Something I can't resist [The Vampire Diaries]

Titel: Something I can't resist
Rating: PG-13
Serie: The Vampire Diaries efter s03e21
Kapitel: -
Färdig: inte på långa vägar
Huvudpersoner: Caroline Forbes och Niklaus Mikaelson
Min första fanfic så be nice!

Epilog

Katastrof. Om det fanns ett annat ord att förklara hela situationen så var så god, berätta för mig. Eller så inte, det fanns nog inget som var värre än det jag nyss lyckats göra. Då något var helt och hållet dåligt så var det ju inte bra, logiskt. Men ibland så var ju kärleken endast i vägen och liksom inte borde vara där som den just var eller så stark och ogenomtränglig som den var. Men saken var nog den, att ibland så kunde man inte göra något åt det hela. Kärlek uppenbarades alltid vid fel tidpunkt, men det fanns en värre sak med kärleken. Ifall den hände med fel kille, en hemskt elak kille.
Fast jag, Caroline Forbes, hade ju i och för sig ljugit ifall jag hade sagt att jag aldrig föll för killar som var elaka, bad-guys. Världen var nog full av dem och på något sätt så var jag attraherad av dem. En av mina sämsta sidor och tro mig då jag säger att jag hade fler än en dålig sida. Jag hade dejtat många elakingar i mina unga år som arton år. Men i och för sig så var jag sjutton, för alltid för evigt skulle jag vara det. Endast för att jag blivit en vampyr för ett år sedan av en av mina före-detta-bad-guy-pojkvänner.
Men inte för det, de personerna som varit bad-guys förut var inget jämfört med honom som jag hade stora problem med just nu. Om man försöka beskriva honom så var nog elak eller endast bad-guy ett alldeles för snällt ord. I så fall fick man nog dra till lite och lägga till värsta, hemskaste personen på hela jordklotet som mördade dina vänner lite nu som då och försökte göra allting för att förstöra dör din pojkvän och dig själv. Men det var ju bara början på hur han var, förstås. Det var som i en sådan där drama-film där ingenting verkade gå som planerat för huvudpersonen.
Jag som just hade blivit Miss Mystic Falls, hade nog döpts om till Miss Mystic Fail om ni frågade mig. Eftersom jag, den största idioten genom alla tider, inte kunde låta bli att bli attraherad till tönten som förstörde mitt liv. Han heter Klaus förresten, rysningar som går igenom kroppen då man ens tänker lite på honom. Han var en original vampyr och varulv vilket tillsammans bildar hybrid. Han är förstås en av de värsta badass typerna i världens historia.
Men vad är det man brukar säga? Kärlek kan aldrig kontrolleras, aldrig någonsin.

KLAROLINE ALL THE WAY! Go kusse Go! Skriv första kapitel NU!

Awsome!!! Klaroline in my ♥!

Jättebra! hoppas det kommer mer snart

japp! Ett nytt kapitel borde komma ut idag

nice! Ta ingen stress bara

Förlåt för att jag inte uppdaterat! gör det så snabbt som möjligt! Dock har jag massvis med prov och diplomarbetet måste bli gjort

Bevakar

Ursäktar dröjsmålet, dock så har jag massvis på gång just nu!

Kapitel 1

Det hade gått fem år sedan jag gått ut high school, sedan dess hade mycket hänt. Av en konstig anledning befann jag mig inte i närheten av Mystic falls längre, min nuvarande destination var faktiskt London i England. Ärligt talat reste jag mycket, de senaste tre åren hade jag befunnit mig i Europa tillsammans med min adoptivson, Benjamin. Han var fem år nu, mycket livlig och envis.
Som vampyr behövde jag inte ett speciellt jobb för att kunna hålla min ekonomi god, inte för att jag gillade idén att stjäla pengar, så jag kallade det för att låna istället. Elena hade jag heller inte sett på ungefär ett år, vi ringde förstås varandra hela tiden och hon hade faktiskt blivit en vampyr, av misstag dock. Inte för att det gjorde henne så mycket nu längre vad jag hade hört av Damon. Stefan däremot var långt borta, senast hade han setts i östra Tyskland. Efter att Elena valt Damon så hade han blivit ett vrak, typ, men Damon var förstås överlycklig. Han hade sprungit runt i Mystic Falls som hacke-hackspett i raserfart.
”Benjamin”, sade jag milt och knackade på dörren till hans rum i lägenheten som vi 'hyrde'. ”Dags att stiga upp, du ska till skolan.”
”Jag vill inte”, sade Benjamin envist inifrån dörren. Jag himlade med ögonen och gick tillbaka till köket, om några minuter skulle han ändå kika fram bakom hörnet och titta på mig med sina gröna ögon som inte gick att motstå.
Hans föräldrar hade dött i en bilolycka för tre år sedan, han hade hamnat på barnhem och av ren slump hade jag hamnat där och registrerat honom som min fosterson. Han gillade mig, men förstås så visste han inte om min hemlighet än. I den åldern så ville ju barn skryta så mycket de kunde om sina föräldrar.
”Tre...två...ett”, räknade jag innan jag vände mig om för att se bakom hörnet till våra sovrum. Där stod han, med det blonda rufsiga håret och de oskyldiga ögonen. Han var inte speciellt lång för sin ålder, men ändå var han full med energi så jag hade svårt att natta honom på kvällarna.
”BU!”ropade Benjamin och hoppade fram bakom hörnet med händerna på ett monsterligt-sätt. Jag låtsades bli skrämd innan jag plockade upp honom i famnen och kittlade honom tills han bad om nåd.
Jag plockade fram den dagliga frukosten åt honom, som bestod av flingor och ett glas mjölk, innan jag gick för att bädda hans säng och plocka fram ett par anständiga kläder. Hans senaste förebild var spiderman och han vägrade gå ur den pyjamasen som jag givit honom till hans senaste födelsedag.
Då han ätit klädde han villigt på sig för en gångs skull och väntade på att jag skulle ha lagt mitt blonda hår upp i en tofs för en gångs skull. Jag var ju tvungen att dricka mig otörstig medan han var i skolan, annars kunde han bli misstänksam om han vaknade upp någon gång på natten och jag inte var hemma.
”Kommer du snart?”gnällde Benjamin tjurigt där han stod i den lilla hallen med väskan på ryggen och skorna oknutna.
”Knyt skorna”, sade jag allvarligt medan jag lade mascara på ögonfransarna. Benjamin drog tjurigt på munnen innan han gjorde som jag hade sagt. ”Vad säger du om att vi går och äter ute ikväll, då det ändå är jullov om en vecka?”
”Det är okej för mig!”sade Benjamin ivrigt och praktiskt taget hoppade upp och ner av ivrighet. Han älskade att äta på restaurang, inte för att han så ofta åt upp nästan hälften heller.
Jag låste dörren noga efter mig innan jag tog Benjamin i handen och gick ner för trapporna till första våningen i höghuset, vi bodde på tredje. Det var inte så värst långt till skolan, drygt 700 meter och Benjamin älskade att gå i snön på morgonen då det hade fallit ett nytt kristallvitt täcke över gården. Han sprang, hoppade, rullade och kastade snön överallt medan vi gick mot skolan. Precis som vi skulle vända till höger i en korsning kom en man emot oss så att Benjamin krockade in i mannen och föll ner på marken med en duns.
”Se dig...”började jag medan min blick gick mot mannen. Hjärtat stannade med ens, blodet frös till is i den kalla vinterdagen.
”Nejmen hej på dig sweetheart”, sade Klaus med sin hårda röst.

GRYMT!!! ♥