Besudlat blod i dunkla salar [SV]

Okej, nu ska jag göra min första ansats till att skriva en fan fiction. Jag har aldrig gjort detta förut och läser inte mycket fan fiction själv så jag känner mig lite som Bambi på hal is här... Hur som helst, jag hoppas att det i alla fall ska duga måttligt för herrskapet.


Namn: Besudlat blod i dunkla salar.

Rating: Jag kommer att föreslå PG-13 bara för att vara på den säkra sidan, trots att jag tror att det är väldigt individuellt vad man klarar av.
Men jag vill inte riskera att någon, genom mina texter, skall utsättas för någonting de finner obehagligt.
Jag vet inte hur historien kommer att urarta än men risken är att den kan komma att innehålla en del våld, blod och kanske även ett fåtal något sexuella tendenser.
Dock vill jag understryka att jag kommer att varna i förväg utifall att det sistnämnda skulle förekomma.

Språk: Svenska.

Antal kapitel hittills:

Prolog -- Finslipas
Kapitel 1 -- skrivs

Färdigskriven: Nej.

Handling: En berättelse som utspelar sig på Durmstrang institutet i modern tid.
Under berättelsens gång kommer vi att följa ett tiotal utav fortets invånare och läsa om deras individuella öden och äventyr.

Notera att mina beskrivningar helt och hållet är min vision av omgivningar och ting. Skriver jag om någonting på ett annat sätt än det står beskrivet i de riktiga böckerna är det främst för att jag inte kan förändra min personliga blid av just de platserna, formlerna eller varelserna. Jag förstår till fullo att det kan uppfattas som störande av någon, men jag hoppas verkligen att det går att ha överseende med mig.
Jag passar också på att varna för eventuella stavfel. Jag är fullt medveten om att jag är på Hagrids nivå när det gäller stavning...

Verkar bra! Bevakar!

Okej, nu tvingar jag mig själv att sluta peta vidare med prologen...
Det är delar jag fortfarande är ganska missnöjd med. Men jag tror att jag kommer att bli tokig om jag fortsätter peta runt och skriva om...
Så, här kommer den, lite för beskrivande och med alldeles på tok för långa meningar...
Enjoy!


Prolog

Ingenting rör sig över de snötäckta landskapen med undantag av den isande kalla vind som majestätiskt skrider över såväl de mest svindlande av bergstoppar som genom de allra avgrundsrikaste av dalar. En vind, kapabel att tränga igenom märg och ben på den stackare som skulle vara olycklig nog att befinna sig i dess väg. Solens sista strålar har efter en desperat kamp tvingat ge sig hädan för nattens annalkande mörker och retirera till en mer trygghets ingivande plats bakom horisontlinjens förtröstansfulla skyttegravar.
Trotts den stundvisa skönhet som en plats som denna kan tänkas bringa finns där även någonting annat. En ständig känsla av obehag. En förnimmelse av fara i den annars så perfekta målningen. En rysning av död i den allt för orörliga atmosfären.
Tillsynes oberörd av mänskliga händer sträcker denna stagnerade hed av iskristaller ut sig så långt ögat kan nå. I all sin praktfullt groteska skönhet väntar den på att betraktas av ett par utomstående ögon. Områden som just detta har en tendens att falla i ett tomrum av glömska och missförståelse i människans sinne efter som att så få av oss någonsin kommer att infinna oss på en sådan synnerligen magisk plats. Ett fotografi, taget av en äventyrlig och skicklig fotograf kan måhända ge oss illusionen av förståelse och insikt. Men vad vi ofta glömmer då vi förundrat studerar dessa fotografier inne i våra säkra salar är dess ofrånkomliga, flacka lögner. För oaktat att bilden må vara skön att skåda, står den verkliga stundens magi inte att finna. Bilden är blott ett kraftlöst vittrande reflektion av vad som en gång varit och dess åskådare kommer aldrig att vara förmögen att uppskatta den sanna skönheten av det porträtterade området till fotografiets lögnaktiga förtret.

I en evighet skulle vi kunna betrakta och analysera denna frusna världs fägring och förundras av dess prakt, men låt oss istället fokusera våra blickar bortåt den nu mörklagda himlaranden. En individ besittande en extraordinärt god syn skulle – under dygnets ljusa timmar – ha varit förmögen att urskilja ett svag skiftning i det utsträckta markpartiet just där jordyta och firmament förenas. Då denna individ makar sig närmare skulle han eller hon - efter dryga nittio minuters vandring - vara förmögen att beskåda förevändningen till den säregna störning i det perfekta landskapet vars existens tidigare endast vagt gått att förnimma sig om.
Vissa skulle ha liknat synen med världens allra nordligaste rand. Det absoluta slutet, där världen alla möjligheter sätts på halt i bävan för den kommande undergången.
En sannerligen tröstlös syn. Tundrans tidigare stolta hållning dukar under och tillintetgörs i okända makters händer. Tvingar den att blotta en avgrundslik krater till fjord, kantad utav frost beklädda, klippiga stränder. Det spegelblanka havsvattnet som ljudlöst sipprar in vid kraterns kilometerlånga havsöppning – som för övrigt till synes tycks stå som den enda passagen in och ut ur denna tröstlösa bukt - är svartare än dödens svepande mantlar och lika orörlig som den gigantiska stendrake som med stränga ögon tycks bevaka denna enda flyktväg.
Strändernas klippor får fantasin att hastigt vandra till käftarna hos uråldriga vidunder, sedan länge utplånade och i exil från de levandes värld. Frusna i detta dunkla landskap, dömda till evig vånda och förtretlig pina. En utomstående skulle förundras, då han eller hon låter ögonen glida längre upp längs stranden, över att bemötas utav växtlighet.
Dock måste det understrykas att denna växtlighet var allt annat än den sköna grönska våra tankar så gärna vill fara till då begreppet flora kommer på tal.
Dessa träd, i århundraden utsatta för en obeskrivligt förintande frossande pina har likt så många utav naturens under tack vare dess tvivelaktiga förutsättningar tvingats anpassa sig efter de extrema förhållandena i en näringsfattig plats som denna.
Den sannerligen extraordinära skogen består mestadels utav träd så vita att de får snön emellan dem att förefalla grå. Dess blad, besittande samma albino lika kvalitet och bärandes järnekens sköna former rasslar då kyliga havsbrisar sveper in i fjorden. Bären på dessa träd är förföriskt röda och besitter en klarhet som tycks lysa upp dess mörka omgivning. Här och var i skogen skymtas även enorma, sjukligt grå, trädstammar. I kontrats till de vita trädens slankhet, stolta pil och perfekta grenar är dessa grånande stammar krumma, hukande och liknar mest av allt förstelnade väsen i förskräckligt ångerfull anfäktelse som om de i misströstande desperation kämpat emot den oerhört smärtfyllda processen av att sakta omvandlas till sten.

Den utomstående skulle dock behöva mer än bara ett extra ordinärt par utav ögon för att vara kapabel att beskåda denna ytterst märkvärdiga plats till fullo.
Vår tidigare omnämnda fotograf till exempel, skulle aldrig se de ohyggligt deformerade häst-lika varelser som sakta strövar omkring bland trädens skyddande skuggor. Inte heller skulle hans ögon kunna uppfatta den hiskeligt majestätiska borg som tornar upp sig bara ett fåtal hundra meter bort till vänster om skogen och hur mycket han än spejade skulle han förbli oförmögen att urskilja de män och kvinnor som med ljudlösa steg närmar sig honom med stavar och spön höjda, beredda att som hastigast avsluta hans lidande. Med ögonen uppspärrade av förvåning skulle han inte veta vad som träffat honom. Ena sekunden står han och spejar ut över det vackra landskapet. Begrundar hur nästa blid bör tas för att på lämpligaste sätt förmedla omgivningens makalöst obeskrivliga kraft till sina tillgivna åskådare där hemma. Den andra, befinner han sig uppslukad i en blixt utav grönt ljus, oförmögen att andas och med en brännande sensation i en utav av hjärtats kammare. Och sedan, en hastig bortgång. Inte en tanke hinner gå genom hans huvud under den bråkdel utav en sekund det tar för döden att svepa iväg med honom. Han är död långt innan hans anemiska, orörliga lik med ett obehagligt knakande ljud slår i marken och skvallrar om att ett utav hans revben krossats av det framstupa fall som orsakade den otympliga kroppen att landa på den före detta fotografens mycket påkostade system kamera.
En av de annalkande individerna som berövat denne oskyldige, men allt för nyfikne man livet svänger lätt med det mörka mahogny spöet in sin hand. Liket lyfter sakta från marken på ett tidlöst svävande sätt. Kameran hänger i ett band runt dess nacke, sorgset vajande i den svaga brisen. Den har fått en underlig böjning efter fallet, linsen är sprucken och man kan se mörka fläckar av blod på glasskärvorna som spretar utåt i fel riktningar. Jackan har slitits upp av skärvorna och då kroppen lättar från marken faller klumpar utav dun ut ur dess inmäten, dunet har färgats rött av de små skärsår den arme mannen tycks ha fått då linsens glas skar sin väg igenom tyg och skin. En besynnerlig utbuktning i den orörliga bröstkorgens nedre del intygar tesen om ett brutet revben.
Kvinnan med mahogny spöet kränger lätt med handleden och liket av den allt för nyfikne flyter genom luften över till vattenbrynet där hon fullkomligt apatiskt släpper greppet och låter honom - med ett vidrigt plask som stör vikens tidigare lugn – falla ned i det kolsvarta vattnet. Kroppen ses flyta några sekunder i det nu upprörda vattnet och slits sedan med en fasansfull kraft ned i djupet utav någonting som av hastigheten att döma måste befunnit sig strax under under ytan, väntandes på att just en otursam vandrare som denna skulle råka i dess väg.

Hade denne fotograf varit född med en mer säregen uppsättning av talanger hade det funnits en möjlighet att han klarat sig undan med livet i behåll. Men områdesväktarna har inget till övers för ickemagiker som råkat förirra sig in på denna mörka skolas territorium.
Det närmsta sympati en sådan väktare bär på är viljan att fort göra slut på de förirrade djurens lidande och med det sagt så måste det förtydligas att inte alla väktare bär på sådana – i deras värld – ytterst välvilliga värderingar.
Dessa väktare var en gång i tiden själva elever på Durmstrang institutet, men år av misslyckade spel med krafter mörkare och mer illvilliga än de själva drev dem över vansinnets rand. De lever nu kvar, tomma och med betydligt lite utav deras forna mänsklighet resterande i deras krumt deformerade själar. Dömda att vakta institutets områden tills dagen då de inte längre är förmögna att röra sig på egen hand och då den dagen kommer vet de att de möter samma öde som det lilla antal offer som under årens lopp råkat vandra in på skolans område ovetandes om konsekvenserna.
En individ besittande magi däremot vågar inte dessa väktare sig på. Inför en sådan individ hukar de sig istället i infami vid åsynen av vad de en gång varit eller kunna bli.

Det är här, på strandbanken och den isigt klippiga stigen som leder upp mot det mörka fortet som jag vill göra halt innan jag låter denna stundom förvirrande och allt för abstrakta berättelse snurra ur min kontroll likt den är ämnad att göra inom kort.

I skrivande stund har jag ingen som helst aning om hur denna lilla berättelse kan tänkas urarta, det enda jag med säkerhet kan säga är att då morgondagen gryr och solen åter igen funnit mod nog att höja sig över horisonten, dagas det för en ny terminsstart på detta allt annat än inbjudande institut. Inom ett antal timmar kommer elever, nya som gamla, att en efter en anlända till det mörka området för att återuppta sina stundom makabra studier.
Var och en utav dessa elever bär i sina sinnen individuella mål, förväntningar, drömmar och farhågor. Vad dessa elever tänker är förstås omöjligt att avgöra. Men en sak är säker, många utav dem som kisar upp mot fortet ser inte de groteskt grå stenarna, nej, istället är de i tankarna någon helt annan stans. Ty byggnaden har en underlig tendens att väcka minnen hos de äldre eleverna och bringa framtidsdrömmar till de yngre.

Och med det sätter jag - med en lätt trevande kick - klotet i rullning. Jag vet inte vart det kommer att stanna. Kanske far det bara in i en vägg och går om intet, kanske fortsätter det i en evighet innan det slutligen graciöst saktar av. Likt en gammal mans fridfulla bortgång då han med ett leende på läpparna glider iväg, försjunken i djup dvala.

Nu säger jag som din signatur: FANTASTISKT!
Du är grym på att skriva, så underbara uttryck om målande beskrivningar! Jag ÄLSKAR den! ♥

LunaLovegood1: you took my words