All the power it required. [SV, Vargbröder FF.]

Namn: All the power it required. [SV, Vargbröder FF.]
Språk: Svenska.
Kapitel: Inga Ännu.
Handling: Renn och Torak har bara hunnit leva tillsammans med vargarna när något hemskt inträffar. Renn försvinner spårlöst och ondskan härskar än en gång i Storskogen.

Jag rekommenderar att du har läst sista Vargbröder boken, Vålnadernas Berg, innan du läser denna ff, men det är inget krav.

Om någon är intresserad av att läsa, så kommer jag att skriva ett eller två kapitel i veckan beroende på vilken tid jag har.

Det låter awesome, skriv!

Tack så mkt, jag tror jag börjar på kapitlet redan ikväll!

skriv, *bevakar* !! ;D

ÅH! Den här måste jag läsa!Gillar att de är omväxling, och inte bara HP-ff´s!

Tack så mycket, är förvånad att redan tre stycken verkar intresserade, hoppas ni kommer tycka om det! Jag mest att skriva ur Toraks synvinkel, lite ur Ulv eller Gnejs synvinkel och pyttelite ur Renns. Första kapitlet kommer antingen ikväll elelr imorgon kväll. )

SKRIV SKRIV SKRIV SKRIV SITTER OCH HOPPAR UPP OCH NER AV FÖRVÄNTAN NU JUUUU ♥

Låter awesome!

Okej, det blev lite kort nu, jag lovar att skriva längre kapitel i framtiden, men jag var så ivrig att få det klart. Döm inte, jag kan bättre.


Kapitel 1.
Renn satt vid brasan och lyssnade till fåglarnas sista sång för kvällen, samtidigt som hon knackade flinta till sin nya kniv. Allting var väldigt fridfullt och ljudet som flintan frambringade när de stötte ihop med varandra, var rytmiskt och ett mycket välkänt ljud för Renn, som till skillnad från Torak växt upp i en stor klan där männen och kvinnorna ofta under sena nätter suttit och gjort vad hon gjorde nu.
Renn var ensam kvar vid vargarnas lya och det vindskydd hon och Toraks vindskydd, Torak, Ulv och Mörkpäls var ute och jagade och Gnejs, Ulv och Mörkpäls valp, som egentligen var mera ung varg nu, var ute på ett av sina hemliga upptåg. Renn tyckte bara att det var skönt att få vara helt ensam, något som sällan inträffade när man levde så tätt inpå varandra. Hon hade haft svårt att vänja sig att leva utan sin klan och Fin-Kedinn, men hon hälsade ibland på honom och Korparna, också hade hon ju Torak.
Ett plötsligt ljud fick henne att stelna till. Det var ett högt prasslande, som om någon gömde sig bakom buskarna.
”Torak? Är det du?” Inget svar. ”Ulv? Gnejs? Mörkpäls? Torak, om det är du, kom fram, det är inte kul!”
Fortfarande inget svar. Hon reste sig upp och gick närmare busken, som var ganska stor. Hon drog ett djupt andetag och svepte undan grenarna. Synen som mötte henne var så hemsk att hon inte kunde låta bli att skrika, men någon eller något grep tag om hennes armar och täppte till hennes mun så att hon knappt kunde andas. Sedan blev allt svart.

Torak och Ulv smög sig fram, sida vid sida, mot ren flocken. Mörkpäls var på andra sidan skogsbrynet, de planerade en dubbelmanöver.
Ända sedan de hade återvänt från Vålnadernas Berg hade alla ouppklarade saker mellan Torak och Renn upplösts och nu var de närmare varandra än någonsin.
Torak fokuserade sig på jakten med pilbågen i sin hand och Ulv hukade sig ner ännu lite till, redo för språng.
Mörkpäls skarpa skall förvånade Torak. Varför skällde hon? Nu flydde ju renarna och jakten var förstör. Då, långt borta så hörde han ett skrik som fick det att ila i ryggraden. Han kände igen det där skriket.
”Renn…” viskade han.

ÅÅÅÅÅH, sitter här och ryser. Det var jättelänge sedan jag läste vargbröder och herregud vad jag ångrar det. Superdupermegafantastikt! ♥