~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

~Bayrios - i Öst~




Rollspel mellan Nordanhym & Kallamina.
Alla är välkomna att läsa, men endast vi skriver i rollet.

Detta är andra delen utav vårt roll om Bayrios. Vi fortsätter här Eriks och Aryas berättelse efter att ha lämnat dem ridandes in i djungeln av Söder.

Del 1: ~Bayrios~



Prolog:
Året var 7089 och Bayrios hade överlevt det Röda Kriget. Letoyaner från Norr och Garudier från Söder hade tillsammans slagits mot Mongralerna och deras Röda Magi. Segern hade varit svårt vunnen för Bayrios invånare, men en seger var otippad. Den av att bryta historiens kedjor. Erik, Prins av Norr, och Arya, Prinsessa av Söder, hade funnit varandra och utvecklat känslor. De hade separerats vid krigets avslut och de båda hade gett upp hoppet om att få se varandra igen. Men då Erik fick nyheterna om att han skulle tvingas till giftermål kunde han inte hantera det. Att ge upp sin kärlek till Arya var ingen möjlighet. Att förråda sig själv och henne genom ett giftermål med någon annan var otänkbart. Han hade därför övergett sitt hem, sin familj och sin närmsta vän för att ta sig till kvinnan han älskade. Helt plötsligt, när han gömde sig några hundra meter utanför palatset i Söder hade hon uppenbarat sig framför honom efter att hon hade fått utså smärta och hån från sitt egna folk.

Erik och Arya hade den kvällen förklarat sin kärlek för varandra och lovat sig själva till varandra. De hade inlett en lång resa mot Östra sidan utav Bayrios. Men, vad de ej visste var att en uråldrig magi, tillhörande ett uråldrigt folkslag fanns i Öster. De skulle behöva kämpa för sina liv, sin rätt att älska och sin rätt till att var tillsammans. Men, kanske skulle det nya folkslaget bli deras allierade? Arya och Erik hade satt av mot sitt öde, mot chansen att själva skapa sina liv och diktera vem de ska älska och vara med...


Plan för närmsta tiden:


Kort info om Bayrios och dess Invånare:


Ting att ha i minnet:


Penelope Lovegoods Karaktärer:


Kallaminas Karaktärer:

När Prinsessan Arya av Söder's och Prins Erik av Norr's vägar korsades under det Röda Kriget hade ingen av dem ens i sin vildaste fantasi kunnat ana hur deras framtid såg ut. Ingen av dem hade haft en aning om hur mycket de skulle betyda för varandra eller hur mycket deras liv skulle förändras. Men nu, ett månvarv efter Det Röda Krigets slut, och en vecka efter deras återförening, stod de tillsammans på gränsen mellan Söder och Öst, redo att skapa ett nytt liv tillsammans. Långt bort från sina hem, sina gamla liv och allt som förut varit trygghet. Resan dit hade gått på en vecka över Söders savanner och fuktiga skogar. Tillsammans hade de under resan kommit fram till att Öst, Osian-folkets rike, var den bästa plats de kunde börja sitt nya liv på. Borta från både Norr's och Söder's riken och de som ville förbjuda deras relation.


Arya - Gränsen Mellan Öst och Söder - Strax Efter Skymningen
De hade anlänt till gränsen mellan Söder och Öst strax efter skymningen och kommit överens om att det var dax att slå läger för natten. Erik gjorde upp en lite eld medan Arya gjorde i ordning deras sovplatser.

Aryas uppgift gick snabbare än Eriks. När hon var klar satte hon sig ner en liten bit ifrån prinsen och betraktade honom medan han jobbade för att få igång elden. Hans axellånga, blonda hår och bleka hy tycktes lysa svagt i mörkret. De gråa ögonen såg inte åt hennes håll och hans ansikte var inte vänd mot henne, men ändå tog Aryas hjärta ett litet skutt bara av att se på honom. Hon log lite svagt. Han är så vacker, tänkte hon, så perfekt på något sätt, men samtidigt så ödmjuk. Arya kunde knappt hålla tillbaka sin längtan att vara nära honom. Sitta tätt intill Erik och andas in hans mjuka doft. Men hon höll sig tillbaka och väntade tålmodigt under tiden han arbetade med elden.


Samtidigt i Kungliga Palatset i Söder
Stämningen i Hamathya Mahal var oerhört spänd. Händelserna på festen kvällen då prinsessan försvunnit hade skakat hela Söder. Folk väntade nervöst på hur kungaparet skulle handskas med situationen och vad som skulle göras därnäst. På kvällen en vecka senare hade kungen kallat till möte för kungliga rådet och några av de högst uppsatta generalerna inom armén. Trots att inga tjänare eller obehörigt folk var tillåtna hade en ung kvinna smugit sig in i stora salen för att lyssna till vad som sades.

Parvati stod gömd bakom ett långt draperi som hände för ett fönster i tronsalen där mötet hölls. Hon riktigt höll andan av rädsla för att bli upptäckt medan hon spänt lyssnade till vad som sades. Den första att tala var kungen själv. Han harklade sig dovt.
"Rådsmedlemmar och Generaler-" började han, "Jag förmodar att ni alla redan är medvetna om krissituationen som uppstått, men jag förtydligar det ändå för er; Prinsessan Ashiwarya är försvunnen, hon har inte synts till på sju dagar och enligt ögonvittnen lämnade hon självmant palatset med endast ett riddjur till sällskap."
Folksamlingen tycktes hålla andan medan kungen fortsatte.
"Prinsessan Ashiwaryas anledningar att lämna Hamathya Mahal är mycket oklara och högst oacceptabla och opassande för en prinsessa, som vi alla vet kan konsekvenserna av hennes handlingar bli förödande." Kungen gjorde en kort paus, "syftet med detta möte är hitta ett sätt att så snabbt som möjligt föra tillbaka prinsessan till palatset och se till att hon stannar här, om någon har ytterligare uppgifter om saken beordrar jag denne att sitga fram, nu."
Tronsalen låg knäpptyst och Parvati vågade inte sticka fram huvudet för att se vad som hände. Till slut, efter nästan en hel minuts tystnad, hördes långsamma steg i marmorgolvet. En ensam person gick tyst över golvet fram till trappan upp till tronerna där kungen och drottningen väntade. När personen stannat ljöd kungens röst igen.
"Du har tillåtelse att tala, vad är ditt namn?"
En mycket sträng kvinnoröst Parvati allt för väl kände igen svarade kungens ord.
"Ers Majestäter, mitt namn är Leela Nayar, jag är Överste General för tredje kompaniet i kungliga armén och huvudansvarig för vaktstyrkan runt kungliga palatset." Parvati rös bakom draperiet. Om en ur familjen Nayar hade upplysningar om Arya, bådade det inte gott...
"Vad har du för upplysningar om prinsessan Ashiwaryas försvinnande, General?" Frågade kungen.
"Information har givits till mig från en av de soldater som vaktade huvudporten natten då prinsessan sågs rida iväg från palatset. Enligt uppgifter ska han ha förföljt prinsessan en bit ifrån palatset tills en annan, manlig, ryttare uppenbarade sig."
Parvati kunde tydligt höra hur drottningen drog efter andan innan hon tog till orda.
"Och vem exakt var denna andre ryttare?"
Leela verkade osäker på om hon borde fortsätta eller inte då det tog en liten stund för henne att svara.
"Enligt de uppgifter jag har fått ska mannen varit Letoyan-" Leela hann inte avsluta mening innan ett högljutt mumlande steg genom rummet. Inte fören kungen höjt sin hand för att tysta skaran kunde Generalen fortsätta. Hon sträckte på ryggen och drog efter andan.
"Mannen i fråga, ska inte varit vilken Letoyan som helst-" Leela harklade sig, "utan självaste yngste sonen till Kung Viktor Parthalán av Norr, Prins Erik Parthalán av Norr."
Leela hade inga problem att uttala prinsens namn, men i slutet av meningen var hon tvungen att ropa ut titlarna för att göra sig hörd. Folksamlingen i salen hade brutit ut i höga rop efter avslöjandet om vem prinsessan mött natten då hon försvann. Efter en minut av kaos reste sig drottningen ur sin tron och utropade:
"TYSTNAD!"
Varpå de församlade tystnade. Hon satte sig igen och sade:
"General, finns det någon ytterligare information kring mötet mellan Prinsessan Ashiwarya och Letoyanernas prins?" Det hörde på hennes röst att hon ansträngde sig för att trycka ner sin vrede.
Leela sänkte huvudet något när hon svarade.
"Ögon vittnet påstår sig ha hört en lågmäld konversation mellan dem, men inga ord lyckades urskiljas då avståndet var för långt."
"Och efter denna konversation? Vad gjorde de båda då?" Frågade drottningen med hårt sammanbitna tänder.
"De båda ska enligt soldaten suttit upp på var sina riddjur igen och ridit iväg i riktning mot Öst." Leela drog spänt efter andan efter att ha talat klart samtidigt som ett mumlande åter bröt ut i tronsalen. Men denna gången gjorde ingen utav kungaparet något för att få tyst på mumlet igen utan vände sig istället mot varandra och talade lågmält för att ingen skulle kunna höra vad de sade. Leela stod rakryggad och tyst kvar framför trappan i väntan på en ny order.

Efter en lång stund av en allt högre ljudnivå ljöd drottningens röst igen. Genast blev hela salen knäpptyst.
"Församlade, det är oklart huruvida Prinsessan Ashiwarya självmant rymt ifrån palatset eller blivit lurad in i fångenskap av Norr's regenter och innan vi tar några förhastade beslut anser jag och min make att vi bör sända ut någon för att leta efter spår som kan ge oss någon ledtråd om vad som kan ha hänt." Drottningen gjorde en kort paus, "om ingen volonterar frivilligt till uppdraget kommer jag om min make att utse någon här och nu."
De församlade stod alla tysta efter att drottningen talat. Först verkade det som om ingen ville åta sig uppgiften. Men ganska snart ljöd en ny kvinnoröst genom salen som gav Parvati kalla kårar av att höra i den situationen.
"Jag, General Priyanka Padukone, Överste General för fjärde kompaniet i kungliga armén, åtar mig uppdraget om Ers Majestäter ger mig den tilliten." Priyanka lät självsäker på rösten. Undertiden hon talade gick hon rakryggad ut ur folkskaran och ställde sig bredvid sin syster framför trappan upp till tronerna. Från sitt gömställe kunde Parvati se hur Priyanka respektfullt bugade sig för sin kung och drottning. Regentparet granskade Priyanka.
"Om vi skulle låta sända ut dig, General Padukone, hur skulle du göra för att finna prinsessan?" Drottningen lät misstänksam på rösten. Hon litade inte på Priyanka.
"Jag skulle, med Ers Majestäters tillstånd, ta med mig min syster-" Priyanka visade med en handrörelse mot Leela, "General Leela Nayar, och min make, General Ranveer Padukone, och med deras hjälp använda vår Gröna Magi att finna prinsessan och föra henne tillbaka till palatset." Priyanka sänkte rösten något, "och jag skulle inte göra Ers Majestäter besvikna."
Kungen och drottningen utbytte en blick innan drottningen besvarade Priyanka.
"Låt gå för det, du har en månad på dig att ta reda på vad som hänt prinsessan, om du finner henne, för henne genast tillbaka till Hamathya Mahal." drottningen gjorde en kort paus, "Men, prinsessan får inte under några omständigheter komma till skada, uppfattat?"
"Uppfattat." Priyanka och hennes syster bugade sig och gick tillsammans ut från tronsalen.

Arya - Gränsen Mellan Öst och Söder - Strax Efter Skymningen
Arya rodnade när Erik märkte att hon såg på honom. Något generat log hon och vände bort blicken. Men det tog inte lång tid innan hennes ögon vandrade tillbaka igen. Leendet blev något bredare och hon ställde sig upp.
"Dig." Svarade hon enkelt på hans fråga och såg upp i hans ansikte. Nästan genast fastnade hon vid ögonen. Något med Eriks gråa, vänliga blick gjorde Arya så varm inombords. Som om hon druckit något riktigt hett.

Det redan breda leendet blev ännu större och hon sade:
"Det är en vacker syn."

Priyanka - Kungliga Palatset i Söder - En halvtimma efter mötet
Priyanka gick vid sidan av sin lillasyster genom palatsets tomma korridorer. Trots att det inte fanns en människa som kunde höra dem pratade de lågmält till varandra.
"Varför ville du så gärna vara den som söker efter prinsessan?" Frågade Leela sin syster, "vad är det du planerar?"
Priyanka smålog lite.
"Jag vet att jag är den som passar bäst för uppdraget, behöver jag någon mer anledning?"
Leela skakade på huvudet.
"Jag känner dig Priyanka, du har alltid en baktanke till allt och vad gäller det här har du alltid avskytt Ashiwarya." Leela sänkte rösten ytterligare, "vad tänker du göra?"
Priyanka väntade lite med att svara.
"Hämnas." Sade hon till sist kort utan att titta på Leela.
"Hämnas?" Frågade Leela, "för vår far och bror? Priyanka, Ashiwarya är inte det minsta skyldig för deras död! Vi båda vet att det var deras eget fe-"
"Hur kan du med att tala så om din egen familj!?" Fräste Priyanka innan Leela hann prata till punkt, "din egen far och bror! Jag kan inte förstå hur du stängt av dina öron när mor talat och under alla år bara svalt det som den där demonkvinnan försöker lura i alla!"
"Priyanka-"
"Att ett träd tog livet av Ranya och Barahma Charbati? Ett träd?" Priyanka såg argt på Leela, rent förbannat till och med, "Ett träd stack ut deras ögon och tömde deras kroppar på blod? Och sedan drog lilla, starka, 11-åriga Ashiwarya ut deras kroppar från grenarna och därav blodet på hennes händer?"
Leela skakade ilsket på huvudet.
"Priyanka, det sista har hon inte ens sagt, vi vet inte vem som drog loss kropparna, antagligen var det Shankara Kshatriya som var först till platsen efter Ashiwaryas skrik."
Priyanka höjde på ögonbrynen.
"Precis! Shankara Kshatriya var den ända som hade kunnat göra det men märkligt nog så DOG han av sjukdom innan man hunnit fråga ut honom noggrannare!" Priyanka stannade upp mitt i en korridor, "Tycker du inte att det är lite märkligt med tanke på att vi Garudier kan hela sjukdomar?"
Leela skakade återigen på huvudet.
"Inte alltid. Nasim dog i sjukdom."
"Nasim hade andra, livshotande, skador som förhindrade läkningen, vilket inte Parvatis far hade."
Leela fick slut på argument och suckade tungt.
"Jag kan hålla med om att det är mycket som är skumt med prinsessans ord men samtidigt så var hon bara elva år och synen av liken kan mycket väl ha rört till det i hennes huvud." Systrarna började gå igen medan Leela fortsatte, "och du kan inte på allvar tro att Ashiwarya är en demon!"
Priyanka ryckte på axlarna.
"Hon kanske inte är en demon men hon kan definitivt stå i förbund med en eller vara besatt." Priyanka hårdnade på rösten igen, "och hon ska inte få komma undan med det. Det spelar ingen roll att far och Joseph misshandlade ett barn, de var de ända som faktiskt gjorde något för att stoppa den där demonungen!"
Det gick kalla kårar över Leelas rygg när hon hörde sin systers ord. Hon kunde verkligen inte förstå hur hennes barnälskande syster kunde vara så förblindad av hat att hon slängde ur sig så frukansvärda saker. Leela knöt sina nävar så hårt att knogarna vitnade.
"Vi ses imorgon i gryningen, syster." Sade hon till Priyanka och tog sig ensam hem den sista biten genom slottet.

Erik - vid gränsen till Öst:

Erik stannade upp mitt i ett steg. Hennes blick hade fastnat i hans och Erik kände sig förlägen över det hela. Han var nervös, han hade varit nervös ända sedan de reste iväg. Det var en sak att sukta och längta efter en kvinna på avstånd, en helt annan sak när ens känslor besvarades och man plötsligen var tillåten att röra vid och prata med henne. Han kliade sig generat i bakhuvudet, Arya... Du får mig att rodna... Tänkte han för sig själv och upptog sedan försynt sin promenad till henne.

Han sjönk ner bredvid henne och tog hennes haka i sina fingrar. Runt om dem rasslade löven i den hårda vinden och eldens flammor svajade än hit, än dit. Kämpade mot nattens mörka skuggor och skänkte lite värme.
"Det är du som är den vackra synen..." sade han och tittade in i hennes djupa, mörka ögon. Det fick värme att sprida sig inom honom och han kunde inte annat än skatta sig lycklig över att de satt där just i den stunden. Han lutade sig in för att ge kvinnan i sitt liv en kyss. Hur skulle jag kunna vara något annat än lycklig...

Freja & Wilheim - gränsen mellan Norr & Söder:

Freja hade fått upp ett ganska tätt vindskydd och fått i ordning en lite sovplats inom dess tre väggar och dess lilla tak. De hade resemadrasser och filtar med sig så det var inte så noga med underlaget egentligen. Det var bara Freja som mindes hur Erik hade lärt henne att bygga upp sovplatser när man befann sig i vildmarken. Att täcka marken var mer för att hindra kylan från jorden att tränga genom madrassen, det var inte så mycket för att göra det mjukare. Även att hindra fukt från att tränga upp i madrassen.

Hon satt vid brasan Wilheim hade fixat åt dem. Dess gungande flammor fick ljuset att dansa runt. En gren knäcktes framför henne. Hennes hand fan dolken i fothölstret. Men det var Wilheim som kom fram ,
"Lyckades få fatt på lite riktig mat." sade han och höll upp tre kaniner som skimrade vita i det gula skenet. Deras kroppar hängde slappa och tilltufsade i hans grepp. Frejas mage kurrade,
"Haa, antar att det var på tiden." sade Wilheim och slängde en kanin till Freja. Hon satt igång med att flå och skära fram köttet från dess kropp i tystnad. Hennes blick gled emellanåt till Wilheim, hans fingrar var flitigare än hennes egna när det kom till kaninerna, föga förvånande... Han är ju en jaktman...

Köttet sattes på spett och placerades över elden.
"Du, Freja..."
"Hm, vad?" Freja tittade på Wilheim, men han tittade in i lågorna av elden.
"Tror du, att det finns någon för alla?" Vad pratar han om nu..? Freja stirrade genast in i elden, hennes hjärta hade slagit ett extra slag vid Wilheims ord. Han var en stor karl, stramt ansikte, grov kropp med mejslade muskler och en maskulin röst. Freja kunde inte hindra den kvinnliga lusten som växte inom honom medan hon var vid honom. Samtidigt skavde det i henne att hon kände så för någon. Hon hade enbart haft känslor för en annan innan, Erik. Men, de var inte ens snarlika de som hon kände när hon var nära Wilheim. De var på två helt olika nivåer.
"Umh... Antar, det?" muttrade Freja och försökte fokusera på sina två spett.

Wilheim suckade bredvid henne. Han verkade brydd över något, som om något gnagde i honom. Men Freja kunde inte riktigt lista ut vad det var. Undrar vad Erik gör nu... Kanske sitter han också vid en brasa med ett bultande hjärta... Hon skakade hastigt sitt huvud, vad tänkte hon på egentligen? Wilheim var en generals om var så eftertraktad att han skulle kunna be vem som helst om deras hand och de skulle onekligen säga ja.
"Hoy då, du vill ha det välstekt?"
"Huh? Va-" Freja flög upp från sin sittande position och viftade kaninspetten vilt i luften då hon hade råkat hålla dem så nära lågorna att fettet fattade eld.
"Nedrans..." muttrade hon och sjönk ner på sin plats igen, "antar att det blir kol till middag..." muttrade hon vidare och suckade. Där får du för att du tänker på annat. Skärpning Freja! Wilheim skrockade bredvid henne.
"Ge mig ett spett så får du ett av mitt." sade han och räckte ett utav sina, de var perfekt tillagade. Freja tog skamset emot ett och gav et av sina till honom. Hon hade aldrig varit bra på att laga mat, det var alltid Erik som fixade maten när de var ute på äventyr. Hon brukade sällan laga mat hemma heller, Erik hade alltid sett till att hon fick i sig mat på slottet eller så kom han och lagade mat hemma hos henne. Men Wilheim verkade ha bred kunskap kring det hela.

Parvati - Tjänarnas Del i Kungliga Palatset i Söder
Parvati gick stressat fram och tillbaka framför sin tvillingbror i ett av deras tre rum i kungliga palatset. Hela tiden snurrade hon oroligt sina händer i varandra och bet sig i läppen. Ravi satt på sin sängkant och iakttog sin syster.
"Parva, kan du ta det en gång till, tydligt, så att man förstår?" frågade han irriterad.
Parvati svalde.
"Jag smög in och lyssnade på det slutna mötet i tronsalen, Priyanka volonterade frivilligt till att söka efter Arya, kungen och drottningen gav henne tillstånd, hon tänker ta med sig Leela och Ranveer." Parvati stannade upp och tittade på Ravi samtidigt som hon började bita på sina nagelband.
Ravi såg både fundersam och förvirrad ut när Parvati talat klart.
"Men, varför vill Priyanka vara den som söker efter Arya? Hon har ju alltid avskytt henne och borde väl vara glad nu när hon är borta?"
Parvati skakade på huvudet.
"Det var hon som från början fick Arya att lämna palatset men jag tror inte att hon bara nöjer sig med det." Parvati drog efter andan, "Jag tror att hon tänker döda henne, och säga att det var Erikk som gjorde det."
Ravi rynkade pannan.
"Erikk? Vem är Erikk?"
"Den Letoyanske prinsen Arya bildade ett en alians med under Det Röda Kriget."
"Han!? Men vad har han med det här att göra? Han är ju från Norr!"
"Jag vet! Men kvällen då Arya försvann syntes de tillsammans utanför palatset och jag tror att-" Parvati avbröt sig själv mitt i meningen då hon kommit på sig själv med att nästan ha avslöjat Aryas hemlighet. Hon bet sig så hårt i läppen att den började blöda. Ravi såg det.
"Parvati, vad är det du inte talar om för mig?" frågade han misstänksamt.
Parvati slickade sig om läpparna och var tyst en stund innan hon svarade.
"Jag tror att Arya och Erikk är förälskade och att de rymt iväg någonstans tillsammans."
"Hur vet du det?" frågade Ravi.
"Arya berättade för mig att hon älskar Erikk ett par dagar efter att vi kommit hem från kriget och om det stämmer att Erikk var här natten då Arya försvann kan jag inte se någon annan förklaring till vad som kan ha hänt."
Ravi suckade tungt och drog händerna genom håret. Under en minut var båda syskonen tysta.
"Arya har rymt iväg med prinsen av Norr och Priyanka, Leela och Ranveer har skickats för att söka efter henne - det vill säga döda henne -."
Parvati stirrade rakt ut i luften och nickade.
"Men, om hon rymde med prinsen av Norr måste ju någon från Norr också skickats ut för att leta efter honom? Och vad händer om de hittar Arya och Erikk tillsammans?" Ravi släppte sitt huvud.
"Jag har hört brutala historier om Norr, om vad de gör och vad de gjort mot oss Garudier när de fått chansen." Sade Parvati, "Tror du att det kan vara sanna?"
"Ingen rök utan eld." Sade Ravi kallt.
"Vi måste varna Arya på något sätt." Sade Parvati.

Priyanka - Chhota Mahal
Priyanka hade precis bytt om och tvättat sig för kvällen när Ranveer kom in genom dubbeldörrarna till deras sovgemak. Hans muskulösa siluett avtecknade sig stolt mot väggen i skenet från vaxljusen i mörkret. Priyanka log.
"Välkommen hem, älskling." Sade hon och gick fram emot sin make för att ge honom en kyss på kinden, "Tyvärr får du inte vila dig ännu, du måste packa för en månad i Öst, vi ska upp tidigt imorgon."
Ranveer tog av sig sin tunga general klädnad.
"Jasså." Sade han, "Vad an detta?"
Priyanka log medan hon flätade sitt hår, som hon alltid gjorde om kvällen.
"Vi har blivit utsedda till att söka efter prinsessan." Sade hon och knöt ett band om änden av sitt nu ihop flätade hår, "Leela följer med oss."
"Hur vet vi att det är just till Öst vi ska?"
"Enligt ett ögonvittne ska det vara dit hon var på väg tillsammans med den Letoyanske prinsen när hon försvann."
Ranveer höjde lite på ögonbrynen.
"Den Letoyanske prinsen? Så detta har med Norr att göra?"
"Delvis." Sade Priyanka samtidigt som hon gick runt i rummet, letandes efter något hon ville packa ner för att ta med till Öst.
"Men mestadels handlar det om att du vill hämnas din far och bror."
Priyanka stannade upp när hennes make sade det sista orden. Hon vände sig mot honom med ett nästan ondskefullt leende och sade:
"Precis."

Ranveer var den som blev klar med packningen först. Under tiden han klädde av sig och tvättade sig gick Priyanka in i ett rum en bit ifrån gemaket. Där inne fanns nästan ingen belysning eller några fönster, men Priyanka visste precis vart hon skulle. På golvet fanns en matta men endast en möbel. En sliten kista Priyanka satte sig framför. Hon öppnade kistan och plockade ut en glänsande, dödlig sabel. Hon drog med fingrarna över eggen innan hon stoppade den i slidan och tog med den tillbaka till sovgemaket.

Ranveer hade redan lagt sig i den stora dubbelsängen när Priyanka kom tillbaka. Diskret lade hon den blanka sabeln vid sin packning och kröp ner bredvid sin make. När hon lagt sig hördes Ranveers mörka röst vid hennes sida.
"Din faders svärd?" Sade han.
Det hördes inte på honom men Priyanka visste att han var något tvivlande på vad hon planerade att göra.
"Oroa dig inte." Sade hon och lade sig på sidan mot honom, "Jag har en plan."
"Jag oroar mig inte." Sade Ranveer, lade sin arm om henne och kysste hennes panna, "Det vet jag att du har."

Erik - Gränsen till Öst:

Morgonen hade grytt för en stund sedan. Solen hade klättrat upp över trädkronorna och Erik sträckte på sig där han stod framför lägerelden som under natten hade slocknat. fåglar kvittrade, en ekorre studsade från träd till träd. Det var en ljuvlig morgon, men trots det kände Erik en viss orolighet. En olustig känsla över att, ja, över vad? Han kunde inte säga men känslan gnagde honom i magen.
"Hmm... Frukost kanske..." muttrade han och begav sig ner till den lilla bäcken bredvid för att tvätta av sig innan han skulle gå på jakt efter något att äta till honom själv och Arya.

Vattnet kändes isande kallt. Det rann från den Norra sidan mot Söder. Han hade hoppat i med båda fötterna och vadat framåt där bäcken öppnade upp sig och djupnade tills den blev till en mindre flod.
"Fy va kallt det var..." huttrade Erik då han kom upp till ytan igen efter att ha doppat hela sig i det klara vattnet. Hoppas solen håller sig framme så man inte blir alltför kall... Han simmade uppåt igen, när vattnet blev grundare började han vada. Solen träffade honom i ansiktet, fick hans bleka hy att lysa i kontrast mot tatueringarna som täckte hans övre armar och hans vänstra bröst. Det droppade från hans hår och vatten strilade i form med hans muskler.

Freja & Wilheim - I Söder:

De hade varit uppe tidigt och begett sig redan innan solen hade stigit. Freja ville komma iväg för att finna Erik och Arya så fort som möjligt. Men hon visste att hon förmodligen skulle bli tvungen att rida en lång väg innan hon ens kunde hoppas på att finna dem.
"Hiya." Hon galopperade iväg, Wilheim var snabbt på hugget och galopperade ikapp. De hade lyckats ta sig en bit in i söder när Freja tvärnitade.
"Där." Hon satt av sin hatari och drog handen över marken. De hovavtrycken skulle hon känna igen vart som helst. Frigga hade galopperat där. Om Frigga varit här, har Erik varit här. Hon tittade upp, följde riktningen av spåren.
"De är på väg mot Öst." sade hon och rätade på sig. Vinden ven och drog i hennes klädsel och hår.
"Bäst vi sätter fart då. De tär en lång ritt it." sade Wilheim och Freja nickade. Hon hoppade upp igen och de satte av i galopp mot Öster, följande spåren från Frigga.

Priyanka - Vid de första träden till Regnskogen mot Öst
De hade gett sig av tidigt på morgonen, strax före solen gått upp. Priyanka hade varit noga med att de skulle följa tidsplanen så punktligt det bara gick. Hon ville finna Arya så fort som möjligt och genomföra sin plan.

De enda som hade mött dem innan avfärden var kungen, drottningen, ett par vakter, två rådgivare och Priyanka och Leela's mor Mallika. Kungen hade upprepat orden från kvällen innan och drottningen hade förtydligat att prinsessan inte fick komma till skada om de lyckades finna henne. Priyanka, Leela och Ranveer hade alla svurit på att följa kungaparets order och återvända till Kungliga Palatset inom ett månvarv med så mycket information de kunnat finna. Därefter hade systrarna tagit farväl av sin mor, suttit upp på var sin svart häst tillsammans med Ranveer och ridit ut ur palatsets innergård. Nu hade sökandet efter den försvunna prinsessan börjat.

Enligt den information Leelas vakt givit henne hade prinsessan senast setts rida med prinsen av Norr mot den Östra av De Tre Regnskogarna. Därför var det också dit Priyanka, Leela och Ranveer styrde sina svarta springare. Nu stod de alla tre precis vid de allra första träden i skogens början och diskuterade vad som skulle göras därnäst;
"Sanjay var på för långt avstånd för att höra vad som sades mellan prinsessan och prinsen av Norr." Sade Leela, "det ända han kunde snappa upp var att prinsessan frivilligt följde med prinsen mot Öster."
"Frivilligt?" Priyanka rynkade pannan, "varför skulle hon följa med prinsen av Norr frivilligt? Kan han ha förhäxat henne eller något?"
"Jag tror inte det." Sade Ranveer, "Jag tycker det verkar som om de rymt iväg tillsammans. Varför skulle prinsen av Norr komma ensam till Söder och vad är oddsen för att han stöter på prinsessan?"
Priyanka nickade.
"Du har rätt, det hela verkar väldigt konstigt, men ingenting förvånar mig längre när det gäller Ashiwarya. Någonting lurt är det med den där kvinnan."
Leela himlade med ögonen.
"Det räcker med att hon bortstar håret på fel sätt så är något lurt med henne för dig syster." Priyanka fnyste, "men du har en poäng Ranveer, jag tror inte på slumpen och jag tror inte heller att prinsen av Norr hade något "tillstånd" av sina föräldrar att fara till Söder och söka upp prinsessan. Antagligen rymde de tillsammans och även Norr söker efter sin försvunna kunglighet."
"Förrymda." Rättade Priyanka, "om vi antar att de rymt tillsammans är de inte längre försvunna utan förrymda."
Leela himlade med ögonen igen.
"Min poäng är att jag tror att vi bör leta efter spår från både prinsessan och prinsen och att det inte är särskilt svårt att gissa vart någonstans de valt att resa."
Priyanka var tyst men Ranveer förstod vad Leela menade.
"Antagligen befinner de sig någonstans i Öst." Sade han, "Eftersom både Norr och Söder letar efter dem och Väst inte är särskilt vänligt för andra än Afarier finns det ingen annan stans de skulle kunna ta vägen."
"Om vår teori stämmer." Sade Priyanka.
"Precis." Svarade Leela, "men om den stämmer blir det inte svårt att spåra dem, Öst har ju de mest tätbevuxna djunglerna på hela Bayrios, och platser med mycket träd är ju något utav vi Nayar's favorit platser så att säga..."
Priyanka log lurigt åt sin systers ord.
"Ja, men vad väntar vi på då? Mot Öst!" Sade hon och manade på sin häst in bland träden.

Kungen och Drottningen av Söder - Kungliga Palatset i Söder
Kungaparet av Söder stod på sin jättelika teras och såg ut över sitt rike. För lite mer än en timme sedan hade de sent iväg tre generaler att söka efter deras mer eller mindre adopterade dotter.

Aryas handlingar de senaste veckorna hade förbryllat dem båda och de hade inte riktigt haft någon tid att diskutera ostört om vad som hänt. Men nu i gryningen innan palatset hunnit vakna upp fick de äntligen tid att ensamma diskutera sina tankar.
"Det är bara så olikt henne." Sade drottningen, "Ashiwarya har alltid hållit sig innanför palatsets murar och skulle aldrig bara försvinna iväg med en...man."
Kungen såg inte på sin fru när han svarade henne utan fortsatte att se ut över Söders gröna landskap.
"Alla täcken tyder på att det är det hon har gjort, deras samarbete under Det Röda Kriget, hans ankomst hit, hennes frivillighet att följa med honom..."
"Jag vet, men det gör mig orolig." Drottningen skakade på huvudet, "Allting går så emot den Ashiwarya vi fostrat sedan trettiosju år tillbaka och det får mig att tro att något inte stämmer."
Kungen svarade inte så drottningen fortsatte. Något lägre och försiktigare nu.
"Tror du att hon vet något om vad vi gjorde?"
Nu för första gången under deras samtal vände kungen ansiktet mot kvinnan bredvid honom. Hans ögon speglade ett utryck hon inte kunde identifiera samtidigt som hans -trots åldern- stiliga yttre fångade hennes uppmärksamhet som så många gånger förut.
"Det är omöjligt." Sade han kort.
Drottningen skakade på huvudet.
"Ingenting är omöjligt men många saker är högst otroliga."
Kungen suckade.
"Högst otroligt..."

Freja & Wilheim - på väg mot Öst genom Söder:

Frejas perspektiv:
Jag förstod inte, när vi red där så var jag fokuserad på att finna Erik. Att finna honom och få honom att förstå vad som pågick i vårt hem, bland våra landsmän. Men samtidigt kunde jag inte trycka undan de luriga tankarna om mannen som red bredvid mig. Han var så stilig när Söder solens strålar föll på honom. Hans ljusa hår, hans märrade, slitna, strama - men vackra - ansikte. Vad var det för fel på mig?

Wilheims perspektiv:
Hennes kropp stram och rak, hon red med mening och syfte. Hennes rörelser fängslade mig, hånade mitt inre som brann för henne. Hon var så långt bort, fast ändå där. Jag, med mitt ynkliga inre, mitt stela yttre och mitt fula ansikte - jag visste från början att hon aldrig skulle se mig som något annat än en general - förenade i kampen mot det onda inom den Norra armen. Att det skulle vara allt. Men varför brann det då inom mig, varför ekade tomheten högre än någonsin och varför, för allt i världen, gjorde det så ont?


Erik - Gränsen till Öst:

Han hade tvättat av sig, torkat sig och klätt sin nedre kropp. Tröjan han burit hade han passat på att tvätta av och hänga upp för att den skulle bli lite renare än den var. De hade ridit ganska hårt och även om han var vältränad hade hans rygg blivit svettig så tröjan hade luktat lite. Den svängde och vevade i den lätta brisen medan han fick fyr i elden. Han hade funnit några örter han var bekant med och bestämt sig för att göra te. Inte fören han hade kommit tillbaka till lägret mindes han att de inte hade någon kanna eller något att koka vatten i.
"Typiskt..." muttrade han för sig själv.

Han petade lite i brasan för att hjälpa till att få lågorna lite större. Till vad visste han inte än, men förmodligen till att tillaga frukost om de kunde få fatt i något djur att tillaga. Han vände sig om och tittade på Arya som sov. Vackra kvinna... Tänkte han för sig själv och ett fånigt leende etsade sig fast för ett par sekunder i hans ansikte. Han reste sig och sträckte ut tröjan lite för att undvika stora skrynklor innan han gick över till henne och satte sig bredvid. Han strök hennes kind försiktigt,
"Arya?"

Drottningen & Kungen - Palatset Letiana, Norr:

"Ers höghet,"
"Ers nåd,"
"God morgon." Ariana hälsade god morgon till de som hälsade henne vid henne korta promenad genom palatset mot innergården.
"Ers nåd, vacker morgon?"
"Verkligen." svarade Ariana en utav tjänarna som bar en korg med sent blommande blommor. Hon var till slut ensam, hon vandrade runt bland buskar, häckar, träd och rabatter. Manteln hon bar släpade lätt i marken och dess nordiska mönster broderat i silver mot det mörkt blå tyget glimmade i morgonsolen. Erik... Hur kunde du... tänkte hon för sig själv och i samma stund anlände en uggla med ett pergament knutet till dess ben. Ariana skyndade över, ugglan tillhörde en utav de tre spionerna som hon sänt efter de två generalerna.

Hon tog pergamentet och ugglan hoade stillsamt innan den spred sina svarta vingar och flög iväg, samma väg som den kommit. Ariana vecklade ut pergamentet. Med små bokstäver stod orden Inget att rapportera, ännu. Mot Öst. Ariana knycklade ihop pergamentbiten i sin näve och en vrede steg inom henne.
"Otacksamma lilla yngel." muttrade hon och hennes ansikte förvreds i en ilsken form. Men hon sansade sig, tog ett djupt andetag och hennes ansikte återgick till sin keramiska form.
"Vi finner dig, tar hem dig och du kommer åta de uppgifter som vi ger dig." viskade hon ut i morgonluften. Varför ska du få välja när jag inte fick, när jag aldrig hade ens chansen...

"Där är du ju min kära..." Orden fick Ariana att vända sig om, pergamentet gömde hon i de välplacerade fickorna i hennes klänning. Viktor, kungen, kom gående mot henne.
"Du var inte bredvid mig när jag vaknade, blev fundersam." sade han då han kom fram till henne. Ariana log mjukt mot sin man,
"Morgonluften är så ljuvlig såhär års." sade hon och trängde undan tankarna på spioner, Erik och rätten att välja för att inte avslöja sig själv för sin man. Hon var i hans ögon perfekt, älskade honom innerligt och vacker på alla sätt. Ariana skulle fortsätta ha det så, så att hon kunde fortsätta arbeta i skuggorna för att göra Norr bättre, större och kraftfullare. Om kungen trodde att det var han som gjorde det så var det bara bra. En man må ha en kropp och en hjärna, men kvinnan måste berätta för honom vad han ska göra med det han har. Hon log åt sin egna tanke,
"Du verkar oerhört munter idag."
"Åh, Viktor, jag bara känner att jag är så lyckligt lottad." Det fick kungen att le och drottningen lika så. Båda av helt skilda anledningar.

Arya - Gränsen mellan Öst och Söder
Tronsalen i Hamathya Mahal låg öde. Det ända som hördes var Aryas egna steg som ekade mot väggar och tak. Hon kunde inte minnas att hon någonsin varit helt ensam i den stora salen, det brukade alltid krylla av människor därinne. Tjänare, rådgivare, vakter, generaler och kungligheter hade i många år alla haft tronsalen som en samlingsplats i slottet. Kungen eller drottningen eller båda två brukade alltid sitta i de två tronerna, lyssna på råd från rådsmedlemmar, diskutera något med en och annan general eller uppassas utav någon tjänare. Men nu stod de båda tronerna tomma på podiet längst bort i det stora rummet. Arya gick försiktigt fram och drog sin hand över det glänsande guldet på drottningens tron.
"Jag saknar dig också." Sade en röst bakom Arya.
Arya flämtade högt och snodde hastigt runt för att se vem som talat. Ett par mjuka, men stränga, ögon tillhörande drottningen av Söder iakttog henne ett par meter bort.
"Varför gjorde du det?" Frågade drottningen, "Vad är det du flyr från?"
Arya stod först bara stilla utan att säga något. Hon visste inte vad hon skulle svara sin moster.
"Jag kan inte leva i Söder, det vet du, jag kan inte leva någonstans där alla hatar mig."
Drottningen skakade på huvudet.
"Nej, Ashiwarya, alla hatar dig inte, många äskar dig." Drottningen tog et steg fram, "Vad är det du flyr ifrån?"
Arya tog ett steg bakåt men svarade inte.
"Ashiwarya?"
Arya förblev tyst. Drottningen suckade.
"Folk letar efter dig, vi vill att du kommer hem igen."
Arya skakade på huvudet.
"Jag lämnar inte Erikk." Sade hon.
"Varför?" Drottningen lät något sorgsen på rösten, "är han verkligen värd det?"
Arya nickade bestämt.
"Jag älskar honom."

"Arya?"
Arya blinkade. Erik satt bredvid henne med bar överkropp och hans bleka hy tycktes nästan lysa i morgonljuset. Drömmen hon drömt trängde hon snabbt undan. Ett litet leende visade sig på Aryas läppar. Hon blundade och sträckte på sig innan hon satte sig upp.
"God morgon." Sade hon, "hur länge har du varit vaken?"