Ännu mer problem [SV]

Titel: Ännu mer problem
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Nej
Rating: NC-17 lololol
Beskrivning: Bob Panini mötte Tjack-Axel, och då fick han problem. Men dessa problem var inga alls, i jämförelse med de problem som Raspen hade.

Nu är den här! Den första fanfiction någonsin skriven om Raspen och Filen, Tjack-Axels hantlangare. För er som inte vet vad detta är, kolla in denna;;

Problem

Nu...

Ännu mer problem
Kapitel 1

Solen sken över de tomma läskburkarna som hade missat papperskorgen och nu låg och skräpade överallt på den redan inte allt speciellt så välskötta trottoaren som en gång hade varit en vacker del av en promenad längs med vattnet i ån och de gröna skogarna som bara råkade finnas mitt i staden.
Raspen hade just vaknat. Den vackra solen önskade han mest skulle försvinna. Han kisade upp mot himlen medan han kollade i kostymfickan att plånbok och pistol låg där de skulle, och sedan tittade han ut mot det glittrande vattnet. Han fnös. Ibland var det verkligen som att hela världen jävlades med honom och bara försökte för mycket. Glittrande vatten. I helvete heller att det behövdes. Raspen undrade om inte världen eller vad det nu var som fixade med verkligheten kunde ordna så att de viktiga grejerna i livet blev lite bättre, istället för att fastna med bländande solsken och glittrande sötvatten. Som om det skulle fixa allting. Vad fixade solsken egentligen? Nej inte ett jävla dugg.

”Jag trodde inte att du skulle vakna idag”
Raspen snodde runt så fort han kunde när han hörde rösten bakom sig. Där stod Filen med ett brett flin på läpparna. Raspen andades ut. För ett ögonblick hade han trott att det var Tjack-Axel som stod där och om det var någon Raspen inte hade lust att träffa just nu så var det Tjack-Axel. Men nu var det Filen. Och Raspen kunde ändå inte låta bli att bli lite irriterad på sin så kallade kollega.
”Jo när man sover brukar man vakna förr eller senare.” fräste han och lät kanske lite mer lättstött än vad han hade tänkt sig. Filen flinade ännu mer.
”Oj, men vaknat på fel sida har man minsann. Hur är det egentligen?”
Av någon anledning ville Raspen inte riktigt tro att Filens fråga var vänligt menad. Det var de sällan. Han fällde ner blicken och tittade intensivt på sina skor istället. Han hörde Filen skaka på huvudet.
”Nähä. Det var då jävligt svårt att få nåt ur dig idag. Men vad spelar det för roll. Skulle inte du på mötet idag?”
”Vilket möte?” Raspen kände hur hjärtat satte sig fast i halsgropen. Vad hade han nu missat?
”Äh jag skojade bara. Du är verkligen inte speciellt vaken idag. Vad är problemet?”
Raspen bet sig i läppen.

Egentligen ville han inte berätta att han legat vaken hela natten och tänkt just på honom. På Filen. Det var svårt att erkänna och det drev honom till vansinne att han inte ens kunde sova om nätterna utan att se hans ansikte framför sig. Raspen kunde inte ens minnas längre hur länge sedan det var som tankarna började invadera hans huvud. Han visste ju att inte borde tänka såhär. Han visste att han borde försöka skjuta bort alla tankar på det, och att känslorna borde ha försvunnit lika fort som de dykt upp. Det gick inte bra. Raspen förstod inte ens nu att han hade gått till sådana ytterligheter som att gå med i Tjack-Axels gäng för att få vara närmare Filen, för att varje dag kunna få spendera tid med honom, men det var bara ett faktum. När han hade sett honom på Club Untz hade han varit fast. Och det här hade varit enda sättet att få hans uppmärksamhet.

”Hallå? Står du och sover?” Filen viftade med handen framför Raspens ansikte. Raspen ryckte till och kom ur sin dvala. ”Vaknat på fel sida… är det säkert att du ens vaknade?”
”Inte så säker på det.” muttrade Raspen och försökte ignorera det faktum att hans hjärta slog fortare när Filen stod så nära honom. Filen lade handen på hans axel som i en tröstande gest. Raspen kände hur benen vek sig under honom.
”Du måste se till att sova lite bättre. Inte vara ute och festa hela nätterna. Sånt gör inte Tjack-Axel glad!”
”Jag skulle kanske sova bättre om det inte vore för dig!” utbrast Raspen plötsligt, och ångrade orden samtidigt som de kom över hans läppar. Filen såg förvirrad ut.
”Hur skulle det vara mitt fel? Vi har ju inte varit ute mer än i jobb nu i flera månaders tid. Vi skulle inte…”
”Du är bara så… du är bara för mycket!” skrek Raspen och stampade upprört i marken och struntade i att han kände sig som en hormonell tonårsflicka. ”Jag har aldrig träffat någon mer tjockskallig än du!”
Filen såg osäker ut, som om han inte visste om han blev illa berörd av Raspens plötsliga utbrott eller mest tyckte att det var väldigt pinsamt att se en kostymklädd man stå och skrika.
”Jag förstår inte!” protesterade han och slog ut med händerna. ”Vad har jag gjort?”
”Du… du…” Raspen drog efter andan och visste plötsligt inte hur han skulle fortsätta. ”Om du bara inte… Om du bara inte fanns där hela tiden skulle jag inte ha det här problemet. Varför måste du invadera alla tankar som jag har?”
Filen såg om möjligt ännu mer förvirrad ut, innan han tog två steg så att han stod tätt intill Raspen och grep tag i hans armar.
”Lugna ner dig. Du skrämmer mig.”
”Du skrämmer mig”
”Jag har inte gjort något!”
”Men tror du jag bett om det här?” väste Raspen och försökte att inte påverkas av att Filens ansikte nu var tätt intill hans. ”Jag vill inte ha de här tankarna. Tror du jag skulle behålla dem om jag hade ett val? Nej, jag hade gjort mig av med dem!”
Filen log plötsligt ett mjukt leende och lät högerhandens fingrar försiktigt nudda vid Raspens kind.
”Du är inte den enda.”
”Den enda vad?” Raspen trodde att om inte hans hjärta slutade banka så hårt skulle det snart slå hål på bröstkorgen. Filen lade sin hand bakom Raspens nacke och drog honom tätare intill sig.
”Jag har inte heller lätt att sova när du inte är där” viskade han tyst. När deras läppar möttes trodde Raspen att hans ben verkligen skulle ge vika. Det krävdes all kraft han hade för att besvara den mjuka kyssen. Hans armar slöt sig om Filens axlar.
”Ville… Behövde vi möta Tjack-Axel idag?” viskade Raspen när kyssen tog slut. Filens läppar kröktes i ännu ett leende.
”Nej… Vi har tid att gå hem till dig…”

Så länge du håller mig utanför x)

Som sagt, gör vad du vill bara du håller mig utanför xD

Det här är awesome!

När kommer det en fortsättning på den här?

Får inte skriva någon för Erfa

Är det han som bestämer ?