulle inte förvåna honom om Yuto blivit en aning för desperat. "Eftersom att du sydde igen hans läppar, så får vi nog aldrig reda på vad det var han var ute efter."

Uta tittade på den andra mannen när han avstår hans erbjudande, och istället tar upp ett eget paket cigaretter. Uta går snabbt igenom de olika alternativen för att neka något sådant, om man själv röker. Hade den andra mannen själv inte rökt, hade det givetvis varit hans första alternativ. Det andra hade varit att mannen hade en starkare form av bacillskräck, något Uta tvivlar på. Det mest troliga är misstro. Något som inte nödvändigtvis är en dålig egenskap i deras kretsar, om man har det under kontroll. Det kan lätt leda till stark paranoia, vilket kan förstöra en man. Hur stor misstro den andra ledaren hade, visste inte Uta.

"Det är möjligt att vi har" sa Uta och tog ett bloss till "om jag skulle rätta mig, skulle jag säga att han får den gästfrihet han betalar för"
Människorna i huset kunde vara mer än gästvänliga, speciellt vid större summor pengar. Men Uta förväntade sig inget mindre ifrån människorna under honom.

"Med mannen under jord kan mina vänner i huset sova lungt, och med vetskapen att rättvisa skipats" sa Uta, utan att själv vara berörd av detta.
Uta vände sig mot mannen på golvet och log mot honom.
"Om det hade varit en stund av njutning han velat ha, hade ringklockan fungerar mer än väl. Hade han varit intresserad av det hade till och med jag erbjudit mina tjänster" sa Uta och såg sedan på ledaren med ett leende innan han drog fram en sax ur lådan.
"Trådar går att klippas. Men jag tvivlar på att mannen skulle tala mer i min närhet, även om han hade förmågan" sa Uta och snurrade saxen innan han sköt över den till den andra mannen.
"Om det var av nyfikenhet, har han lärt sig att nyfikenhet han vara en synd, och att återhållsamhet är en dygd" sa Uta och såg på mannen på golvet igen.