PG-13 PRS Frivolt Lazarus - Sheriarty

Frivolt: Sherlock
Lazarus: Moriarty

...did you miss me?

Sherlock vaknade tvärt och satte sig upp i sängen. Han hade drömt om honom igen. Han som han inte borde drömma om, inte ens tänka på , på det här sättet. Han drogs till honom mer och mer för varje dag och han kunde inte heller berätta för någon om det.
Han klev upp ur sängen och gick fram till fönstret. Han hade nästan hoppats att han skulle se honom där nere på gatan!

Han tänkte på det han sagt i drömmen, "did you miss me?" ! De hade träffats i drömmen., efter en lång tid. De hade haft en intim stund, haft sex i en lagerlokal.
Klart som fan att han saknade honom också! Det var så längesen de sågs nu, och Sherlock hade ett sånt otroligt sug efter honom just nu. Han borde ringa, han ville ringa, men han tvekade.
Det var svårare än han trott att vara förälskad i någon som var hans fiende!

Han kunde inte somna. Det enda han tänkte på var hur han skulle göra för att Sherlock skulle lista ut vad han egentligen känner. Sherlock är smart, men han är definitivt inte bra på känslor.

Moriarty kollade på sin mobil och funderade en stund på om han skulle höra av sig. Han ville så gärna, även om det skulle kännas konstigt. Men vad skulle han skriva?
Det hela har gått så långt, att jaga varandra, fyllda av hat. Hat som så småningom förvandlades till kärlek. I alla fall i Moriartys fall.
Han kollade mot fönstret och lyssnade. Han kunde höra hur hans hjärta slog lite snabbare varje gång han försökte föreställa sig hur det skulle se ut om han och Sherlock faktiskt kunde... umgås.

Plötsligt väcktes Serlock ur sina tankar av att John kom in i rummet! Han svärstannade och stirrade på Sherlock.
- Ehm..Du...
Han pekade mot Sherlock och tittade bort och höll handen för ögonen:
- Ehm, du...har inga kläder på mig, sa han generat.
- Oj, sa Sherlock. Det hade jag missat.
Han tog på sig kläder och gick tillbaka in till rummet, där John redan satt och skrev på sin blogg.
- Något nytt fall på G? frågade John samtidigt som han skrev en hel del på datorn.
Plötsligt ringer Sherlocks telefon. Han svarar och efter tio sekunder springer han iväg och hämtar sin rock.
- Ett mord i en park! Underbart, äntligen!
Han sprang nerför trapporna med John hack ihäl!

Let 'em say we're crazy
I don't care 'bout that
Put your hand in my hand
Baby, don't ever look back
Let the world around us
Just fall apart
Baby, we can make it
If we're heart to heart

Moriarty satt uppe i ett träd och sjöng tyst för sig själv medan han väntade. Enligt hans beräkningar borde Sherlock komma om sju minuter.
Han bytte låt, han orkade inte tänka på känslor. Klassisk musik skulle passa perfekt nu.
Han kollade mobilen en stund, tills han hörde att någon närmade sig. Hans blick vandrade mot den snygga, långa mannen som hade väldigt bråttom till brottsplatsen. Men Moriarty var oskyldig, tekniskt sett...

Sherlocks röst var som musik för själen. Moriarty tänkte att han kan avvakta en stund, och bara njuta av att få höra detektiven prata. Plötsligt kände han hur han tappade greppet, och fann sig själv falla ner från trädet mot de blöta löv på marken.
- HELVETE - skrek han när han nådde marken. Han brydde sig inte om smärtan eller att Sherlock kanske hörde honom, han var mest förbannad över att han har smutsat ner sin kostym. Vid närmare eftertanke insåg han att han kanske borde ha struntat i kostym och bara valt skönare kläder, men han kunde inte veta att han skulle råka ramla ner från trädet.
Ibland är jag så jävla dum - mumlade han.

Han ställde sig upp, rättade till kostymen och när han kollade upp insåg han att Sherlock stod framför honom. Moriarty suckade.
- Det var inte så jag föreställde mig att träffa dig idag, men... här är jag.

Sherlock kom till platsen där kroppen låg synligt vid en parkbänk. Sherlock gick fram och började undersöka liket, men det var något annat som tog över hans tankar. Han såg någon i ett träd lite längre bort. Av kläderna att dömma kunde det varit vem som helst, men han hade sina misstankar om vem det kunde vara.
- Nå, Sherlock! Hittar du något?
- Jo jag....
Han kunde inte slita blicken från trädet. För första gången var han inte intresserad av detta mord längre. Något annat var mer intressant, eller snarare någon.
- Sherlock?
- Ehm Ja, justja.
Han började rabbla upp allt han hade hittat hittills, vilket var en del. Det hade tagit lite längre tid nu, då en viss person distraherat honom.
Efter en stund var de klara, och endast teckniska var kvar för att ta hand om kroppen.
- Ska vi käka något på vägen hem? Jag är vrålhungrig.
John var påväg att gå mot gatan för att få tag på en taxi,
- Gå du John, jag måste göra en sak först.
- DU ska alltså inte med? Vad ska du göra för något?
- Inget ni har att göra med. Så, gå nu jag kommer sen. och vänta inte med maten, jag äter på vägen hem.

John och restnen gick åt ena hållet och Sherlock åt det andra. Han väntade en stund för att se att de andra hade gått iväg, sen gick han mot trädet.
Plötsligt såg han hur personen i trädet ramlade ner och med en duns på marken. Han ställde sig upp och tittade Sherlock rakt i ögonen!
- Det var inte så jag föreställde mig att träffa dig idag, men... här är jag.
- Moriarty. Vad trevligt att se dig här. Varför satt du här i trädet? Varit där länge?
Sherlock tittade på honom. Han var så söt där han stod och försökte låtsas som att inget hänt men det gick inte alls bra för honom.
- Dessutom störde du mig i mitt arbete.

Moriarty kollade först ner i marken, sen kollade han runt och till slut vilade hans blick på Sherlock.
- Och? Som om ditt arbete var viktigt. Men för att besvara din fråga... jag satt inte här så länge.
Han tog ett djupt andetag.
- Jag behövde mest bara... få se dig. Tolka fritt. Det har liksom hänt någonting som gör att jag inte kan sova på nätterna. Behövde lite frisk luft. Var evigheter sen jag satt uppe i ett träd och så.

Moriarty försökte läsa av Sherlocks ansiktsuttryck men han kunde inte lista ut vad det var Sherlock tänkte på just nu.
- Nu när vi ändå är här, så skulle vi kunna... hitta på något. Dock har vi en annorlunda syn på vad som är roligt, och vad som inte är det - han skrattade. Han kände hur obehagligt det här plötsligt blev, vanligtvis brukade han inte prata så mycket om onödiga saker, och här stod han nu och babblade bara.

Sherlock tittade på Moriarty när han försökte komma med bortförklaringar och svammel!
Han log, varför var han så söt för den jäveln?
- Sure. Jag skulle egentligen ha följt med John och käkat någonstans men en viss person fick mig att gå till honom istället och jag är riktigt hungrig vad säger du om att käka på Jaxy?
De har utsökt pasta må jag säga!
Sherlock började gå iväg mot vägen för att locka till sig en taxi!
- Ska du med eller, Jim?

Det tog en stund för Moriarty att förstå vad som precis hände.
- Vänta... menar du att vi ska... va? Och sen när kallar du mig Jim?
Moriarty blinkade flera gånger, men följde efter Sherlock.
- Utsökt pasta - mumlade han och skrattade för sig själv. Efter några steg tvärstannade han.
- Du menar alltså att du struntade i din åh så vackra och underbara John för att äta pasta med mig?

Moriarty kollade fascinerad på Sherlock. Skulle just han av alla personer vara mer intressant att spendera tid med? Mer intressant än självaste John Watson?
Han fortsatte gå tills han kom ikapp och gick precis bredvid Sherlock. Det var någonting som gjorde honom lite nervös, men samtidigt var han glad. Han fick som han ville. Att få umgås med Sherlock.