Mugglarfödd

Titel: Mugglarfödd (SV)
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 6
Färdigskriven: Nej
Rating: G tror jag...
Beskrivning: Noras vill var väl helt normalt tills hon fick Hogwartsbrevet. Hon var tydligen en mugglarfödd häxa som ska lära sig trolldom på Hogwarts. En hel ny värld öppnar sig för henne...

------------------------------------------------------------


Kapitel 1

Nora slog upp ögonen. Ljuset stack henne i ögonen. Hon kunde höra ett pickande ljud. Ett jobbigt ljud. Hon trevade med handen på nattduksbordet och fann glasögonen hon letade efter. Efter ett par sekunders fumlande var de på och hon kunde urskilja en stor skugga bakom gardinen. Långsamt lämnade Nora sin sköna varma säng och tassade fram till rummets ljuskälla – fönstret.
Försiktigt drog hon isär de mönstrade gardinerna, men det hon såg fick henne att hastigt dra för dem igen. Hjärtat bultade. Vad var det hon hade sett? Det kunde väl inte på riktigt vara...
Nora tog mod till sig och drog isär gardinerna igen. Jo, mycket riktigt, på fönsterbläcket satt en brunspräcklig uggla och pickade med näbben på fönstret. Det verkade inte alls rädd över att se Nora.
Nora visste inte vad hon skulle göra. Varför satt det en uggla utanför hennes fönster? Ugglor var väl bara ute nattetid, så varför var den då här, mitt inne i stan? Ugglor var skygga djur, men den brunspräckliga ugglan hade inte ens ryggat tillbaka när den såg henne. Det var nästan som om den hade väntat på henne...
Då såg Nora det. Det fanns ett kuvert fastbundet vis ugglans ben. Ett brev med hennes namn och adress på. Ett brev med ett rött vaxsigill med ett stort “H” på.
Hon tvekade. Skulle hon öppna fönstret och låta den där hemska ugglan komma in i hennes rum? Nej. Men vad skulle hon göra då? Brevet var ju adresserat till henne, det såg Nora tydligt.
Hon bestämde sig för att gå ner till sina föräldrar och låta de tycka till om saken. Hon kände på sig att de inte skulle bli så glada om de fann hennes rum som en ugglebur.
Hon klampade ner för den knarriga trappan och kom ner till köket. Det var tomt. På köksbänken låg det en lapp där det stod:

Hej, gumman!
Jag och pappa stack på en joggingtur, vi kommer hem om drygt en timme.
Frukosten vet du var den finns, ge gärna Blåbär mat, han såg ut att vara hungrig.

Puss och kram!
Mamma

Typiskt. När man verkligen behövde ens föräldrar var de borta.
Nora gick upp på sitt rum igen. Hon hittade Blåbär – hennes tjocka lata katt - liggandes på hennes säng. Men det fanns ett djur mindre - ugglan var borta! Nora blev först lättad, men kände sedan ett stygn av besvikelse, hon ville ju ha det där brevet. Men det fanns inget att göra åt nu, gjort var gjort och ogjort var ogjort. Hon satte sig och gosade med Blåbär, men tankarna var fortfarande inne på ugglor...
PANG!
Ljudet kom från nedervångingen. Nora rusade ner så fort hon kunde och Blåbär följde med. Hon undersökte toaletten, köket och hallen men det fann inget tecken på att något hade hänt där. Då återstod bara vardagsrummet.
Det första Nora såg var ett tilltufsat föremål med fjädrar som låg på golvet. Föremålet var brunspräckligt och hoade svagt.
Hon förstod att ugglan hade tagit sig ner genom skorstenen – det gick inte att ta miste på askan som låg på golvet från den öppna spisen till ugglan. Ändå ganska klyftig lösning för att vara en uggla.
Men vad skulle hon ta sig till nu? En konstig uggla och ett smutsigt vardagsrum. Allt skulle lösas inom en timme.
Nora gick fram till fjäderknyttet på golvet och tog tog loss brevet som var prydligt fastknutet runt dens högra ben. Det var inte lika läkigt att ta det nu när ugglan i fråga var halvt avsvimmad. Förvåningsvärt nog flög den upp i skorstenen just som hon hade fått tag i brevet, som om det var det som hindrade honom från att flyga iväg tidigare.
Nora stod med brevet hårt i handen. Nu skulle hon få öppna det. Brevet som någon hade skickat med en uggla. Hon dubbelkollade Adressen; jodå, brevet var fortfarande till Nora Wind.
Hon tog ett djupt andetag och öppnade kuvertet. Det såg ut att ligga ganska många papper i den, så Nora valde det längst fram och började läsa.



Hogwarts skola för häxkonster och trolldom
Rektor: Minerva McGonagall

Käre miss Wind
Vi har nöjet att meddela er att ni har tilldelats en plats på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Härmed bifogas en lista på alla böcker och all utrustning som behövs samt en förklaring på vad som menas med detta, för er mugglarfödda.

Terminen börjar den 1 september. Vi förväntar oss er uggla senast den 31 juli.

Er tillgivna

Minerva McGonagall
Biträdande rektor


Nora stirrade på pappret. Det var omöjligt. Det var omöjligt. Långsamt tog hon upp nästa ark ur kuvertet som såg ut att vara en lista.



Hogwarts skola för häxkonster och trolldom

Uniform:
Förstaårselever behöver följande:
Tre ombyten av enkla arbetsklädnader (svarta)
En enkel spetsig hatt
Ett par skyddshandskar (drakskinn eller liknande)
En vintermantel (svart, silverknäppen)
Var smäll att observera att alla elevkläder ska vara försedda med namnlappar.

Kurslitteratur:
Alla elever ska ha ett exemplar av var och en av följande böcker:
Grundhandboken om förtrollningar (1:a graden) av Miranda Goshawk
Trolldomskonstens historia av Bathilda Bagshot
Magisk teori av Asalbert Waffling
En nybörjare i förvandlingskonster av Emeric Switch
Ett tusen magiska örter och svampar av Phyllida Spore
Trolldrycker och magiska brygder av Arsenius Jigger
Fantastiska vidunder och var man hittar dem av Newt Scamander
De mörka krafterna: En vägledning i konsten att skydda sig själv av Quentin Trimble

Övrig utrustning:
1 trollstav eller 1 trollspö
1 kittel (tenn, standardstorlek 2)
1 uppsättning glas-eller kristallflaskor
1 stjärnkikare
1 mässingsvåg

Elever får även ta med sig en uggla, katt eller padda.

FÖRÄLDRAR ERINRAS OM ATT FÖRSTAÅRSELEVER INTE FÅR HA KVASTKÄPPAR.



Nora kunde inte göra någonting hon bara läste om listan om och om igen. Trollstav? Kvastkäppar? Var det här ett skämt?! Nu lyfte hon upp de sista papprerna som låg i kuvertet vilket var en slags “förklaring” för de “mugglarfödda”.
Hon läste på om att trolldom faktiskt fanns och att det fanns en trolldomsskola här i Storbritanien. Hon läste även om att ickemagiska människor brukade kallas mugglare och om att hon var mugglarfödd, hennes föräldrar var alltså inte häxor eller trollkarlar. Nora läste om hur hon skulle göra för att komma in på “perrong 9 och 3/4” på King´s Cross och en massor av andra tokigheter.
När hon hade läst klart var hennes hjärna som tom. Eller fullproppad, hon kunde inte avgöra vad. Hon kunde inte heller tänka. Hon visste inte att hon sprang upp på sitt rum, låste in sig och borrade ner sig i sitt täcke och struntade i vad det nu var som hade hänt.


Kapitel 2


Nora vaknade upp, också denna gång väckt av en uggla. Samma uggla dessutom. Den enda skilnaden var att den inte satt och pickade på fönstret nu utan hennes näsa.
“Aj, sluta, din dumma uggla!”
Uggla... Nu minndes hon vad som hade hänt dagen innan. Hon vände på sig och försökte somna om. Genast började ugglan picka på henne igen.
“Men kan du sluta, din tröga fågel? Jag är trött på det här, jag vill inte vara med på det här skämtet!”
Otroligt nog hoppade ugglan ner på golvet som om den hörde vad hon sa. Nora betraktade den en stund. Sedan gled ögonen sakta igen...
“Nejmen nu får du väl ändå vakna!”
Vem var det som talade? Det var verkligen inte någon av hennes föräldrar, nej, det var en mansröst, en dov och djup stämma. Nora slog förskräckt upp ögonen.
Framför henne stod nu på samma plats som ugglan stått på en lång kraftig karl med långa armar. Han bar en svart mantel och under den en klädnad med ett stort rött “H” på – samma “H” som fanns på kuvertet. Hans ansikte var stort, platt och fyrkantigt. Han hade inte mycket hår på huvudet, men det hade hans ögonbryn som var ihopväxta. Han hade en stor bred mun och små ögon. Han såg rätt lustig ut, men lite skräckinjagande.
“Mm-me-meeh...” var det enda hon fick fram.
“Lucas Tane, biträdande rektor på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Jag har blivit hitsänd av rektor McGonnagal för att se till att allt blir som det ska.”
Han såg ut som om han hade klargjort sig tydligt nog, men det höll inte Nora med om.
“Ursäkta?”
Lucas tog ett djupt andetag och började:
“Jo, jag sa att jag är Lucas Tane, biträdande rekt...”
“Ja, tack, det hörde jag, men varför är du här? Hur kom du in? Och...” Nora såg sig omkring i rummet. “Var är ugglan?”
Det sken upp ett leende i Lucas breda ansikte.
“Jo, förstår du, jag är ugglan. Jag är en såkallad animagus, en trollkarl eller häxa som kan byta skepnad till ett djur vid behag.”
“Så du menar alltså att du är...”
Nora kvävde ett skrattanfall och gjorde om det till en hostning. Lucas var så olik den brunspräckliga lilla ugglan som det bara gick.
Nu var det Lucas tur att säga “Ursäkta?”
“Nej, det var inget...”
Sedan blev det tyst. Då slog tanken henne om hur knäppt det här var. Hon hade legat och sovit och så hade det kommit en uggla och pickat henne på nästan. Ugglan hade förvandlats till en trollkarl om var från...
“Hogwarts”, sa Nora högt.
“Ja...?”
“Vad är det egentligen? Vad är det för något skämt? Vet du vad? Jag är trött på det här! Du är någon mysko gubbe som har brutit dig in i mitt hus och låssas vara en trollkarl! JAG VILL INTE!”
Hon dök ner under täcket och bara kokade av ilska. Kunde det sluta nu? Vad var det här?
“Alla reagerar de på olika sätt...” sa Lucas för sig själv och smålog. Sedan tog han fram en lång trollstav innanför manteln och svängde med den ett par gånger. När han var klar hade gardinerna blivit gröna istället för röd-vit-mönstrade.
“MEN VAD GÖR DU?” skrek Nora som hade dykt upp från täcket. “SLUTA!”
Lucas svarade inte. Det hördes steg som kom upp för trappan.
“Vi ses”, sa han snabbt och sedan, med ett litet PLOPP var han borta.
Nora stirrade på stället där han hade stått. Det där gick inte att neka, det var magi.
Sedan öppnades dörren och hennes pappa kom in.
“Hej, du”, sa han. “Vad var det för oväsen här uppe? Det verkade nästan som om det var någon här uppe...”
Men Nora svarade inte utan dök bara ner i sängen igen.




Kapitel 3

Nora var nära på att gå rätt in i mannen som plötsligt stod framför honom.
“Du!” utropade hon när hon sår Lucas breda ansikte.
“Ja, jag”, svarade han lugnt.
“Vad vill du?”
“Få dig att tänka rätt.”
Jag suckade. “Tänka rätt? Vad menar du med det?”
“Jag menar att du ska förstå vad vi erbjuder dig. Skulle du inte vilja göra det här” - han snärtade lätt till med sin stav i luften och genast dök det upp en skål mintpraliner på närmsta bord - “eller det här” - han försvann med ett PLOPP och sedan kom han plötsligt fram igen - “eller det där?”
“Jo...”, erkände Nora motvilligt.
“Så vad är problemet?”
“Problemet?!” hon flammade upp igen. Hon blev så sur när man pratade om det där, det var så patetiskt och onormalt. “Problemet är att det där inte är på riktigt!” Hon pekade på mintpralinerna och Lucas var retsam nog att trolla bort dem igen. “Det där är bara... bara... skit samma, DET ÄR INTE PÅ RIKTIGT!”
Lucas insåg turligt nog att det var dags att försvinna igen.

*

Händelsen upprepade sig flera gånger under senaste veckan. Livet fortsatte, men den där Lucas kom alltid och störde. Han försökte övertala Nora att följa med till den där fåniga skolan som inte fanns. Några gånger misstänkte hon att han förföljde henne vart hon än gick, men hon kunde aldrig se honom. Han hade säkert en “osynlighetsmantel” eller något annat fånigt...
Hon var förvirrad. Han kunde ju trolla, han var magisk, men hur kunde det stämma? Kunde det vara något trick? Ett stort skämt?

*

Nora tog på sig sina skor och ropade “jag är klar, nu kan vi sticka!”
Hon tyckte si känna andetag i nacken, kanske var det Lucas...
Hennes mamma dök upp och tillsammans gick de ut genom dörren. De skulle ta en kort promenad runt kvarteret för att ta lite frisk luft. När Nora kom ut genom dörren fylldes hennes lungor med en kall frisk luft. Det var lite småkyligt i luften, men det var ändå vår. Det hade växt upp små lila och gula krokusar i rabatten och gräset började sakta växa fram. Fåglarna sjöng och allt var underbart.
Hon gick tillsammans med sin mamma över en gata tömd på bilar.
Plötsligt hände allt på samma gång, ljudet från bildäck som tvärbromsade, ett skrik och en dov smäll. Nora vände sig förskräckt om och såg sin mamma ligga medvetslös på marken med blod rinnandes från hela henne. En bil som tycktes ha sladdat runt men ändå träffat faran låg vält några meter ifrån henne. Och så, från ingen stanns, dök Lucas upp och genast sprand han fram till hennes mamma med trollstaven i högsta hugg. Han mumlade någonting och blodet som låg i pölar runt om henne åkte långsamt in i henne igen.
Nora visste inte vad hon skulle göra. Hon kände sig yr och illamående. Oron gnagde inom henne, hade hennes mamma dött? Hon kände stor tacksamhet till Lucas där han satt och återställde hennes mamma så gott han kunde. Han trollade fram en skön bädd av kuddar mitt på vägen och la Noras mamma där. Sedan gick han fram till den välta bilen och trollade upp den igen och läkte igen alla bucklor. Han kröp in i bilen och sedan kom han ut med en medvetslös man. Han såg ut att ha fått sig ett ordentligt sår när bilen välte, men det fixade Lucas på nolltid. Sedan tycktes han väcka mannen som såg ytterst förrvirrad ut. Men innan han hade öppnat munnen riktade Lucas som trollstav mot honom och sa:
“Obliviate!”
Mannen verkade inte längre bry sig om allting i omgivningen utn stirrade bara tomt framför sig. Sedan steg han in i sin återställda bil och körde iväg. Nora fick lust att skrika åt honom, han hade kanske dödat hennes mamma, men Lucas sa, som om han kunde läsa hennes tankar:
“Han vet inte. Han har fått en glömskeförtrollning över sig. Och din mamma mår fint, tack vare lite magi överlevde hon den där smällen.” Sedan fortsatte han att torka bort blodfläckar från gatan så att det inte skulle se ut som en olycka hade skett där.
Nora tittade på sin mamma där hon låg på alla kuddarna. Sedan riktade hon sig till Lucas och sa:
“Jag har ändrat mig. Jag vill. Jag följer med. Jag följer med till Hogwarts.”



Kapitel 4


Nora log. Allt var perfekt. Underbart. Hon fattade inte att hon ett dygn tidigare kunde ha varit negativ mot magi. Magi var det bästa som fanns! Hennes mamma var nu helt återställd och både hon och Noras pappa tyckte efter en lång disskusion med Lucas att magi verkade spännande och roligt.
Nu var hon och Lucas på väg mot något ställe som hette Diagongränden där hon skulle köpa allt hon behövde. Hon höll inköpslistan hårt i handen. Allt var så spännande.
Hon och Lucas trängde sig föörbi alla stressade shoppare på den stora gatan och Nora undrade om det verkligen gick att komma till Diagongränden. Lucas hade inte berättat hur man gjorde. Plötsligt stannade han vid en förfallen gammal pub. På en rostig skammfilad skylt stod med otydliga bokstäver. DEN LÄCKANDE KITTELN.
“Här?” undrade Nora. “Här det här ingången till Diagongränden?”
“På sätt och vis”, svarade Lucas. “Mugglarna kan inte se det här gamla rucklet, de är så upptagna med all sin shopping.”
Han sa inget mer utan klev bara in genom den snea dörren. Där inne var det väldigt mörkt och smusigt. Det stank något som Nora inte kunde sätta fingret på vad det var.
“Den här vägen”, sa Lucas och lotsade på Nora ända tills de kom fram till en sjaskig liten bakgård.
Han tog upp sin trollstav och slog med den på några tegelstenar på muren. Precis som om det varit en kod förvandlades tegelstenarna till en stor port som ledde till... Diagongränden!
“Här är den alltså”, sa Nora med en lycklig suck.
Hon stirrade ut över en lång gata fullpackad med häxor och trollkarlar i alla former och storlekar - som liksom de shoppande mugglarna - var fullt upptagna med sina egna ärenden. Ändå tyckte Nora att den här sortens shopping var mycket gladare, livligare och fantastiskare.
Utan att tänka sig för sprang hon fram till en butik som sålde ugglor. Hon fick genast upp ögonen för en pytteliten uggla som var ljusbrun. Hon tittade på prislappen.
“Vad är galleoner för något? Och siklar? Och knutingar?”
“Det är trollkarlsmynten”, svarade Lucas som hade kommit ikapp henne.
Nora öppnade munnen men han var snabbare:
“Oroa dig inte, jag tog mig friheten att växla lite mugglarpengar till trollkarlsmynt.” Han höll upp en stor tung påse. “Resten har du där inne”, sa han med en nick bakåt mot en av de största bygnaderna Nora hade sett. På en stor skylt kunde hon läsa att det var trollkarlsbanken Gringotts.
“Okej, men då vill jag ha en sån här uggla”, beslutade hon och sträckte sig efter trollkarlsguldet, men Lucas höll undan henne.
“Appappapp”, sa han med förståndig röst. “Vi måste köpa det viktiga först.”
“Det viktigaste” visade sig vara kittlar, böcker om svartkonster och vidunder, olika trolldrycksingredienser, fjärderpennor och en massa annat.
Tillslut kom de båda ut från “Madam Malkins Klädnader För Alla Tillfällen” överbelastade med prytlar och ett smil på läpparna.
“Kan jag få min uggla nu?” frågade Nora så snart de lämnat butiken.
“Javisst, men jag tror att du hellre skulle vilja lägga pengarna på detta...”
Lucas steg undan och gjorde plats för Nora att se den mest underbara butiken hon sett i hela sitt liv. Skyltfönstret sprakade av färger och var proppfullt med massor av skojiga prylar som snurrade, blinkade och bytte färg. Hon tvingade sig att slita blicken från skyltfönstret för att se upp på skyten. “Weasleys Vassa Varor” var namnet på affären. Hon längtade efter att få lägga vantarna på de roliga prytlarna där inne.
“Kom, vi går in!” ropade hon till Lucas som följde efter henne.
Själva affären var om möjligt ännu roligare än skyltfönstret. Det fanns saker över allt och alla var de minst lika roliga som de andra. Nora kunde inte bestämma sig för vad hon gillade bäst; svimstängerna, snabbmörkspulvret eller de klyftiga fjärderpennorna. Men då fick hon syn på dem – pygmépuffarna.
“Jag visste väl det”, skrockade Lucas när Nora stod och hängde över de små fluffbollarnas burar.
Hon kunde inte slita blicken från dem, de var så söta. Hon gillade allra bäst en lila pygmépuff, den var extra energisk och minst av de alla. Den rullade runt där på botten av sin bur medan Nora följde varje liten rörelse den tog.
“Eh, jag tror nog att jag vill ha den där istället”, medgav hon till Lucas och pekade på den lila lilla bollen. “Hur mycket kostar de?”
“En galleon och tre knutingar”, sa en röst bakom henne. Hon vände sig om och fick se en rödhårig fräknig man i blå kosym som hade ett glatt smil på läpparna. “Nej men tjenare, Lucas!”
“Hej på dig, George!”
De båda männen skakade hand.
“Mugglarfödd, va?” frågade mannen som tydligen hette George och sneglade på Nora.
“Ja, hon har varit lite besvärlig, men nu tycks hon gilla magi. Kanske aningens mer när hon steg in i den här festliga butiken”, sa Lucas och såg sig imponerat runt i affären.
“Ja, det går ju fortfarande bra och så, men det är inte riktigt samma sak utan Fred...”
Leendet på George läppar försvann och han stirrade ner i golvet. Lucas gav honom en förbipasserande klapp på ryggen när han gick fram till Nora som fortfarande inte kunde slita sig från den lila pygmépuffen.
“Så vad säger du?” frågade han henne. “Vill du ha en?”
“Ja, de är så söta!”
“Okej, George!”
George som fortfarande hängde med huvudet ryckte till och fick återigen fram det glada leendet. “Ja...?”
“Jo, miss Wind här skulle vilja ha en pygmépuff, den där skulle hon vilja ha. Kan du plocka ut den?”
“Javisst, vänta lite bara...” sa han och plockade fram några slags handskar ur fickan.
“Bitts de?” frågade Nora förskräckt.
“Nejdå, men jag vill inte bli nerhårad”, sa George med en blink. Han lyfte upp den lilla dunbollen och räckte över den till Nora. Den var len och gosig, precis som den såg ut att vara.
Nora gav George en galleon och tre knutingar och sedan gick hon ut ur affären tätt följd av Lucas.




Kapitel 5


Då så. Allt var klart, det var dags. Den tjocka väggen väntade på henne. Hon skulle springa igenom den.
Nora vände sig om och såg på sina föräldrar. Hon fick ont i magen av att behöva lämna dem, men det som väntade på henne kunde inte stoppas av hemlängtan. Hon sa adjö till dem en sista gång och lovade att skriva så ofta hon kunde. Sedan tog hon ett fastare tag om sin bagagevagn och med full fart sprang hon mot väggen. Ögonen var tätt slutna. När hon öppnade dem befann hon sig på en dimmig perrong full med folk. Ett rött tåg stod parkerat och folk gick på det. Det var dit hon skulle. Det var där hennes resa till magin började.
Plötsligt stötte hon i någon lång person i en svart mantel.
“Åh, där var du”, sa Lucas när han hade vänt sig om. “Kom, det börjar bli ont om platser.”
Nora följde med honom upp på tåget.
“Så, nu ska jag gå bort till lärarnas kupé, vi ses på Hogwarts”, sa Lucas och lunkade iväg genom den fulla korridoren.
Nora kände sig med ens lätt borttappad. Men hon trängde sig igenom folkmassan och försökte hitta en ledig kupé. Det var svårt, de flesta var fulla, men tillslut hittade hon en med bara två flickor i. De såg ut att vara i samma ålder som henne, så hon gick in och satte sig.
“Hej”, hälsade hon.
“Hej.”
“Hej.”
Flickorna stirrade ner i golvet när de hälsade tillbaka. De sa inget mer och Nora kom inte på något mer att säga, så hon var också tyst och stirrade ut genom fönstret. Perrongen var nu uttömd på nästan alla barn, det fanns bara några småsyskon som stod och vinkade. Det betydde att de snart skulle åka iväg.
Nora sneglade på de blyga flickorna. Båda hade suttit och betraktat henne, men när de såg att hon tittade på dem stirrade de genast ner i golvet igen. Den ena hade långa blonda flätor och den andra hade svart glansigt hår prydligt upsatt i en knut där bak. Båda var mycket bleka och spinkiga.
Nora ångrade att hon hade suttit sig i den här kupén. Hon tittade ut genom fönstret igen. Perrongen hade sakta börjat glida bort. De var på väg...
PANG!
Dörren till kupén hade hastigt dragits upp. Flickan med flätor hade pipigt till och var du blossande röd om kinderna. In genom kupé dörren störtade en grön kalufs och en stor koffert in. De blyga flickorna ryggade tillbaka. Vem var det?
Personen som hade kommit in satte sig bredvid Nora och plöjde undan det gröna håret ur ansiktet. Där fanns som på vanligt folk två ögon och en näsa, men det fanns även ett onormalt stort flin.
“Tja!” sa personen lätt flåsande. “Jag heter Eleonora.”
Hon tittade på de blyga flickora som om hon väntade på ett svar, men det fick hon inte. Eleonora vände sig till Nora istället.
“Vad heter du?”
“Nora.”
“Skojigt namn.”
Nora log. Eleonora var betydligt coolare än de blyga tjejerna.
“Coolt hår”, sa Nora och nickade dumt nog mot Eleonoras limegröna hår.
“Tack”, flinade Eleonora. “Jag är en metaformagus. Jag kan byte utseende när jag vill.”
Och så knep hon ihop ansiktet på ett lite plågat sätt och sedan hade hon en pompös håruppsättning med blommor i.
“Men äsch, inte smörblommor, det skulle ju vara prästkragar!” klagade hon och gjorde om prosessen.
Nora tittade roat på. Hon märkte att flickorna försökte att inte visa att de tittade på, men de lyckades inte.
När Eleonora tillslut var nöjd med sitt utseende så vände hon sig om till tjejerna och sa:
“Vad heter ni?”
De mumlade någonting till svar.
“Va?”
“Alicia”, sa den svarthåriga tyst.
“Mimmi”, sa den andra dubbelt så tyst.
“De säger inte så mycket va?” frågade Eleonora Nora halvhögt.
“Nej, de är urtrista.
De fortsatte samtala. Det visade sig att Eleonora var en renblodig häxa som hade en äldre syster som gick sitt sjätte år på Hogwarts. Hon hade lärt Eleonora massor av roliga trollformler, om hur man förvandlade pennor till vandrande pinnar och liknande. Hon visade Nora massor av skojiga trick och envisades om att Nora skulle försöka.
“Okej, gör bara såhär: Slå lätt på hårnålen och säg 'Pittikorlus!'”
Nora tog upp sin trollstav – ask, viliehår som kärna, 9 och ¾ tum – som hon hade köpt i Diagongränden några dagar tidigare. Hon gjorde som Eleonora hade sagt, men hårnålen förblev en hårnål.
“Nejnejnej, såhär ska man göra”, sa Eleonora och visade. Hårnålen började göra volter i luften.
Nora försökte igen och den här gången gick det lite bättre; hårnålen ryckte lite.
Efter en halvtimme hade hon lyckats få sin hårnål att stå upp, men då knackade det på kupédörren. Därutanför stod en rund gammal häxa som körde en enorm vagn full med det mest otroliga godis Nora någonsin sett.
“Ska ni ha något, flickor?”
“Ja, jag ska i alla fall ha!” ropade Eleonora och rusade upp.
Nora köpte ett paket “Berie Botts bönor i alla smaker” och ett par långa geléormar. Eleonora däremot hade lastat på sig nästan hela vagnen och hon erbjöd Nora att smaka vad hon ville. Hon tog för sig en chokladgroda och fick ett kort med någon gammal trollkarl på, hon han inte se namnet fören Eleonora hade norpat åt sig det.
“Tack, det där tar jag. Jag samlar”, tillade hon när hon såg Noras förbryllade min.
Nora tog en Berie Bott-böna men spottade snabbt ut den igen.
“Aa, just det, passa dig för de”, sa Eleonora med munnen full av choklad. “Vilken smak fick du?”
“Peppar”, kved Nora.
“Gapa”, sa Eleonora och riktade sin trollstav mot Noras mun. “Aquamenti!”
En vattenstråle sprutade ut från trollstaven till Noras mun.
“Tack! Du är verkligen grym på trollformler”, sa Nora och torkade sig runt munnen.
De gick för att byta om till deras uniformer och en halvtimme senare stannade tåget. De blyga flickorna var först ut ur kupén, men inte innan de råkat trampa varandra på foten minst fem gånger. Eleonora flinade åt dem och följde med Nora ut ur tåget. Perrongen var proppfull med folk, men man kunde urskilja en stor bjässe till man som stod och vinkade vart alla skulle gå. Han hade oredigt yvigt hår so smälte ihop med det trassliga skägget. Han var ungefär två gånger så hög som en vanlig man och tre gånger så bred. De elever som stod nära honom såg minnst sagt rädda ut.
“Vem är det där...?”
“Oh, det måste vara Hagrid!” halvskrek Eleonora och sprang fram till den stora mannen. “Kom, han ska ta med oss upp till slottet.”
Nora skyndade ikapp Eleonora och när hon var framme hos jättemannen så stod de två redan och pratade.
“...å du e Eleonora Lupin, va? Teddys dotter?” frågade mannen som hette Hagrid.
“Japp, det stämmer!” sa Eleonora stolt och visade tänderna i ett brett grin.
“Hej på dej, vad heter du då?” frågade Hagrid och vände sig nu till Nora.
“Nora”, pep hon.
“Ja, tjenare, Nora. Du var nog den sista, kom nu allesammans!” ropade han till vad som måste ha varit alla förstaåringar. Han styrde stegen mot en stig. Efter några minuters vandring kunde de se en sjö med flera båtar i.
“Om ni nu vill vara så snälla å hoppa i båtarna – inte mer än fyra i varje – så kan vi börja åka mot Hogwarts!” brummade Hagrid.
Nora och Eleonora hoppade i en båt med två andra killar i.
“Skönt att vi slapp fegisarna”, viskade Eleonora.
Och så började de små båtarna röra sig ut mot slutet av sjön, alldeles själva.
Och då såg man det, ett slott som reste sig över sjön med sina tinnar och torn – Hogwarts.




Kapitel 6

Nora hade fjärilar i magen. Hon tågade in på ett led i Stora Salen tillsammans med en ganska sträng tant som visst var den där rektor McGonagal.
Salen var stor som en – nej, större än en kyrka. Det fanns fyra långbord i salen fyllda med elever. Längst bort fanns ett bord på tvären där bara vuxna satt. Nora gissade på att det var lärarbordet. Men en stol var tom. Rektorns stol.
De var i mitten av salen nu. De äldre eleverna runt om de långa borden stirrade på nykomlingarna. Nora kände hur rodnaden spred sig i ansiktet. Hon stirrade ner i golvet för att slippa möta de nyfikna blickarna. Efter vad som kändes som en timme var de framme vid huvudbordet.
McGonagal tog plats framför bordet och pekade med sin trollstav mot hennes strupe samtidigt som hon sa:
“Sonoros!”
Hon harklade ovanligt högt och genast vände alla elver som inte redan hade gjort det, blicken till henne.
“Ja, då ska vi ta och välkomna er alla till ett nytt år på Hogwarts”, sa hon och hennes röst ekade ut i salen. Nora misstänkte att det hade någonting med det där hon hade gjort med trollstaven att göra. “Vi ska strax börja med att dela in våra nya elver, här”, McGonagall gjorde en snabb vifning mot den skräckslagna (det vill säga alla förutom Eleonora som förstjust hoppade runt på tå av iver) skaran förstaåringar. “Men innan det ska vår käre hatt sjunga en liten sång för oss.”
“Vår käre hatt?”, “sjunga sång?” Nora tittade sig förvirrat omkring. McGonagall hade burit fram en trebenig pall med en urgammal lappad hatt ovanpå. Hon tittade tveksamt på hatten. Skulle den sjunga?
Innan hon hann tänka klart tanken hade det hon hade tagit som en reva öppnats och börjat sjunga:

Ja, ni må nog tro att jag är dum
Och inte har huvudet på skaft
Men en sak kan jag då svara;
Jag har nog många händelser haft
Javisst, jag är en hatt så dann
O, ja, nog är jag full av damm
Men en sak ska ni veta
Jag är klokare än den klyftiga häxan Greta
Och om ni vill mig någonting
Ja, kom då, bara titta in
Jag ligger fortfarande på hyllan min
I rektorns lilla krypin

“En liten” sång, som McGonagall hade uttryckt det, var det då inte. Det höll på i säkert tio minuter. När den skruttiga hatten äntligen stängt den stora revan apploderade hela salen och Nora misstänkte starkt att de få busvislingarna som kom var för att sången var slut.
“Ja, vi får tacka vår gamla hatt för denna kloka sång. Nu ska vi låta den placera in våra nya elver i dess rätta elevhem!”
Nora trodde att hennes hjärta skulle explodera – så snabbt bankade det. Rektor McGonagall hade tagir fram en lång pergamentrulle – en sådan som tomten hade. Hon läste upp det första namnet från rullen:
“Alicia Foore!”
Den svarthåriga blyga flickan från tågkuppén såg minst sagt plågad ut när hon gick upp och satte sig på pallen. Hennes kinder var blossande röda och hon stirrade ner i golvet, som om hon inte ville möta de andras blickar. Men Nora klandrade henne inte – hon var glad för att hon inte hade blivit uppropad först.
Alicia blev placerad i Ravenclaw och såg lättad ut när hon gick och satte sig hos resten av hennes elevhem.
Sedan blev ett dussintal andra elver indelade i Gryffindor, Hufflepuff, Slytherin och allt vad det nu var. Alicia Foores vännina Mimmi hamnade i Slytherin vilket hon inte såg så glad ut över. Det var inte långt kvar tills Nora skulle bli uppropad...
“Norbert Griffs!” ekade McGonagalls stämma ut i Stora Salen.
Nora iaktog en blond poje som stapplade fram till den lilla pallen. McGonnagal satte på honom hatten och efter en stund ropade den:
“Hufflepuff!”
Snart var det Noras tur, snart...
“Norlinda Milfox!”
En lång flicka med bruna tofsar skred fram och efter en stund anlände hon till Gryffindorarnas bord.
Snart, snart, snart var det Noras tur...
“Nora Wind!”
Hon visste inte om hjärtat verkligen exploderade. Hon kände en knuff i ryggen och sekunden efter låg hon och stirrade på McGonagalls skor.
“Ooops, det var inte meningen så hårt...” viskade någon i hennes öra. Hon kände igen rösten som Eleonoras.
“Nora Wind”, upprepade McGonagall aningens irriterat.
Nora harklade sig.
“Eh, ja, det är jag...” fick hon fram.
“Nå, varför ligger du där? Vi har inte hela natten på oss!”
Det kom små fniss från eleverna omkring elevhemsborden, särskilt från det grön-silvirga. Nora kände hur rodnaden sped sig över ansiktet, hon hoppades att den inte syndes lika tydligt som Alicias. Hon reste på sig, rättade till klädnaden och satte sig på den rangliga pallen. Hon kände hur det hon förmodade var hatten, sjönk ner för hennes öron och ögon tills hon inte såg någonting förutom mörker (hon hoppades att hennes kinder inte var allt för synliga).
“Jaha...” dånade en röst – Nora visste inte om den fanns i hennes huvud eller om alla i Stora salen hörde den också. “Snygg entré.” (Nora hoppades väldigt mycket på det förstnämda.)
Det blev tyst i några sekunder. Nora hörde inga skratt från eleverna, kanske fanns bara rösten hennes huvud?
“Hm... Ja, hjärna har du allt... Viljan är det inget fel på... Jaså, såpass...” sa rösten för sig själv. “Kanske du skulle passa i...”
“Hufflepuff!”
Elevhemmet måste sorteringshatten ropat ut, för ny stormade hela stora salen i applåder och Nora fick röd om kinderna gå och sätta sig vid det gul-svarta bordet.
----------------------------------------------



Jag lägger upp fler kapitel här sedan - när de är klara!

Sktibra!!!!!

Tack! Jag håller på att skriva Kapitell 2, det kommer snart tror jag!

Bravo, mer!

Tack!

Kapitel 2 finns nu i första inlägget (jag har flyttat det dit så att det ska bli lättare att läsa).

Jättesupermega bra! *bevakar*

Super bra mer

Tack så mycket! Jag skriver på fortsättningen...

Yeeeeey!

Jag skriver mer snart...