Got a death wish love? [THG]

Titel: Got a death wish love?
Rating: PG-13
Språk: svenska
Kapitel: -
Färdig: Nej
Huvudpersoner: Catherine Pierce, Niklaus Rowling
Handling: THE HUNGER GAMES
Som sjutton år har Catherine stora förhoppningar på livet, allting känns så klart och perfekt i hennes sinne. Tills den dagen då det är slåttern, hennes namn står endast på de lappar som de måste. Egentligen så var hon mer nervös över att hennes tolvårige lillebror skulle dras. Oturen är som alltid med henne och då hennes lapp dras, så är det som om hela hennes liv spelas revy framför hennes ögon. Överlever hon? Eller åker hon ner i mörkret och stannar där?

Tycker ni att jag ska börja?

Börja du c:
Men har en fråga; Vilket distrikt kommer hon ifrån?

12!

OKIDOKI

^ Exakt

Kapitel 1

Alltid samma sak, blodprovet, köerna och så den där tanten som gnällde om hur roligt det var att ungdomar dödade varandra. Det största problemet med hela grejen var nog det att hon lät så glad över det hela, vad var det för roligt med Hungerspelen egentligen? Det förstod jag verkligen inte, det kunde ju inte finnas något roligt med det, eller hur?
För sådana för huvudstaden var det ju såklart kul, eftersom de var de enda som inte behövde delta, de malliga idioterna. Ända sedan de där två typerna från mitt distrikt, sömmen eller distrikt tolv närmare bestämt, hade vunnit så hade reglerna blivit mer strikta. Om någon ens övervägde att låta två vinna, så dog båda. Konstigt nog så hade det inte hänt än, för det måste ju finnas en som vann Hungerspelen.
Uttråkat stod jag, Catherine Pierce, och väntade på att kvinnan Effie Triket skulle sluta med sitt babblande och dra en av lapparna. Ärligt talat så hade jag inte så stor skillnad ifall jag skulle hamna med i hungerspelen, det var snarare min lillebror, Mats, som jag var mer rädd om.
”Då ska vi dra den första lappen”, kvittrade Effie med sin sammetslena röst. ”Damerna först såklart!”
Hon i princip skuttade fram till behållaren som hade massvis med lappar i sig. Jag var inte nervös, absolut inte, jag hade inget emot ifall jag skulle hamna med i Hungerspelen. Vilket de flesta fann mycket konstigt med tanke på att min familj varken var rika eller fattiga. Vi var där mitt emellan, som hade tillräckligt av allting för att överleva.
Effie Triket vecklade dramatiskt ut lappen och läste vad som stod där med ögonen innan han böjde sig fram mot mikrofonen och sade med sin hemska röst:
”Catherine Pierce!” hon ropade ut mitt namn, för en sekund stannade faktiskt hjärtat i bröstet på mig. Jag var vald, jag skulle till hungerspelen. Tomt stirrade jag framför mig, det fanns väl ingen som skulle anmäla sig som frivillig istället för mig? Det hade inte hänt sedan Katniss hade gjort det för sin syster.
Med stela ben gick jag upp mot scenen och den hemska kvinnan. Jag försökte se oroad ut och lyckades förvånandsvärt bra med det. Jag kunde se min mor och far som höll om varandra, min mor grät tyst medan min far gav mig en medlidande blick. Jag älskade dem båda, mycket.
Då jag ställt mig på scenen så hade jag inte så stor skillnad över vad som skulle hända. Där stod jag, med mitt långa kastanjebruna hår och tittade ut över folket med mina lysande gröna ögon.
”Då drar vi pojken”, fortsatte Triket och skuttade till nästa behållare. Jag tvingade mig själv att inte titta på henne, istället tittade jag på den jätteskärmen som hade konstruerats upp till höger om mig. Just för tillfället filmades människorna, vilket gav mig ett tillfälle att andas in den friska luften.
Mitt hjärta stannade med ens då Triket läste upp namnet för pojkarna. Jag hörde min mor som skrek till och min far som försökte lugna henne.
”Mats Pierce!”ropade Triket met kvittrande röst.

Underbart bra ♥