Privat roll, De insvurna

Privat mellan mig och Vildvittra

Avernat är ett land fyllt med korruption, intriger, vinnare och fölorare, död och i vissa fall liv. Magin som nångång gjorde Avernat till ett av världens största kungadömen har nästan försvunnit helt, endast få kan längre använda den urgamla kraften.
Kungasläkten har en gammal rätt som de använder hänsynslöst. Kungen väljer barn då de föds från de fattiga i utbyte mot mat och pengar. Då de valda fyller aderton ställer dig sig själv i kungens tjänst och gör vad han än kräver av dem: spionerar, mördar, ligger med honom, tjänar som livvakt, lider och dör för honom, utan möjlighet att säga imot.

Min mall:

Namn: Tristan Kingsduty (efternamnet av kungen)
Ålder: 21
Utseende:
Bakgrund: Föddes till en fattig familj, som desperat behövde pengarna de skulle få för honom. Far råttfångare till yrke. Bodde i den fattigaste delen av staden nära hamnen. Då han fyllde aderton togs han till slottet och tränades i att kämpa. Var snabb och stark efter sitt hårda liv i staden och har naturlig fallenhet för att kämpa och hålla sig vid liv.
Personlighet: Hjälpfull, empatisk och snäll, men på grund av eden han svurit kan han sällan visa de här känslorna. För dem som inte känner honom verkar han kall och hänsynslös.
Övrigt: Hatar sig själv på grund av de mord och torteringar han utfört, men efter ett misslyckat försök att ta sitt liv var han tvungen att svära åt kungen att aldrig göra det mer.

Namn: Eleria Mela
Ålder: 18
Utseende:

Bakrund: Föddes i en av de fattiga familjerna i stadens utkant. I en fallfärdig stuga med en far som super och med modern död. Fadern har inte gjort något hederligt arbete sedan moderns död och lever nu sina dagar med att supa och småtjuva.
Personlighet: Ganska så rädd och hunsad och blyg liten varelse. Men som har ett glatt sinne och mod i sig när det väl kommer till kritan och folk verkligen vill lära käna henne.
Övrigt:

[Jag börjar då ^^]

Tristan red under tystnad genom huvudstaden. För varje steg hans hingst tog kom de närmare tiggarkvarteren och längre bort från slottet. Det var en mulen dag, men gatorna var fulla med människor. Ingen gick dock i vägen för den mörka ryttaren på sin mörka häst. Tristan var klädd i svart, allt från tunikan och manteln till stövlarna och knivskaften var svart.
Trots sin unga ålder hade Tristan redan ett rykte om sig. Han var en av kungens få insvurna, en person som var tvungen att lyda kungens order, vad han än bad om, oförmögen att vägra eller säga imot.
Även nu var Tristan på ett uppdrag. Han skulle hämta en flicka, som blivit lovad åt kungen då hon föddes. Eleria Mela.

Tristan svängde in på en mindra gränd, där de smutsiga barnen var tvungna att trycka sig mot dörrarna för att inte bli under hästen. Tristan drog hästen till halt då han fick syn på det röda korset som målats på en av dörrarna. Han hoppade av hästen och knackade bestämt på dörren, och väntade.

Eleria hade bara stått och väntat med en klump i magen på knackningen som nu hördes. Det var hennes artonårsdag, hennes dag att komma från den supande fadern och hans gäng av småtjuvar. Till något bättre? Hon trodde det knappast, men hon skulle inte sakna detta liv heller.
Den magra bleka handen öppnar dörren och Eleria ser hastigt upp på den svarta mannen med skrämda gröna ögon innan hon snabbt sänker blicken som för att studera sina bara smutsiga fötter under den allt för trasiga och urväxta klänningen. Hon biter nervöst i en av de röda hårslingorna som fallit ner och täkt hennes ansikte.
Hon var dock glad att fadern var ute ur huset, han var väll ute på någon krog, glömsk av att det inte skulle finnas någon Eleria att ta hand om honom, hushhållet och att hunsa när han kom hem.

Tristan granskade snabbt och professionellt flickan framför sig. Trots sina simplakläder och smutsiga hy var hon en skönhet, och Tristan kunde enkelt föreställa sig de tjänster som kungen skulle kräva av henne.
"Eleria Mela? Jag har kommit för att hämta dig till kungen", sade Tristan med sin djupa röst och kastade en snabb blick över hennes huvud, men det fanns ingen annan i rucklet.

Eleria nickade stumt vid hans fråga om hon var Eleria, vem skulle hon annars vara? Eleria klev ut genom dörren och stängde den utan att se sig om, det fanns inget där hon skulle sakna. Fadern hade redan sålt allt av värde, allt det från hennes moder och barndom. Då hon stängde dörren åkte ärmen på klänningen än mer upp och ett färskt blåmärke blev synligt. Snabbt drar Eleria över ärmen, dock lönlöst, men ändå.
Hon höjer inte blicken för ett ögonblick och yttrar inte ett ljud utan väntar på hans nästa order.

Tristna såg blåmärket, men sade ingenting. Hon skulle få utstå mycket mer i kungens tjänst. Dock var hon så vacker att kungen antagligen inte skulle vilja orsaka några synliga fysiska skador åt henne, något han inte oroade sig över med Tristan.
Utan att ge Eleria chansen att protestera lyfta han upp henne framför sadeln som om hon inte vägt mer än en katt, och hoppade sedan upp bakom henne. Han styrde den jättelika hingsten mot slottet, någonstans djupt inne lättad över att de kommit snabbt iväg. Men mest av allt sorgsen över att han var tvungen att hämta henne, döma henne till det här livet.

Eleria gav ifrån sig ett rädd litet ljud som hon genast kvävde då han lyfte upp henne på den stora hästen. Hon hade aldrig varit nära en häst än på avstånd och nu satt hon på det stora djuret. Eleria satt stelt på hästen, ovan vid den ovana rörelsen, rädd för mannen och mest rädd för det liv hon skulle få på slottet, vad kunde kungen vilja använda henne till?
Ett skrål hörs från en krog de paserar och Eleria ser snabbt upp, en man raglar ut och ser drucket på dem när de paserar....hennes far.

Tristans armar var runt flickan då han höll i tyglarna, han ville ju trots allt inte att hon skulle falla av och skada sig. Straffet han skulle få utstå efter ett sådant misstag fick hans strupe att snöras ihop av bara tanken.
Då de passerade en krog stelnade Eleria, med blicken på ett fyllo.

Eleria sitter fortfarande stelt armarna runt henne från mannen, hästen och sen synen av fadern. Fadern och Elerias blick möttes för ett ögonblick och det verkade som ett ögonblick att han kände igen henne. Ännu en man kom ut och fadern flinade mot honom en aningen sorgset. "Verkar som om pengarna inte längre kommer, jag kommer sakna dem." sa han och de raglade in på krogen igen.
Eleria drog efter andan och såg åter fram, fadern skulle sakna pengarna inte henne...